Var ute och åt middag med Alex i lördags och åkte därefter och tog några drinkar. Vid tre-tiden bestämde vi oss för att det var dags att åka hem, men innan ville han åka förbi Copacabana och kvarteren nere vid hamnen för att visa mig prostitutionen bland unga tjejer, "beach-girls" som han kallar dem. Vi hade pratat om det tidigare under kvällen, och nu ville han visa det in real life.
Vi åkte längs Avenida Marginal i Alex Audi A4 och lyssnade på Robyn på högsta volym - det kändes nästan som om jag var hemma i Sverige - och vi var båda på bra humör efter en trevlig kväll. Ju längre ner i stan vi kom, desto längre kom jag från Sverige.
Prostitution bland unga tjejer i Maputo är utbredd. Många gör det för att kunna betala sina studier, eller helt enkelt för att kunna överleva. Nere vid hamnen finns en gata med stripklubbar, Copacabana, Louso med flera, och längs med gatan står alla prostituerade uppradade och väntar på kunder. Tjejerna är i min ålder, eller yngre och står ensamma eller i par.
När vi åkte längs gatan, som är packad med bilar som tillhör alla män som håller affärerna igång, tjejernas kunder alltså, kände jag mig mer och mer illa till mods. Om jag inte hade haft tur och fötts i ett land utan alla de möjligheter jag har haft/har hade jag kunnat vara en av dem som jag nu kunde titta på genom bilfönstret. Vid ett rödljus stannade vi precis intill en tjej som satt på en motorhuv och kråmade sig. Hon hade kort kjol som hon lyfte upp så att hon satt i bara stringtrosor. När hon såg att jag tittade reste hon sig och började kråma sig framför fönstret. Till slut satt jag med hennes nakna rumpa rakt upp i ansiktet, som tur var med fönstret i vägen. Alex muttrade något om att de här tjejerna bara är skräp och bad om ursäkt för vad hon gjorde. Men i hennes blick lyste ett kaxigt trots: jag ska inte tro att jag är så mycket bättre bara för att jag är vit överklass och kan sitta skyddad i min Audi A4. Hennes förakt - eller avundsjuka - gick rakt igenom fönstret. Och jag fick känslan av att hon försökte på något sätt vara stolt över sitt yrke, vilket jag tror man måste för att kunna orka med det och för att kunna legitimera det man gör. Men när rödljuset slog om till grönt var det skönt att komma ut på Avenida Marginal igen och kunna öka farten och åka tillbaka närmare till Sverige.
Någon gång framöver vill jag åka dit och intervjua några av tjejerna för att förstå deras verklighet. Jag skulle vilja veta vad de har för självbild och hur de ser på sitt jobb och varför de gör det, för att kunna nå ut till tjejer på rätt nivå när jag genomför projektet. Man måste angripa problemen ur rätt perspektiv, annars förändrar man ingenting. Och det finns mycket att förändra.
