29 september 2011

X Jogos Africanos

Vi (mamma) var inbjudna av President Guebuza till avslutningsceremonin för de afrikanska spelen 18/9. Den diplomatiska kåren åkte i samlad trupp i en chartrad buss från Utrikesdepartementet ut till den nya nationalarenan som kineserna byggde för spelen. Arenan är helt ny alltså och jättefin, med plats för 40 000 personer. Det var full underhållning av olika artister i två timmar innan Presidenten anlände och ceremonin kunde börja. Medan vi väntade fick vi priviligerade människor också vatten och färska samosas och andra små tilltugg. Publiken fylldes på efterhand och i slutet var det i princip fullsatt. Och jag måste säga att det var betydligt bättre drag än på Norra Stå på Råsunda (även om det tar emot att säga), alla dansade och sjöng för full hals!
Ceremonin inleddes med nationalsång och sedan parad med alla medverkande länder (de som inte redan hade åkt hem, eller som 15 etiopier gjorde pga situationen i Etiopien, hade flytt landet till Sydafrika). Det framgångsrikaste landet var Sydafrika som kammade hem 156 medaljer. Näst bäst var Egypten, tätt följd av Nigeria. Mocambique fick nöja sig med plats 24 av 36 med sina 12 medaljer. Efter alla idrottare fick alla funktionärer också gå runt stadion, och de var betydligt fler än de medverkande - och vilket jobb de har gjort! Mocambique tog över värdskapet från Zambia som av ekonomiska skäl inte skulle klara av att hålla i spelen, och Mocambique hade därför bara två år på sig att förbereda sig, istället för fyra.

Sedan höll Presidenten och en annan viktig man tal (tacksamt korta) och efter det var det showtime! Det var musik, dans, akrobatik, trummor och det var lika häftigt att kolla på det som att kolla på publiken, som dansade minst lika mycket som dansarna. Det hela avslutades med ett riktigt imponerande fyrverkeri! Här hade jag så gärna laddat upp en film så att ni hade fått se vilken härlig stämning det var men p.g.a. det inte helt utvecklade internetnätet här kan jag tyvärr inte.
 
Efteråt fick vi priviligerade människor åka chartrad buss tillbaka till Utrikesdepartementet där chaufför och bil väntade. Bussarna med priviligerat folk fick dessutom förtur gentemot övrig trafik som snällt fick stå och vänta i väggrenen medan vi körde förbi med poliseskort. Färden tog trots det en halvtimme och jag är glad att jag inte var en av de övriga 40 000 personerna som fick ta sig hem efter bästa förmåga (de flesta fick alltså gå hem). Som tur är (?) bor de flesta inte i centrala Maputo utan i förorter utanför. Så de behövde kanske inte gå alltför långt, kanske bara 5 km. Men trots det fortsatte folk att dansa och sjunga längs vägen, och jag kunde somna med ett leende på läpparna.

22 september 2011

Rundvandring i stan

Första helgen spenderades med att gå runt halva Maputo. Vi bor högt upp i staden med utsikt över havet och man får gå en bit för att komma ner till city som ligger lägre beläget. Den delen av staden vi bor i är den finaste delen, med ambassader och ministerier överallt. Presidentpalatset ligger i närheten, och även Presidentens privata bostad. Det enda man ser av dessa är dock höga murar och avspärrningar, det är även förbjudet att ta kort eller filma byggnaderna. Många diplomaters privatbostäder ligger också här. Vår granne är IMF och bredvid honom Portugal. Lite längre ner på gatan bor Holland, men bättre koll än så har jag inte. Fördelen med att bo så är att det är väldigt skyddat med mycket vakter (varje hus har minst två egna), men samtidigt är det ju tråkigt för det känns ju inte som att man bor i "riktiga" Maputo.

När man går runt i staden är folk otroligt vänliga och hälsar och försäljare är inte alls så påträngande, det ger upp efter ca tio meter. Det som är jobbigt är att folk förutsätter att eftersom vi är vita är vi rika och det är svårt att säga nej till gatubarn - men å andra sidan om man ger dem pengar uppmuntrar man ju dem att fortsätta tigga istället för att gå i skolan så det blir ett etiskt dilemma. Jag ger hellre någon form av mat om jag kan, annars inget alls. Det är lite svårt att vara anonym också, man sticker ut i mängden om man säger så men det är väl bara att vänja sig vid. Runt stånd, kiosker och busshållplatser (hur man nu kan se var de ligger, de är inte utmärkta?!) är det livlig rörelse. Längs gatorna ligger också små enstaka caféer/barer där det spelas musik och folk umgås. Går man förbi en skola är det fullt med barn överallt - de flesta går nämligen i skift eftersom det är för många barn per skola.

Maputo är en storstad och de flesta hus är höghus. Blandat med höghusen ligger gamla portugisika hus i kolonial stil, vilket ger en mysig känsla - de är ofta väldigt fina hus. Dock är många otroligt förfallna och många står fortfarande tomma än idag. Mycket är förfallet och ovårdat. Gatorna är skräpiga och fulla av hål - man får verkligen se efter var man sätter fötterna! Parkerna är inte omhändertagna och många av byggnaderna är också utlämnade åt väder och vind. Men är det inte förfallet är byggnaderna nya. Och vad det byggs! Överallt bygger de nya höghus och varannan gata har ett par stycken byggarbetsplatser. Jättekul att ekonomin går framåt och när allt blir klart kommer Maputo bli en väldigt fin stad!

Nere vid havet går en färja över till en halvö och där finns massa gatukök och små stånd. Marknaden är jättehärlig och du kan köpa allt du kan tänka dig i frukt- och grönsaksväg. Stånden dignade av frukt i alla möjliga färger och jag såg mycket som jag aldrig sett förut! Kött, fisk och andra matvaror finns också dock utan kyl-möjligheter.. På lördagar har de också en speciell marknad för konst och hantverk - jättekul! Du kan köpa tyger, statyer, smycken, korgar, väskor - allt du kan tänka dig, allt handgjort av de material som finns till hands. Mina favoriter är de olika konstverk gjorde av diverse skräp. Jag köpte två små musiker, en med gitarr och en med trumma, helt gjorda av kapsyler, och en struts och en giraff gjorda i aluminium från läskburkar. Du kan hitta cyklar, bilar och helikoptrar som t. om. har blad som snurrar med hjälp av ett batteri och vindkraft - allt gjort i ståltråd. Jättefina grejer, och extra kul när du köper av hantverkaren själv och när material blir återvunnet! Men att handla på marknad gör inte unga moderna mocambiker, för dem är det nya stora moderna shoppingcenter som gäller. 

Dessa ligger lite utanför centrala Maputo, ut mot förorten och stranden Costa do Sol. Vägen dit kantas av stånd och försäljare och människor på väg. Trafiken är helt livsfarlig, de senaste åtta månaderna dog över tusen personer i trafiken och tusentals blev allvarligt skadade. Det är mycket trafik och många kör väldigt fort. Vänstertrafiken är lite svår att vänja sig vid, men än har vi ingen bil så jag behöver ju inte förorsaka mer olycker än på ett tag i alla fall.

Nere i centrum ligger också centralstationen där det avgår tåg till övriga landet, dock inte så ofta. Ett tåg om dagen tror jag att det var ungefär. Tågstationen är jättegammal och man får passa sig så att inte bitar av taket trillar ner i huvudet. Utanför stationen ligger också den centrala busstationen där människor står och köar för att komma på olika bussar. Folkmyllret i närheten är lätt att tappa bort varandra i och man får hålla koll på plånboken så att den inte försvinner i vimlet. Inne på tågstationen är det däremot helt öde så när som på två vakter som slött sitter och pratar i skuggan. I järnvägskontorets lokaler är också en affär öppen, där vi gick in. Där såldes allt möjligt tillverkat av återvunnet papper, plast och tyg. Allt producerat av HIV/AIDS-sjuka barn på landsbygden som får lära sig hantverk för att kunna försörja sig. Där kunde vi shoppa loss och samtidigt göra alla rätt, stödja HIV/AIDS-sjuka - barn dessutom, rädda miljön med återvinning, främja ekonomin på landsbygden och lokal produktion. Tänk så lätt det är att rädda världen! Sen att hantverk inte riktigt lönar sig i längden som försörjning och ofta förblir väldigt småskalig är en annan sak. Och hur mycket pengar som det enskilda barnet får det vet man ju inte. Är det inte bättre föresten om barn går i skolan? Ja, det var i alla fall väldigt fina skrivböcker som vi köpte.

Nu ambassadör på riktigt



På torsdagen den 15 september var det dags för mamma att överlämna sina viktiga papper till president Guebuza och därmed officiellt bli ambassadör i Mocambique. Hon blev hämtad kl 10 (en timme senare än vad schemat angav) av en hel kortege med motorcyklar, polisbilar och andra viktiga bilar med tjutande sirener och blinkande ljus. Snabbt åkte de på den för ändamålet avstängda vägen till presidentpalatset. Där var det trumpetande och nationalsånger innan mamma, efter ett kort tal (skrivet av Mocambiques protokollchef), kunde överlämna sina brev från Kung Carl Gustaf och Carl Bildt till President Guebuza. Presidenten tog emot dem utan knorr (bra prognos för fortsatta diplomatiska förbindelser) och mamma fick en hela fem minuter lång pratstund med presidenten i egen hög person. Sedan bar det av igen i kortege med tjutande sirener tillbaka till ambassadörsresidenset - där svenska flaggan och EU:s flagga hade hissats (och numera hissas varje dag!). En glad mamma - och nu tillika officiellt ambassadör - steg ur den viktiga bilen och välkomnades av ännu gladare tjänstefolk. De jobbar ju nu åt en riktig Embaixadora!

Mamma & senhõr Matteus
Senhõra Alice & mamma





Mamma & två av vakterna

Själv fick jag nöja mig med att se det hela på tv senare på kvällen eftersom jag inte äger ett diplomatpass..

Ensamt och tyst

Nästan en vecka har gått sedan jag kom. Jag har varit på ambassaden och träffat mammas kollegor. Väldigt kul, receptionisten är fd basketproffs i damlandslaget i Mocambique och när hon fick veta att jag gillade fotboll så lovade hon att fixa så att jag fick träffa damlandslaget i fotboll - och då även Maria Mutola (Mocambiques mest kända idrottare). Kanske kan jag engagera dem i mitt fotbollsprojekt?

Jag har varit runt i de närmaste kvarteren, känt mig som att jag var ett lejon löst från zoo så mycket som folk tittade - mest på mitt blonda hår tror jag. En flicka kom t. om. fram för att känna på håret. Eftersom jag inte kan portugisiska och i princip ingen kan engelska har jag inte kunnat prata med någon, så efter ett tag var det inte så kul att gå runt i stan. Den höga kriminaliteten (som jag för visso inte har märkt av men som alla säger att jag ska akta mig för) gör också att jag inte får gå ut efter mörkrets inbrott.

Istället har jag läst mycket, håller på med boken Africa av Tom Young (som var en av föreläsarna på SOAS) - väldigt intressant men svår. Jag har tränat en del och sen ätit god mat (och överröst mamma med prat när hon kommer hem på lunchrasten - enda gången på dagen som jag får ha ett längre samtal). Framförallt har jag sovit mycket - alla nya intryck gör mig otroligt trött. Dygnsrytmen här är helt annorlunda också, upp går man kl 6 och sen har jag stupat i säng innan 21 nästan varje kväll.

Allt som allt kan jag konstatera att utan portugisiska kommer jag ingen vart så nu ska här pluggas! 

Mitt nya hem

Så nu bor jag alltså i det svenska ambassadörsresidenset (så egentligen tekniskt sett fortfarande i Sverige). Det är ett stort fint hus med en fin muromgärdad trädgård. Det jag gillar med muren är att det inte är taggtråd högst upp som det är på många hus i närheten, utan ett litet elstängsel. Det gör säkert ännu ondare än taggtråd, men ser i alla fall lite trevligare ut. Förutom det har vi även alltid två vakter som vaktar oss från alla möjliga faror som lurar där ute, men mest är de bara trevliga och öppnar grinden när man ska ut. Den fina trädgården tas om hand av en trädgårdsmästare på deltid, men sen är det även massa andra trädgårdsmästare som vattnar och jobbar så det står härliga till (bl.a. klipper de gräset närmast gångvägen med sax). Framför huset finns även en liten pool som mest är där för att se fin ut tror jag och den tas också om hand ordentligt av en kille som kommer ofta och rengör, skrubbar och håvar in skräp. För säkerhets skull är det hela tiden en undervattens-dammsugare som åker runt och dammsuger botten. Rent ska det vara när ambassadören ska bada! Tyvärr blir man inte jättesugen på att bada med allt folk som springer omkring och jobbar och vakter som vaktar. Dessutom är det en byggarbetsplats som granne där ett tjugotal byggarbetare bygger lägenheter - och kollar på när man är ute i trädgården. Men jag tycker bättre om byggarbetsplatsen till granne än den på andra sidan. Där bor IMF, och dem har jag inte så mycket till övers för.
När man kommer in i det fina huset är det första som möter en i hallen porträtt av Kungen och Drottningen och en sliten svensk flagga. Bredvid dem står en Carl Malmsten-stol (som kostade många dyra skattepengar). Överlag har det lagts mycket skattepengar på inredningen, men fint är det ju. På nedervåningen finns det tre matsalar av olika storlekar varav en är för privat bruk (för oss alltså) och de övriga för mottagningar. Sedan finns det två olika salonger och en terass. Stort kök med tre spisar och tre kylskåp och serveringsgång samt toalett finns också där nere.
Sedan får man gå upp för en massiv trätrappa och genom stora säkerhetsgrindar (se bild) för att komma hem till oss, till den privata delen. Där uppe har mamma ett gigantiskt sovrum och jag har ett jättestort. Sen finns det ett mindre (som inte är så litet) gästrum. Både jag och mamma har varsitt badrum. Det finns också ett mindre vardagsrum och ett arbetsrum.

I hushållet jobbar, förutom trädgårdsmästaren (-arna?) och de sex vakterna som delar på skiften två åt gången, även hembiträdet och kokerskan senhõra Alice och housekeepern/servitören senhõr Matteus. Alla dessa är jättetrevliga men pratar bara portugisiska, så jag får till att lära mig fort så jag kan prata med någon.. Alice lagar jättegod mat och lunch serveras kl 12.30, och det är då både huvudrätt och efterrätt. När mamma har gäster på lunch (i svenska flaggans namn alltså) är det trerätters och gott vin till maten (olika vin till de olika rätterna såklart). Efter maten serveras det kaffe på terassen vid fint väder annars i salongen. Utöver att laga den goda maten städar och tvättar Alice också, medan Matteus håller huset i övrigt (alltså representationsdelarna) välstädade och presentabla. Frukost och middag får man fixa till själv, men handla gör Alice också så det är bara att säga till vad man vill ha (mamma betalar som tur är för mig). Eftersom mamma också ofta ska ut och representera Sverige till höger och vänster på olika tillställningar, behöver jag inte oroa mig så värst över middagar heller då jag också är bjuden som medföljande familj. Än så länge har inte mottagningarna kommit igång (har bara varit på en, Svenska Forskarsällskapet var på besök) så då är det jag som står för middagen, men det tycker jag bara är kul - slipper ju diska också, det gör mamma i utbyte mot middag! 
Huset ligger som sagt på Av. Friedrich Engels på fem minuters gångavstånd till ambassaden på Av. Julius Nyerere. När jag är ute och springer på morgnarna springer jag längs hela Julius Nyerere, vilket blir ungefär 5 km fram och tillbaka. Detta kan jag hålla rätt på eftersom husnummer inte är nummer utan hur många meter från gatans början huset ligger. Så vi som bor på nr 667 bor alltså 667 meter från gatans början. Ett ganska bra system måste jag säga, om man nu vet var gatan börjar. När jag kör min löprunda springer jag förbi presidentpalatset, vilket tar ungefär tio minuter. Och då springer jag verkligen. Så uppskattningsvis är det 2 km långt - jag är glad att jag slipper städa där, tror att det hade blivit problem med förlängningssladdar till dammsugaren..
Vi har utsikt över Indiska Oceanen, och närheten till havet gör att det ofta blåser mycket vilket håller temperaturen nere på lite mer behaglig värme, ca 30 grader, istället för uppemot 40 grader som det kan bli. Kanske blir det ett dopp i poolen när graderna börjar stiga ännu mer trots publiken..

Ja, det är inte helt fel - här kan man väl bo ett tag.. Det är ju inte varje dag man får chansen att leva ett lyxigt kolonialt översittarliv, så jag ska inte klaga!

Så bar det av!

Kl 21 lyfte mitt Ethiopian Airlines-plan från Arlanda med destination Addis Abeba, men först skulle vi till Rom. Planet var i stort sett tomt och vi var bara två passagerare i bakre delen - vilket innebar tre säten för mig själv att sova på, skönt! Jag kikade en stund på tv, en sån där liten värdelös längst fram för alla, men kände inte riktigt suget efter att lära mig tillverka plastlådor, dörrmattor eller karameller så jag slutade rätt snart att titta på How It's Made och somnade istället. Vid midnatt landade vi för ett kort stop i Rom, och vilken landning sen - jag vaknade och trodde att vi hade kraschat.. men det hade vi som tur var inte! Men nästan så illa var det för in på planet vällde det in skumma italienare som skulle till Kongo och såg ut som att de där skulle göra något olagligt, eller i varje fall omoraliskt. Det innebar också att jag inte fick behålla min säng utan fick nöja mig med min lilla plats vid nödutgången resten av de elva timmarna, men det gjorde egentligen detsamma för jag sov gott hela vägen. Jag vaknade för frukost som serverades trots hungersnöden i Etiopien, äggröra och fattiga riddare stod på menyn. Efter ännu en kraschlandning denna gång i Addis Abeba var jag framme i Afrika. Bytet till nästa flyg till Maputo gick snabbt och smärtfritt och jag fortsatte sova på nästa plan. Som tur var satt jag bredvid Emmanuel från Cameroon som väckte mig när det vankades dryck, mat och säkerhetsbälte på. Han bjöd också in mig att hälsa på i Cameroon - trevligt! Jag gav honom min mailadress och han gav mig den kontakuppgift han hade, sitt namn.

Väl framme stod den svenska ambassadören och väntade på mig med chaufför och allt (mamma åkte ner en vecka innan mig). Och tur var det för mocambikanska ambassaden i Stockholm hade lyckats skriva fel på året mitt visum gällde och gränsvakterna ville inte släppa in mig. Mamma försökte med att det förstår ni väl att det är ett tekniskt fel, nej men det står ju faktiskt 2011, tycker ni inte det? nehe.. etc. utan framgång och tog lite motvilligt upp sitt trumfkort, diplomatpasset. Och då, varsågod nej men det är ju inga problem vi ber om ursäkt - och så var jag nu i Maputo.

Chaufför senhõr Antonio körde oss till det nya hemmet, 667 Avenida Friedrich Engels (alla gator i Maputo är döpta efter sådana där trevliga socialister, Mao, Kim Il Sung, Lenin har alla en gata var - och mellan Mao och Lenin är ingen mindre än Olof Palme..). Det tog en halvtimme att köra hem från flygplatsen och mitt första intryck var: Wow, nu är jag verkligen i Afrika.

21 september 2011

Samarbete med Gabriel Seidel

Jag sprang på en gammal kompis, Gabriel Seidel, som jag inte sett på länge. Vi pratade glatt på och jag nämnde mina planer på fotbollslaget - och fick ett väldigt positivt gensvar! Det visade sig nämligen att Gabriel, som är tränare för F15 i Tyresö FF, sedan länge tänkt tanken att åka iväg och volontärarbeta - med just fotboll. Han visade stort intresse och vi började prata om att samarbeta. Eftersom jag bara varit tränare i fyra år för yngre tjejer, kändes det spontant jättebra att kunna få hjälp av en mer erfaren och fotbollsmässigt mer kunnig person. Gabriel har varit tränare för tjejer länge och dessutom gått utbildningar både hos Stockholms Fotbollsförbund och på Gymnastik- och Idrottshögskolan, GIH.

Vi träffades senare över en lunch och diskuterade hans eventuella medverkan med positivt resultat. Gabriel kommer med sina kunskaper hjälpa till som bollplank och sedan när projektet är igång förhoppningsvis komma ner som gäst-tränare och hålla utbildningar med andra tränare (som jag förhoppningsvis kan engagera på plats).

Det känns jättekul att få jobba med Gabriel och jag tror att samarbetet kan ge mycket!

Material från F.C. Djursholm

Jag var nere och hälsade på i min gamla klubb F.C. Djursholm där jag spelat själv, varit tränare och domare under i stort sett hela mitt liv. Jag har med mitt engagemang för tjejerna i klubben inte alltid varit populär, då jag ofta har uttryckt mitt missnöje för hur klubben diskriminerar tjejer. Jag har dessutom varit den enda kvinnliga tränaren under lång tid och ofta jobbat i motvind. Tyvärr är diskriminering mot tjejer inte något som utmärker just F.C. Djursholm utan är vanligt förekommande i många föreningar runt om i Sverige. Men även om jag inte alltid varit överens med klubbens ledning är vi ändå goda vänner och när jag berättade om mina planer så tyckte de först att jag var galen (det har de alltid tyckt) men att jag trots galenskaperna självklart skulle få hjälp av dem.

Klubben hette tidigare F.C. Café Opera men fick inte behålla namnet efter påtryckningar från nattklubben Café Opera och bytte då till F.C. Djursholm. I och med namnbytet blev mycket material med det gamla emblemet oanvändbart och blev liggandes i förråd - vilket passade perfekt nu! Allt detta material donerade de nu till mig och mitt projekt. Och det var inte lite jag fick, fotbollar, bollsäckar, höga och låga koner, västar i två olika färger, t-shirts, regnjackor och gympapåsar. Allt jag kunde ta med fyllde jag bilen med, och det som inte fick plats lovade de att spara tills nästa gång jag kom.

Sedan föll det sig så väl att mamma i egenskap av ambassadör har rätt till en container med personliga tillhörigheter som fraktas med båt från Sverige till Mocambique och bekostas av staten, eller ja, av skattepengar. Eftersom mamma inte hade tillräckligt med saker för att fylla en hel container fick allt mitt fotbollsmaterial plats och skeppas i skrivande stund till Maputo!

Eftersom jag inte har någon ekonomisk sponsring för mitt projekt än så länge är jag oerhört tacksam för materialet! Det enda jag fick köpa själv var lite bollpumpar, visselpipor, tidtagarur och lite innehåll till sjukvårdsväskan. Detta gör projektet materialmässigt genomförbart på en gång vilket underlättar otroligt mycket! TACK F.C. Djursholm och framförallt Kjelle och Patrik!

Kurs på the Scool of Oriental and African Studies i London

Jag fick det stora priviligiet att följa med mamma på en kurs (briefing) om Mocambique och Swaziland (där mamma också är ackrediterad) på the School of Oriental and African Studies (SOAS) i London 18-19 augusti. Kursen anordnades av Utrikesdepartementet men finansierades av en stiftelse (inga skattepengar gick åt alltså) och innehållet bestämdes helt och hållet av SOAS.

Eftersom mina förkunskaper var tämligen små kändes det jättespännande att få följa med - och lyxigt. Vi bodde på hotell vid en trevlig park tre minuter från SOAS mitt i centrala London. Frukost och lunch samt förmiddags- och eftermiddagsfika ingick. Men framförallt var kursen otroligt intressant och mamma och jag var enda deltagarna. Så där satt vi i två dagar med fyra olika föreläsare: Dr. Joe Hanlon från the Open University, Dr. Tom Young från SOAS, Dr. Carlos Oya från SOAS och Dr. Beacon Mbiba från Oxford Brookes University.

Dr. Hanlon började med sin föreläsning History and Politics: Liberation leading to the predominant party state. Därpå följde Dr. Young med Regional Political Overview. Efter lunch med Dr. Hanlon hade vi första dagens sista föreläsning med Dr. Oya: Long-term and recent Mozambican development trends and the political economy of aid. De två första föreläsningarna gick grundligt igenom politiken i Mocambique och södra Afrika samt historiska och sociala faktorer som påverkat den - väldigt intressant! Dr. Oyas föreläsning om ekonomin var lite svår för mig att hänga med på med bara ett halvårs studier av makro- och mikroekonomi som en del av Samhällskunskap B på gymnasiet, men ändå intressant.

Dagen därpå började Dr. Hanlon igen med Economics and Development. Hanlon har arbetat mycket i och med Mocambique och är journalist i grunden vilket ger en speciell inblick i landet. Han är dessutom väldigt biståndskritisk själv vilket gav ett intressant perspektiv. Resten av dagen stod Dr. Mbiba för med fokus på Swaziland. Hans föreläsningar The Political Economy of Swaziland och Culture, Society and Religion of Mozambique and Swaziland var spännande och gav en unik inblick i regionen då Mbiba själv ursprungligen är från Zimbabwe. När han förstod vad jag planerade att göra i Mocambique pratade han mycket om kvinnors situation, vilket var väldigt intressant. Han talade mycket om Lobola, hemgift, vilket han menade ofta kritiserades av västvärlden som kvinnoförtryck - vilket han inte höll med om. Snarare såg han det som att två famlijer i och med hemgiften skapade långsiktiga relationer och att det gav tillfälle för familjerna att lära känna varandra. Han själv ville fortsätta med traditionen vid sina egna döttrars giftermål (om de själva gick med på det vill säga). Intressant med tanke på att han sedan länge var bosatt i London, högutbildad etc.

Överlag är familjen mycket viktigare i Afrika än i väst, vilket kan vara svårt för oss att förstå med vårt individualiserade samhälle. Det är till exempel sed att den familjemedlem som lyckas bli framgångsrik ska bistå resten av familjen med t. ex. skolavgifter för kusiner, finansiering av någon släktings begravning etc.

Sammanfattningsvis det jag främst tar med mig från kursen är hur hårt styrt Mocambique är av sina biståndsgivare. 60 % av statsbudgeten består av bistånd och det medför att regeringen inte själva kan besluta om sin egen budget utan biståndsgivarnas godkännande. Det gör det svårt att planera långsiktigt och arbeta som man vill. Till exempel ville Mocambiques dåvarande regering vid fredsslutet satsa på infrastruktur och utbildning men fick inte lov till det av IMF och Världsbanken då det viktigaste var att den fria marknaden fick styra - alltså skulle alla banker privatiseras som första prioritet. Detta ledde till korrupta privatiseringar och nästan till att landet gick i konkurs. Idag å andra sidan kritiserar IMF och Världsbanken landet för att inte satsa tillräckligt på infrastruktur och utbildning.. Det korta institutionella minnet hos givarna försvårar för regeringens eget arbete och eftersom biståndsgivarna själva har svårt att komma överens om hur deras pengar ska användas tar det lång tid innan arbetet kommer igång, och när det väl kommer igång är det med inkonsekvens och utan någon känsla för vad som bör prioriteras.

Ändå finns det mycket positivt: en fri och aktiv press, en ny ung och arg generation som ställer krav, mobiltelefoner som revolutionerar människors sätt att leva och minskar möjligheter för regering och myndigheter att fuska och korrumpera. Dessutom börjar den nuvarande presidenten Guebuza tröttna på att springa givarnas ärenden och satsar istället på att utveckla den egna ekonomiska sektorn för att minska beroendet av bistånd. Dr. Mbiba poängterade också det fina med den afrikanska kulturen: man delar med sig (han jämförde detta med västvärldens förkärlek till att patentera).

Vad gäller Swaziland kan jag väl inte säga mycket mer än att det är ett knäppt litet kungadöme med 2 miljoner invånare som är ekonomiskt beroende av Sydafrika. Landet står just nu i ett vägskäl där antingen ekonomiska och sociala reformer eller ekonomisk kollaps väntar. Frågan är om Kungen vill gå sitt folk till mötes och minska hovets utgifter och istället satsa på landets utveckling. Till hans försvar kan ju konstateras att det faktiskt är dyrt att ha många barn, och det har han. Fast han har 14 fruar som delar på ansvaret. Och då är han ändå rätt måttlig i jämförelse med sin far, den förra kungen. Han hade 70 fruar och sammanlagt ca 1000 barn - där kan vi snacka om att dela med sig!

Dela med sig gjorde även Dr. Hanlon som gav mig kontaktuppgifter till kvinnoorganisation WILSA, Women and Law in Southern Africa, vilket är en framstående organisation i Mocambique som arbetar för kvinnors rättigheter. Där kanske jag kan få hjälp med mitt fotbollslag, eller i alla fall information och bättre förståelse för hur jag kan genomföra projektet.

Allt som allt en väldigt intressant kurs, det har sina fördelar med mammor ibland!

20 september 2011

Kvinnor i Mocambique

Rent juridiskt har kvinnor i Mocambique det väldigt bra, deras rättigheter finns bekräftade i både konstitution och diverse lagar. Glädjande är också att Mocambique har bland den högsta representationen av kvinnor i politiken i Afrika samt flera framstående organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter. Total jämställdhet ska enligt lag råda i alla segment av samhället, från den privata familjen till samhällets olika instutioner. Hur detta efterföljs i praktiken är en helt annan sak. Att få folks attityder att ändras kommer ta mycket längre tid än det tar att ändra lagstiftningen, men det är i alla fall en väldigt bra början.

Men i praktiken då? Mocambique rankades till plats 145 av 155 länder i the gender development index år 2007 (Sverige ligger på plats tre efter Holland och Danmark). Enligt en rapport om kvinnors rättigheter i Mocambique från International Federation for Human Rights (Fidh) i samarbete med Liga Mocambicanos Dos Direitos Humanos (LDH) har Mocambique lång väg kvar innan lagarna efterföljs.
Giftermål innan 18 års ålder är förbjudet, ändå gifte sig (blir bortgifta) 52 % av alla flickor innan de fyllt 18 år och av dem var 21 % redan gifta innan de fyllt 15 år 2008, enligt Unicef. Det är inte ovanligt med bortgifta tolvåringar på landsbygden. Polygami är också förbjudet enligt lag men förekommer fortfarande. Den stora andelen giftermål i unga åldrar bidrar till en hög andel graviditeter bland unga tjejer (varav många är oönskade - preventivmedel används inte vilket inte bara leder till att många barn får egna barn utan också till ökad spridning av HIV/AIDS). 24 % av alla tjejer mellan 15 och 19 år hade 2004 redan två barn och samma åldersgrupp stod för 13,4 % av alla totala graviditeter. Unga mödrar har i större utsträckning sämre chanser till överlevnad, för både sig själv och barn, både rent fysiskt och ekonomiskt. 

Flickors unga ålder vid giftermål är en av de främsta anledningarna till att så få flickor går i skolan, då de antingen förbjuds gå i skola av sina nya äkta män eller helt enkelt blir för upptagna med att sköta sitt hushåll. Det är traditionellt sett kvinnans uppgift att ta hand om hem och barn, laga mat och hämta vatten vilket är väldigt tidskrävande och hårt arbete. Även de som inte är gifta och har egna barn att ta hand om blir ofta tagna ur skolan för att passa småsyskon och hjälpa till i hemmet, av rent ekonomiska skäl.

Det rapporteras också om utbredda sexuella övergrepp och trakasserier i skolor, både av lärare och jämnåriga manliga elever. I en studie av Mocambiques utbildningsministerium svarade 70 % av de tillfrågade flickorna att det finns lärare som kräver samlag för att godkänna dem och på så sätt få flytta upp en årskurs. 50 % av alla flickor svarade även att de hade blivit utsatta för sexuella övergrepp från lärare och jämnåriga manliga klasskamrater. Många av de tillfrågade visste inte om detta var olagligt eller inte och var man kunde anmäla övergreppen.

Dessa sexuella övergrepp i skolan bidrar till spridningen av HIV/AIDS, där unga kvinnor redan är en av de mest utsatta grupperna. Övergreppen bidrar också till oönskade graviditeter, med följd att flickorna måste sluta skolan då det är förbjudet att gå i skolan när man är gravid. Rapporten anger även kvinnors avsaknad av självständighet och självbestämmande över sig själv och sin kropp som en av de främsta anledningarna till spridningen av HIV/AIDS.  

Våld och våldtäkt i hemmet är vanligt och 36 % av alla kvinnor ansåg 2008 att män av vissa anledningar har rätt att slå dem. Detta är dock glada nyheter då samma siffra var 54 % 2003. Anledningarna kan vara saker som att hon går ut utan att tala om det, hon säger emot maken, hon vägrar ha sex, hon bränner vid maten eller att hon försummar barnen.

Regler och traditioner kring privat ägande och ägande av land diskriminerar ofta kvinnor, även om hon juridiskt ska åtnjuta samma rättigheter som män. Arv är ofta ojämnt fördelade och änkor blir ofta lämnade utan något kvar efter sin man. Kvinnor har ofta yrken med låg ekonomisk säkerhet, och arbetar ofta hårt - 50 % av alla som arbetar med jordbruk är kvinnor. På det tillkommer ansvar för barn, hem och hushåll.

Rapporten framhåller att kvinnor ofta inte är medvetna om sina egna rättigheter och att andelen flickor som går i skolan är så låg vidare försämrar deras möjligheter senare i livet. Även de som är medvetna om sina rättigheter och vill göra något åt sin situation har svårt att få juridisk hjälp.

Vi får se vad lite fotboll kan ändra på.

Var ska jag då?

Folks allmänna okunskap om Afrika gäller även mig, så först och främst måste jag ta reda på var jag ska flytta.. Mocambique ligger i sydöstra Afrika med kust mot Indiska Oceanen.



Landet gränsar till Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe, Swaziland och Sydafrika. Huvudstaden heter Maputo och ligger i södra delen av landet. Det bor ca 22 miljoner människor i landet som är ungefär lika stort som Sverige och Norge tillsammans. I Maputo bor det ca 1,5-2 miljoner människor, och det är den största staden. Större delen av befolkningen, 70 %, bor på landsbygden och har det överlag mycket sämre ställt än människor i städer. Median åldern är 16,8 år, med nästan hälften av befolkningen under 15 år. Medellivslängden är 52 år. Landet är väldigt fattigt: 55 % av befolkningen lever på under 18,4 Meticais om dagen ($US 0,50). Avsaknad av utbildning, sjukvård och infrastruktur, hög arbetslöshet och 11,5 % AIDS-positiva är bara några av de svåra problem landet står inför. Mocambique hamnade på plats 165 av 169 i FNs Human Development Index 2010. Detta trots att landet har haft en ekonomisk tillväxt på ca 8 % årligen sedan 1993. Trots tillväxten är landet nästintill helt beroende av bistånd, vilket gör att ekonomin är svår att planera och framförallt att regeringen hela tiden måste anpassa sig till hur bidragsgivarnas agenda ser ut.
Hur blev det så? Mocambique var en portugisisk koloni i fyrahundra år innan det blev självständigt 1975 efter ett tio år långt frihetskrig. Efter självständigheten följde inbördeskrig i tjugo år mellan det styrande partiet Frelimo och rebellrörelsen Renamo (stödd av apartheid-Sydafrika och Rhodesias vita minoritetsregimer), vilket destabiliserade landet och gjorde att de få instutioner och den lilla infrastruktur som portugiserna lämnade efter sig vittrade samman. Samtidigt var landet en av alla brickor i Kalla Krigets stormakters spelplan. Lägg till ett misslyckat försök med en marxistisk ekonomi och ni har landets historia i korta drag. Fred kom efterlängtat 1992 med demokratiska val från 1994. Sedan dess har Frelimo suttit kvar vid makten i alla val hitills, utan några anklagelser för valfusk (utom en gång då, men en gång - ingen gång, eller hur är det?). Mocambique framhålls ofta som en framgångssaga av biståndsgivare och har varit politiskt stabilt och demokratiskt (relativt sett) sedan vapenvilan -92. Landet har förändrats mycket till det bättre men är än idag ett av de fattigaste länderna i världen. 

Hmm, låter som en trevlig plats att flytta till.
Det ser fint ut på bild i alla fall..

Mocambique? Jahaja, så du ska flytta till Mogadishu?

Jag har jobbat som servitris på Monrad's fisk & deli i Djursholm (extra under gymnasietiden och heltid efteråt) i fyra år och återgick till det en kort tid innan det bar av till Mocambique. Eftersom jag jobbat där så pass länge har jag lärt känna flera kunder och när vi pratade om mina nya planer fick jag flera gånger höra att jasså jaha du ska flytta till Mogadishu? Det är väl det huvudstaden heter där i Mocambique? Och jag svarade att nej, Mogadishu - huvudstaden i Somalia - ville jag inte flytta till, där har det varit inbördeskrig de senaste tjugo åren så det kändes inte så lockande. Men Maputo, Mocambiques huvudstad, var det jag skulle till.

Och detta hände inte bara en gång.. Detta speglar hur lite folk i allmänhet vet om en av världens största kontinenter. Och ja, vad berör det oss egentligen? Det kan ju vara bra att veta att huvudstaden heter Maputo och inte Mogadishu ifall man vill briljera i någon frågesport eller i ett korsord, men för det mesta har folk för fullt upp med sina egna liv för att intressera sig för andras - och varför ska man då intressera sig för någon man inte har något som helst gemensamt med? Eller ja, bantning kan ju vara en gemensam företeelse (även om den afrikanska tenderar att vara ofrivillig..)

För mig har Afrika alltid funnits med som en naturlig del av livet då bägge föräldrarna har arbetat på Sida (Sweden International Development Agency) och bott mycket i Afrika både innan och under min livstid. Jag låg och sparkade i mammas mage i Lusaka, Zambia och åkte hem till Sverige på blixtvisit för att födas i Lund innan jag tre veckor gammal åkte tillbaka för att leva mina första 2,5 år i Zambia. Sedan kom jag tillbaka som sexåring och gick förskola och första klass på Harare International School i Harare, Zimbabwe. Men sen dess har jag bott i Stockholm och gått resterande skolår där. Mamma har fortsatt att jobba med bistånd men mer i Europa och Centralasien, mest för att jag skulle få gå i skola hemma i Sverige. Hemma har det dock varit fullt av afrikansk konst från golv till tak och mamma har sett det som en del av min utbildning att resa världen runt till de mest obskyra platser hon kan komma på (jag började gråta i de tidiga tonåren när vi åkte till Arkangelsk och Murmansk i Ryssland istället för till Mallorca som alla kompisarna) och det har gett mig otroligt mycket, mer perspektiv och förståelse för andra människor. För mig är mänskliga rättigheter och allas lika värde en självklarhet och jag tror att det är min drivkraft till att vilja hjälpa andra människor att få samma rättigheter som jag tar för givet.

Men för de allra flesta är Afrika inget mer än elände, krig och aids och allt därimellan. Afrika är ett aldrig sinande välgörenhetsprojekt med fördelen att man kan byta tv-kanal när man tröttnar. Ge en slant för att stilla sitt samvete lite då och då och fortsätta sitt eget liv som man alltid har gjort. Med det menar jag inte att alla borde flytta till Afrika och starta fotbollslag, utan snarare att Afrika bara borde få sin egen plats på världskartan. Det kanske räcker med att bara lära sig några huvudstäder (och helst veta vilket land de ligger i), kanske inte bara köpa produkter från platser med exotiska namn utan också fundera över hur det är på den där exotiska platsen eller kanske börja tala om olika länder i Afrika istället för att klumpa ihop dem till ett land, det stora mystiska landet Afrika. Framförallt se bortom konflikter, sjukdomar och annat elände och se Afrika för vilken häftig kontinent det är.

Afrika är enormt stort, lika stort som USA, västra Europa, Kina, Indien och Argentina tillsammans. Hela 30 301 596 km² stort. Jämför det med Europas 9 938 000 km². Kontinenten rymmer ca 55 länder, i vilka det bor ca en biljon människor. Av dessa 55 länder har bara några få "naturliga" gränser (bl.a. Sydsudan, Etiopien, kungadömena Lesotho och Swaziland och till viss mån Botswana). Alla andra gränsdragningar finns kvar sedan kolonialismen och har bidragit till de många konflikter som har härjat sedan självständigheten. I varje land finns flera olika etniska grupper som ofta inte ens pratar samma språk och har lika lite gemensamt som svenskar och italienare. Nationalismen som ligger bakom skapandet av Europas stater har i stort sett varit frånvarande i Afrika. Nationalism användes framgångsrikt i kampen för självständighet från kolonialmakterna då folk kunde mobiliseras mot en gemensam fiende men var så pass skör att den vid självständigheten tappade det lilla fäste den hade hunnit få. Maktmissbruk och korruption har varit alltför omfattande och de positiva förändringarna som skedde efter självständigheten har på många håll avstannat för att i flera fall t. om. stagnera. Avsaknaden av infrastruktur och utbildning i samband med olika naturkatastrofer har försvårat ytterligare och Afrika har kommit att bli den mest under-utvecklade kontinenten idag. Intressant att tillägga är att Asiens utveckling påbörjades ungefär samtidigt men från en lägre nivå och har nu gått om Afrika med hästlängder.

Men trots allt detta negativa finns det mycket positivt i Afrika - som det behövs talas om för att vända trenden. Människor är glada, trevliga och delar med sig av det lilla de har. Med internet och mobiltelefoner börjar människor bli mer upplysta om hur andra har det och tar saken i egna händer och börjar ställa krav. I det nästintill helt icke-fungerade Somalia har till exempel ett framgångsrikt betalsystem via mobiltelefon vuxit fram i avsaknad av banker och annan infrastruktur. I flera länder finns en fri press och en ung generation, ofta en arg sådan, som vill påskynda utvecklingen - och det för egen maskin! Framförallt har en biljon människor lyckats överleva decennier av krig, fattigdom, övergrepp, naturkatastrofer och annat som vi bara kan drömma om. Det vittnar om människors enorma styrka och livskraft, och det om något är väl häftigt?!

Och även om det allmänna intresset kommer fortsätta vara lågt, så vet ni i alla fall att huvudstaden i Mocambique heter Maputo, inte Mogadishu.    

Projektidé

Min projektidé är relativt simpel: starta ett fotbollslag för tjejer i övre tonåren för att med fotbollen som medel utveckla och stärka tjejernas självförtroende i grupp och individuellt för att på sikt förbättra livssituationen för tjejer.

Genom fotbollslaget skapas en samlingspunkt för tjejer, där de fritt får prata om vad de vill och utbyta erfarenheter med andra i samma situation. Som Lisbeth Lindeborg poängterar i sin essä i SvD 26 juni En krokig väg till fotbollens finrum:

"...vi observerar en växelverkan mellan en frigörelse på bred samhällelig front och den mer fokuserade som fotbollen utgör. Inte bara är det roligt att spela fotboll utan i laget kunde man ta ut svängarna på ett annat sätt än i många andra sporter och spel. I fotbollen har flickor och unga kvinnor kunnat släppa loss sedan drygt 125 år tillbaka. Detta har stärkt självförtroendet."

Med andra ord, genom personlig utveckling som fotbollsspelare och utveckling som grupp av kvinnor i form av ett fotbollslag, kan samma process sedan appliceras i vardagen, och på så sätt förändra hur kvinnor uppfattar sig själva och sin omgivning och ge dem mod och kraft att förändra deras situation till det bättre.

Fotboll är världens mest spelade sport, och jag vågar säga att den är mer utbredd i Afrika än någon annanstans. Överallt finns det unga fotbollsspelare, utan fotbollsplan, utan fotbollsskor - t.o.m. utan fotbollar - i de flesta matcher runt om i Afrika spelar man med en boll gjord av skräp ihopsurrad med snöre - och alla drömmer om en framtid som fotbollsproffs. Detta har Steve Bloomfield skildrat i sin fantastiska bok Africa United: How Football Explains Africa för de som är intresserade! Bloomfield visar i den hur "football can rebuild a country, end a war or provide a beacon of light in a time of despair".

I länder med mångåriga blodiga konflikter, många med så fasansfulla detaljer att det inte går att förstå, har fotboll visat sig vara ett väldigt bra verktyg för att bearbeta trauman. Fotboll har hjälpt att rehabilitera barnsoldater och andra krigsskadade. Fotboll ger barn i flyktingläger något att glädjas åt i det kaos som råder omkring dem och framförallt låter fotbollen barn vara barn. Detta har flera olika organisationer, som bl.a. Unicef, tillämpat i sitt arbete. Fotboll har använts som medel för att rehabilitera barn efter konflikter och förebygga fred i bl.a. forna Jugoslavien och i Israel och Palestina. Det har också använts för att sprida kunskap om allt från minor till HIV/AIDS. Fotboll har också varit ett väldigt framgångsrikt medel för att överbrygga etniska, kulturella och religiösa motsättningar. Detta har framförallt organisationen Cross Cultures Project Association gjort - kika gärna in på deras hemsida. På fotbollsplanen lär sig barn att samarbeta och lösa konflikter på fredlig väg. De lär sig att respektera regler och framförallt varandra, vilket sen bidrar till att barnen fortsätter med det i sitt vardagliga liv. Tyvärr gäller detta främst pojkar. Flickor har av många olika anledningar (hushållssysslor, hämtning av vatten, tidiga giftermål, tidiga graviditeter, barnpassning av yngre syskon eller egna barn etc.) helt enkelt inte tid att ha kul på fotbollsplanen - eller så är det inte kulturellt accepterat för dem att spela - något jag vill ändra på!

Så, projektidén är alltså relativt simpel: fotboll = bättre liv.
Men hur ska det här gå till då? Det är tyvärr lite mer komplicerat.. Först funderade jag på att ansluta mig till en befintlig fotbollsklubb eller skola, men då skulle projektet bara komma de redan priviligerade till del och det är inte dessa som jag främst vill nå ut till. Så jag får helt enkelt organisera det hela själv, vilket nog blir lättare sagt än gjort. Jag har spelat fotboll själv från att jag var fem år till att jag var arton, då jag slutade i div. 2 i Stockholm. Parallellt med spelandet har jag varit fotbollsdomare för fem- och sjumanna fotboll från år 2000-2010. Jag var även med och startade upp två tjejlag, och sedan huvudansvarig tränare för dessa, för flickor födda 1999 och 2000 i F.C. Djursholm (fd. F.C. Café Opera) under fyra år. Jag har även varit tränare under olika sommarläger som klubben anordnade. Utöver det har jag varit projektledare för ett teaterprojekt om diskriminering för Byrån för lika rättigheter i Kista samt läst en introduktionskurs i genusvetenskap på Stockholms Universitet. Min bakgrund är alltså rätt blygsam, men jag tror ändå att med rätt inställning, och hjälp från rätt håll, så kommer projektet att gå att genomföra.

En av de viktigaste faktorer som avgör projektets framgång är hur det genomförs socialt. Bistånd och volontärarbete ses ofta som väldigt hjältemodigt och visar på hur duktiga vi i västvärlden är på att hjälpa dem som har det sämre ställt (enligt oss). Detta tror jag har medfört att bistånd långsiktigt har snarare stjälpt mer än det har hjälpt utveckling på många håll i världen. Det har varit för mycket pekpinnar, för mycket vi-vet-bäst & gör-som-oss etc. för att idéer ska kunna få lokal förankring. Och visst är det nobelt att ge sig ut för att rädda världen, och verkligen nobelt när det dessutom kostar en massa pengar, men när det görs med inställningen att man själv är bättre och mer upplyst än de stackarna man ska "rädda" kommer man inte långt. Därför har jag förhoppningen om att kunna starta upp laget tillsammans med någon/några från Mocambique som har växt upp i kulturen och förstår hur saker och ting fungerar - något jag tror är nästintill omöjligt för en utomstående hur väl integrerad man än blir. Efter att ha läst Richard Dowdens (Afrika-redaktör på the Economist) bok Afrika, framtidens kontinent  rekommenderas varmt! - framstod detta som än viktigare. Dowden menar att "you cannot achieve anything in Africa unless you work with Africans. To do that, you need to understand Africa and how it thinks and works."

För att komma tillbaka till mitt fotbollslag så hoppas jag då kunna få hjälp i Mocambique. Tyvärr är det svårt att göra någonting alls egentligen, mer än att läsa på, innan jag väl är där eftersom nästan inga organisationer finns att nå på internet etc. Första steget blir att skapa kontakter och lära mig språket, portugisiska. Sen får bitarna falla på plats allt eftersom.     

19 september 2011

Flytt till Maputo, Mozambique

Min mamma tillträdde som svensk ambassadör i Maputo, Mocambique den 1 september 2011 och flyttade således från Stockholm till Maputo. Jag som nyss var hemkommen från en sju månaders rundresa i Australien och egentligen hade tänkt börja på universitet till hösten insåg att mammas flytt innebar en hel del möjligheter för mig. Ganska snart föddes tanken att åka med ett tag och volontärarbeta - något jag länge velat göra. Det var nu möjligt eftersom jag inte skulle ha några utgifter för kost och logi (det ställde mamma snällt upp med).

När jag väl hade bestämt att jag skulle följa med mamma till Maputo kom jag rätt snabbt fram till vad jag ville göra där nere. Efter att jag hösten efter studenten/innan Australien läste genusvetenskap på Stockholms Universitet ökade mitt intresse för kvinnors sitution, och framförallt mitt intresse för att förändra denna. Därför föll det sig naturligt att jag valde att arbeta med/för kvinnors rättigheter som inriktning på volontärarbetet. Och vad är då bättre än att starta ett fotbollslag för unga kvinnor?!

Som fd. fotbollsspelare, tränare för två olika tjejlag och domare har jag sett många tjejer växa på fotbollsplanen  - både som spelare och person - vilket har gett dem ökat självförtroende och självkänsla. Tjejer som tror på sig själva och sin egen förmåga vågar ta plats och får större ansvar över sitt eget liv. Dessutom skapar en lagsport som fotboll gemenskap och samhörighet tjejer emellan - något som det idag finns alldeles för lite av. Och så är ju fotboll väldigt kul också!

Så då var det bestämt, jag skulle flytta till Maputo i Mocambique för att starta ett tjejfotbollslag med syfte att sprida kvinnors rättigheter.