I fredags hade jag första träningen med Zixaxa med tillräckligt många bollar! Jag åkte kommunalt så kunde inte ta med mig allt material men fick plats med fem bollar i min bag, vilket blev åtta totalt med de tre som laget redan har.
Det regnade på morgonen så träningen som skulle ha börjat 8.00 blev ännu senare än vanligt. Jag har lärt mig att 8.00 är mer 9.00, men nu har jag också lärt mig att 8.00 med regn är mer 10.00 ... Jag kommer nog aldrig förstå varför man inte bara säger 9.00 och har träningen då istället för att säga 8.00 och sen börja 9.00, men det är väl bara att vänja sig. Och nu vet jag också att om det regnar blir det ännu en halvtimme senare.
Jag åkte dit med en chapa som inte hade vindrutetorkare, så jag var glad att jag hade min bag med bollar uppstoppad i knät - borde väl ha funkat som airbag. Väl framme var det kul att se alla barn spela med mina bollar medan jag väntade på att tjejerna skulle börja dyka upp. Det blev mycket bättre tempo på träningen nu med fler bollar och det märktes att tjejerna tyckte att det var riktigt kul.
Inte lika kul var att en av spelarna kom storgråtandes. Ingen visste vad som hade hänt och hon sa ingenting. Jag frågade om hon skulle träna och det skulle hon inte. Då frågade jag om hon skulle stanna kvar eller gå hem. "Inte hem, inte hem, inte hem, inte hem" var det enda hon svarade. Frustrerande att se någon så uppskrämd och ledsen och inte kunna göra något. Jag fick fram att det var något med hennes pappa men inte mer än så, våld i hemmet är ett väldigt stort problem här så kan tänka mig att det var något i den stilen. Jag har ju bara jobbat med laget i två veckor och det tar ju tid att bygga upp ett förtroende så nu var det ända jag kunde göra att krama om henne.
En annan av spelarna stod på sidlinjen och tittade på med ett litet spädbarn på armen. Jag blev förskräckt först för att jag trodde att det var hennes egna bebis - hon är bara sexton år - men det visade sig vara en lillasyster. Vad praktiskt det måste vara att slippa sköta hushållssysslor och passa barn när man har en dotter som kan göra det..
Kul i alla fall att ha en riktig träning! På söndag är det match för båda lagen, och för A-laget är det en riktigt viktig match. Vinner vi den, vinner vi serien och kvalificerar oss därmed för att åka upp till Lichinga för de nationella slutspelen i december!
På hemvägen räknade jag till 45 personer i chapan. Och då räknade jag inte barnen. Tror att det högst får vara 15-20 personer i en sådan där minibuss, så det var tur att jag hade fullt upp med att svettas och att hålla i mig i svängarna för att kunna spekulera om vad som skulle hände om vi krockade.. Alla såg väldigt förvånade ut när en viting som jag klämde in mig med dem: "Är det säkert att du vill åka med?". Jag stötte dock ihop med en vakt som jobbar på Danmarks ambassad som jag har träffat en gång och han hjälpte mig att komma med och få med mig alla mina fotbollar också - människor här är verkligen så hjälpsamma!
Skönt att kunna duscha av sig efter en sådan busstur - men jobbigt att veta att jag antagligen var den enda som kunde göra det.
