I torsdags var jag och spelade fotboll för första gången på Universidade Eduardo Mondlane. Det är ett internationellt lag som jag har hört om via en tjej som jobbar på tyska ambassaden. De är ett gäng som spelar varje måndag och torsdag, och det är bara att dyka upp vid 16.30 (mocambikansk tid, brukar alltså bli 17.00) så delar man upp två lag och spelar. Det är riktig korpen-fotboll. Det som var kul var att det i princip bara var mocambikaner! Det var jag och den tyska tjejen, de enda tjejerna, en peruan, en indier, en amerikan och två andra européer (oklart varifrån) och sen var det typ 15 mocambikanska killar. Det var helt oorganiserat, inget positionsspel, alla ville dribbla själv och göra mål, konceptet "djupled" existerade inte - bara passningar direkt på spelare, men det var skitkul! De var väldigt förvånade över att en tjej kunde spela och rätt imponerade trots min dåliga kondis haha, så det var kul! Vi spelade på sand, vilket var jättetungt och nästintill omöjligt med springskor (fotbollskorna är någonstans på Indiska Oceanen i en container). Vi spelade tills man knappt såg handen framför sig och då tog jag chapa hem, andra gången jag åker kommunalt - jättekul det med, tänk att något sånt kan vara så spännande haha!
Efter en snabb dusch mötte jag upp Vilar och vi gick till barracas (stånd, restaurang, kiosk, lite allt möjligt.. kan inte översätta det så mycket bättre) och köpte en flaska vin och gick sedan hem till en portugisisk kompis till honom som bor här i närheten. Lägenheten var jättefin, coolt inredd och det var rätt många där. Hon styr tydligen varje torsdag och bjuder på mat, denna gång var det feijoada (en böngryta, klassiskt portugisiskt) med mandioca och ris, och sen var det en kille som spelade trumma och en gitarrist som spelade och sjöng. Jättehärligt!
En av dem som var där var en jättetrevlig spansk tjej som jobbar för WLSA (Women and Law in Southern Africa) som independent consultant och håller just nu på att sammanställa en rapport om de senaste fyra årens diskriminering mot kvinnor i landet, hur lagar implementeras etc. Intressant! WLSA är en av de organisationer jag vill träffa inför mitt projekt och jag fick hennes mailadress så att jag kan få rapporten sen när den är klar. (Hon hade också tidigare jobbat med diskriminering mot romer i östra Europa och lovade att skicka lite information om det, också jätteintressant.) Annars fick jag kontaktuppgifter till WLSA av Dr. Joe Hanlon när vi var på SOAS i London på kurs, men kontakter kan man ju aldrig ha för mycket av! Dessutom var hon väldigt trevlig!
När musikerna tog paus passade Vilar på att låna trumman. Och sen kom han och en annan av konstnärerna från Nucleo igång ordentligt och sjöng sånger på changana. Rätt ofta sjöng de "zupa zupa", som ett återkommande utrop lite här och där. Jag frågade vad det betydde, men Vilar kunde inte riktigt översätta det: "det är som ett utrop bara för att livet är så härligt att leva, vi lever och det är underbart.. men ni måste väl ha samma sak på svenska?!" Jag behövde inte tänka efter länge för att svara att nej, i Sverige brukar vi inte ha så mycket utrop för att livet är så härligt att leva.. Inspirerad blev jag dock och hela vägen hem nynnade jag på låtar, men insåg att nästan alla svenska låtar som jag kom att tänka på går i moll. Det är kanske inte utan anledning som vi har bland den högsta självmordsstatistiken i Sverige. Kanske behöver vi lite mer zupa zupa uppe i norr. Det är så inspirerande och häftigt att se och få ta del av människors livslust här, tänk vad lite det behövs för att vara glad - och vad stark man måste vara för att fortsätta ropa zupa zupa när man inte har mat till sina barn, inte har tak över huvudet eller när systern dör i AIDS. Här har människor inte mycket om man jämför med den materiella levnadsstandarden som vi är vana vid, men de har en glädje att leva som jag aldrig har sett motsvarigheten till där hemma.
