Så senare på kvällen åkte jag till Nucleo de Arte - första gången jag går ut själv (både mamma och vakterna var rätt oroliga). Jag kom dit och träffade Vilar, som konstnären som bjöd mig kallas. Han heter egentligen Herminio. De andra konstnärerna var mer reserverade och nickade bara till mig. Jag kände mig som en riktig outsider, enda vitingen och enda kvinnan. De satt och grillade fisk över en liten eld och medan vi väntade provade jag en mocambikansk öl, jättegod. De har en bar/restaurang i anslutning till konstnärskollektivet som en kvinna hyr och driver. Där har de även live musik på fredagar och söndagar, så vi bestämde att vi skulle gå dit dagen därpå. Eller att jag skulle gå dit, Vilar bor på kollektivet nu när han är här och hälsar på från USA.
De övriga pratade på på Changana, ett lokalt språk, så jag förstog inte så mycket. Ibland gick de över på portugisiska och några enstaka gånger sa någon något på engelska så att jag skulle förstå men Vilar och jag pratade på och han är verkligen rolig! Fisken åts med händerna, med skal, fjäll, ben och huvud och allt men smakade bra. Jag fick veta att vi egentligen bara väntade på att hans kompis João Paulo skulle tvätta klart sina penslar för att vi sedan skulle hem till honom och äta middag.
João Paulo pratade också bra engelska, han har pluggat i Zimbabwe. Han är konstnär lite mer på fritiden medan han pluggar på universitet. Vi gick alla tre och tog en chapa, den form av public transport som finns här. Det är små minibussar fullpackade med folk som stannar "every third, sixth or so block" och där folk bara vet att den stannar. Man kan också vinka på bussen om man vill åka med om jag förstod det rätt. Det kostar 5 MZN (Metecais), vilket blir ungefär en krona. Det var jättehäftigt och de skrattade länge åt min entusiasm för att åka chapa.. Väl framme fick vi traska upp för de sex trapporna upp till lägenheten - hissen fungerar nämligen aldrig. Han bodde med sin pappa, som ofta var ute och reste så då hade han lägenheten för sig själv, lyxigt i en storstad som Maputo. Hans empregada (hushållerska) hade förberett en gryta med kyckling, potatis och morötter och ris. Det är vanligt att man har en empregada, det betyder anställd, som kommer och lagar mat, tvättar och städar. Ofta är det unga kvinnor som finansierar sina studier genom arbetet. Vi fixade ihop en sallad och hemmagjort iste och det var väldigt gott! Så himla snällt av dem att bjuda med mig!
João Paulo hade rätt bråttom iväg sen till en fest han skulle på så jag och Vilar var kvar själva. Jag tog hand om disken som tack. Det fanns bara kallvatten, även om jag förstog att det här var en fin lägenhet. Det var ett fint kök, toalett med dusch, sovrum och vardagsrum med matsal. Mycket tunga trämöbler och skinnsoffor och ett stort vitrinskåp (som i och för sig var helt tomt) visar på att pappan nog hade det rätt bra ekonomiskt. En del av Vilars konst hängde i João Paulos rum, så det var kul att se lite av vad han har gjort.
Jag och Vilar var som sagt kvar och vi satt och pratade och kollade på en afrikansk musik-tvkanal. Vilar är jätterolig och det var en väldigt rolig kväll, framförallt väldigt kul att ha fått lite kompisar! Sen gick vi hem, chapan hade slutat gå, och då var det rätt skönt att inte gå själv. Det var inte mycket folk ute men i gathörn stod stora gäng med unga killar, tror bara jag såg tre tjejer ute totalt på vägen hem. Och jag blev förmanad av vakten sen för att jag hade gått hem, det tyckte de inte passade sig, men jag vet inte. Jag känner mig aldrig hotad och tror inte riktigt på att det är så himla farligt, men det får jag väl äta upp en vacker dag.
Mamma hade själv varit på middag hos den gamle ANC-aktivisten Albie Sachs (häftigt!), men var fortfarande vaken och lite nervös över att jag var ute själv och gjorde Maputo by night - men allt gick bra och jag hade jättekul!
