28 maj 2012

F.d. spelare nu tränare!

Mina f.d. spelare Aurora och Anakleida är numera även assisterande tränare för laget Paradise B. Idag åkte Sandra och jag ut till dem i Xipamanine för att dela ut materialet. De är fortfarande spelare själva och inte riktigt mogna att ta på sig hela ansvaret för ett lag, men har nu smygstartat som assisterande tränare - en riktigt bra början!

Några av tjejerna i Paradise B

Sualé - en riktig hjälte

Idag åkte jag och Sandra ut till en av de mest engagerade tränarna, Sualé. En ung kille, 21 år, med en vilja som skulle kunna ta honom till månen, om han bara hade velat. Otroligt drivande och framåt! Tyvärr var det inte många tjejer på träningen, då några går i skolan på förmiddagar och andra på eftermiddagar är det svårt att få ihop alla samtidigt. Precis när vi kom var det fyra flickor som var tvungna att gå hem för att hjälpa till med dagens sysslor, och en av spelarna var barnvakt och hade sin lillasyster på armen under träningen. Trots svårigheterna skämtade och skrattade Sualé glatt med oss och tjejerna. Glad att kunna byta ut den trasiga bollen mot några bra nya bollar, fortsatte han träningen trots de många avbrotten. På magen lyste texten svart på vitt: "Sim, ela pode! Ja, hon kan!" En riktig hjälte!

Sualé
Barnvakt under träningen

Sualé och några av tjejerna i laget Benfica do Aeroporto med nytt material

 

Fotboll & mänskliga rättigheter

I lördags 26/5 gick vår tredje utbildning för våra tränare av stapeln. Denna gång handlade seminariet om fotboll och genus, med fokus på mänskliga rättigheter. WLSA, Women and Law in Southern Africa, höll i kursen och vi hade 19 tränare på plats! Bra uppslutning med mocambikiska mått mätt!

Seminariet inleddes med en film om en kvinna i norra Mocambique från Macua-stammen som inte fick studera för sin man, som då lämnade honom och fortsatte sina studier. Hon lärde sig läsa och skriva och till slut kunde hon hjälpa sin man i en nödsituation, eftersom han kunde varken eller. Han accepterade sitt underläge och de flyttade ihop igen. Filmen visade en stark kvinna som beslutsamt strävade mot sina mål trots sin egen familjs och samhällets försök att kväva henne. På filmen följde en väldigt intressant diskussion, när situationen översattes till fotbollsplanen. Många föräldrar låter inte sina döttrar spela fotboll, vilket är ett av de största problemen med tjejfotboll i Mocambique.

Tränarna måste gå hem till sina spelares föräldrar för att be dem låta sina döttrar spela fotboll. De knackar dörr och pratar och övertygar tills de får sina tjejer på träningarna, men så ändrar sig någon förälder och det måste knackas dörrar igen. De pratade om den utbredda diskrimineringen mot tjejfotboll, på planen, i hemmen, i media och i samhället i stort.

Traditionella hiearkiska strukturer hindrar tjejer från att ta steget ut på fotbollsplanen. Efter skolan springer pojkarna glatt dit för att spela, medan tjejerna är tvungna att gå hem för att hjälpa till med hushållet. Fotboll är inget för flickor. Och det märks att tjejerna själva är indoktrinerade i samma skola. Till exempel pratade många om att spelarna kommer till träningen i kjol - shorts är för pojkar. Även många som har shorts, väljer att ha kvar kjolen ovanpå. De känner sig helt enkelt inte bekväma där de tror att de inte hör hemma. Tränarna kunde dock redan nu märka stor skillnad från när de började arbeta. I början fick de kämpa för att få tjejerna till fotbollsplanen, och de som kom var tysta och blyga. Nu när de har kommit igång, kommer det bara fler och fler tjejer som tar för sig mer och mer - och kjolarna, tystnaden och underordningen är snart ett minne blott.

Med en energi och ett engagemang som heter duga diskuterade alla tränare på plats hur de tillsammans skulle förändra situationen som tjejer lever och spelar fotboll i. "Futebol dá forca - de verdade"; Fotboll ger styrka, på riktigt! Deras målmedvetenhet syns på långt håll, och stolta bär de sina Futebol dá forca-tshirts med trycket: "Sim, ela pode!"; Ja, hon kan!

Det är otroligt viktigt att de kan utbyta erfarenheter med varandra och se att det inte är själva i sin strävan för tjejers rättigheter. De motiverar varandra och fler och fler börjar ta egna iniativ. De säger att nu när de har fått grunderna från Futebol dá forca måste de börja utveckla sina kunskaper själva - som ringar på vattnet sprids rörelsen. Och med den kunskaper som kan förändra attityder, som kan förändra och förbättra förutsättningarna för Mocambiques tjejer!

Koncentrerade på mänskliga rättigheter

Gruppbild - stolta tränare med diplom

Jag och tre av mina f.d. spelare i Zixaxa, som nu ska bli tränare själva!

25 maj 2012

Snart i mocambikiska händer

Organiseringen, planeringen, struktureringen.. ja, allt går framåt med stormsteg inför min avresa på onsdag och i och med den överlämnandet av Futebol dá forca i mocambikiska händer. Eller, överlämnande blir det väl inte riktigt, men det lokala ansvaret lämnar jag nu till mina två kollegor på Lurdes Mutola Foundation, Sarita och Sandra. Deras ansvar ökar och ökar, och jag ser stolt på hur de tar mer och mer egna initiativ!

Idag var även självaste Maria de Lurdes Mutola på besök. Hon visade sitt fortsatta stöd och sin uppskattning för projektet och hann även med ett möte med den amerikanska ambassadören. Jag hade bett henne om detta, för att stärka vår ansökan om bidrag till projektet - och mötet gick bra. Svar på förfrågan får vi dock först nästa vecka, så det är bara att hålla tummarna!

Vi jobbar på för fullt för att få Futebol dá forca att fortsätta utanför Maputo och samtidigt fortsätta i Maputo vilket inte är det lättaste. Min mobiltelefon blev stulen igår när jag var på väg för att besöka en tränare, och det underlättar ju inte direkt arbetet. Men framåt går det. Vi håller på att organisera en liga för de lag vi redan har integrerade i projektet och som det ser ut nu startar den 1 juli - i tre zoner med 32 tjejlag!

Imorgon går sista kursen för våra fantastiska tränare i Maputo av stapeln - fotboll och genus med fokus på mänskliga rättigheter. Det ska bli väldigt spännande att se hur detta tas emot av tränarna. Och jag är otroligt tacksam för all hjälp som kvinnoorganisationen WLSA ger oss. Allt ifrån att bre mackor, bistå med material och lokal till att hålla i själva kursen med all den otroliga erfarenhet de har på området - helt fantastiskt! Det är inte alla som får en representant på FN:s kvinnokonferens i New York att nästa dag stå och bre mackor åt fotbollstränare! Terezinha da Silva med kollegor - stort stort tack!

21 maj 2012

Det saknas inte mycket nu!

Nu saknas det inte mycket - 7 300 kr och vi lyckas med vårt mål! Första delbetalningen för bilen är redan gjord och donationer fortsätter att rulla in så det saknas inte mycket nu! Med många bäckar små, blir det ett helt hav - eller som i det här fallet en hel bil, och en hel massa motivation och självförtroende!

Jag åker till Sverige i nästa vecka och det börjar bli bråttom att få allt klart innan dess - så visa ditt stöd, så att mina mocambikiska kollegor Sandra och Sarita också kan åka ut och visa sitt stöd till Elias och alla andra fantastiska tränare som jobbar för tjejernas rättigheter och förbättrade villkor!

Handelsbanken 
kontonummer 555 983 048
clearingnummer 6151 

Med din hjälp kan vi hjälpa så många fler än de 540 tjejer vi redan har igång på fotbollsplaner runt om i Maputo! 

Futebol dá forca stöttar där ingen annan är

Efter en timmes trafikkaos för att komma ut från Maputo, slog jag på fyrdjulsdriften och åkte vidare på berg- och dalbanan av sand ut till fotbollsplanen i Michafutene. En av våra tränare, Elias, har startat sitt eget projekt "Projecto Futebol Elias" i sitt område, och jobbar med både pojkar och flickor i åldrarna 4-15 år, oförtrutat stretar han mot det mesta men lyckas skapa något för barnen att glädja sig åt i en annan dyster tillvaro.

Elias, som jag först träffade i oktober förra året, har länge jobbat med barnen men har aldrig fått någon hjälp förrän nu när han har kommit med i Futebol dá forca. Utbildning, material och framförallt någon som intresserar sig för vad han gör - och uppmuntrar honom att fortsätta och motiverar honom! Att få uppskattning för det man gör, bekräftelse att det man gör är bra och motivation att fortsätta är ovärderligt och det som driver på volontära initiativ som Futebol dá forca. Och här i Mocambique saknas detta.

Elias hade bjudit in de lokala ledarna för området för att visa upp sitt arbete - nu när han har material och utbildning. Bord och stolar var utburna till fotbollsplanen så att de viktiga ledarna skulle ha någonstans att sitta, flaggor och skyltar var målade och barnen var samlade. Elias tränarmanual som han fick på vår kurs lågt fint till beskådning på bordet tillsammans med hans certifikat - fint inplastade för att hålla längre.

De 58 barnen mellan 4-15 år var uppdelade efter ålder i mindre grupper och höll på med olika övningar i de olika grupperna - väldigt pedagogiskt upplagt. Elias har inte nöjt sig med de fyra bollarna han fått via Futebol dá forca utan har gått runt och bett om hjälp av företag, organisationer etc. och lyckats få ihop till hela tio bollar till! Men den godhjärtade Elias har redan gett bort fyra av dem till olika barn i området som kommit och bett om bollar. Materialet, säger han när vi står där på fotbollsplanen, det är inte mitt. Det tillhör projektet. Och projektet är för barnen. Så vad ska jag göra? Det är för dem."

Och Elias är där för barnen, men de lokala ledarna är det inte. Ingen dök upp för Elias fina uppvisning. Han var märkbart ledsen, som ett barn vars förälder inte vill se på hennes fina teckning. Jag blev nästan rörd till tårar av hur han sken upp när jag dök upp på fotbollsplanen. Det var relativt lätt att hitta: ett stort plakat mötte mig vid ingången till berg- och dalbanan ut till Michafutene.

     
Att någon tog sig tid att visa intresse och stöd för hans arbete, gav Elias nya krafter och efter att ha samlat alla barn för att hälsa satte de igång igen med sina stationer ivrigt påhejade av Elias. Medan skymningen sänkte sig, spelade barnen glatt vidare trots att de stora lokala ledarna inte behagade dyka upp. Jag pratade länge med Elias om att de en dag kommer komma till honom och erkänna det fantastiska arbete han gör. De är de som kämpar med alla odds emot sig som en dag kommer vinna, och vinna stort. Tills den dagen kan han bara fortsätta som han gör, för det han gör är helt enkelt fantastiskt. Och som Elias sa: "Det enda som är viktigt är att barnen är här!"


Alla 58 barn med Elias

Elias - en av alla våra hjältar

"Projecto Futebol Elias. För barn och mot HIV/AIDS"

De yngsta flickorna

Några av de äldre flickorna, med matchställ donerat av IFK Nyköping - flitigt använt i Michafutene.

18 maj 2012

Vi lyckas - sakta men säkert!

TACK ALLA FANTASTISKA LÄSARE!

Vi har nu lyckats betala första betalningen av bilen till projektet och mina mocambikiska kollegor och bilen är därmed våran att hämta i början på nästa vecka. Då blir det projektets loggor på bilen och texten "Sim, ela pode!", "Ja, hon kan!" med stor text på sidorna, sponsrat av ett mocambikiskt företag - nu ska vårt budskap spridas vid vartenda rödljus!

Tack för ert fantastiska stöd, som gör detta möjligt! Det mest fantastiska med detta är att mina mocambikiska kollegor tror mer och mer på vad de gör och att de kan lyckas. Jag säger att vi kommer lyckas hela tiden, och försöker peppa dem så mycket som möjligt, och jag har nu sagt det så många gånger så att de tror på mig - och framförallt tror på sig själva!

De nämner ofta hur fantastiskt det var när vi blev sponsrade förra året i december av XPND AB för att åka till Lichinga - det fick dem att tro att det var möjligt att nå sina mål, bara man jobbar hårt! Och det är exakt samma sak som ni gör nu i och med att vi lyckas med att ge mina kollegor de mest grundläggande förutsättningarna för att kunna jobba tidseffektivt och hålla uppe sin motivation.

Tyvärr saknas det fortfarande ca. 15 000 kr för sista betalningen och försäkringen. Jag behöver er alltså mer än någonsin nu! Särskilt här: Handelsbanken, kontonummer: 555 983 048, clearingnummer: 6151.

Jag kan ju skylla på att jag är för ung och inte har tillräckligt med erfarenhet för att inse att man verkligen inte borde köpa en bil utan att egentligen ha råd. Jag lever lite farligt, men jag måste tro på att det här lyckas - hur ska jag annars kunna övertala hela Mocambique att tjejer kan lyckas?! Tillsammans klarar vi det!  

Fotboll i puckelpist

Jag var och hälsade på vår tränare Sofia, idrottslärare i Malhangalene och numera även tränare för Futebol dá forca. Malhangalene ligger ett stenkast från Maputos myllrande center, men även här saknas de mest grundläggande saker. Sofia och rektorn för skolan där laget tränar, mötte mig vid grinden - finbesök. Rektorn sa att han hade längtat efter att jag kom med material till Sofia eftersom hon varje dag har varit inne och tjatat på honom om att få bollar m.m. Härligt att höra! Sofia, som kom till första dagen på tränarkursen i högklackat, har kommit en lång bit på vägen från att inte ha vetat något om fotboll till att nu träna sina 22 tjejer för fullt.

Materialet kom väl till användning och tjejerna sprang runt som tokiga på puckelpisten de hade till fotbollsplan. Bollen studsade åt all världens håll och kanter på stenar, upphöjningar, nedsänkningar, stubbar och barfotafötter - men tjejerna studsade ikapp av glädje. De har bara tränat en månad men jag tyckte redan att de spelade bra. Sofia sa att de var nervösa, eftersom de var första gången någon var och kollade på dem. Jag sparkade av mig sandalerna och klev ut barfota på planen för att visa tjejerna lite grundteknik, och då släppte nervositeten inför denna märkliga blonda varelse - som när allt kom omkring var precis som dem!

Under matchen stod killarna i kö för att vara domare, och Sofia berättade att det aldrig var brist på hjälptränare. Kul med intresse! Två av Sofias manliga kollegor var också med och hejade på och hela skolan verkade vara engagerad i Sofias tjejlag. Eftersom rektorn också var på plats, passade jag på att plocka upp lite glasbitar och vassa stenar som låg lite varstans på skolgården/fotbollsplanen (puckelpisten) och visade honom - han lovade givetvis att det skulle städas bättre i fortsättningen. Man får börja med ett steg i taget, så kan man efterhand ta fler och fler och till slut studsa runt som Sofias tjejer i Malhangalene.


Man tager vad man haver - sopkvast till stolpe!


17 maj 2012

Bråda dagar med ett ton sand i skorna

Ingen rast och ingen ro - vi åkte direkt från Cândida och tjejerna i Bagamoyo till ett sponsormöte på banken BCI (Banco Comercial e de Investimentos). Fortfarande med ett ton sand i skorna hade vi ett bra möte med deras marknadsföringsansvariga - förhoppningsvis får vi mer material till våra tränare från dem. Tyvärr har de inte möjlighet att hjälpa till finansiärt i år då de inte har utrymme för det i budgeten, men nästa år har vi garanterat stöd!

Direkt från BCI åkte vi vidare till nästa förhoppningsvis framtida sponsor, CleanStar, som vi har varit i kontakt med under längre tid och efter ett bra möte ser det positivt ut för att våra försök bär frukt inom kort. Det är ett nytt företag, så hjälp i stora kvantiteter blir det inte - men all hjälp är otroligt välkommen! Med små medel har vi kommit väldigt långt, och vi tänker fortsätta på samma sätt!

För mig är det otroligt viktigt att få in privatsektorn för att tjejerna inte ska känna sig som några hjälplösa biståndsprojekt, utan som några värda att satsa pengar på! Det är svårt, men det går!

Tillsammans gör vi skillnad!

Cândida säger ifrån för sina 48 tjejer!

Igår åkte vi ut till Cândida i Bagamoyo där hon jobbar som idrottslärare på en skola och även nu som fotbollstränare för tjejer från alla skolor i området! Med två bollar var hon mitt uppe i sin träning med 48 tjejer! Härligt att se, och härligt att veta att materialet vi hade med oss verkligen kommer komma till användning.

När vi delade ut materialet kom en tränare för ett pojklag fram och bad om att få en boll. Vi förklarade att projektet är för tjejer och om han behöver en fotboll kan han skriva och fråga fotbollsförbundet om de möjligtvis kan sponsra en boll. Han lyssnade inte och fortsatte att be om just en av de bollarna som vi gav till Cândida, tills hon till slut fick nog: "Ni pojkar tror att allting är till er, ni bara tar och tar. Vad ska mina tjejer spela med om du ska ta alla bollar? Nej, vet du vad, jag har redan förklarat detta för dig flera gånger. Jag jobbar med flickfotboll, med mitt material för flickfotboll. Punkt slut. Nu kan du sluta störa, tack." Snopen tappade mannen mål i mun och Cândida tittade på oss och suckade: "Samma gamla visa".

Och tyvärr är det inte bara bollar de vill ha. Fotbollsplanen får hon också kämpa för. Förut tränade de på skolgården - men blev bortkörda. Nu tränar de på fotbollsplanen som tillhör Bagamoyo-området - men håller på att bli bortkörda. Så nu ska de tillbaka till skolgården, om Cândida lyckas övertala rektorn. Men Cândida tittade segervisst på oss och förklarade att hon var trött på att bli störd i sitt arbete hela tiden bara för att hon jobbar med flickor, och hade helt enkelt gått in på rektorns kontor och sagt åt honom att ta tag i saken. "Ge mig en arbetsplats, en fotbollsplan!"

Cândida, en stark kvinna och fantastisk förebild för sina 48 tjejer. Futebol dá forca, fotboll ger styrka - sakta men säkert syns en förändring!


Träning & tårtkalas med "mina" tjejer

Igår var jag tillbaka ute på fotbollsplan som tränare för första gången på länge! "Mina" tjejer från Zixaxa, av vilka i princip alla numera spelar i Costa do Sol, har länge velat att jag ska komma tillbaka och vara med på deras träningar. Eftersom Futebol dá forca blev lite större än bara ett lag - vi har nu över 540 tjejer igång i projektet med 26 tränare - har jag inte jättemycket tid att själv vara tränare längre.. Men igår kunde jag inte låta bli!

Det var dessutom lagkaptenens födelsedag, så utöver träning blev det dessutom tårtkalas! Jag bakade två chokladtårtor och åkte ut till Shopal, där tjejerna redan var i full gång att träna. De har numera utöver sin huvudtränare, även två unga hjälptränare som är otroligt duktiga och engagerade, vilket är väldigt kul att se. När "Coach Cis" dök upp på planen - som tur var med fyrhjulsdrift, som behövs för att forcera "fotbollsplanen" - gav de dock direkt över visselpipan. Det var härligt att få igång tjejerna och se hur de lyste upp när de fick höra sina namn (ja, jag kommer fortfarande ihåg vartenda ett).

Efter träningen öppnades bagageluckan och chokladtårtorna tittade fram - vilket blev träningens höjdpunkt! Tårtorna tog slut med blixtens hastighet och den sista lilla biten fick födelsedagsbarnet Goja ta med sig hem till sin mamma.

Tränarna bad mig att komma tillbaka som tränare för laget, eller som de uttryckte det: "Skulle det kanske vara möjligt att Coach Cis officiellt satt med oss på bänken när vi har match?" Eftersom jag nu bara har två veckor kvar här innan jag åker tillbaka till Sverige för en tid, valde jag att inte komma tillbaka som officiell tränare.. än! Men i november när jag kommer nästa gång, då kan tjejerna räkna med mig! Och det blev den bästa födelsedagspresenten, enligt Goja, även om tårtorna var rätt bra de med...


15 maj 2012

Futebol dá forca smyger sig vidare till provinserna

Idag mötte vi det mocambikiska företaget ProSport, som är holländska fotbollsförbundets representant här. De håller också på att utbilda tränare och domare, och börjar med detta nu i juni. Förhoppningsvis kan vi jobba tillsammans, då de också arbetar med att integrera andra aspekter än bara fotboll i sina utbildningar. Jag ska nu lägga fram ett förslag till dem om hur vi ska jobba tillsammans och tror att förslaget kommer bli positivt bemött.

ProSport är mycket positiva till att samarbeta, då de fokuserar på pojkfotboll och inte riktigt har kapacitet att utveckla flickfotbollen - så där skulle vi kunna komma in! Om allt går som det ska kan vi få ha med tio Futebol dá forca-tränare i Maputo provinsen samt i provinserna Gaza och Inhambane på deras kurser. Men för att ordna allt detta måste Futebol dá forca ta steget från Maputo ut till provinserna. Och för det behövs en bil. Och för det behövs 17 143 kr.

Jag ber alla som har möjlighet att hjälpa till att ta Futebol dá forca vidare från Maputo ut till landsbygden - där det behövs så mycket mer än i staden.

Visa ditt stöd här:
Handelsbanken, kontonummer 555 983 048; clearingnummer 6151

Elia spelar igen!

"Min" förre detta spelare i Zixaxa, Elia, slutade spela fotboll i år eftersom hennes man inte tillät henne. Elia är 20 år gammal, en väldigt duktig spelare som alltid har ett leende på läpparna. Men väl gift, bor hon hos sin man och måste då lyda order. Jag träffade henne för någon vecka sedan och bad att få prata med mannen, men Elia sa att det nog bara skulle göra saken värre - hon hade då fått tillåtelse att börja springa som träning och hoppades på att sakta men säkert kunna övertala honom att få börja spela igen. Och nu har hon lyckats! Elia, numera inte i form eftersom hon inte har fått träna på fem månader, hoppade in i slutet på sista halvlek när hennes lag Costa do Sol vann över Paradise B - men den som vann mest var Elia!

14 maj 2012

Inte långt kvar nu - hjälp Futebol dá forca med det sista!

Det fattas bara 17 143 kr nu för att vi ska nå vårt mål och säkra Futebol dá forcas framtid! 

Var med och förändra - Futebol dá forca behöver din hjälp! 
Handelsbanken, kontonummer 555 983 048; clearingnummer: 6151

Riktiga talanger i Júlias lag i Machava

På lördagsmorgonen åkte jag och Sarita ut till vår tränare Júlia i Machava, ett område i Maputo provinsen. Júlia, f.d. lagkapten i "mitt" lag Zixaxa och idrottslärare, var mitt uppe i träningen med sina 26 tjejer. De var uppdelade i två grupper, en för de som redan har spelat ett tag och en för nya spelare - en grupp som ständigt ökar! 

Alla tjejer mellan 11-14 år spelade för fullt och märkte inte ens när vi kom. Och här fanns några riktiga talanger! Spelplanerna var tyvärr små eftersom ett gäng äldre killar hade intagit halva planen - men de spelade med provisoriska mål gjorda av pinnar. Jag och Sarita kollade in Nilsa, Lurdinha, Maria och de andra unga talangerna och var riktigt imponerade. Vi stog i den lilla skuggan som fanns och var helt inne i spelet när Júlia lite försynt kom fram till oss och påpekade att vi blockerade målet. Både jag och Sarita såg oss omkring - vilket mål? Till slut såg vi de små pinnarna nedstuckna i sanden bakom oss. 

Fotbollsmål?
Jag passade på att ta mig en titt på skolan, och samma trista verklighet mötte mig som hos Elias i Michafutene - ju längre bort från Maputo desto sämre blir det. Här fanns inte heller några stolar eller bänkar, utan eleverna sitter direkt på cementgolvet. En lärare hade en extra-lektion med yngre barn utomhus under en pressening upphängd mellan träd - bra skydd mot den starka solen, men mot regn i cyklontider vet jag inte hur det går... 


Tjejerna fick en paus och samlades för att ta emot materialet - en rejäl ökning från de två bollarna de hade innan. Jag såg för första gången en vattenflaska på träning - hittills har jag aldrig under mina besök hos tränarna sett spelare dricka vatten under träning trots 36 graders värme. Det finns helt enkelt inte. Men här fanns en flaska som alla fick dela på! Men vem behöver vatten när man gör något man älskar? Glada sprang tjejerna tillbaka ut på "planen" och fortsatte sin träning med sin fantastiska tränare Júlia. 



Mänskliga rättigheter och fotboll med WLSA

Det är nu klart att våra fantastiska 26 tränare i Maputo får ännu en utbildning - denna gång av vår samarbetspartner WLSA (Women and Law in Southern Africa). De kommer specialutforma ett seminarium om mänskliga rättigheter, med fokus på kvinnors rättigheter, anpassat till Futebol dá forca. Genus och fotboll, och hur fotboll och framförallt fotbollstränare, kan bidra till en mer jämställd värld är temat. 

Eftersom vi inte har någon finansiering och WLSA också har en liten budget (varför har aldrig de som jobbar för en bättre värld några pengar?) är allt baserat på volontärt arbete. Vi kommer trycka in alla 26 tränare, samt våra samarbetspartners (som också behöver de här kunskaperna) i WLSA:s lokaler och WLSA ställer upp med sina tre föreläsare och material till tränarna utan kostnad. Föreläsarna, varav en är WLSA:s ordförande - Terezinha da Silva (erkänd expert på området, deltog t.ex. på FN:s kvinnokonferens i New York tidigare i år) - kommer dessutom vara på plats tidigt på morgonen för att göra smörgåsar och blanda juice åt alla våra tränare, också det utan kostnad för oss. Alla ställer upp för att tillsammans förändra den trista verkligheten för Mocambiques tjejer! Dessa 26 unga volontärer kommer ge minst 520 tonårstjejer nya perspektiv och hopp om att de kan leva sina liv som de själva vill - med samma rättigheter som sina bröder. 

10 maj 2012

Tack alla fantastiska läsare - fortsätt så!


TACK ALLA FANTASTISKA LÄSARE! 
Nu har vi tillsammans lyckats få ihop hela 30 357 kr! 

Jag är mållös över allas goda vilja att hjälpa Futebol dá forca att överleva - och inte minst för alla hundratals tjejer här i Mocambique som kommer få ta del av glädjen och hoppet som vi sprider med projektet.

Men vi behöver ännu lite till. Fortfarande saknas 25 643 kr - som vi behöver få in på 15 dagar! Nedräkningen fortsätter och Futebol dá forca med den - men hur länge vi kan fortsätta beror på er. Tillsammans kan vi rädda Futebol dá forcas framtid, låt inte tjejernas hopp gå förlorat som det gör så många gånger dagligen här i Mocambique. Hopp som går förlorat går att återfå, och på fotbollsplanen är hoppet alltid närvarande - i alla fall med er hjälp!

Var med och förändra! 
Handelsbanken, kontonummer 555 983 048 med clearingnummer 6151

Diskriminering i landslaget

Igår när jag mötte upp min mocambikiska kollega Sarita var hon mitt uppe i en häftig diskussion med fotbollsförbundet över telefon. Tydligen har en av spelarna i damlandslaget, en väldigt duktig ung mittback (som för övrigt deltog i den första kursen för tränare men sedan bestämde sig för att hon inte var redo att bli tränare när hon fortfarande är aktiv som spelare), setts tillsammans med en annan tjej och de ska enligt uppgift ha kysst varandra. Och varför är då detta ett problem? Ja, det var det som Sarita försökte ta reda på. På grund av att spelaren nu misstänks för att vara lesbisk - hu så hemskt - blir hon inte bara otroligt dåligt behandlad av landslagstränaren men även hotad med avstängning. Sarita var väldigt upprörd över detta, och som medspelare i landslaget försöker hon nu få fotbollsförbundet att förstå att vad en spelare gör på sin fritid är hennes eget beslut och så länge det inte påverkar spelet har det inget med landslaget eller fotbollsförbundet att göra. En spelare spelar inte bättre eller sämre beroende på sin sexuella läggning. Diskriminering mot kvinnor är väldigt påtaglig och kommer tyvärr från alla olika håll. Men denna kamp kommer inte Sarita släppa i första taget, och det är väl tur att vi är några som försöker kämpa för vad som är allas rättighet - att få bestämma över sitt eget liv på lika villkor. 

9 maj 2012

Alda och Katembe ger försmak av landsbyggden

Idag tog jag färjan över till Katembe, en halvö utanför Maputo, där vår tränare och tillika idrottslärare Alda jobbar med sitt tjejlag på hennes skola. Eftersom det enda sättet att ta sig över till Katembe är med båt, är området negligerat. Samhället "på andra sidan" är drabbat av många problem där arbetslöshet är ett av de värsta. Många fäder är arbetslösa, är fiskare eller arbetar i Sydafrika (och då bara kommer hem för att göra lite olika kvinnor med barn och sen åka igen) - vilket innebär att mödrar i stor utsträckning lämnas själva med barnen, men också själva med att få hushållet att gå runt. Många kvinnor är därför försäljare och håller till på marknaden eller i hamnen där de säljer mestadels fisk. Barnen blir alltså lämnade att ta hand om sig själva. Alda mötte mig vid färjan och under promenaden till skolan mötte vi små framtultande barn, inte mer än 3 år, vandra omkring för sig själva. Getterna betade fridfullt vid sidan av jordvägen och att vi bara befann oss 15 minuter båtresa från Maputos pulserande centrum gick inte att märka.

Alda berättade om situationen i Katembe, där hon har jobbat i fem år sedan hon utexaminerades från lärarhögskolans två-åriga utbildning. Frånvarande föräldrar gör att barn ofta är sena till lektionerna eftersom ingen säger åt dem att det är dags att gå till skolan. Trots att skolan är gratis, slutar många redan innan sjunde klass för att bli försäljare eller bara gå och dra. Utbildning har ännu inte fått den status den förtjänar.

Väl framme vid skolan möttes vi av rektorn som skulle närvara på "ceremonin" när Alda fick sitt material. Jag blev uppringd redan igår av distriktsutbildningsdepartementet som undrade vem som skulle ta hand om materialet och närvara vid ceremonin. Jag förklarade att materialet är till tränaren, och inte till myndigheten eller skolan. På en plats där inte så mycket händer är det en stor händelse när besökare kommer, och framförallt när besökaren har något av värde med sig. Alda, har i och med sin medverkan i Futebol dá forca, också blivit ansvarig för tjejfotboll i hela distriktet - nu ska tjejerna samlas i mängder på fotbollsplan! Glada nyheter, det är väldigt kul att projektet tas på allvar även på politisk nivå.

Alda är utöver idrottslärare även ansvarig för skolans kulturgrupp, och de framförde en dans dagen till ära. Rektorn förklarade att dansen var en traditionell sydmocambikisk dans som brukade dansas med kjolar gjorda av djurhudar. Tjejerna fick nöja sig med kjolar tillverkade av rissäckar i plast och till trumma fanns det inte heller någon djurhud utan en platsdunk och två pinnar fick duga åt pojken som ledde dansgruppen.




Efter dansuppvisningen fick jag träffa alla entusiastiska tjejer som knappt kunde bärga sig för att få börja spela. En av dem höll stolt upp en skylt som laget hade gjort: "Katembe Futebol dá Forca". Det var 22 tjejer som glatt tog emot nya bollar och annat material och genast krävde att få börja spela! Rektorn förmanade dem att de inte fick spela länge eftersom deras lektioner började kl. 12.00, men en match kunde de hinna med. Jublande sprang tjejerna till planen för att sätta igång. Klockan ringde ut till rast och skolgården översvämmades snabbt av barn som alla begav sig till planen för att heja på. Pojkar anmälde sig raskt som domare och linjedomare och rektorn fick hjälp att mota bort de yngre barnen från planen så att tjejerna kunde spela. Rekton lovade dyrt och heligt att tjejerna ska träna mycket. Han ska redan nästa vecka samla föräldrarna till ett möte för att berätta om iniativet och be dem att låta deras tjejer gå på träningarna. Han förklarade att projektet var väldigt välkommet, då majoriteten av tjejerna i Katembe får barn innan de fyllt 20 år. Många slutar skolan för att bli försäljare och blir i hamnen och runt marknaden utsatta för sexuella övergrepp. 

Alda hade förklarat på vägen dit att skolan har många lag, men bara pojklag, och att det inte är förrän nu de ska börja med flickorna. Till alla lagen har de dock bara en fotboll, så materialet är en väldigt motiverande faktor. Jag gjorde klart för både henne och rektorn att materialet var för tjejlaget i första hand och att de inte skulle spara på det i något förråd utan använda det. På rektorns kontor såg jag en drös med bollar liggande, och jag frågade varför de inte används. Jag fick inget svar men anmärkte torrt att de fotbollarna inte skulle hindra några ungdomsgraviditeter om de bara låg och väntade på bättre tider. Rektorn verkade åtminstone förstå piken. 

Tjejerna spelade fortfarande när jag var på väg därifrån och de ville knappt avbryta matchen för att säga hejdå. Katembe, så nära men så annorlunda, gav en försmak av vad Futebol dá forca kommer bli när vi kommer vidare till de övriga provinserna med mer landsbygd: en stor rörelse för hela samhället där alla blir delaktiga för tjejernas rättigheter och dras med i glädjen av att få spela fotboll när det inte finns mycket annat att göra eller som sprider lika mycket glädje. 

Alda och hennes tjejer

Fullt med publik under skolrasten


Konsult för en dag åt GIZ

Igår var jag konsult för en dag åt GIZ (Deutsche Gesellschaft für Internationale Zuzammenarbeit - den tyska regeringens biståndsorgan). De har besök av en av sina chefer i Sydafrika och de bad mig träffa henne för att berätta om mina erfarenheter i Mocambique med tjejfotboll och också berätta om aktiviteterna i Albazine, där GIZ har ett av sina program.

Jag mötte upp GIZ-chefen och två andra medarbetare åkte tillsammans med mig ut den skumpiga vägen till Albazine. Det tar nästan en timme att åka dit. Vi hade ett bra samtal på vägen dit där jag berättade om fotboll i allmänhet i Mocambique, om tjejers utsatta situation och om Futebol dá forca. Jag talade mycket om just Albazine och vår fantastiska tränare Higino som är ett gott exempel på våra volontära tränare, då det är där GIZ stöder verksamheten. Jag berättade lite om våra Festas de Futebol, men nästföljande dag (idag) ska samma chef träffa min kollega Sascha för att diskutera enbart dessa aktiviteter så jag nämnde det bara kortfattat i min presentation. Vi hade ett bra samtal i bilen och chefen var väldigt intresserad och ställde många frågor - so far so good.

Så kommer vi fram till Albazine där Higino är igång med 18 tjejer mellan 9-15 år och även de andra två lokala tränarna Ivan och Fernardo jobbar med killarna på andra sidan planen. Till och med vaktmästaren João, som på senaste Festa de Futebol, fick hoppa in som tränare är numera väldigt aktiv med barnen. Och den första frågan denna högt uppsatta chef ställer är: "Jaha, så alla de här flickorna, har de en tränare?" Det tog några sekunder innan jag fick tillbaka fattningen - här hade jag pratat om just tränaren och hans fantastiska arbete i nästan en timme och hon hade intresserat hört på och ställt många frågor.. och att jag då får frågan om "alla de här flickorna" har en tränare.. ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

För de två medarbetarna från Mocambikiska GIZ, de ansvariga för Albazine, var det första gången ute på plats. Trots att den ena kedjerökte (var fimparna hamnade vill jag inte ens tänka på - bra förebild för tjejerna alltså..) och den andra konstant hade mobiltelefonen ringande, var det ett bra besök för dem. De pratade med tränarna och barnen och fick se verkligheten ett tag. Tyvärr ställde de många frågor om sitt eget program som jag var den enda som kunde svara på - den enda som inte jobbar på GIZ. Jag föreslog lite försynt att de kanske borde ha lite närmare insyn i vad som egentligen sker i Albazine för att då kunna kontrollera och förbättra programmet lättare, och som tur var höll de med. Jag lovade att skicka den rapporten jag har skrivit utifrån den senaste Festa de Futebol  även till dem och hoppas nu på mer aktivitet från deras sida för att förbättra deras aktiviteter - som för närvarande drivs av frivilliga personer utanför GIZ.

8 maj 2012

Kom igen nu allihopa - var med ni också!

Vi har nu fått ihop 3 900 kr - TACK alla läsare som vill vara med och säkra Futebol dá forcas framtid!
Med prissumman från Svenska Freds fredspris har vi totalt fått ihop 9 457 kr - helt fantastiskt!

Fantastiskt, men tyvärr långt ifrån tillräckligt - det saknas fortfarande 46 543 kr för att nå vårt mål. Tyvärr saknas det bara 20 dagar tills denna summa behöver vara inne för att vi ska kunna säkra Futebol dá forcas framtid.

Det är svårt att få in finansiering här i Mocambique även om det finns massor av fina människor här som gör vad de kan för att hjälpa till. Till exempel Nino, själv fotbollsspelare, hörde om Futebol dá forca och bestämde sig för att länsa sitt förråd av fotbollar och donera till projektet - alla hjälper till på det sätt de kan! Men nu behövs det mer hjälp än tidigare för att vi ska kunna fortsätta med vårt arbete. Jag, och framförallt mina mocambikiska kollegor, Sandra och Sarita, ber därför alla som på något sätt kan hjälpa till, att göra det, så att alla våra hundratals tjejer kan fortsätta få spela fotboll och på så sätt också få ett bättre liv utanför planen!

Svenska Freds ger fredspris till Futebol dá forca

Prisregn över Futebol dá forca! Svenska Freds har beslutat att tilldela Börjes fredspris till mig och projektet, ett pris för unga fredsaktivister. Fred börjar med allas lika rättigheter - tjejer som killar, på eller utanför fotbollsplanen. 


Stort tack till Svenska Freds, som har bidragit med 5 557 kr till Futebol dá forca och framförallt för den stora äran av att ha blivit tilldelat detta pris för fredsarbete! 


Motivering till Börjes fredspris – Cecilia Andrén Nyström

Svenska Freds Centralstyrelse beslutade på mötet den 5 mars 2012 att tilldela Cecilia Andrén Nyström Börjes fredspris om 5557 kronor.

Cecilia Andrén Nyström, medlem i Svenska Freds, är 20 år gammal, bor i Maputo, Moçambique och har där startat ett projekt i syfte att stärka unga tjejer. Projektet kallas Futebol dá força (Fotboll ger styrka) och med fotboll som verktyg strävar Cecilia efter att öka unga kvinnors självförtroende och möjlighet att bestämma över sina egna liv. I samarbete med bland annat Moçambiques fotbollsförbund och två moçambikiska organisationer är förhoppningen att de unga kvinnorna på längre sikt själva ska kunna driva projektet vidare och ge det lång varaktighet. 

Centralstyrelsen tycker att Cecilias projekt är väl genomtänkt och tydligt beskrivet. Cecilia har en nära anknytning till landet där projektet drivs. Hon har på ett realistiskt och utförligt sätt förklarat vad bidraget ska användas till samt den tydliga koppling som finns till fredsarbete; Att försöka förändra rådande mentaliteter för att uppnå en rättvisare värld.

Därför har Centralstyrelsen valt att tilldela Cecilia Andrén Nyström Börjes fredspris 2012. 

Genom
Agnes Hellström
2012-04-12

TOYP pressrelease

Tack än en gång för den uppmuntran och det förtronde som det innebär att bli tilldelad TOYP-priset.

Läs pressreleasen här!

4 maj 2012

TOYP Sverige 2012 Tack-tal

Jag var precis via Skype med på prisceremonin av Ten Most Young Outstanding People in the World Award Sverige där jag vann i kategorin Etiskt Ledarskap. Jag känner mig väldigt hedrad av priset, och även om det är jag som har vunnit det hade vinnaren kunnat vara någon av alla mina fantastiska fotbollstränare här i Mocambique - de är alla beundransvärda ledare och det här är deras pris!


Se hela tack-talet här! Jag ber om ursäkt att det inte är särskilt väl förberett men hade inte tid att skriva talet förrän en timme innan ceremonin, men hur som helst är ju ett tack-tal mest för att säga tack - så, tack!



video


Tack Hillevi Wahl - nedräkningen pågår!

Tack till journalisten och författaren Hillevi Wahl som har skänkt en krona per hittills såld bok "Extremt Kul". 2000 sålda exemplar av en väldigt bra och motiverande bok och 2000 kr till Futebol dá forca!

Nedräkningen pågår! Vi behöver nu 54 000 kr - var med och stöd Futebol dá forcas framtid!

Nu behövs alla som kan hjälpa till!


Nu är det mindre än en månad kvar innan jag åker tillbaka till Sverige och överlämnar huvudansvaret av projektet till mina kollegor Sandra och Sarita. Jag kommer fortfarande leda projektet i nära kontakt med dem bägge, och vi har en tydlig arbetsfördelning. Sedan jag började med Futebol dá força här i Moçambique i september förra året, först med pilot projektet Zixaxa i tre månader och sen när projektet kom igång på riktigt i februari i år, har jag jobbat väldigt nära Sandra och Sarita – som är projektets koordinatörer/ansvariga – och även om det har gått trögt ibland så har vi nu kommit en bra bit på vägen! De arbetar numera relativt självständigt och tar egna initiativ, vilket är härligt att se mot den bakgrund de har! Dessa kvinnor, Sarita 28 år och Sandra 33 år, har ju fått samma uppfostran som de tjejer vi vill hjälpa med projektet – de har aldrig fått ta egna initiativ eller fått beröm och uppmuntran utan snarare tvärtom. Eftersom de bägge alltid har spelat fotboll och börjat med det i en tid som inte alls var lika accepterande som den är idag, har de fått utstå allt från gliringar om vilket kön de tillhör till utfrysning från familjen. Idag är de förebilder för många unga tjejer som landslagsspelare och nu som kvinnorättskämpar och drivande krafter för Futebol dá força.

Tyvärr betyder min närvaro mycket. Inte bara när det kommer till positiv energi och drivkraft, tron på att vi kommer lyckas och att arbeta effektivt – detta kommer jag fortsätta med över internet! – utan tyvärr även när det kommer till praktiska detaljer.

Jag har sedan januari i år fått låna en bil gratis – en hjälp som har varit ovärderlig! – och betalar bensin ur egen ficka. Utan bilen hade vi inte kommit långt, då lokaltrafiken här är som den är. Ni kanske minns historierna om mina ”chapa-turer” de första tre månaderna när jag inte hade något annat alternativ till transport (se tidigare inlägg). Nu när jag åker, försvinner bilen med mig och mina kollegor kommer då inte ha något sätt att transportera sig. Vilket innebär att mycket arbete kommer upphöra – sponsormöten, besök på träningar, utdelning av material, åka och se på tjejernas matcher etc. etc.

För ca. $8 000 (~56 000 SEK) kan vi köpa en begagnad bil i mycket bra skick. Jag ber alla som vill vara med i Futebol dá força, och den fantastiska förändringen för tjejer här som projektet faktiskt medför, att hjälpa till för att samla ihop den här summan! Jag vet att det inte är den roligaste utgiften, eftersom pengarna inte går direkt till tjejerna – men ur ett långsiktigt perspektiv så kommer inte något komma direkt till tjejerna utan den här nödvändiga utgiften som transport innebär. Vi jobbar hårt här för att tjejerna ska få det som är deras rättighet – ett självständigt liv på sina egna villkor – och nu är det er chans att hjälpa till!

Prata med företag, organisationer, föreningar, fotbollsklubbar, kompisar – vem som helst som kan tänkas hjälpa till! Vi har 25 dagar på oss att samla in 56 000 SEK – och vi kommer klara det om alla hjälper till!

Futebol dá forcas kontonummer i Handelsbanken: 555 983 048 med clearingnummer: 6151.

Nedräkningen börjar nu.

Tränarna jobbar på bra i hård motvind


Bento och hans tjejer ”Craques de Hulene” (Talangerna från Hulene) och Higino och hans ”Panteras” (Panterna) spelade match på Campo de Albazine – på eget initiativ! Bägge tränarna är unga killar som tränar sina tjejer nästan varje dag och deras drivkraft behövs för att få tjejerna till fotbollsplanen. Det är inte lätt att bli talang, vare sig du är från Hulene eller Albazine, om du är tjej. Under matchen kom en av Higinos tjejer springande till sidlinjen för att prata med sin coach med darrande underläpp: ”Snälla, snälla, prata med min mamma! Hon säger att jag inte får spela mer för att jag måste hem. Snälla, jag vill bara få spela klart matchen. Prata med henne, Coach!” Flickan var nära till tårar och Higino fick springa bort och prata med den bastanta mamman som ville att hennes flicka skulle hjälpa till hemma snarare än att smutsa ner sig på en fotbollsplan. Som tur var lyckades Higino övertala henne för den här gången och flickan fick spela klart matchen. Det är bara att hoppas att Higino och alla de andra alltid har turen med sig!

En annan lokal tränare, Inaçio, som också var där och tittade på matchen tittade menande på mig och sa: ”Där har du problemet med tjejfotboll..” Och jag kunde först inte mer än nicka, innan jag återfick krafterna och svarade beslutsamt: ”Det kommer ändras snart!”.



”Panteras” vann med 1-0 efter en tuff match med två jämnstarka lag. Och jag tror att till och med mamman måste ha varit tvungen att le efter att tjejerna gjorde mål på hemmaplan och planen stormades av barn tjutandes av glädje!  


Och trots motståndet tränarna möter, fortsätter de att ta egna iniativ! Higino och Bento möts igen på lördag, och på söndag spelar Higinos Panteras mot Sualés Rebeldes F.C. 

3 maj 2012

Zixaxas tjejer fortsätter!

Laget som jag var tränare för i slutet på förra året som pilot projekt, Zixaxa, är numera uppdelat i två lag eftersom de är så många tjejer som vill spela, Costa do Sol och Vulcano. Några av tjejerna har bytt lag till ett tredje, Paradise.

Oavsett lag som tjejerna spelar i är det fantastiskt att se hur de fortsätter kämpa för att få spela och att de utvecklas mer och mer! Tjejerna som nu spelar i Paradise, bytte lag av den enkla anledningen att de vill vinna ligan i år igen och ansåg sig ha bättre chanser där än i gamla Zixaxas numera två lag - målmedvetenheten är på topp!

Costa do Sol och Vulcano spelade första matchen mot varandra i helgen och jag var där och tittade. I Costa do Sol spelar i huvudsak de äldre spelarna medan Vulcano nu är ett ungdomslag. Costa do Sol vann med 4-1, men de unga tjejerna i Vulcano kämpade på hela matchen trots att krafterna tröt i slutet (och då två mål till trillade in). De tjejer som förra året i Zixaxa inte fick så mycket speltid har nu tagit över som starka spelare för Vulcano, och de har utvecklat både sitt spel och sitt självförtroende!

Det var jättekul att träffa "mina" tjejer igen, vilket tyvärr inte alls blir lika ofta nuförtiden då projektet tar upp all min tid. Och tjejerna var glada att "Coach Cis" äntligen kom och stöttade dem från läktaren! Bägge lagen vill egentligen att jag ska träna enbart dem, men jag har sagt att jag förblir alla tjejers tränare oavsett vilket lag de spelar i. Jag var därför även och såg Vulcano - Paradise och ska på söndag se Costa do Sol - Paradise, Coach Cis måste ge alla lika mycket uppmärksamhet för rättvisans skull.

Under matchen mellan mina gamla tjejer i deras nya lag, var det en ung man i publiken som så många andra drack öl. När flaskan var uppdrucken kastade han den vid sidan av planen, av gammal vana. Jag kallade honom till mig och frågade om han spelade fotboll, vilket han gjorde. "Gillar du att spela på en fotbollsplan som är full av skräp och glassplitter?" frågade jag då. Han tittade konfunderat på mig och skakade på huvudet. "Då kan du vara snäll och hämta den där glasflaskan och slänga den i papperskorgen här utanför!" Hans kompisar skrattade åt honom och höll med mig. En av mina gamla spelare (numera spelare i Paradise) som stod bredvid mig förklarade glatt för killen: "Du förstår, hon är från Futebol dá forca, och då kastar man inte skräp sådär hur som helst så det är bäst att du gör som hon säger!" Killen tog sitt förnuft till fånga och gick och hämtade glasflaskan och gick sedan snällt och kastade den i papperskorgen efter att ha bett om ursäkt en miljon gånger - det går att göra skillnad bara man börjar med ett steg i taget!

Tyvärr har en av mina gamla spelare, Elia, tagit ett steg bakåt. Eller för att vara mer exakt, hennes man har tagit steget åt henne. Elia är 20 år gammal, gift och bor med sin man som nu har förbjudit henne att spela fotboll. Jag erbjöd mig att prata med honom, men hon sa att det bara skulle göra saken värre. Hon har fått tillåtelse att springa för att få lite träning och hoppas att hon så småningom kan börja spela igen. Jag är fortfarande chockad över att tjejerna inte får bestämma sådana här saker själva, men det är så verkligheten för tillfället ser ut. Glädjande är i alla fall att Futebol dá forca redan har ändrat detta för minst 400 tjejer - och mer ska det bli!