Jag har stött på en hel del kulturskillnader hittils. Det är svårt som tjej att vara ute själv, och att vara ute med manliga kompisar - du blir automatiskt tagen för flickvän. Konceptet kompis mellan olika kön existerar i princip inte. Genom att umgås med killar uppfattas du som lösaktig, eftersom det inte finns i folks föreställningsvärld att man bara skulle kunna vara kompisar. Till exempel min kompis Vilar har jättesvårt att acceptera att vi bara ska vara kompisar, han har aldrig någonsin haft en tjejkompis. Han har aldrig varit med om att en tjej säger emot honom eller säger ifrån - vilket för mig är en självklarhet. Det är svårt att finna sig i vissa situationer när man som jag är självständig och van att ta hand om sig själv och bestämma själv.
Det är också väldigt stor skillnad i hur folk bemöter dig som kvinna här. Mamma var till exempel på ett möte med den nigerianske ambassadören och diskuterade viktiga politiska frågor tills han plötsligt bad att få ställa en fråga: "Hur gör du för att hålla dig så smal? Tränar du mycket?". Undrar om han hade ställt den frågan till en manlig kollega? Jag har även märkt att min lärare inte riktigt tar mig på allvar, han var väldigt förvånad över att jag läste tidningen till exempel. På lektionerna handlar texterna om hur kvinnor gillar mode och shoppar, dottern har ett rosa rum - varpå jag fick frågan om jag hade ett rosa rum, för visst tycker du om rosa? - och jag får bläddra i skvallertidningar. Till skillnad från maken till en av mammas kollegor som har samma lärare, som får diskutera politik etc. under sina lektioner.
Därför var det väldigt kul idag på lektionen. När min lärare kom satt jag och läste en artikel om våld mot kvinnor (skrämmande läsning) varpå vi började prata om det. Samtalet ledde vidare och vi pratade om kvinnors ställning i samhället, prostitution, homosexualitet, polygami och allmänt om kulturskillnader. Han förde ett väldigt intressant resonemang om polygami. Han jämförde det med skilsmässor i Europa och menade att istället för att du är inne på ditt tredje äktenskap när du är runt 50 år i Sverige till exempel, så har du här tre fruar. Istället för att skilja sig så bevarar man familjen, som är det viktigaste man har här. När mannen tar en till fru sker detta med den första fruns samtycke (sanning med modifikation tror jag dock) och fruarna får sedan hjälp av varandra med att sköta ett storhushåll och ta hand om alla barn etc. Det är ofta en ekonomisk lösning, och kvinnor som kanske egentligen inte finner sig i månggifte accepterar situationen eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen. Och ja, vad är befogar egentligen den stora värderingsskillnaden i att bevara familjen genom polygami istället för att skilja sig, splittra familjen och gifta om sig? Jag tycker att det är ett väldigt intressant synsätt. Sen är det självklart en idealiserad bild av verkligheten, jag tror inte att polygama äktenskap är någon dans på rosor - det finns det många vittnesmål som styrker, men det kanske inte bara är något djävulens påfund som det ofta framställs i västvärlden.
Den största kulturskillnaden tror jag är just synen på familjen. Hemma i Sverige har du "kärnfamiljen" och sen släkten, och familjer blir mindre och mindre - ensamstående vanligare och vanligare. Här är det tvärtom, ju större desto bättre. Här är alla familj, ordet kusin har tusen innebörder. Din kusins fru är också din kusin, din mammas brors fru är din moster (och hennes syster också för den delen) - alla är familj! Och alla ställer upp för sina familjemedlemmar, den som har delar med sig till de som inte har. Till exempel berättade min lärare att hans mamma har nästan sjuttio syskon (pappan hade några fruar..) och att alla dessa och deras fruar/makar och deras barn räknas till familjen. Så nu när mamman fyller år är alla bjudna på stor fest, men det är bara för familj - ändå kommer de vara flera hundra personer.
Fester och firande är viktigt här. Allt firas med dans och sång, men även sorg får sitt utlopp genom musik. Jag har aldrig sett så mycket människor dansa överallt i alla möjliga situationer som jag har sett här. Livslust är väl det enda jag kan förklara det med. Och det är del av kulturen jag avundas dem!
