Så var det dags för min tränardebut i Zixaxa. Träningen började kl. 8.00. Jag och Sandra, som jag åkte med, var där i tid. Efter tio minuter kom en spelare. En halvtimme senare dök Sarita upp och bad om ursäkt för att hon var sen. När klockan närmade sig 9.00 hade tolv spelare dykt upp och även materialansvarige med tre bollar, lite koner och lite västar - och framförallt med lagets fotbollsskor. Så sakta men säkert började de tolv spelarna byta om. Jag vankade av och an, kände irritationen växa, medan jag väntade. Kl 8.00 i Sverige, det är kl. 8.00 - kl. 8.00 här är en helt annan sak. Som enda sällskap på planen hade jag en höna.
Så strax efter nio kunde vi börja träningen, då med tolv spelare. Efter hand dök det upp fler och fler, och jag avslutade träningen en timme senare med 26 spelare. Då hade jag också fått ge bort mina egna fotbollsskor eftersom det hade kommit så många så att skorna hade tagit slut.
Det var svårt att genomföra något kvalitativt träningspass eftersom antalet hela tiden ändrades och jag inte riktigt kunde planera övningarna. Vi hade bara en halv plan dessutom, eftersom ett annat lag tränade på andra halvan - svårt att få plats med andra ord. Och tre bollar gick väl an, men det fanns ju inte tillräckligt med västar heller så dela upp i lag blev komplicerat. Men tjejerna älskar att spela, och så fort man sätter igång dom fortsätter de. Inte så ofta efter instruktion, men man får ta ett steg i taget.
Träningen kunde bara hålla på till 10.00, eftersom jag hade bestämt möte med WLSA:s ordförande kl. 11.00. Jag har inte hunnit vänja mig vid att du inte kan planera två saker på samma dag, och framförallt inte på samma del av dagen. Ett möte på förmiddagen och ett på eftermiddagen går väl an, men tid används inte på samma sätt här och om du är två minuter eller tjugo minuter sen, det är inte så noga. Så jag skulle då försöka ta mig från Zixaxa kl. 10.00 in till stan igen för mötet en timme senare. Sandra skulle åka med mig så jag var tvungen att vänta på att hon skulle byta om, vilket tog ett tag. Överlag tar det oändlig tid för spelarna att byta om. Men så kom vi iväg till stället där man tar chapan ifrån. Den första som kom var för full men efter en kvart kom en till som vi fick plats i. Som viting får du ofta sitta i framsätet där det finns lite mer plats, så där satt jag och såg på medan chauffören sicksackade mellan vägrenen och körfältet för att komma fram. Han tyckte ändå att det gick för långsamt så helt sonika körde han över i det motsatta körfältet och fortsatte tuta på, och bilarna på väg åt andra hållet, emot oss alltså - i samma körfält! - fick väja undan. Ja, han kom ju fram i alla fall.
Under tiden vi satt i chapan smsade ordföranden för WLSA mig och sa att hon var upptagen kl. 11.00 och att vi kunde ses dagen därpå.. tur för mig! Så då var det ingen stress utan jag kunde gå från Alto Mae till Ponte Final och där ta chapa hem till Cheno medan Sandra åkte hem till sig. Det var första gången jag tog chapa själv, men jag överlevde det med!
Så nästa träning är på fredag, och jag betonade verkligen att jag ville ha spelarna där i tid då.. men vi får väl se hur det blir med det. Annars får jag väl hålla mig tillgodo med den lilla hönan tills de andra behagar dyka upp..
