I fredags höll jag i min andra träning i Zixaxa. Träningen började kl. 8.00 på morgonen och jag hade tur som fick skjuts av en kompis ut till Zixaxa. Jag var där runt 8.30 - perfekt i tid! De flesta kom runt den tiden (jag hade ju verkligen betonat hur viktigt det var att de var där i tid den här gången) och vi kunde börja redan kvart i nio! Materialet var också där när jag kom, så det var bara att sätta igång.
De var ca 17 spelare där den här gången och alla kom innan uppvärmningen var slut så det var inte samma drop in-träning som förra gången och jag kunde därför dela in dem i grupper. Jag hade inte förberett något den här gången utan fick hitta på efterhand, vilket funkade mycket bättre än i onsdags då jag hade förberett en träning som blev väldigt svår att genomföra.
Jag hade ingen där den här gången som kunde prata engelska så jag fick helt enkelt klara mig på min egna portugisiska - vilket tjejerna tyckte var jättekul eftersom jag var tvungen att använda mycket kroppspråk och ljudeffekter. Jag lyckades också lära mig allas namn, vilket jag tycker är jätteviktigt! Jag har märkt att de andra tränarna inte verkar tilltala tjejerna med namn och har märkt att varken Sandra eller Sarita har någon aning om vad deras yngre lagkamrater heter (de kommer inte så ofta på träningen eftersom de jobbar, utan spelar bara matcher - där de går rätt in i startelvan eftersom de spelar i landslaget.. man kan ju diskutera rättvisan i det men men..) och jag tycker att det är respektlöst och arrogant. Att tilltala tjejerna vid namn, och berömma dem samtidigt som man använder namnet är otroligt viktigt för att bygga upp sjävförtroende. Att se varje individuell spelare är det absolut viktigaste som tränare tycker jag, och speciellt i mitt projekt - det är ju poängen. Att bli sedd är något som jag tror de här tjejerna har alldelles för lite erfarenhet av. I skolan till exempel, kan de vara upp till 60 elever per klass med en lärare, som med stor sannolikhet har HIV och inte får tillräckligt mycket näring för att orka med sitt arbete - då är det omöjligt att se och lära känna varje elev. Hemma är det i många fall otroligt hierarkiskt, och då hamnar dottern längst ner på skalan och gör som hon blir tillsagd. Så egentligen är ju inte fotboll det jag sysslar med, jag försöker se individerna och få varje unik spelare att känna sig sedd och omtyckt. Det är det absolut viktigaste och min huvuduppgift i det här projektet. Och det värmer att se att det gör skillnad.
Efter halva träningen märkte jag att några av tjejerna spelade i strumplästen och att några delade på ett par skor, så att ena hade högerskon och andra vänsterskon.. Och en av tjejerna kom fram på slutet: "Coach coach, jag måste gå nu om jag ska hinna till skolan".. Det är verkligen helt olika förutsättningar här. Jag hade i alla fall med mig en stor flaska vatten och lite muggar så att de kunde dricka under och efter träning. Vi höll på i två timmar och de flesta verkade tycka att det var kul, och annorlunda. Jag längtar verkligen efter att frakten ska komma med allt mitt material - det kommer vara så häftigt för dem att ha varsin boll under träning. Det kommer bli så kul att se!
Tjejerna bytte om efter träningen vid sidan om planen (duscha efter finns inte ens i deras föreställningsvärld, den lyxen har de inte) och jag tackade dem för en bra träning. Match på söndag för bägge lagen!
Sen tog jag chapa hem själv, första gången jag skulle åka från Zixaxa till stan själv. Mcel mobilnätet låg helt nere hela dagen, så kunde inte ringa och fråga hur det var jag skulle åka utan det var helt enkelt bara att klara sig själv. Det funkade bra, men jag hade otur och hamnade rätt långt bak på sätet som är ihopfällbart - vilket innebär att jag måste flytta mig varje gång någon bakom ska gå av. Det är fyra rader med säten med plats för tre personer, där det sitter fyra. I slutet på varje rad finns ett ihopfällbart säte och personen (eller personerna, man delar ju halva sätet med någon annan) måste flytta på sig om någon på säten bakom ska gå av. Sedan finns det två platser i framsätet, där jag brukar få sitta eftersom jag är vit. Om det är upptaget ska man försöka få platsen längst in på raden längst fram, då får man sitta ostört hela resan. Men förutom att jag hade otur med platsen funkade det bra. Jag kom fram till Alto Mae och gick därifrån till Ponte Final där jag kunde ta nästa chapa till Hospital Central. De flesta var proppfulla så fick vänta ett tag men sedan kom jag fram bra och kunde gå runt sjukhusområdet till baksidan, där FLM ligger. Medan jag väntade vid Ponte Final såg jag min första trafikolycka, en kvinna blev inlyft i en bil medan det rann otäckt mycket av något ur henne efter att hon blivit påkörd av en bil. Otäckt.
Träningen hade slutat halv elva och jag var framme strax efter tolv. Det är ju inte konstigt att det är få som kommer i tid om man säger så. Jag har blivit omvänd.. saknar SL!
Väl framme på FLM var jag på glatt humör efter en bra träning, och tur var väl det för när jag frågade om de hade gjort klart allt så fick jag ett negativt svar. Sarita hade väntat på mig sa hon, och Sandra hade inte dykt upp. Jag orkade inte ens fråga vad hon hade gjort sedan kl. 8.00 när hon började jobba. Istället jobbade vi (jag) på lite tills 13.00, men då slutar man jobba på fredagar så då packade jag ihop och gick hem. På eftermiddagen hade jag lektion i portugisiska och sen hade mamma och jag lite fredagsmys med ostbricka! Sen somnade jag redan kvart över åtta, helt slut efter en fullspäckad vecka! Det är i och för sig inte så konstigt att jag var så trött, heltidsjobb och mer därtill och sen portugisiska lektioner på det, och så ska man försöka hålla igång sitt sociala liv både här och där hemma.. Det ska bli skönt med helg! Eller med lördag i alla fall, på söndag är det ju två fotbollsmatcher och sen ska jag representera konungariket på kvällen när svenska pressombudsmannen kommer på middag!
