30 november 2012

Higino & Sualé får mer utbildning i Namaacha

Medan Futebol dá força utbildar fler tränare i Beira får två av våra Maputo-tränare vidare utbildning i Namaacha. Higino, tränare för Panteras do Albazine i Albazine utanför huvudstaden Maputo är en av våra mest aktiva tränare. Han är bara 21 år gammal men organiserar redan egna turneringar och matcher för sina tjejer och de andra lagen i Futebol dá força i Maputo. Sualé tränar tjejerna i sitt lag Benfica do Aeroporto i förorten Aeroporto, också i Maputo, och är även han väldigt aktiv. Till exempel var det han som skrev vår alldeles egna Futebol dá força-låt.

Både Higino och Sualé har hjälpt Sarita medan jag var i Sverige med att organisera olika event och uppehålla kontakten mellan Maputo-tränarna när Sarita varit upptagen med de andra provinserna. Sualé var med och lanserade vår fotbollsliga i Xai-Xai i provinsen Gaza och Higino i Vilankulos och Maxixe i provinsen Inhambane.

Så för att visa att vi uppskattar deras hjälp och för att motivera dem - och även de andra tränarna - till att fortsätta hjälpa till betalar Futebol dá força - med er läsares fantastiska bidrag! - deras vidareutbildning som fotbollstränare. Genom Futebol dá força har de en grundutbildning, och nu är de i Namaacha för att få 15 dagars utbildning på FIFA-nivå C.

Higino blir då den yngsta fotbollstränaren med C-nivå i Afrika! Och han går utbildningen såklart i Futebol dá força tröja - stolt över att vara med och förändra världen!

Antalet deltagare ökar även i Beira andra dagen

På kursens andra dag i Beira kom tre nya tränare som bad att få vara med på kursen! Nyheten sprids att Futebol dá força är i stan och det är jättekul att så många vill vara med! Vi förklarade att lunchen redan var beräknad efter de som började första dagen, så om det blev över fick de självklart ta men vi kan tyvärr inte beställa mer. Inga problem svarade de med stora leenden, bara de fick vara med i Futebol dá força, med eller utan lunch, var de nöjda!

Andra dagen på kursen handlade om hur olika åldersgrupper lär sig på olika sätt och genomgår olika stadier i livet. De behöver alltså olika saker från sin tränare och en fotboll anpassad efter deras ålder. Alltför ofta har jag sett 10-åriga tjejer som springer livet ur sig på stora elvamanna-planer.. Förhoppningsvis kommer det numera inte hända i Beira! Femanna- och sjumannafotboll existerar inte i Moçambique, men efter en ordentlig genomgång kanske det sätter sina spår hos Futebol dá força-tränarna.

Taktik och planering/organisering av en träning var andra teman - och huvudbudskapet var att varje tränare måste anpassa sig efter de individer till spelare denne har i sitt lag och de förutsättningar som laget har i form av plan, material etc. Instruktören Akil använde mina ord och talade än en gång om för våra nya tränare att de måste lära sig att göra omeletter utan ägg om det inte finns ägg.

Idag lade jag över det mesta barnvakts-ansvaret för en av tränarnas lilla dotter till en av de anställda på fotbollsförbundet. Till en början lite otymplig men efter ett tag bar han runt på bebisen som om han aldrig gjort annat! Så mamman/tränaren kunde fokusera på kursen förutom när hon fick gå ifrån för att amma.

Vi har fått mycket uppmärksamhet i media och många ringde för att säga att Sarita var väldigt bra i gårdagens TV-intervju och jag minst lika bra i radio! Idag var det tidningarnas tur att intervjua - nu tar vi över massmedia också!



28 november 2012

Kärt barn har många namn, tränare många funktioner

Idag startade tränarutbildningen i Beira i provinsen Sofala för 25 deltagare! Fotbollstränare, spelare och idrottslärare, majoriteten kvinnor, var på plats och tog plats - det märks att Beira alltid har varit i oppositionsställning, folk är kaxigare här än i andra städer.

Jag och Sarita var på plats strax före kursstart och fann till vår förvåning att allt var iordningställt redan, stolar snyggt och prydligt uppradade på nyskrubbat golv. Till och med lunchen stod och väntade i lådor på att deltagarna skulle ramla in, vilket de också gjorde om än något senare. På Beiras fotbollsförbund är det minsann ordning och reda, skönt - mindre onödigt jobb för oss! Förbundet hade även kallat dit tv, radio och tidningar så jag och Sarita blev flitigt intervjuade.

När väl alla hade kommit och maten var uppäten började vi, och började med att prata om vad det innebär att vara tränare. Vara tränare som förebild, som lärare, som förälder, som vän och som rådgivare. Huvuduppgiften är att stärka tjejernas självförtroende, för utan det kommer tjejerna aldrig utvecklas som spelare och än mindre till självständiga individer utanför planen.

Instruktören hade hastigt lämnat oss för att besöka en begravning och sedan komma tillbaka, så Sarita tog över som instruktör. Och i fortsättningen kommer hon vara instruktör på våra kurser, hon har ett helt annars sätt att prata och kan använda sina egna erfarenheter som grund, vilket gör det mycket lättare för åhörarna att ta till sig och innehållet blir mer anpassat för det vi vill uppnå.

När alla var överens om hur en tränares mångfacetterade roll ser ut, diskuterade de fritt hur de bör förhålla sig gentemot föräldrar. Vad gör man åt föräldrar som inte vill att deras döttrar spelar fotboll? En av deltagarna använde sin egen historia som exempel: "mina föräldrar ville inte att jag skulle spela men med det stöd jag fick från min tränare gav jag mig inte, jag sa emot och fortsatte spela och än idag spelar jag!" Våra nya tränare var överens om att det är deras uppgift att stötta sina fotbollstjejer när föräldrarna inte gör det - då utökas tränarens roll till att även innefatta den som föräldrarna borde ha haft.

Och för att kunna vara den förebild och rådgivare man ska vara som tränare måste man också ha full koll på sina spelares situation hemma, i skolan osv. så att tränarens råd inte krockar alltför mycket med föräldrarnas. Istället bör tränarna sträva efter att vinna föräldrarnas förtroende för att sedan också vinna deras samtycke till att döttrarna spelar fotboll.

En förälder som redan samtycker till att dottern får spela är en av spelarna som nu sadlar om till att också bli tränare. Hennes lilla dotter, någon månad gammal, kommer få vänta lite innan det blir möjligt men spela ska hon, intygade hennes unga mamma.

Medan deltagarna fortsatte lära sig fotboll i teori och praktik med instruktören extraknäckte jag som barnvakt så att vår nya tränare, tillika spelare och mamma kunde koncentrera sig på kursen.



Instruktör Akil in action


Sarita tog över som instruktör för en stund

Dotter till en av deltagarna,
som jag tog hand om så att mamman/vår nya tränare kunde koncentrera sig på kursen

27 november 2012

"Du har förändrat mitt liv"

Efter allt politiskt tjafs och fixande hit och dit med alla förberedelser för morgondagens kurs, ville jag ge Sarita något för att visa henne hur mycket jag uppskattar hennes arbete. Vi hade tidigare under dagen gått förbi en affär som sålde bl. a. solglasögon som hon hade stannat och tittat på och sagt att hon gärna hade köpt om hon kunde.

Ett par solglasögon är inte något absolut nödvändigt utan något som hon vill ha för att hon vill ha. Något som bara är till henne personligen och inte som oftast till hennes familj som hon numera försörjer fast de tidigare inte ville veta av henne. Så ett par solglasögon var perfekt.

Jag ringde Sarita som var på väg tillbaka efter att ha uträttat ett ärende medan jag träffade aktivisten som kommer hålla i lördagens sex- & samlevnadsutbildning (fantastisk ung kille - det kommer bli jättebra!) för att fastställa programmet osv. Affären stängde 18.00 så jag sa åt henne att skynda sig tillbaka. Det gjorde hon och vi gick bort till affären och jag sa åt henne att välja ett par solglasögon som hon ville ha, för att jag ville ge dem till henne. Hon sken upp som en sol och provade en hög med par innan hon kom fram till vilka hon ville ha. Medan jag betalade fick hon syn på några armbandsur som de också sålde. "Cecilia, vilken av de här klockorna gillar du?" Jag tittade upp förvånad och pekade ut en som jag tyckte om. "Då vill jag köpa den till dig!" Så av samma anledning som jag köpte solglasögon till henne, köpte hon ett armbandsur till mig. Mannen bakom disken skrattade åt oss när vi så ivrigt ville betala åt den andre.

Väl på väg till hotellet igen berättade jag varför jag ville ge henne solglasögonen, för att det var något bara till henne som jag visste att hon skulle tycka om. Det var ett sätt för mig att visa henne hur glad jag är över att vi jobbar ihop - vi är ett bra lag - och för att visa hur mycket jag uppskattar hennes arbete.

Sarita svarade: "Cecilia, detsamma. Det är inget jag döljer, du har förändrat mitt liv. Det är jag som ska tacka!"

Jag är otroligt rörd över hennes ord och kommer påminnas om dem varje gång jag kollar vad klockan är. Fråga mig gärna vad klockan är, det är en fantastisk känsla att ha kunnat förändra någon annans liv till det bättre!

Sarita pratar i sin nya mobil - tack Fredrik Andrén-Sandberg för att du donerade din gamla iPhone 3G som nu fortsätter att sprida mycket glädje här!

Att finta bort politiker

Idag hade vi en lång lista med förberedelser att beta av inför kursstarten imorgon för våra 25 nya tränare i Beira. Vi åkte för att träffa en man som skulle hjälpa oss med detta, varför just han skulle göra det vet jag inte men vi insåg snabbt att det var en mindre bra idé. Vi hade hamnat mitt i en politisk dragkamp.

Mannen är inte bara tränare åt Beiras bästa damlag utan jobbar även åt regeringspartiet i provinsen. Och det var på partiets högkvarter han ville träffa oss. Stolt visade han upp bilder på damlaget som vann ligan i år - "partiets lag". Sedan satte vi oss ner för att se över vad som redan var gjort och vad vi behövde göra. Efter mycket politiskt dravel som Sarita snyggt parerade tog han med oss till skolan där han hade tänkt att vi skulle låna ett klassrum för tränarutbildningen. Vi fick se brevet han hade skrivit till rektorn angående detta och där kunde vi läsa att regeringspartiets provinsiella kontor bad om att få låna ett klassrum till sin tränarutbildning... Nu började vi ana oråd på riktigt och Sarita gick diskret ifrån för att prata med det lokala fotbollsförbundet - som är vår egentliga kontakt lokalt - för att se om inte de hade plats i sina lokaler, vilket de hade. Vi förklarade att vi var tvungna att åka till förbundet också för att fastställa vilken plats som skulle bli bäst, en förberedande bortförklaring.

På väg dit i bilen fick mannen syn på bollarna som ska delas ut till tränarna efter kursen. "Vad är det där för bollar? Ska ni verkligen ge ut sådant skräp? De där kan man väl bara spela med en gång och sen är de obrukbara!" Nu började jag tappa mitt trevliga yttre, och även Sarita som aldrig låter känslorna ta över i sådana här situationer blev märkbart irriterad. Särskilt med tanke på att bollarna är de bästa som går att köpa i Moçambique. Men sen när vi såg listan på deltagare och såg vi att hälften av dem var från hans eget lag.. Och antagligen har han redan börjat planera för alla bollar han i framtiden kommer kunna använda. Jag påpekade lite syrligt att även om bollarna kanske inte passar för honom så gör det ju inte så mycket eftersom projektet riktar sig till yngre tjejer, barn, och då är ju bollarna inget problem för honom..

Väl framme på förbundet bestämdes det snabbt att vi kunde ha kursen där och den ansvariga på förbundet var oerhört sympatisk i jämförelse med politikern. Han avbröt själv när politikern/damlagstränaren ville att vi skulle betala transport till och från kursen för deltagarna (han är själv en av dem) och påpekade att deltagarna förhoppningsvis har viljan att åtminstone ta sig till och från sitt hem till utbildningen som är gratis och där de får mat. "Vi vill ju ha personer som gör det här för att de vill, inte för att de får en slant." Och till slut hade vi fintat bort alla politikerns olika idéer som han själv eller partiet skulle tjäna på. Till saken hör att i just Beira är regeringspartiet oppositionsparti, och han tänkte alltså använda projektet dels som partipropaganda och dels för att utöka partiets damlags materialförråd. Men Cole sa nicke!

Vi lät honom dock få ha kvar sina deltagare på kursen - det var inte så mycket att göra åt det dagen innan - men vi ska nog se till att bollarna kommer till användning för fler än bara ett lag!

Han fick också behålla val av lunchleverantör, för att inte utesluta honom totalt vilket vi väl egentligen hade velat göra men som antagligen hade försvårat vårt arbete på nationell nivå (regeringspartiet har stort inflytande..). När vi träffade kvinnan som kommer ordna lunchen varje dag under kursen fick vi snabbt veta att hon som av en händelse är syster till partisekreteraren. Som tur var var det billigt också för annars hade jag nog inte kunnat hålla tyst.

Väldigt glad att ha Sarita i sådana här situationer! Hon sköter det otroligt snyggt och diskret, och får vår vilja igenom till slut. Jag blir mer och mer övertygad om vilken lyckoträff det var att jag träffade just henne - vi utgör ett bra lag! Och jag kan ju lugnt påstå att hon fintar bort politiker bättre än jag. Jag blir bara arg, och då är det bättre att hålla tyst.

Vidga sina vyer till frukost

Idag satte vi oss ned för frukost på hotellet (det är inkluderat - helt otroligt!!) innan vi började med dagens arbete. I matsalen fanns tre bord, varav två hade en termos med hett vatten, te eller nescafe och koppar. Dessa två bord var redan upptagna så jag och Sarita slog oss ned vid bordet som var ledigt men som inte var dukat. När då servitrisen tillika kocken kom in för att ge oss våra två frallor och varsitt stekt ägg så skakade hon på huvudet: "Nehe, där kan ni inte sitta! Frukosten serveras vid de här två borden!" Så för att få vår frukost var vi tvungna att byta plats, vilket i och för sig inte spelade någon roll för oss men som tydligt visar på att det är svårt att vidga sina vyer när man inte är van. Har man alltid gjort på ett sätt, är det nästintill omöjligt att göra på något annat sätt.

Jag märker det hela tiden, och ju längre från Maputo desto tydligare. Amanzio, en av våra tränare i Quelimane, hade ju väldiga svårigheter med att signera sitt dokument som han skulle ge oss eftersom det inte fanns någon linje där han kunde signera. Att signera där linjen skulle ha varit även om den inte fanns tänkte han ute ens på som en möjlighet. Hélio, en annan av tränarna, frågade hur man kan ha en träning utan koner. Exemplen är otaliga på hur kreativitet bekämpas ihärdigt av samhällets strukturer och normer.

När människor saknar utbildning och alltid blir hunsade av de högre upp i hierarkien slutar de till slut tänka själva, de förlorar sin kreativitet och slutar tro på sin egen förmåga. Och då blir det otroligt viktigt att "göra som man ska/bör göra". Utan att först tänka själv. Är man säker på sig själv, sin förmåga och har man framförallt förmågan att vidga sina vyer - då gör man inte saker "som de ska/bör göras" utan på det sätt man anser bäst. Självklart kommer det alltid finnas någon som inte håller med dig om att just ditt sätt är bäst, men ett kreativt och självuppfunnet sätt är så mycket mer värd - även om det är ett dåligt sätt - än att bara blint lyda order.

Och de högt upp i hierarkin har inte alltid mycket att göra, vilket inte direkt underlättar... Har man inte mycket att göra är det lätt att skapa problem som gör att man har något att uppehålla sig med. På så sätt kan väldigt små och enkla saker bli till stora problem som kan stjälpa hela Futebol dá força, om inte folk börjar vidga sina vyer. Helst redan till frukost.

26 november 2012

Hejdå Quelimane - Hej Beira

Efter en härlig avslutning på kursen i Quelimane åkte vi 05.00 imorse vidare mot Beira. Som tur var började det regna så det var inte så otroligt varmt som igår (42 grader), men sen fortsatte det regna hela dagen så vi var tvungna att sakta ner och kom därför inte fram till Beira förrän vid 17-tiden.

Ironiskt nog innebar det häftiga regnet att elnätet började krångla vilket i sin tur innebar inget rinnande vatten i staden. Så en härlig dusch kunde jag glömma, istället blev det kalldusch i hink som jag fick uppburen till rummet. Fast jag var tydligen alldeles för långsam med att använda den för redan efter tjugo min ville de ha tillbaka den för att andra ska kunde använda hinken.

En säng och en luftkonditionering finns i alla fall så jag kommer somna gott oavsett rinnande vatten ikväll!



Härligt avslut markerar starten

Igår var det dags för den officiella lanseringen av Futebol dá força i Quelimane, Zambezia med fotbollsmatcher, musik och utdelning av diplom och material. Radio var på plats för intervjuer och rapportering.

Igår var det också väldigt varmt, väldigt väldigt varmt. Som mest var det 42 grader och det lokala fotbollsförbundet tyckte även de att 42 grader var väldigt varmt - så de sköt upp ceremonin en timme fast det fick vi inte reda på förrän vi ringde och frågade var de höll hus.. Ja, bestämmer man så bestämmer man, så är det bara.. I Mocambique i alla fall.

När vi väl kom igång var det dock desto bättre! DJ Delito höll igång publiken med sin musik medan tjejerna värmde upp inför första matchen FC Palmeiras - Clube 3 de Fevereiro. FCP vann på straffar vilket firades med dans och akrobatiska hopp.

Sedan var det dags för dagens händelse! Alla nyutbildade tränare uppmanades komma ut på planen och ropades sedan upp en efter en för att få både diplom och material - stämningen var nästintill euforisk när våra nya tränare stolta visade upp sina diplom för publiken under stående ovationer med stora leenden på läpparna. Inga 42 grader kunde förstöra den stämningen inte!

Efter ceremonin började den andra och sista matchen, ABC de Quelimane mot União de Esperança där ABC vann med 1-0 efter en riktig kraftmätning.

Musiken fortsatte även efter matchen och dansen pågick fortfarande när vi åkte därifrån - en härlig avslutning på en vecka i Quelimane! Eller avslutning, det här är ju bara början på det som våra 28 nya grymma tränare kommer dra igång!

Imaculada, Adolfo, Amanzio, Amina, Carmen, Jacinto, Gilberto, Agnaldo, Nilza, Alima, Mariana, Atanásia, Fátima, Lito, Filismina, Anucha, Delta, Santos, Tito, Josina, Mércia, Hélio, Raquela, Dora, Lila Mirana, Tino och Manjate är nu redo att förändra livet för hundratals unga tjejer i Zambezia!

Tränares egna projekt även utan linjer

Två av tränarna på kursen i Quelimane som redan sedan tidigare har tjejlag, Santos och Amanzio, bad att få prata med mig och presenterade då varsitt fantastiskt initiativ!

Santos är från Mocuba, en mindre stad rätt långt utanför Quelimane, och Amanzio från Quelimane. De bägge ville inte bara bli tränare i Futebol dá força själva men ville också utveckla projektet i sina lokala områden. De ville engagera äldre spelare, som nu går tränarkursen med dem, att bli ledare i olika områden för yngre tjejer och på så sätt se till att utnyttja den kapacitet, utbildning och det material de genom Futebol dá força har till förfogande.

Bägge vill fokusera på de områden som ännu inte har accepterat tjejfotboll och som ännu inte är särskilt utvecklade. Mocuba är en ort på landsbygden så där är detta ett faktum, men även i staden Quelimane finns många förorter med hög arbetslöshet, mycket fattigdom, HIV och andra sjukdomar. Flera koleraepedimer har redan brutit ut under året.

Så detta initiativ är helt fantastiskt! Ännu mer fantastiskt med tanke på att både Santos och Amanzio är unga, arbetslösa män som nu vill jobba ännu mer volontärt än nödvändigt för att förbättra tillvaron för unga tjejer i sina områden!

Vi bad att få deras idéer på papper och de tog sig tiden att gå till en affär där de kunde skriva ner och skriva ut. Eftersom datakunskaperna inte är på topp fick de be någon skriva åt dem, och således betala för både det och kopiorna. För två killar som inte vet hur de själva ska få mat för dagen visar bara det på ett otroligt engagemang och vilja från deras sida!

Amanzio var dock inte nöjd med sitt dokument då det fanns några stavfel och inte ens en linje där han kunde skriva under dokumentet.. Jag frågade hur han hade tänkt göra omeletter utan ägg om han inte ens kan skriva under ett dokument utan en linje?! Utan ett ord, men med ett leende på läpparna, skrev han under och gav mig pappret.

När vi gått igenom vad de hade skrivit satte vi oss ner för att se hur vi ska gå tillväga. Framförallt ville vi att de själva skulle få en bättre idé om vad de rent konkret ville göra. Dokumenten de hade plitat ner var väldigt svepande och sa egentligen inte så mycket så vi tog det muntligt istället för att få ut så mycket konkret som möjligt.

Santos siktar på att integrera 60 tjejer från tre skolor i Mocuba med hjälp av två äldre tjejer som också gick kursen. Amanzio kommer sätta upp sitt center för tjejfotboll i Quelimane och integrera fyra andra tränare som gick kursen för att sedan i varje förort räkna med minst 25 tjejer. De kommer båda två jobba med skolor, för att nå ut bra till både tjejerna och deras föräldrar. Vi satte upp konkreta mål för hur de ska skapa ett arbetslag av tränare, hur de ska gå tillväga med organisationen kring sina projekt och hur de ska skaffa sponsorer till dem. I februari ska de sätta igång! Och jag tror på deras förmåga och vilja att genomföra detta, vi får se för oss själva i februari när vi är på plats nästa gång. Nu får de själva organisera allt förarbete, med eller utan linjer eller ägg!

Manjates historia

Dondge Manjate är en av våra nya tränare i provinsen Zambezia. Han har åkt ända från Gurué för att delta i fotbollstränarutbildningen, och det med glädje. Manjate är 22 år gammal och ensam engagerad i flickfotboll i Gurué med distrikt. Och engagerad är bara förnamnet, men tyvärr får han ingen hjälp alls i sin kommun.

Han berättade för mig om förhållandena i Gurué, hur han ensam tränar tjejerna men hur han jämnt blir överkörd av kommunens ledning och hur det material han får tag i alltid hamnar i deras förråd. Bollar och matchtröjor har han fått av olika organisationer men han får aldrig tillåtelse att använda dem. De som bestämmer tycker att det är bäst att matchtröjorna ligger och samlar damm istället för att användas. En gång hade han fått tillstånd att använda tröjorna när ett av hans lag skulle åka till en annan by för att spela. Han hade skrivit alla dokument som behövdes och äntligen fått tillstånd att ta med sig matchkläderna, som han hämtade dagen innan matchen. Så precis när de skulle åka iväg för att faktiskt spela matchen dagen därpå, ringde de från kommunledningen och krävde tillbaka tröjorna: "du har haft dem länge nog nu!"

Så den enda gången Manjate faktiskt fick använda sina egna matchställ, fick han inte ens chansen att använda dem.

Förhoppningsvis kommer han kunna behålla det material han får nu genom Futebol dá força eftersom det är han personligen som får det och inte Gurués kommun. Han bad oss att komma och prata med de som bestämmer för att få dem att underlätta hans arbete eller i alla fall inte förhindra det - han hade nämligen hört att vi hade gjort det i Catembe där vår tränare och tillika idrottslärare Alda stretade mot skolans rektor som tyckte att fotbollar gjorde sig bäst i sina plastpåsar i hans förråd än på fotbollsplanen bland barnen. Vi pratade med rektorn, och numera är han mycket aktiv med sitt stöd till tjejerna som spelar fotboll på skolan - och bollarna är inte längre kvar i sina plastpåsar på kontoret.

Vi lovade Manjate att göra detsamma i Gurué när vi kommer tillbaka i februari!

24 november 2012

Sex, genus, tonår, graviditet & fotboll

Idag var den sista dagen på tränarkursen i Quelimane. Tyvärr har antalet tränare minskat till 28 - men 28 är ändå över förväntan, och på kursen i februari tillkommer fler! Idag fick dock deltagarna sällskap av vakten också. Kursen hålls på det lokala fotbollsförbundet och vår kontaktperson där (högt uppe i hierarkin) sa till vakten barskt att han minsann skulle sätta sig och lära sig: "Han har döttrar där hemma!" Och vakten satte sig och lyste av glädje med hela ansiktet över att få vara med. När hierarki används på rätt sätt är det okej, synd bara att det sällan är så...

Dagen var helt vigd åt sex- och samlevnad och instruktör för dagen var Antonio från ungdoms- och sportministeriet som var instruktör åt de unga sex- & samlevnadsaktivister som blev utbildade av FN:s befolkningsfond tillika de som vi har använt vid tidigare kurser.

Och herregud vad det snackades och debatterades! Under dagen fick vi verkligen se prov på gruppens dynamik och intresse - alla hade något att säga till om på ämnet. Genom grupparbeten fick de även ge prov på sin förmåga att samarbeta och hjälpa andra.. Inga konstigheter där inte!

Idrottslärarinnorna var ivriga att debattera med de unga tränarna och det var inte tyst en sekund. Det pratades om vilka förändringar som sker hos flickor och pojkar i tonåren, både psykiskt och fysiskt. Vilka beteenden kommer naturligt från födseln och vilka lär vi oss? Och hur kan vi ändra på något om vi lär oss ett beteende som i längden inte är bra? Det pratades om sex, sexualitet, kärlek, kondomer och även om kultur & jordbruk.

Vad tar mamman med sig till 'machamban', odlingen? Hon tar med sin bebis på ryggen, grödorna på huvet och mat & verktyg som behövs för dagen - och trots det är hon höggravid. Vad tar pappan med sig? En radio. En högljudd debatt om jämställdhet följde på detta exempel.

Som tur var det inte så mycket att debattera eftersom alla var överens om att flickor måste få samma rättigheter som pojkar. Sex behöver bådas samtycke för att ske, säger en nej innebär det nej och inget annat.

Instruktören påpekade att tränarna antagligen kommer få ett större förtroende från tjejerna än vad tjejerna har för sina egna föräldrar, och är därför viktiga förebilder och även rådgivare! En tränare måste veta under vilka förhållanden sina spelare lever hemma, och ta hänsyn till spelarens individuella situation. Och när det går - det går alltid, ingenting är omöjligt! - så måste också tränaren hjälpa till.

Flickor som blir gravida medan de själva är barn kan undvikas om tränaren gör ett bra jobb och får flickor att inse vad det innebär och hur de själva undviker en graviditet. Men en flicka som blir gravid får inte exkluderas, då en graviditet - för att inte tala om mens - inte är en sjukdom. En av tjejerna som deltar i kursen kunde då använda sig själv som exempel. Imaculado, 23 år gammal har en ettårig son. Under första delen av graviditeten fortsatte hon spela fotboll för att efter födseln fortsätta! Sim, ela pode! Ja, hon kan!

Imorgon är det dags för den officiella lanseringen av projektet med diplom- och materialutdelning och två matcher. Sen är det tränarnas tur att börja jobba - 28 nya unga engagerade människor som kommer göra ett fantastiskt jobb för att förändra världen genom Futebol dá força.







Imaculada som själv redan är mamma och nu ska bli tränare

Psykisk styrka, hinder eller möjlighet?

Tredje och sista dagen på fotbollstränarutbildningen la mer fokus på hur just fotboll kan användas som kommunikativt instrument för att ge spelarna mer än bara praktisk fotboll. Vi pratade om vad man lär sig genom fotboll som man sedan kan applicera i vardagliga livet, som till exempel respekt för med- & motspelare, samarbeta/arbeta i grupp, följa instruktioner men även att tänka själv.

Och att tjejerna ska kunna tänka själva och sedan också få möjligheten att bestämma över sig själva var något alla var överens om. För att det ska bli så måste tränarna arbeta aktivt för att stärka tjejers självförtroende.

Instruktören gav ett exempel på hur psykisk styrka kan övervinna de flesta hinder: "ni vet han i förorten där borta som är handikappad, något fel på armarna? Ja, han spelade fotboll när han var yngre - och som han spelade! Han hade bestämt sig för att han inte var handikappad, det var inristat i hans huvud och hans sätt att se på sig själv. Och därför blev hans handikapp inget handikapp, han spelade till och med bättre än de andra!"

"Och varför kan inte ni göra detsamma som tränare?" fortsatte instruktören, "ni tjejer som nu ska bli tränare till exempel, skulle inte ni kunna träna killar? Jojomän! Det handlar bara om er psykiska styrka och tro på er själva!"

Lägg till lite thinking-outside-the-box till självförtroendet så får du en riktigt bra tränare! Men när man är ovan att tänka utanför de banor som man lärt sig att tänka i sen födseln, utan att ha fått chansen att utöva sin kreativitet, är det svårt att vidga sina vyer. En tränare frågade till exempel hur man kan ha en träning utan koner? Som tur var var det inte bara jag, Sarita och Vitor (instruktören) som stannade upp mållösa utan även de flesta andra deltagare på kursen. Sen haglade svaren: plastflaskor, färgglada plastassietter, stenar, tröjor etc. Det finns många sätt att uppfinna koner på, och att inte ha koner kan ju under inga omständigheter hindra en tränare från att ha träning. Så det verkar som om många redan börjar låta kreativiteten flöda, förhoppningsvis hakar alla på!

Instruktören har själv varit mycket aktiv som tjej- och damfotbollstränare och lovade att hjälpa de nya tränarna med att skapa lag. "Men tror ni det är svårt att hitta tjejer som vill spela?! Inte alls! Här i Quelimane finns över 40 skolor - gå dit, prata med tjejerna och viola så har du ett lag, om inte två! Vamos trabalhar! Nu sätter vi igång!"

Om deltagarna bara tar med sig en fjärdedel av instruktörens engagemang kommer de göra underverk för tjejerna!



23 november 2012

VIDEON ÄR HÄR!

Nu är årets video här! Se min alldeles egna TED-föreläsning här (jag har inte sett den själv eftersom internet här ute på Mocambiques landsbygd är för dåligt så ni får avgöra själva hur bra den är - kommentera gärna!)

 
 

"Inga fler högtravande ord, ge mig något på riktigt!"

Igår tog Sarita, som nyligen utbildades till instruktör i Kenya, över som instruktör på kursens andra dag. Vitor, kursens instruktör, läser också på universitetet och hade ett prov samtidigt som kursen började så han strålade samman med oss när det var dags för den praktiska biten och tog då över.

På kursens andra dag steg antalet deltagare från 23 till 30 - häftigt att så fort ryktet sprider sig är det fler som vill delta! Några kom från byar långt ut från Quelimane och hade inte kunnat åka tidigare. Det är en ung grupp där den äldsta är 36 år gammal och yngsta 16 år. Majoriteten är från Quelimane, men många är också från byar ute på landsbygden!

Sarita satte igång med mycket energi och fångade direkt intresset hos alla 30 volontärer! Temat för dagens första pass var planering och organisering av träning. Sarita försökte få med alla och jobbade väldigt interaktivt, vilket är svårt när majoriteten av de unga volontärerna inte vågar svara på frågor då de är rädda för att svara fel. Till exempel, för att få igång gruppen frågade Sarita: vad är ålder? Och de få som vågade svara, svarade i stil med "det är något som bestämmer hur länge en person har levt sen personen föddes, och som används för att definiera personens erfarenheter i relation till andra". Vilket visserligen är ett bra svar, men otroligt formellt. Till slut tröttnade Sarita på alla nationalencyklopedin-svar hon fick och utbröt: "jag vill inte höra fler högtravande ord, ge mig något konkret, något som faktiskt innebär något i praktiken". Och till slut lossnade det och allt fler engagerade sig i diskussionen.

När vi nu hade lärt oss hur man planerar och organiserar en träning var det dags för det praktiska - ut på fotbollsplanen! Och där såg man på riktigt hur de nya tränarna verkligen kommer kunna göra stor skillnad för tjejerna! Med full fart övade de på att vara tränare åt varandra och även om allt inte kanske var helt perfekt så kunde de rätta varandras misstag.

Än finns det en hel del att lära, mycket är en fråga om repetition. När något är helt nytt är det svårt att applicera på en gång. Första dagen ägnades nästan en timme åt att prata om självförtroende och hur tränaren kan förbättra både enskilda spelares och hela lagets självförtroende. Ändå hörde jag bara fyra positiva kommentarer under 2 timmar på fotbollsplanen, från tre av tränarna. Jag frågade dem efteråt om någon i gruppen tyckte att de hade gjort något bra under träningspasset och många tyckte att jo, det hade de! Jag frågade om det var fler än fyra personer som tyckte det. Och fick ett jakande svar. Och då undrade jag hur det kunde komma sig då att jag bara hörde fyra komplimanger under två timmar?! Slösa med beröm! Att ha en positiv tränare kan bara hjälpa laget att bli bättre, medan en negativ tränare bara kan försämra stämningen. Detta ska bankas in så att det blir norm snarare än undantag!









Mänskliga rättigheter i februari

Igår träffade jag NAFEZA, provinsen Zambezias kvinnorättscenter för att planera tränarnas sista delmoment. Just nu utbildas volontärerna som fotbollstränare och på lördag är det sex- och samlevnad och HIV på schemat, alltså fattas momentet mänskliga rättigheter och hur man hanterar våld mot och sexuellt utnyttjande av tjejer.

NAFEZA kommer hålla i den sista delen av utbildningen som kommer gå av stapeln i februari. Genom att sprida ut utbildningen får tränarna en kontinuitet i sitt engagemang och känner sig aldrig bortglömda, vilket är väldigt viktigt!

Det är också lättare att organisera allt på plats eftersom internet och email inte är något vanligt här uppe i de centrala delarna (än så länge). Ett par ställen har fax och de som har smartphones kan använda internet i mobilen (som jag gör för tillfället) men annars är telefon det enda sättet att kommunicera, om nätet fungerar vill säga.

Vi kommer också hjälpa NAFEZA med ett projekt de har för att förebygga HIV i två samhällen på landsbygden, Nicuadala och Inhassunge. De vill integrera sport i projektet för att locka fler unga att delta, så varför inte utbilda en tränare per område och köra Futebol dá força där också? Självklart gör vi det! Så i februari blir det två till tränare!

21 november 2012

-9 +22 och omelett utan ägg

Idag startade tränarkursen i Quelimane med 22 unga volontärer - 14 kvinnor och 8 män. Fotbollstränare med redan aktiva lag blandat med fotbollsspelare som vill bli tränare och idrottslärare fanns på plats. Med en normal försening på ca. en timme, och efter att alla fått i sig lunch, kunde vi komma igång och kom igång bra!

Instruktören är själv fd damfotbollstränare och tränade även under en kort period damlandslaget. Han är ostrukturerad men kunnig och väldigt karismatisk. Med sitt engagemang fick han våra nya tränare att delta i diskussioner och ömsom skratta och ömsom vara seriösa och fokuserade.

Idag gick vi igenom grundläggande fotbollsteori men också hur till exempel menstruation fungerar, hur kreativ en tränare måste vara och hur en tränare är så mycket mer än bara en tränare, en tränare är en förebild. Vi pratade om självförtroende hos spelarna, hur det fås, bibehålls men också tas ifrån - och hur tränaren kan undvika det. Vi pratade om lagkänsla och hur ett kollektivt självförtroende hjälper individen men även hela gruppen både personligen och fotbollsmässigt.

Fotboll och genus pratade vi också om. Instruktören konstaterade att tjejfotboll och killfotboll bör vara lika mycket värt men att det inte är det idag - MEN det håller redan på att ändras! Instruktören påpekade att Moçambique idag har en manlig president, men vad förutsätter att vi inte kan få en kvinnlig nästa gång?! På samma linje fortsatte han och frågade: varför skulle vi inte kunna spela tjejfotboll?

Ingen kunde komma på varför inte, engagemanget bland tränarna är det inget fel på! Tyvärr fick vi dock reda på att uppgifterna från förra kursen som var i somras var väldigt fel. De uppgifter som ungdoms- & sportministeriet gav oss stämmer uppenbarligen inte alls. Av dem fick vi veta att vi i provinsen Zambezia totalt hade 10 tränare, medan nu när vi är på plats får veta att det bara var en från Futebol dá forca som deltog i förra kursen. Så raskt minskades vårt antal tränare i Zambezia från 10 till 1 - så det är tur att det på lördag blir 22 till!

Men dessa 23 tränare som kommer jobba i Futebol dá forca vittnade om de svårigheter de möter på fotbollsplanerna. Långa transportsträckor, inget material osv. Jag berättade för dem om en kvinna jag läste om som bara 22 år gammal blev rektor för den enda gymnasieskolan i provinsen Inhambane efter självständigheten 1975 då alla portugiser med högre utbildning flydde landet. 22-åringen blev då rektor utan ordentlig utbildning eller några ekonomiska medel. Hon sa: "folk tror att man bara kan göra en omelett med ägg, men när man inte har några ägg måste man lära sig att göra en omelett utan!"

Precis så måste vi i Futebol dá forca göra - när vi inte har något sätt att egentligen utföra arbetet på, måste vi ändå hitta ett sätt att få saker och ting att fungera och utvecklas i rätt riktning. Och hela projektet är ju ett bra bevis på att det går!

Idag var en bra början för att övertyga våra 23 nya tränare att det är möjligt att göra skillnad. Imorgon fortsätter vi med det! Men vi flyttar kursen ut på fotbollsplanen, så förhoppningsvis blir det inte varmare än 30 grader... Dock är det tur att medeltemperaturen här ligger på ~36 grader eftersom det bara finns kallvatten i duschen, always look on the bright side of life!

20 november 2012

Framme i Quelimane

Strax före sju imorse begav vi oss av från lite utanför "dödens korridor", Inchope, tillbaka dit för att tanka och sen bar det av mot Quelimane!

En mycket skumpigare bit än vanligt de första tre timmarna men sedan åkte vi på rätt bra! Två gånger misslyckades vi att undvika gropar stora som upplåsbara swimmingpooler så bilen, Forçinha, fick känna på att vi inte var ute och finåkte i Maputo längre..

Förutom hål har vi också åkt igenom vackra landskap med mammor och barn bärandes på vatten, ved och grönsaker från sina odlingar längs vägen. Jag fick dåligt samvete varje gång jag körde förbi någon bärandes på tunga vattenbaljor och denne gick ner i diket för att akta sig, kan inte vara kul att gå upp ur ner ur diken med 20 liter vatten i några kilometer.. När man åker genom landsbygden slås man av fattigdomen och blir påmind om vilken lyx det är att ha rinnande vatten. En otrolig lyx!

Efter att både vi och bilens motor nästintill börjat koka i den 38-gradiga värmen kom vi fram till denna veckas slutdestination, Quelimane, efter 670 km - så skönt att äntligen vara framme! Totalt har vi under två dagar kört 1770 km under 22,5 timmar.

(Dagens konstaterande: när bilens högtalare krånglar fungerar en uppochnervänd kon utmärkt som högtalare om man lägger ner mobilen däri, på samma gång blir det ett utomordentligt armstöd!)

19 november 2012

18,5 timmar på vägen

Idag från kl 03.00-21.30 har jag och Sarita varit på väg norrut från Maputo. Totalt 18,5 timmar bakom ratten med ett 1,5 timmars avbrott för möte med Läkarmissionens lokala samarbetspartner i Vilankulos. Tröttsamt räcker inte för att beskriva den här dagen, men som tur var har ju Sarita och jag 5 månaders småprat att ta igen så resan har trots den otroliga omfattningen inte känts fullt så jobbig.

Jag kan ju i alla fall säga att det är mycket mer spännande att köra bil i Moçambique än vad det är att köra i Sverige. Det är en konst att trycka gasen i botten, se upp för hål i vägen, andra galna chaufförer, bussar, barn, cyklister - och allt i bägge körfälten samtidigt! Jag har aldrig spelat dataspelet GTA men tror att det nästan är mer spännande att ge sig ut på vägen här.

Totalt har vi åkt ca 110 mil. Natten tillbringar vi i Inchope, en stad som har vuxit fram runtomkring en stor rastplats. Inchope kallas också för "dödens korridor" på grund av alla som dör i hiv/aids. Alla lastbilschaufförer som åker fram och tillbaka runt landet stannar här och sover inte bara över utan passar även på med annat - utan kondom.

Jag och Sarita åkte dock aningen längre, förbi "dödens korridor" så att vi sover säkrare. Nu väntar lite middag och sen ska här sovas ordentligt innan vi fortsätter den sista biten till Quelimane imorgon.

(Dagens konstaterande: tänk vad stor skillnad det skulle göra för kvinnor på landsbygden om alla hade en skottkärra eller en cykel när de skulle hämta vatten..)

18 november 2012

Ankomst och avgång

Flygresan gick bra och igår mitt på dagen landade jag i 31 grader varma Maputo! Inga upplopp gjorde det lätt att ta sig hem, och det kändes väldigt naturligt att återigen vara i Mocambique.

Idag gick jag till kontoret en sväng för att hälsa på Sarita. Vägen dit tog mycket längre tid än vanligt eftersom alla vakter, servitörer på närliggande restauranger och gatuförsäljare längs vägen ville hälsa mig välkommen! Det är kul att bli igenkänd och kul att se alla igen!

Sarita var lika glad som jag över att ses igen. Medan jag har tagit mig från en kontinent till en annan har hon hållit på med de sista förberedelserna för vår bilresa norrut. Bilen har varit inne på service både igår och idag så nu ska den vara resklar och kunna ta sig den långa resan till Quelimane och Beira för att sedan ta oss hem igen.

Så, imorgon bär det av från Maputo kl. 03.00 mot Quelimane i provinsen Zambezia. På vägen har vi ett möte med Läkarmissionen i Vilanculos (max en timme annars håller inte tidsschemat) för att sedan fortsätta och vara i Inchope vid 21-tiden för att sova över natten där. Sedan på tisdag eftermiddag kommer vi förhoppningsvis fram till Quelimane om allt går som det ska. Onsdag-lördag utbildas 25 nya tränare där för att på söndagen vara med på lanseringen av projektet i provinsen.

Sedan fortsätter vi till Beira i provinsen Sofala för samma sak! Totalt kommer vi alltså utbilda 50 nya tränare de kommande två veckorna och då kunna integrera 1000 till tjejer i Futebol dá força! Jättehäftigt! Det tackar vi Belgiska ambassaden i Mocambique för som betalar för bägge provinserna!

Men nu måste jag sova de få timmar jag kan innan en lång men spännande resa börjar! Under de kommande två veckorna kommer jag dock ha oregelbunden åtkomst till internet, men jag ska försöka uppdatera er så mycket som möjligt!

16 november 2012

På väg till Maputo!

Nu bär det av till Maputo, sitter just nu i flygplanet som snart lyfter! Upploppen har lagt sig så det kommer inte vara några problem när jag landar imorgon 13.30!

Det ska bli jättekul och spännande att se hur utvecklingen de senaste 6 månaderna varit, när jag senast var på plats i Mocambique!

På måndag bär det av till Quelimane, i Zambezia, för tränarutbildning med 25 nya volontärer under en vecka. Sedan åker jag och Sarita vidare till Beira, i Sofala, för samma upplägg! Ska bli jättekul!

Jag är tillbaka i Sverige igen i mars!

15 november 2012

Upplopp i Maputo - uppskjutna planer?

Under dagen har ett antal platser runt om i Maputo visat sin frustration över höjda transportkostnader. Upplopp, kravaller, avstängda områden, tjutande sirener och brinnande bildäck som spärrar av gator. Varför? Staten höjde priset för att ta bussen från 5 MTN till 10 MTN. Alltså från ca. 1,25 till 2,50 kr. Om din dagslön är på 10 kr och du måste ta bussen fram och tillbaka till jobbet är detta en stor förändring. När busschaufförerna dessutom inte kör hela sträckorna för att de ska kunna tjäna ännu mer pengar, blir det ännu värre. I världens fjärde fattigaste land är det en otroligt stor summa. Barn kan inte ta bussen till skolan och föräldrar kan inte ta bussen till arbetet. Under dagen gick ett begränsat antal bussar, och tur var väl det för den kollektiva frustrationen som under dagen slagit sönder flera affärers fönster skulle nog lika gärna ha kunnat slå sönder en busschaufför. Läs mer här.

För Futebol dá forças del innebär det här att våra planer för nästa vecka måste skjutas upp då alla affärer under dagen var stängda och inga inköp kunde göras. Förhoppningsvis släpper barrikaden av motorvägen, den enda vägen norrut från Maputo, under morgondagen så att vi kan göra inköpen på måndag morgon och sedan åka så fort som möjligt efteråt. Avstånden är långa och nästa vecka startar vår tränarkurs för 25 tränare i Quelimane, i provinsen Zambezia, på onsdag och pågår till lördag med lansering av projektet i form av en fotbollsturnering på söndag. Veckan därpå åker vi vidare till Beira, i provinsen Sofala, för nästa utbildning och lansering. Så om motorvägen fortfarande är avstängd av brinnande bildäck på måndag måste vi skjuta upp tränarkurserna.. 

Framförallt hoppas jag att upploppen lugnar ner sig under kvällen och morgondagen eftersom mitt plan landar i Maputo efter lunch på lördag. Det vore ju skönt att inte fastna på flygplatsen. Sarita och Maria Mutola fastnade på kontoret när upploppen bröt ut idag, men som tur var är Maria Mutolas hjältestatus tillräckligt hög så att polisen eskorterade dem hela vägen hem. Hoppas att jag inte behöver någon eskort i övermorgon. 



Fryshuset och svenska Futebol dá força

Lätt mörbultad efter nattåg upp från TEDxLund till Stockholm, åkte jag vidare till ett möte med Fryshusets verksamhetschef för passionerade intressen, Anncha Lilje Ander, och den ansvariga för idrott & hälsa, Anna Kringborg. Mötet gick väldigt bra och nu börjar planeringsfasen för att dra igång Futebol dá força i Sverige till våren. Det kommer vara ett samarbete mellan olika organisationer, men min huvudpartner kommer förhoppningsvis vara Fryshuset.  

Futebol dá força Sverige kommer etableras i socioekonomiskt utsatta områden med fokus på att ge mer plats åt unga tjejer, för att stärka deras självförtroende och ge dem ett utrymme där de kan träffas och utbyta erfarenheter. Fokus kommer liksom i Moçambique ligga på att motivera unga ledare som fotbollstränare och dessa kommer liksom i Moçambique att utbildas, men i Sverige med mer fokus på entreprenörsanda och ledarskap. 

På så sätt hoppas jag att svenska tjejer, speciellt i socioekonomiskt utsatta områden, kan få fler - och bättre - förebilder än vad som finns idag. Jag vill att tjejer självsäkert ska kunna säga "sim, ela pode", "ja, hon kan" även i Sverige. Oavsett vad deras omgivning säger. 

Och jag vill att det ska bli så i vår - så håll ögonen öppna för svenska Futebol dá força!

TEDxLund!!!


Den 14 november var en av de hittills coolaste dagarna i mitt liv. Jag var med på världens första TEDxLund! Jag har drömt om att vara med på TED sen jag såg min första TED-föreläsning. Har ni inte sett någon, rekommenderar jag verkligen att ni kollar på några - för de är otroligt inspirerande! Och nu har jag alltså också haft en TED-föreläsning. Hur coolt är inte det?! 

Temat för kvällen var "Opportunities for a better tomorrow" och övriga talare var Maria Wetterstrand, f.d. språkrör för Miljöpartiet; Christer Gunnarsson, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet och en av grundarna till Gapminder; Heiner Linke, professor i nanofysik och vice ordförande i Nanometer Structure Consortium vid Lunds universitet; samt Karl McFaul, kommunikationsansvarig för ESS (European Spallation Source). Och så lilla jag. 



Att få prata bland så meriterade människor kändes stort. Ännu större när publiken ställde sig upp och gav mig stående ovationer efteråt. Känns helt ofattbart. 

Flera studenter ville veta mina retoriska knep efteråt, vilket jag tycker är rätt lustigt med tanke på den kritik jag har fått över att aldrig ha tagit någon kurs i retorik. 

Trots att jag var tvungen att ta nattåget upp till Stockholm för en torsdag späckad av möten gjorde jag det med ett stort leende på läpparna och orden "you were by far the best speaker tonight, thank you!" ringandes i öronen. 

Shit, jag har varit med på TED! Ni kan själva se videon här om en vecka. 

Grymma fjärde-, femte- & sjätteklassare i Höganäs

I måndags bar det iväg till Helsingborg för att åka vidare till Höganäs och Tornlyckeskolan. Där går det grymma fjärde-, femte- och sjätteklassare som varje termin byter ut en skoldag mot betalt arbete. Pengarna går till tre fadderbarn på olika platser i världen, men eleverna är så grymma så varje år blir det ett överskott - som de nu har valt att ge till Futebol dá forca!

Jag var där för att berätta för dem vad pengarna faktiskt kommer gå till, berätta om hur det är i Mocambique för barn i deras egen ålder, hur det är att gå i skolan och hur det är att inte få chansen att gå i skolan. Alla elever var väldigt intresserade och ställde viktiga frågor. "Vem lär dem om hur barn blir till när de inte går i skolan?" till exempel, vilket ju är en väldigt relevant fråga - för i många fall lär man sig inte det då, eller man lär sig i alla fall inte hur barn inte blir till, hur man kan skydda sig från oönskade graviditeter.

Jag frågade hur många av dem som var gifta. Ingen var det. Jag frågade hur många av dem som hade egna barn. Ingen hade det. Hade jag ställt samma fråga till barn i samma ålder i Mocambique hade svaren sett annorlunda ut. Jag tycker att det är väldigt viktigt att svenska barn vet att deras verklighet inte är verklighet överallt i världen.

Det märktes att eleverna blev berörda av vad jag berättade och av bilderna jag visade dem, samtidigt som de alla förstod hur viktigt det var att tjejer fick spela fotboll så att de också kunde få bättre självförtroende så att de kunde stå upp för sig själva.

Och jag tycker att det är otroligt häftigt att kunna vara en förebild även för svenska barn och ungdomar, så att fler svenska tjejer också står upp för sig själva. Det är en märklig men fantastisk känsla att ha en kö av unga tjejer, och killar för den delen, som vill ha din autograf och ta bild med dig efter en föreläsning. När jag kom hem hade jag en drös med vänförfrågningar på facebook från eleverna. Grymma fjärde-, femte- och sjätteklassare som i framtiden säkert kommer vara med och förändra världen!    

"För dom är vi ingenting"

Djurgårdens IF i Stockholm har sedan 2006 drivit projektet Djurgårdsandan, med inriktning på värdegrunder, positiv supporterkultur och integrationsarbete. Bl.a. har de spontanfotboll i socioekonomiskt utsatta områden där ungdomar kan komma förutsättningslöst utan att tillhöra någon fotbollsklubb och spela fotboll med tränare från området. Spontanfotbollen är öppen för både killar och tjejer - men det är bara killar som kommer. Detta vill jag, och Djurgården, ändra på. Det finns dock en träningstid i Rinkeby där bara tjejer får komma och i lördags åkte jag dit för att ta reda på varför nästan inga tjejer kommer.

Jag träffade fantastiska Nora, 20 år gammal, som håller i träningen på Ungdomens Hus i Rinkeby. Och när jag väl hade kommit dit var det inte så svårt att förstå varför inga tjejer kommer dit för att spela fotboll. För att komma in på Ungdomens Hus måste man vara över 16 år, och väl där inne hänger bara killar. Kala väggar och rå stämning gör att tjejerna håller sig borta. Jag och Nora var de enda som syntes till. Inne i fotbollshallen träffade jag tre andra tjejer som var där för fotbollen. Med fotbollen som passades från person till person tog det inte lång tid innan även orden följde bollen. Rätt snabbt kunde vi prata fritt, och rätt snabbt insåg jag att Futebol dá forca behövs lika mycket i Sverige som i Mocambique.

Nora konstaterade att "i deras ögon är vi ingenting". Tjejer är exkluderade och ska varken synas eller höras - än mindre spela fotboll. Dag, tid och plats hjälper ju inte till direkt. Tjejers föräldrar är mycket väl medvetna om hur det är på Ungdomens Hus och anser att det är för otryggt för tjejerna att hålla till där. Dessutom får tjejerna inte vara ute sent, och de som får vill inte direkt spendera sina lördagskvällar i en sporthall.. I vilken förort vill tonårstjejer det?!

Ett första steg blir att se till att tjejerna får en annan plan att spela på, på en annan dag och en annan tid. Sedan måste tjejerna och tjejfotboll få synas, ges plats och få fäste. Var är de kvinnliga förebilderna som kan hjälpa till i den processen? Killarna i Rinkeby har AIK-aren Martin Mutumba att se upp till, själv ett välbekant ansikte på Ungdomens Hus - men vem har tjejerna att se upp till och ta efter?

Jag lovade Nora att hjälpa henne att få igång tjejfotbollen i Rinkeby, som hon själv sa: "vi tjejer måste hålla ihop!". Till våren drar Futebol dá forca Sverige igång - med start i Rinkeby med Nora och bl.a. Djurgårdens IF.

När jag skulle gå undrade Nora om jag verkligen vågade gå till tunnelbanan själv. "Ja, varför skulle jag inte göra det? Det är ju bara rakt fram" svarade jag. Hon förklarade att eftersom Rinkeby har fått så dåligt rykte i media är det aldrig någon som vågar gå själv även om det inte är så farligt. Fördomar är väl kanske det största hindret för integration. Det ska vi ändra på!

9 november 2012

ÅRETS JULKLAPP

Gör tusentals andra glada i jul! Årets julklapp är här - EN FOTBOLL OCH EN BÄTTRE FRAMTID! För 150 kr till Futebol dá forcas konto 6151-555 983 048 ger du ett av alla våra fotbollslag en ny fotboll samt utbildning om mänskliga rättigheter, sex- och samlevnad och hur man förebygger HIV/AIDS - du ger helt enkelt tjejer en chans till en bättre framtid! Skriv ditt namn och din email i meddelande-fältet så får du ett väldigt fint gåvokort, och du är med och förändrar världen!




Hur allt går till

Jag må vara ung, oerfaren och outbildad osv. men ibland blir jag så trött på att alla alltid måste tala om för mig "hur saker och ting går till". Denna veckan har inneburit mer "lilla gumman"-de än vanligt.

Så jag tänkte nu officiellt bara tala om för hela världen att mina hjärnceller är fullt fungerande och att min logiska tankeförmåga trots min ringa ålder faktiskt existerar.

Och så tänkte jag nu officiellt uttala mig om ett eventuellt samarbete med damlaget LdB FC Malmö och Stars for Life Foundation i Sydafrika. Att detta vore en väldigt bra idé har nämligen påtalats av flertalet personer, speciellt den gångna veckan. "Har du tänkt på det?" En gång för alla, svar: ja!

Ja, jag har tänkt på att det vore en väldigt bra idé. Jag tänkte faktiskt på det i september förra året då jag första gången kontaktade LdB FC Malmö. När jag sedan kom tillbaka till Sverige efter nästan ett år i Mocambique träffade jag dem även på plats i Malmö den 30 juli. LdB FC driver i samarbete med ett par andra organisationer Stars for Life i Sydafrika, som också är ett projekt som syftar till att stärka kvinnor genom fotboll. Ett väldigt bra projekt!

Tyvärr har fotbollsklubben LdB FC väldigt strikta sponsringsavtal med LdB så klubben kan inte ingå några andra samarbeten av detta slag. Så även om det vore en bra idé (tycker både jag, LdB FC och tydligen många andra av vad jag har fått höra på senaste tiden) är det i dagsläget inte möjligt.

Sen vill jag också poängtera att Sydafrika och Mocambique är två olika länder, med två olika kulturer och med helt olika förutsättningar. Så trots att både Stars for Life och Futebol dá forca jobbar mot samma mål görs det på olika sätt, på olika platser och med olika förutsättningar. Så bara för att det är två liknande projekt i samma region i världen är inte ett samarbete kanske optimalt för det, även om det är det i teorin.

Mellan Durban i Sydafrika där Stars for Life är aktiva och till exempel Lichinga i Mocambique, där vi i dagsläget har 11 fotbollslag, är det ca 350 mil. Utan ordentliga vägar. Till och med jag, trots min unga ålder osv, kan ju räkna ut att det inte vore det enklaste samarbetet.

Jag tackar för detta förslag, men tyvärr är det inte realistiskt i dagsläget. Så nu behöver ni inte påpeka det mer för mig, eller berätta "hur det faktiskt går till". Jag har ju trots allt på mindre än ett år fått Futebol dá forca att växa från ett fotbollslag till nästan 150 stycken med nationell spridning, där jag jobbar med allt från att ge specifika råd till enskilda tränare, vara mentor för min lokala projektledare, sluta samarbeten med ministerier till att få in all finansiering. Så när det kommer till just Futebol dá forca har jag rätt bra koll, och när det handlar om just det avböjer jag bestämt men vänligt fler personer som vill "berätta för mig hur det faktiskt går till" om jag själv inte ber om det. Tack & ha en trevlig helg!

Frakten far

Då bär det av till Mocambique via Johannesburg med 541 fotbollar, 705 visselpipor, 870 matchtröjor, 371 träningströjor, 5 domartröjor, 34 träningsbyxor, 243 fotbollsshorts, 291 par fotbollsstrumpor och 202 par fotbollsskor! Återigen stort tack till alla fantastiska personer involverade i insamlingen! 


Efter en hel veckas jobb med att hämta, sortera, organisera, inventera och packa allt (stort tack Maja för hjälp med detta!) lyckades vi få på allt på tre pallar som nu är på väg till Mocambique. 757 kg blev det totalt, så veckans träning är också avklarad!

Tusen tack Anders Eng på Active Cargo för din och företagets ovärderliga hjälp! Tack även Qatar Airways och transportföretaget Märsta Förenade för era specialpriser för Futebol dá forca!

6 november 2012

Heldag med Olivia Trygg

Planer för nästa år är redan smidda och idag började en av alla massor av saker som jag ska göra nästa år att konkretiseras. Jag och Olivia Trygg, grundare av Trygga Barnen, kommer till våren lansera en gemensam inspirationsföreläsning om hur två unga tjejer har lyckats mot alla odds - och hur du kan göra exakt samma sak!

Håll ögonen öppna i början på 2013 - för detta kommer vara väl värt att se!

Röstningen fortsätter!

Röstningen stängdes inte igår, bara ansökningen - så nu är det fritt fram att fortsätta gilla och sprida vidare vår ansökan till Weledastipendiet i hela tre veckor till!

ETT STORT TACK till alla er som redan har gillat och delat sidan - ni är helt otroliga! På mindre än 24 timmar har vi ökat med 400 likes och med dem intagit FÖRSTAPLATSEN!

Så hjälp mig att hålla kvar förstaplatsen genom att fortsätta gilla och sprida sidan vidare!

Det tar inte lång tid, men det gör stor skillnad!


5 november 2012

500 LIKES OCH DAGEN LÅNGT IFRÅN SLUT

Det här är helt otroligt! STORT STORT TACK till alla fantastiska människor som har gått in och gillat vår ansökan till Weledastipendiet! De två senaste timmarna har det ramlat in likes - och totalt sett gått från plats 14 till en tredjeplats!!!

Jag är rörd över engagemanget och hoppas att det räcker hela vägen! Idag var jag nämligen tvungen att avboka en tränarutbildning och en bilreparation pga vår bristande finansiering - så ni kan ju tänka er hur mycket vi faktiskt behöver de 20.000 kr som stipendiet innebär.


MEN DAGEN ÄR LÅNGT IFRÅN SLUT - FORTSÄTT GILLA & SPRIDA VIDARE!

Gästbloggare idag på Swedish Lifestyle

Idag var jag gästbloggare på Swedish Lifestyle där jag skrev om livstil, ur en liten annan synvinkel än bloggens vanliga.. Läs själva!

Och tack grabbarna bakom Swedish Lifestyle för att ni är med och gör skillnad!

Fantastiskt resultat av material- och klädinsamling!


Nu är det färdigpackat! Här är det fantastiska resultatet av insamlingen:

Fotbollar (size 5)
541
Visselpipor
7000
Matchtröjor
870
Träningströjor
371
Domartröjor
5
Fotbollsshorts
243
Träningsbyxor (överdragsbyxor)
34
Fotbollsstrumpor
291
Fotbollsskor
202 par

Detta innebär att 135 lag får 4 fotbollar, alla tränare får nya visselpipor, 54 lag får matchtröjor, 15 lag får fotbollsshorts och strumpor, 12 lag får fotbollsskor och 23 lag får träningströjor (och våra 5 kvinnliga domare får också domartröjor).

Att få ha riktiga matchställ betyder otroligt mycket för tjejerna i Moçambique då det ökar känslan av grupptillhörighet för lagen och även bidrar till att stärka tjejernas självförtroende då det ger dem som spelare och individer ett större värde när de får ha något så fint som matchtröjor. Matchställen bidrar också till att motivera tränarna och värdesätta tjejfotboll i samhällets ögon. 

Genom en enkel sak som att donera en gammal matchtröja, har du förändrat tillvaron för tjejerna på plan, deras tränare, familjer och samhällen. 


SISTA DAGEN ATT GILLA WELEDA

IDAG ÄR SISTA DAGEN NI KAN HJÄLPA MIG ATT VINNA WELEDASTIPENDIET!

Gå in här och gilla Futebol dá forcas ansökan och sprid detta sedan vidare!

Det projekt som får flest "likes" har större chans att bli juryns slutgiltiga val och därmed få 20.000 kr.

20.000 kr för Futebol dá forca innebär fotbollar för 800 tjejer - SÅ IN OCH GILLA!!!!

1 november 2012

Välkommen Felicia!

Nu är det klart att vi får en ny lagkamrat i vårt Futebol dá forca-team. I januari kommer Felicia Söderlund Grosin komma ner till Mocambique i två månader för att hjälpa till och stötta våra tränare i Maputo stad och provins och även i provinserna Gaza och Inhambane.

Felicia har själv spelat fotboll i över 13 år och även varit ungdomsledare på diverse läger. Till vardags arbetar hon som utbildningsresurs på Karlbergsskolan. Felicia är en glad och utåtriktad tjej som tycker om och är van att jobba med barn och ungdomar. Dessutom pratar hon spanska, vilket - om man inte kan portugisiska - är ett måste för att faktiskt kunna hjälpa till. Hon har sedan länge drömt om att volontärarbeta och eftersom hon älskar fotboll kände hon att Futebol dá forca skulle vara så mycket mer än en "dream come true".

Med Felicias egna ord: "Det vore fantastiskt att kunna hjälpa andra att nå sina drömmar, liksom en av mina drömmar skulle gå i uppfyllelse om jag fick möjligheten att åka till Mocambique och Futebol dá forca."

Felicia blir vår första svenska volontär - alla våra fotbollstränare är ju volontärer så egentligen blir hon vår 149:onde volontär - och det ska bli häftigt att se hur hon kan peppa tränarna med sin entusiasm, kreativitet och drivkraft!

Det känns jättekul att ha med Felicia i laget, och både jag och Sarita ser fram emot att jobba med henne på plats i Mocambique! Välkommen!