Som den svensk jag är var jag på plats på Fundação Lurdes Mutola (FLM) på avtalad tid kl 08.00 (lite tidigare till och med). Men eftersom detta är Mocambique så kom vi inte iväg förrän vid nio-tiden. Jag, Sarita och Sandra åkte ut till förorten Zixaxa för att träffa ett damlag och kolla lite på deras träning. Det finns två serier för damlag i landet, en för A-lag och spelare över 17 år och en för B-lag och spelare under 17 år (om jag har förstått det rätt). Dessa lag spelar matcher i sina provinser och i december i år ska de 12 bästa lagen mötas i ett nationellt slutspel (för första gången tror jag att det är).
Så laget i Zixaxa spelar i den högsta nivån av damfotboll som finns (den enda, beroende på hur man vill se på det). I laget finns sex spelare som spelar i landslaget. De har en tränare, de spelar på sand och har totalt tre bollar.
Innan träningen medan vi väntade på att tjejerna skulle byta om vid sidan av planen pratade vi med tränaren. Han var väldigt glad att jag ville hjälpa dem med damfotbollens utveckling och framförallt att jag hade material - avsaknaden av material är det största hindret idag! Han ville väldigt gärna att jag kom ner och var assisterande tränare i mån av tid och jag tror att jag har sagt ja till det (fortf. komplicerat det där med portugisiska) så min tränarlegitimation ska ordnas så fort som möjligt. Allt som behövdes för den var legitimation och ett foto. Här kollar man inga kvalifikationer inte..
En av spelarna, den yngsta - 13 år, var redan ombytt och spelade med andra yngre barn på sandplanen i väntan på att träningen skulle börja. Tränaren sa att hon inte gjorde annat än att spela fotboll. Hon spelade barfota och jag undrade om hon inte hade skor, men det hade hon - fast hon tyckte inte om dem för hon var så ovan vid det.. mycket bättre att spela barfota! När hon och de andra barnen sköt skott på ett av de rostiga målen utan nät vällte målet plötsligt. Barnen samlades vant och baxade upp målet igen - och jag stirrade med fasa på alla dessa små som hade kunnat dö av en järnstolpe över sig..
Så började träningen. 17 spelare på plats, varav 6 landslagsspelare. Tränaren hade även med 4 killar för att öka motståndet/tempot. Totalt hade de 3 bollar att spela med. Och det ska vara högsta nivån. Jag hoppas verkligen att mitt material kommer snart - och att inget har stulits på vägen, så att tjejerna kan få börja träna på riktigt. Jag fick presentera mig för tjejerna och sa att jag förhoppningsvis kunde komma ner och hjälpa till på träningarna. De såg glada och intresserade ut och jag kände mig väldigt välkommen. Det känns dock lite konstigt att jag är lika gammal som tjejerna, tidigare har jag ju bara tränat yngre tjejer. Och jag känner mig verkligen inte kvalificerad för att träna landslagsspelare.. herregud! Men jag har ju helt andra möjligheter, vilket gör att jag nog kan bidra mycket i alla fall. Jag har ju för det första material så att alla tjejer kan ha en egen boll under träning, det tar ju träningen till en helt annan dimension vad gäller tekniska kunskaper. Och sen har jag en annan mentalitet, uppvuxen i Sverige, är mycket självklart för mig som de här tjejerna inte ens drömmer om. Jag har således ett helt annat självförtroende och förhoppningsvis kan det smitta av sig. Vi får se. Jag ska se tjejerna spela match på lördag mot Matola, så får jag se vilken nivå kvalitén ligger på. Det var svårt att bedöma av att kort titta på första övningen på en träning. Bara några få hade benskydd och en spelare hade converse.. kanske inte de bästa fotbollsskorna.
