Middag med svenska och mocambikanska rotary

Denna vecka är en delegation från tre rotary klubbar från Landskrona här i Mocambique för att skänka sjukhussängar och röntgen-apparater till sjukhus här. Med anledning av det bjöds det på middag på svenska residenset ikväll, där även tre mocambikanska rotary klubbar var bjudna.

Jag pratade med ordföranden i en av de svenska klubbarna om projektet och svårigheterna med att skaffa sponsorer - och att det hela faller om jag inte får tillgång till en bil. Han nappade genast och ville gärna hjälpa mig med detta, då en bil i deras sammanhang inte är mycket pengar. Han introducerade mig för ordföranden i de mocambikanska klubbarna och de var också positiva till projektet. Nästa tisdag ska jag presentera projektet för Maputo Rotary Clube (det var tydligen viktigt med power point) och då ska de ta ställning till om det är något de kan bidra med på en gång eller om projektet kan vara ett av flera projekt som får bidrag i samband med en välgörenhetsgala de anordnar i december. Ordföranden och en annan av medlemmarna var mycket positiva, och jag hoppas att det går vägen! Just nu känns den här bilen som jag inte har som det största hindret för att kunna implementera projektet till hundra procent. Hoppas, hoppas, hoppas!

Planering inför söndagens turnering & lansering av projektet

Styrelsemöte för kommittén för damfotboll på eftermiddagen. Vi diskuterade att U-17 har fått sin finansiering indragen av förbundet för att de "saknar pengar".. tror jag det! Så nu måste kommittén arbeta själva för att hitta sponsorer som kan sponsra U-17 landskamperna i fortsättningen. De jobbar i motvind, men de jobbar åtminstone!

Sedan planerade vi för söndagens turnering för att lansera Futebol dá forca. Kommittén står för vatten, pokal och domare samt inbjudningar. Jag står för kommentator och att denne pratar om projektets mål och även flygblad att dela ut om projektet. Jag ska också fixa mellanmål till spelarna. Sarita ska fixa tillträde till fotbollsplanen (Campo de Kapkap i Chamaculo), organisera de fyra lagen samt styra upp en stereoanläggning för musik och halvtidsprat. Jag ska försöka engagera WLSA och Unicef att medverka och prata mellan matcherna samt vid prisutdelningen. Jag känner inte att min portugisiska räcker till än så länge. Förhoppningsvis blir det ett bra event, med mycket folk och media så att projektet blir allmänt känt. Vi får se vad vi kan åstadkomma på en vecka!

Unicef, UNFPA & the British Council

Idag hade jag mitt jätteviktiga möte med Unicef, UNFPA och the British Council. Jätteviktigt för att jag verkligen vill sammarbeta med dem, då de har en erfarenhet och kunskap långt bättre än min och mycket också för att det ger en otrolig tyngd att ha dem bakom sig. De har kunskap, kontakter och finansiella medel som jag bara kan drömma om. Unicef jobbar för barns rättigheter, och det var deras sektor för utbildning som var med på mötet: chefen för utbildningssektorn, koordinatorn för deras program Child Friendly Schools och deras koordinator för idrott i skolundervisning och generellt. UNFPA arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och det var deras koordinator för programmet Gerazão Biz som var med, ett projekt som syftar till att ubilda ungdomar att utbilda andra ungdomar om sexualitet och skyddad sex, familjeplanering och för att motverka HIV/AIDS. Ett otroligt bra projekt som når ut till landets elva provinser, och som jag hoppas kan integreras i Futebol dá forca. The British Council är en engelsk organisation som främjar kultur och sport, och som har medel att göra det.

Så förståeligt var jag nervös inför mötet. Jag hade inte tid att förbereda mig så mycket som jag hade velat, men som tur var hölls mötet på engelska vilket underlättade. Jag kom dit, och det första de frågar är om jag behöver projektor för min presentation - då dog jag. Och sa att jag klarade mig utan. Vad hade jag gett mig in på?!

Presentationen av projektet gick bra, trots avsaknaden av projektor, och de var väldigt positiva till projektet. De ställde en rad frågor efter att jag var klar med presentationen men jag lyckades svara på alla så det var skönt. De tyckte att projektet hade mycket potential och ville helst utvidga det till alla provinser i landet. Unicef sa på en gång att de var villiga att bidra med information och material om de ämnen som projektet berör, vilket underlättar otroligt mycket för mig. Chefen för utbildningssektorn föreslog också att jag skulle bli medlem i deras Task Force, som är en samling för alla organisationer de samarbetar med där de fortlöpande diskuterar sitt arbete och hålls uppdaterade om vad som händer, utbyter idéer etc. Där behöver jag representera en organisation, men skulle kunna lösas genom att jag blir representant för Lurdes Mutola Foundation. UNFPA vill gärna integrera Futebol dá forca i Gerazão Biz programmet, och utbildningen som de tillhandahåller skulle jag och utvalda spelare kunna få ta del av. The British Council var väldigt intresserade av projektet och trodde absolut att det gick att upprätta ett samarbete. Representanten på mötet skulle återkomma när han hade presenterat och diskuterat saken med sina överordnade. Han var också väldigt intresserad av att utveckla projektet i alla provinser, vilket jag verkligen hoppas går innan jag åker hem igen.

Överlag mycket bra första möte, alla gav positiv respons och bara att kontakten är upprättad är jätteviktigt. Jag är övertygad om att sammarbete och integration mellan de olika organisationerna kommer göra projektet hållbart och starkt. Det känns väldigt bra att ha deras stöd, och med deras kunskap och erfarenhet har projektet verkligen potential!

Heldag med seriesegrarna!

Igår var det samling i Zixaxa vid 8.00 (alltså 9.00). Det var match för både A- och B-laget i Costa do Sol, men inte förrän på eftermiddagen. Så först gick vi in på de slingrande gångarna mellan plåtskjulen och husen till tågspåren som vi gick på tills vi kom fram till Mabiscos hus. Mabisco är assisterande tränare, materialansvarig och allt i allo, och bor nära fotbollsplanen. När vi kom dit var några av de yngre tjejerna redan i färd med att laga mat, rensa fisk och skala grönsaker. Med en självklarhet som fick det att se otroligt lätt ut rensade den sjuttonåriga målvakten fisken medan den sextonåriga lagkaptenen bar en stor balja med använt vatten och slängde ut vid sidan om gårdsplanen. Mittfältet stod för grönsaksskalning. Musik var på på högsta volym, både afrikansk musik och r'n'b. Många av tjejerna dansade medan de gjorde i ordning maten. Fem barn som bor i huset sprang runt och lekte på gårdsplanen, ömsom gråtandes ömsom skrattandes, utan att någon egentligen brydde sig så mycket om dem.

Jag satt på en av de få stolarna som hade hittats någonstans och pratade med några av tjejerna. Det var svårt att hänga med för de växlade mellan portugisiska och changana. Kul var i varje fall att de sa att de verkligen gillade mina träningar, att jag fokuserade på dem individuellt och ansträngde mig för att alla skulle förstå och vara med - saker som jag tar för självklart men som är helt nytt för dem. De gillade att det var lite hårdare tag och sa att det var mycket bättre nu än med den förre tränaren (som egentligen fortfarande är tränare). De tyckte också att jag borde träna U-17 och landslaget, men då sa jag att de fick lugna sig lite.. Dock har jag ju redan fått frågan och sagt ja till att hjälpa till med landslaget på deras träningsläger uppe i Lichinga i december, haha, snacka om karriär - från tioåringar till landslag. Men kul att få lite feedback från tjejerna! Det blir lätt att du som utlänning tros veta bäst och de gör som du säger vare sig de vill eller inte, så skönt att veta att de vill!

Lunch serverades några timmar senare, grillad fisk med pasta, gurka och morötter. Det var jättegott, om än lite svårt att äta med sked. Mat går bra men än så länge avvaktar jag med att pröva vattnet, men kommer nog succesivt börja dricka det med. Det är så opraktiskt att behöva ha sitt eget "bra" vatten, och när det tar slut tar det verkligen slut. Efter maten blev det väldigt bråttom till matchen som var i Costa do Sol. Klockan var runt 12.00 och matchstart för B-laget kl. 13.00 ... Jag fick åka bil dit med materialet medan tjejerna åkte chapa. Vi var på plats tjugo minuter innan matchstart och då ska tjejerna först byta om och sedan ha domarkontroll och sen uppvärmning.. kanske inte de bästa förberedelserna, men de första femton minuterna av matchen var vi det bättre laget. Sedan blev vi totalt överkörda av Matola, som är ett av de bästa lagen i serien. 5-1 slutade matchen. Uselt försvarsspel och dålig kondition förklarar saken. Innan matchen hölls en tyst minut för en av tjejernas mamma som dog i torsdags, det var därför hon hade varit så uppriven och gråtit på träningen i fredags. Där ser man vad för mycket statistik och fördomar gör, jag tog för givet att det var den onda alkoholiserade fadern som hade slagit resten av familjen sönder och samman för att mamman bränt vid maten på spisen. Statistik och verklighet hör inte alltid ihop, och framförallt är det bra att se verkligheten så att du förstår statistiken - och kan slå hål på dina fördomar!

Kommittén för damfotboll var på plats och hälsade på alla spelare. De undrade om jag kunde prata lite med dem om svagheter med damfotbollen. Jag visade dem Karlas skor som i princip inte längre har något som håller ihop sulan med överdelen av skon. Jag hade klagat på Karlas sneda passningar på senaste träningen, då hon visade mig varför det var svårt att få dem raka.. Sen var jag beredd att börja prata med dem om problem som vi måste lösa men de tyckte tydligen att det räckte med att se skorna för sen gick de. Jag hann få godkänt att ta med skolan för gatubarn i projektet och hann prata med dem lite om turneringen vi ska hålla på söndag och allt vi måste organisera tills dess. De sa att vi får prata mer på mötet imorgon.. Vilket möte? Ja, mötet kl. 16.00 imorgon. Jaha, nej, det har ingen sagt.. Ett av problemen jag hade tänkt ta upp om de hade velat lyssna hade varit kommunikationsproblem.

A-laget var taggade till tusen för sin match för säsongen - vinst innebar ligaseger och spel i de nationella slutspelen i Lichinga i december. Vi mötte ett av de andra lagen som spelade med samma förutsättningar och det var en bra match. Vi hade trycket under hela första halvlek och en bra bit på andra utan att få in något tills Sarita kom loss på högerkanten och satte full fart och fick till en passning till Nono som tryckte in den! Publiken bröt ut i jubel och avbytarbänken sprang bort till hörnflaggan där hela laget samlades för en segerdans! Vi höll ut resten av matchen, även om det var nära att Paradise fick in en boll mot slutet. Efter slutsignalen blev alla som tokiga och stormade planen för att dansa och sjunga med laget. SERIESEGRARE! Mästare i Maputo och vidare till slutspel i Lichinga för att bli mocambikanska mästare! Det var svårt att inte dras med i glädjen och vare sig jag ville eller inte så drogs jag bokstavligen med när en man från Zixaxa i publiken drog upp mig på ryggen och sprang in med mig i gröten av folk på planen där jag hissades av laget. Jag har ju bara tränat dem i två veckor så det kändes rätt oförtjänt men glad blev jag ändå! Kramar, dans och sång höll på ett bra tag tills de bytte om igen och fick sitt mellanmål, en fralla (bara brödet alltså). Sedan var det lite sura miner när det skulle delas ut pengar till chapan hem och det inte riktigt fanns tillräckligt, men mästarna hittade snart tillbaka till sin segereufori. Själv fick jag skjuts hem så det var skönt efter en heldag i extrem värme, kläderna var fastklistrade på kroppen och jag längtade verkligen efter en dusch.

Så, Zixaxa A slutade som seriesegrare med Paradise som tvåa och Matola som trea. På fjärde plats kom Zixaxa B - vilket är otroligt bra! Det är tydligen deras första år någonsin i serien och att då komma så högt upp (eller ja, i mitten, jag tror att det är åtta-nio lag totalt) är verkligen imponerande! Framförallt också med tanke på att de är mycket yngre än sina motståndare. Tränaren var tillbaka och coachade matcherna men åker bort igen till och med på onsdag. Så en träning själv den här veckan och en delad med honom på fredag.    

Träning med tillräckligt många bollar!

I fredags hade jag första träningen med Zixaxa med tillräckligt många bollar! Jag åkte kommunalt så kunde inte ta med mig allt material men fick plats med fem bollar i min bag, vilket blev åtta totalt med de tre som laget redan har.

Det regnade på morgonen så träningen som skulle ha börjat 8.00 blev ännu senare än vanligt. Jag har lärt mig att 8.00 är mer 9.00, men nu har jag också lärt mig att 8.00 med regn är mer 10.00 ... Jag kommer nog aldrig förstå varför man inte bara säger 9.00 och har träningen då istället för att säga 8.00 och sen börja 9.00, men det är väl bara att vänja sig. Och nu vet jag också att om det regnar blir det ännu en halvtimme senare.

Jag åkte dit med en chapa som inte hade vindrutetorkare, så jag var glad att jag hade min bag med bollar uppstoppad i knät - borde väl ha funkat som airbag. Väl framme var det kul att se alla barn spela med mina bollar medan jag väntade på att tjejerna skulle börja dyka upp. Det blev mycket bättre tempo på träningen nu med fler bollar och det märktes att tjejerna tyckte att det var riktigt kul.

Inte lika kul var att en av spelarna kom storgråtandes. Ingen visste vad som hade hänt och hon sa ingenting. Jag frågade om hon skulle träna och det skulle hon inte. Då frågade jag om hon skulle stanna kvar eller gå hem. "Inte hem, inte hem, inte hem, inte hem" var det enda hon svarade. Frustrerande att se någon så uppskrämd och ledsen och inte kunna göra något. Jag fick fram att det var något med hennes pappa men inte mer än så, våld i hemmet är ett väldigt stort problem här så kan tänka mig att det var något i den stilen. Jag har ju bara jobbat med laget i två veckor och det tar ju tid att bygga upp ett förtroende så nu var det ända jag kunde göra att krama om henne.

En annan av spelarna stod på sidlinjen och tittade på med ett litet spädbarn på armen. Jag blev förskräckt först för att jag trodde att det var hennes egna bebis - hon är bara sexton år - men det visade sig vara en lillasyster. Vad praktiskt det måste vara att slippa sköta hushållssysslor och passa barn när man har en dotter som kan göra det..

Kul i alla fall att ha en riktig träning! På söndag är det match för båda lagen, och för A-laget är det en riktigt viktig match. Vinner vi den, vinner vi serien och kvalificerar oss därmed för att åka upp till Lichinga för de nationella slutspelen i december!

På hemvägen räknade jag till 45 personer i chapan. Och då räknade jag inte barnen. Tror att det högst får vara 15-20 personer i en sådan där minibuss, så det var tur att jag hade fullt upp med att svettas och att hålla i mig i svängarna för att kunna spekulera om vad som skulle hände om vi krockade.. Alla såg väldigt förvånade ut när en viting som jag klämde in mig med dem: "Är det säkert att du vill åka med?". Jag stötte dock ihop med en vakt som jobbar på Danmarks ambassad som jag har träffat en gång och han hjälpte mig att komma med och få med mig alla mina fotbollar också - människor här är verkligen så hjälpsamma!

Skönt att kunna duscha av sig efter en sådan busstur - men jobbigt att veta att jag antagligen var den enda som kunde göra det.

Hektisk vecka med mottagningar - bra kontakter

Den här veckan har det varit fullt upp för Sveriges del här i Maputo! I söndags var som sagt pressombudsmannen och ett gäng journalister här på middag. I tisdags var det en mottagning för Hans Rosling med massa universitetsfolk, forskare och diplomater. Där träffade jag en kvinna som jobbar för Unicef. Vi pratade länge om mitt projekt, och om mitt möte med Unicef nu på måndag. Hon tyckte att projektet var jättebra och hon kom med flera idéer. Projektet är för litet för att det ska kunna gå att söka finansiell sponsring från större organisationer som Unicef m. fl. och hon tyckte därför att jag borde satsa på att få företag att sponsra. Till exempel Vale, Mozal och andra företag som arbetar i mer kontroversiella sektorer som kol- och oljeproduktion är ofta villiga att sponsra eftersom de behöver visa att de tar socialt ansvar - och det är ju jättebra marknadsföring för sådana företag att kopplas samman med små söta fattiga flickor som spelar fotboll. "Titta här så synd det är om de här små flickorna, men med vår hjälp får de spela fotboll" - perfekt! Ska jobba på det! Hon berättade också att hennes man spelar fotboll med ett gäng mocambikanska män och att träffa dem vore en väldigt bra ingång för att förstå könsstrukturer och kvinnors situation ur deras perspektiv. Också en bra ingång för att förändra, kanske ha med dem som tränare etc. Kanske också försöka öka deras medvetande om våld och sexualitet för att förbättra kvinnors situation. Hon berättade att hon och hennes man alltid samlade ihop så mycket kondomer som möjligt varje söndag för att han skulle kunna dela ut dem efter träningen - det behövs. Och det är såna informella sammanhang som behövs för att med hjälp av grupptryck och starka ledare förändra attityder. Informella sammanhang kan ofta visa sig vara mer effektiva än att jobba via en institutionell organisation. Hon sa också att hennes man säkert skulle vilja hjälpa till, att han alltid hade velat göra något liknande - kul!

På onsdag kväll var jag först med en kompis på en konstutställning och sen var jag och mamma bjuden på en privat middag hos en av hennes kollegor med Hans Rosling och personer som jobbade tillsammans med dem i Guinea-Bissau på nittiotalet. Jag fick tillfälle att prata med Hans Rosling om mödradödlighet/barnadödlighet i förhållande till mammans ålder och han sa att det egentligen inte finns någon sådan koppling. Det är förhållandet landsbygd/stad och ekonomiska förhållanden som är de grundläggande faktorerna som styr dödligheten. Sen är oftast yngre kvinnor de som är svagast i samhället om man ser till de faktorerna. Unga tjejer som får barn när de ännu inte är färdigutvecklade löper också risken att kropppen inte klarar av en förlossning. Han bad mig också maila honom min bloggadress så att han kunde twittra om den - på sin twitter med 42 000 läsare! Jättekul att få en sådan respons! Han är verkligen en spännande människa, otroligt kunnig och klok.

I torsdags var det dags för en till mottagning å Sveriges vägnar här hemma. Denna gång var det svenska och mocambikanska företag som var bjudna, som hade medverkat i ett två dagars seminarium som ambassaden anordnade för att främja handelsrelationer. Där träffade jag Boris som jobbar med att lansera gas-spisar här. Jag har träffat honom tidigare, och han är väldigt trevlig så det var kul att träffa honom igen! Ännu roligare dessutom för att det visade sig att företaget han arbetar för ska starta sin första "affär" ute på marknaden i Zixaxa. Vi pratade om hur jag kunde hjälpa honom att nå ut till sin målgrupp - vilket är samma målgrupp som jag jobbar med! Förhoppningsvis kan hans företag sponsra den första turneringen jag ska anordna om en vecka (herregud, ont om tid!) med mellanmål till spelarna eller dylikt och då få publicitet direkt i Zixaxa. Han föreslog att de skulle vara på plats och laga mat på spisarna, som ett showroom. Han menade att spisarna också bidrar till women's empowerment, då kvinnorna slipper leta/hämta ved och det tar mindre tid att laga mat och det dessutom är både säkrare och mer miljövänligt. Låter som ett bra samarbete tycker jag! Hoppas att han kan få med sig företagsledningen på idéen. Boris bjöd också med mig att följa med när de gör hembesök för marknadsundersökningar. Då går de hem till folk som bor i till exempel Zixaxa, och det skulle vara väldigt häftigt - och lärorikt - att se vilka förhållanden folk faktiskt har hemma.

På fredagskvällen firade vi Turkiets nationaldag - jättegod mat! Turkiska ambassadören är jättetrevlig, och hon hade bjudit mig personligen också, inte bara mamma, så det var kul. Där pratade jag länge med Zimbabwes ambassadör. Han har varit med från Rhodesia-tiden, så det var väldigt intressant att höra honom berätta om sin och Zimbabwes historia. Kom även in lite på politik, svårt att välja orden väl när man ska vara diplomatisk. Träffade också Tysklands ambassadör igen och vi pratade lite kort om ceremonin som var förra torsdagen för den nya kommittén för damfotboll. Jag bad om ursäkt för uppståndelsen kring hans närvaro, eftersom jag ju i princip lurade dit honom. Han tyckte dock att det hade varit bra. Han sa också att han skulle se till att jag fick träffa tyska fotbollsförbundets ordförande när han kommer på besök i november. Den tyska kvinnliga domaren som ingen visste vem det var som presidenten för förbundet hade pratat om, existerar och ska också komma hit i november. Henne får jag också träffa då, kul! Det känns dock som att han egentligen inte vill bli för involverad i damfotboll, men jag ska fortsätta jobba på det. Pratade även länge med både Englands och EU:s ambassadörer här, och fick bra respons för projektet. Det känns bra att sprida information i de "viktiga" kretsarna, man vet aldrig när man behöver dem! EU:s representant bekräftade det som kvinnan på Unicef sa om att det var bättre att söka finansiärer hos företag än organisationer.

Efter Turkiet var vi bjudna på en kulturfestival som Norge anordnade. Det var fullt med folk och massa olika artister som uppträdde, dock besviken på själva showen. Det tog alldelles för lång tid mellan de olika uppträdanden för att det skulle bli något drag. Men där inne på VIP-delen där vi viktiga personer håller till träffade jag Belgiens Head of Mission (de har ingen ambassadör) och han hade en idé till samarbete i mitt projekt - jätteroligt! Så det lönar sig att networka i alla fall! Han berättade om en skola för gatubarn som Belgien finansierar utanför Maputo där de också har fotbollsprojekt för att stärka barnens självkänsla - men bara för killar. Och det vill han att jag ska ändra på! Så jag ska kontakta honom på måndag och bestämma en tid när vi kan åka ut dit tillsammans och jag får se skolan och prata med representanter där för att diskutera hur de kan vara med i mitt projekt. Skitkul! Det känns som att det där verkligen finns behov för projektet, och jag har funderat på hur jag ska kunna involvera gatubarn men inte riktigt kommit på någon bra idé så jag är jätteglad att han föreslog detta! Jag nämnde också att jag inte har några finansiella sponsorer och han sa att det inte är några problem, Belgien står för allt på skolan. Så antingen får jag ha det som ett separat projekt för Belgiens räkning eller så får jag övertala honom att stödja projektet som helhet - vi får se! Men jag är verkligen jätteglad över möjligheten att kunna bidra med något för tjejer som verkligen verkligen behöver det!

Mycket att stå i hela veckan - men kul att det ger resultat! Det är verkligen helt andra dörrar som öppnar sig när man kan röra sig i de här "viktiga" kretsarna. Det känns också extra viktigt att faktiskt göra något när man har alla de möjligheter jag har fått! Gäller att ta tillvara på alla möjligheter som bara dyker upp! Det är rätt bra att ha mammor ibland trots allt!
 

Frakten har kommit!

ÄNTLIGEN! Frakten är här! Så nu har jag allt mitt material (tack än en gång F.C. Djursholm!), känns så skönt! Allt kom fram utan att något hade gått sönder eller försvunnit, så nu är det bara att köra!

Rätt skönt att få alla privata tillhörigheter också så det känns lite mer som hemma här! Visst är kungens grejer fina och så, men det är inte samma sak.. Framförallt behöver man inte vara livrädd att förstöra en kristallskål till frukost!

Right to Play

Hade möte med Right to Play på eftermiddagen. Right to Play är en organisation som arbetar med sport som medel för utveckling. De jobbar för att nå Millenium-målen med hjälp av sport och integrerar utbildning i sporten, precis som jag vill göra. De jobbar dock inte bara med fotboll utan främst med lekar och sport i allmänhet. I Mocambique har de projekt i Maputo och Gaza där de når ungefär 4900 barn med 107 coacher. De jobbar framförallt förebyggande med HIV/AIDS och då mycket med att minska stigmatiserandet av de drabbade.

Under mötet presenterade jag mitt projekt och de berättade hur de jobbade, vilket jag fick många idéer från. De använder mycket lekar för att förmedla kunskap, vilket de har fått mycket positiv respons för. Spontant kände jag att lekar inte skulle funka för tonåringar, och de sa att de ofta fick samma reaktion men att tonåringarna själva tyckte om metoderna. Självklart måste man anpassa lekarna beroende på om de ska tillämpas för 6-åringar eller 16-åringar, och Right to Play är därför väldigt noga med att utbilda sina coacher. De berättade om en kurs, Football for Development, som Right to Play har specifierat just för fotboll, och de tyckte att det kunde vara något av intresse när jag sedan behöver utbilda nya tränare som ska ta över efter mig. Kursen har ännu inte använts här och måste då först översättas till portugisiska, men de trodde att det skulle vara möjligt att få medel att göra det för.

Vi pratade om hur man kan organisera turneringar med ett särskilt tema för att upplysa inte bara spelare utan även alla runt omkring sporten - coacher, domare, familj, vänner, volontärer och övriga åskådare - under turneringens gång. Med hjälp av en kommentator som mellan matcher pratar om temat (till exempel HIV/AIDS) och med hjälp av en legitim person som folk lyssnar på som håller ett tal om ämnet i anslutning till prisutdelning. Right to Play har jobbat mycket på det sättet och funnit att det är ett väldigt effektivt sätt att nå ut till många människor. Framförallt på landsbygden där sportevenemang är stora händelser där alla kommer för att vara med, barn som gammal.

Vi ska anordna en turnering, och då jobba på samma sätt som Right to Play, för att lansera projektet den första söndagen i november, 6/11. Fyra flicklag ska spela turneringen och jag ska försöka få dit Unicef och WLSA för att stå för aktiviteter mellan gruppspel och final. Förhoppningsvis kan jag få sponsorer som kan stå för vatten, mellanmål och omkostnader. Den kommer äga rum i Zixaxa och eftersom fotbollsplanen där ligger precis intill där folk bor tror jag att det kommer bli fullt med folk!

Right to Play tyckte även att jag skulle försöka starta ett samarbete med ungdoms- och sportministeriet, vilket jag också tror är en bra idé för att få förankring hos regeringen och då göra projektet mer hållbart. Jag tror att ministeriet väger mycket tyngre än fotbollsförbundet. Ministeriet har tydligen också nyligen startat en kommitté för damsporter, och det är ett led i deras arbete att kommittén för damfotboll kom till, enligt Right to Play.

Bra möte för idéer, synd bara att de också är beroende av donationer - jag behöver en bil i första hand, samarbetspartners för diskussion står inte lika högt upp på listan även om det är väldigt viktigt det med!

Möte med de tre första skolorna

Jag, Sarita (FLM) och Leonora (Kommittén för damfotboll, FMF) åkte i torsdags för att träffa rektorerna för skolorna där projektet startar. Vi börjar med tre skolor i januari, efter sommarlovet som är nu i november/december.

Första skolan, Escola Primária Completa de FPLM, ligger i förorten Maxaquene. Skolan har ca 3000 elever och har redan ett idrottsprojekt, Movimento Interno, där elever spelar volleyboll, handboll, basket och fotboll. Fotbollslag finns för både tjejer och killar och lagen spelar i en serie med andra skolor i Maputo med matcher varje lördag. Jag blev väldigt förvånad eftersom ingen har talat om att det finns skollag och en skolserie i fotboll, och kände att fotbollsförbundet hade kunnat göra lite mer research för att hitta en skola som inte redan hade ett fungerande system. Men de tycker att det är enklare om det redan finns ett fotbollslag på skolan, eftersom de då snabbare kan hitta talanger.. Hmmpf! Men den som var ansvarig för Movimento Interno var väldigt positiv till projektet i alla fall och vi bestämde att vi skulle samarbeta med start i januari. Han berättade om knappa resurser och dåligt material - jag var välkommen. Jag hade förberett mig på att behöva argumentera för att få in fotboll för tjejer på schemat, så blev överaskad av hur lätt det gick. Samtidigt kändes det väldigt konstigt. Det var i princip bara jag som pratade under mötet, för att förklara projektet. Efteråt sa rektorn inte mycket utan tackade för att vi hade kommit dit och sa att jag var väldigt välkommen. Sedan fick jag ställa frågor för att få reda på mer om skollagen etc. Mocambique är väldigt centralstyrt, något bestäms av regeringen eller myndigheter och sen går beslutet ut som order till verkställande personer som inte har något att säga till om. Och det kändes som att rektorn såg det här lite som en sådan order, som att det redan var någon annan som hade bestämt att projektet skulle implementeras på hans skola och att han bara skulle tacka och ta emot. Kändes väldigt märkligt. Men den ansvarige för sport på skolan var väldigt positiv, det ska bli kul att jobba med honom!

Sedan åkte vi vidare till Bagamoyo där den andra skolan ligger, Escola Secundária Herois Mocambicanos. Det är en gymnasieskola med ca 4800 elever och de går ca 60-80 elever i varje klass. Där fanns också redan ett fotbollsprojekt för elever mellan 12-16 år som hade börjat tidigare i år i Tanzanias regi, och jag kommer alltså samarbeta med dem från och med januari. Här var det samma visa, tacka och ta emot utan knorr. Kändes igen otroligt märkligt, vet inte om de är positiva för att de är artiga eller för att de verkligen är det.

Tredje skolan ligger i Chamanculo, Escola Primária Completa mista de Chamanculo (även kallad Escola Primária de Maria Lurdes Mutola). Här spelar man också i skolserien, och för flickor finns två nivåer: 10-13 år och 14-16. Så jag ska börja arbeta med de lagen som bas, men ta in fler tjejer. Samma känsla här som i de andra skolorna. Stort tack och du är välkommen och inga argument emot. Jag har väldigt svårt att vänja mig vid att jag på något sätt har blivit en auktoritet, känns väldigt märkligt. Och jag blev rätt irriterad på FMF för deras dåliga research. Känns dumt att komma utifrån och ändra för mycket på hur de gör på skolorna. Skillnaden är ju att jag integrerar utbildning och ska öka kännedom om kvinnors rättigheter, våld i hemmet, sexuellt våld, risker med tidiga äktenskap och graviditeter samt information om skyddat sex och HIV/AIDS. Och där tror jag att jag kan göra mycket som skolan inte har resurser till. Dock kommer det bli svårt att hantera att det bara är tjejer som "får" vara med, speciellt eftersom jag har tänkt ha dricksvatten och bananer till alla spelare efter träning. Svårt att dra gränser för de som är med i projektet och de som inte är. Om trettonåringen får en banan, varför ska inte elvaåringen också få en? Hur förklarar man att projektet bara är för vissa? Det kommer nog bli väldigt väldigt svårt.

Trött men ändå förhoppninsfull efter att ha varit i skolorna. Vi åkte kommunalt så vi var inte klara förrän vid 14.00 (började 8.30). Jag hoppas att det kan göra någon skillnad, och framförallt att jag kan hjälpa och komplettera skolornas arbete och inte komma in och förstöra för vad de redan gör. En bra sak för skolorna med att jag kommer in är att förbundet antagligen kommer bli tvungna att gå in och dela ut material. Om inte ska jag banne mig se till att de gör det. Vi får väl se i januari!

Träning med Zixaxa

Hade träning med Zixaxa idag med 25 tjejer och tre bollar - men imorgon kommer vår frakt och med den mitt material!!! ÄNTLIGEN! Ska bli så kul att hålla en "riktig" träning med tjejerna. Måste bara komma på ett bra sätt att transportera materialet ut till Zixaxa. Ska kolla med fotbollsförbundet, eftersom det är avtalat att de ska stå för transport. Får se hur det blir med det dock. Jobbar på att få en bil donerad till projektet, för att få ett rörligt förråd/kontor. Där har jag också tänkt ha ordentligt med vatten och bananer till varje träning och även vatten, tvål och spegel så att de kan tvätta av sig lite efteråt. Ska kolla med lite olika kol- och skogsavverkningsföretag - de behöver visa att de tar socialt ansvar och då är ju små tjejer som spelar fotboll perfekt.

Fick upp tempot idag genom att vara med och visa, springa själv etc. Tjejerna tyckte att det var jättekul även om jag är mer krävande och seriös än vad de är vana vid. Jag avslutade med en övning där en spelare anfaller och en försvarar, medan de andra väntar på sin tur. Det blir totalt ca 20 sek i rampljuset för de enskilda spelarna eftersom det går så fort, men märkte hur ovana de är vid sån uppmärksamhet. Många spelare rycker till lite fortfarande när jag tilltalar dem med namn, som om deras namn ofta inte följs av något bra. Jag siktar på minst tre komplimanger per spelare per träning, ett viktigt moment för att stärka självförtroendet hos spelarna.

En av dem, Nono, bad att få gå efter halva träningen för att hon var tvungen att åka med sin bebis till sjukhuset. Hon och jag är lika gamla.

Möte med FEMME Mocambique

På eftermiddagen hade jag bestämt möte med en kompis till Alex som var väldigt intresserad av mitt projekt. Jag förstog inte riktigt vilken organisation hon arbetade för men det var något som hade att göra med att främja kvinnor i alla fall. Jag var alltså helt oförberedd på vad mötet syftade till, men tänkte att eftersom det var Alex kompis så var det inte så formellt.. trodde jag ja! Jag kom dit och möttes av hela organisationens ledning samlade runt bordet.. inte riktigt läge att fråga vart jag hade kommit. Så jag berättade om mitt projekt och efter hand fick jag ett visitkort från en av dem och det visade sig att jag satt i möte med organisationen FEMME Mocambique som jobbar med att främja kvinnlig företagsamhet.

Otroligt positiv känsla efter mötet. Organisationen är relativt nystartad (2009) och de verkade väldigt engagerade och pragmatiska. De var mycket intresserade av att samarbeta med mig och var väldigt positiva till projektet som helhet. Med ökad självförtroende kommer fler tjejer starta egna företag och bli framgångsrika beslutsamma kvinnor. Då ska vi bara lista ut hur vi ska göra det..

Jag har möte med Unicef, the British Council och UNFPA på måndag samt organisationen Right to Play nu på torsdag. På torsdag ska jag även träffa rektorerna för de tre första skolorna jag ska arbeta med. Efter det ska jag göra en budget och återkomma till FEMME. Känns skitbra - äntligen någon som inte bara snackar utan faktiskt gör något!

Föreläsning med Hans Rosling

Kom precis hem från en föreläsning med Hans Rosling - väldigt bra och intressant! Föreläsningen hölls för personalen på svenska ambassaden och jag lyckades smita in och trycka i ett hörn. Det var en väldigt spännande föreläsning. Förutom att Hans Rosling är en otroligt rolig föreläsare är han också väldigt kunnig och erfaren på sitt område.

Han pratade mycket om att begreppen "i- och u-länder" inte är användbara idag. Dessa begrepp var användbara i mitten på nittiotalet - men idag är det inte så enkelt att skilja på länder. Ändå används de friskt av regeringar, institutioner, lärare, journalister etc. för att de är inetsade i folks världsbild och förutfattade meningar om världen. Föreställningen om att fattiga länder har en befolkning som lever kort och föder många barn gäller inte idag. Till exempel föds det färre barn i Brasilien och Iran än det föds i Sverige. Befolkningstillväxten i världen idag beror inte på att det föds fler barn - men fler barn överlever! Tillväxten är en tillväxt i den vuxna befolkningen världen över, fler lever längre och fler överlever barndomen.

Idag i världen är vi sju biljoner invånare. En biljon i Amerika, en biljon i Sydamerika, en biljon i Europa, en biljon i Afrika och fyra biljoner i Asien. Förutsägelser för år 2050 lyder att Asien kommer öka sin befolkning med en biljon och Afrika med en biljon. Alltså kommer majoriteten av världens befolkning inte bo i det som vanligen klassas "i-länder" eller "den utvecklade världen". Och varför ska då dessa länder vara världens centrum? Det är inte hållbart, och ett maktskifte kommer ske.

Och världen har utvecklats enormt! Vilket ofta glöms bort. Världens maktelit lider av kortminne och glömmer att de fina länder de styr en gång var på samma nivå. Hans Rosling påpekade att inte ett enda land har det så dåligt ställt som England år 1800. Och det var inte längesen folk emmigrerade från Sverige till Cuba till exempel för att få ett bättre liv.

Denna utveckling beror på ekonomisk utveckling, om man tittar på det rent statistiskt. Först ska folk överleva från dag till dag, men med ekonomisk utveckling kan man öka intresseområdena till mer än bara ren överlevnad och då utveckla hälsa och sjukvård samt utbildning. Att som nu kräva demokrati, ett fungerande rättssystem, hälsa och sjukvård, utbildning, miljöcertifierade industrier etc etc av länder som börjar om från noll är orealistiskt. Inte ett enda land i världen har fått allt detta på en gång. Sverige var inte en demokrati förrän 1921. Kina är fortfarande inte en demokrati. Men folk får det bättre ändå. Och när folk får det bättre kommer de så småningom vilja få det ännu bättre och då kräva mer rättigheter och mer friheter. Som t. ex. just nu händer i arab-världen. Det är en utveckling oberoende av politik. Till exempel tillskrivs ofta Kinas låga födelsetal Mao Tsetungs ett-barns-politik, men om man tittar på Hong Kong och Macau som tillhör Kina men inte har haft något politiskt inflytande därifrån så ligger födelsetalen på ungefär samma nivå (Kina: 1,77 barn/kvinna, Hong Kong 1,01 barn/kvinna och Macau 0,97 barn/kvinna). I Sverige föds det 2 barn per kvinna. Myten att alla famijer i "u-länder" föder så många barn gäller inte idag. Generellt i världen idag föds det 2,5 barn/kvinna. I Indien föds det 2,7 barn per kvinna. I Bangladesh 2,3. Det är inte mycket mer än i Sverige.

I-länder och u-länder existerar inte längre - bara i folks förutfattade meningar. Klyftorna minskar, och det är på tiden att beslutsfattare världen över hänger på.

Kolla in Hans Roslings hemsida där ni hittar all statistik ni kan tänka er: www.gapminder.org

Jaha, då vart det visst styrelsemöte

Trött och förkyld gick jag efter min portugisiska lektion till FLM. Jag visste inte riktigt vad vi skulle jobba med idag, så det var som vanligt med andra ord. När jag kom dit sa de att vi inte kunde jobba där idag för vi var tvungna att åka till Campo de Primeiro Maio och leverera material till U-17 landslaget. Jag förstog inte riktigt vad det rörde sig om, vad det var för material eller varför jag skulle med men iväg åkte vi. Väl där träffade vi kommittén för damfotboll (inkl. den manliga ordföranden) och Madalena (som jobbar åt FMF på tekniska avdelningen). Så satte vi oss att titta på träningen. Många av mina tjejer i Zixaxa var där och tränade. Det var landslagstränaren som höll i den med en kvinnlig assisterande tränare. De hade många bollar, men flera av tjejerna saknade skor - och då är det här på landslagsnivå..

Tränarna för herrarnas U-17 var också där, av vilka en är den tyske tränaren, Sascha, som jag har hört talas om via tyska ambassadören. Han kom fram för att prata med mig, och hade hört talas om "den svenska fotbollstränaren". Vi pratade på och jag berättade om mitt projekt och mina träningar med Zixaxa, där jag har tre bollar på två lag. Han gapade av förvåning: "Varför har du inget material? Fotbollsförbundet fick precis 20 000 bollar donerade, de har material." Jag hann inte prata klart med honom om detta för nu skulle hela kommittén och jag tydligen in på planen. Vi bytte dock nummer och bestämde att vi skulle ses och utbyta erfarenheter snart, tror det kan bli väldigt givande!

Men in på planen skulle vi! Jag förstog fortfarande ingenting så följde bara efter de andra. Träningen avbröts och alla spelare ställdes upp på rad med tränarna och Madalena framför. Kommittén och jag stog uppradade mittemot. Då märkte jag att TV var där och filmade och insåg att jag hade hamnat mitt i en ceremoni - alla dessa ceremonier, de tar aldrig slut! Så nu var det ceremoni för överlämnandet av material från kommittén för damfotboll och ProSport (ett företag som är med och anordnar de nationella slutspelen i december) till damernas U-17 landslag. TV filmade överlämnandet och intervjuade sedan Claudette, vice ordföranden för kommittén.

Efteråt gick vi in i kansliet (ett stort tomt rum med ett bord och plaststolar) där Madalena bestämt förklarade för stadions materialansvarige att detta material bara var för damfotboll och krävde en underskrift på att han var ansvarig för att se till att detta efterföljdes. Madalena är bra, bestämd - man gör som hon säger, om man säger så. När det var klart satte vi oss ner runt bordet och jag insåg att jag hade hamnat mitt i ett styrelsemöte!

Kommittén för damfotboll och Sandra och Sarita i egenskap av ProSport och FLM diskuterade de nationella slutspelen och relaterade ämnen och jag försökte hänga med så gott jag kunde i vad de sa. Sedan pratade vi kort om mitt projekt och på torsdag ska jag träffa de tre rektorerna för de första skolorna. Detta är sista veckan som skolorna är öppna innan sommarlovet, så det gäller att få allt organiserat innan dess. Om tre veckor ska jag också anordna en turnering för fyra flicklag i Zixaxa för att skapa uppmärksamhet kring projektet och visa att det har börjat. Två lag kommer från Maputo, Zixaxa och ett annat där i närheten och två lag utanför Maputo, ett från Matola och ett annat. Ska kolla om det går att anordna aktiviteter med Unicef och WLSA i samband med detta.

Kommittén känns bra, det känns som att de verkligen vill förändra situationen för damfotboll. Och även ordföranden var aktiv under mötet, vilket jag inte hade trott att han skulle vara - positiv överaskning. De pratade också om problemen med FMF som de måste försöka arbeta runt. Tydligen så har presidenten för förbundet ett företag som säljer kontorsmaterial och jobbar med grafisk design och tryck. Gissa vem som anlitas när fotbollsförbundet behöver något sånt.. Sedan har han också ett företag som säljer sportmaterial - kanske därför jag inte har sett skymten av de där 20 000 bollarna...

Men kommittén tror jag är väldigt bra, och med rätt inställning kan man komma långt även om hindren är stora!

42,5 grader varmt

Läste precis i tidningen att det var hela 42,5 grader varmt igår - inte konstigt att jag svettades som en gris där på sidlinjen i Zixaxa!

Vinst x 2

36 grader varmt och inte ett moln på himlen. Fotbollsplanen i Zixaxa var helt stilla i värmen, ingen skugga någonstans. Jag var där vid 11.30 (samling 11.00) och vid 12.00 började tjejerna i A-laget komma. A-lag och B-lag är egentligen inte indelade efter kvalité utan ålder, A-laget är för tjejer över 17 år och B-laget för tjejer under 17 år.

Matchen skulle börja 13.00 och en halvtimme innan började de värma upp. Jag fick laguppställningen av Mabisco, som är assisterande tränare och lite allt-i-allo, materialare etc. Kort genomgång med tjejerna och sedan domarkontroll. De håller hårt på sina regler, alla spelare kollas för att se att de inte har otillåtna dobbar på skorna (eftersom det knappt finns skor till alla känns det rätt larvigt) eller smycken eller annat otillåtet. Uppvärmningen var inte så mycket uppvärmning att tala om och målvakten kom en kvart innan matchstart och hann därför inte värma upp. I och för sig hade jag ändå ingen boll att använda för att värma upp henne så det kvittade ju.

Redan innan matchen började hade vattnet tagit slut, så några småpojkar skickades för att fylla på en dunk som var det enda som fanns under resten av matchen. En tjej i motståndarlaget kollapsade på planen och fick avbryta, antagligen av värmeslag och vätskebrist. Tjejerna spelade bra men det stog fortfarande 0-0 i slutet av första halvlek när en av motståndarna gjorde en riktigt ful grov glidtackling mot en av mina tjejer, Amalia. När hon hade blivit fälld kastade hon sand på motståndaren som kastade tillbaka och det höll på att bli riktigt slagsmål innan deras respektive lagkamrater separerade dem. Bägge tilldelades rött kort och då hade motståndarlaget bara sex spelare och matchen fick avbrytas - med tre poäng till oss. Eftersom Amalia fick rött kort får hon inte spela nästa helg, då vi har den avgörande matchen för säsongen - katastrof! Och jag tyckte att det hade räckt med att hon fick gult, så jag började argumentera med domaren och fick vår lagkapten Sarita att också ligga på och till slut ändrade de domslutet så att motståndaren fick rött men Amalia gult. En vinst är alltid en vinst, även om denna kändes rätt trist.

I nästa match var det dags för B-laget att möta Maxaquene. Matchen började vid tre och de flesta var på plats två och kunde byta om och värma upp ordentligt. Tjejerna i B-laget har mycket bättre uppvärmning än A-laget! Nu var det inte heller lika varmt, vilket var skönt, men det hade börjat blåsa ordentligt och sanden kändes som småspik. Jag var otroligt tacksam över att ha solglasögon som skydd för sanden i ögonen, tjejerna var tvungna att spela utan att se så mycket med all sand som attackerade dem. Vattnet hade ju som sagt tagit slut redan innan första matchen, men småpojkarna skickades att fylla på dunken en gång till. Vattnet skulle räcka till hela laget - men också till domare och motståndarlag. Tjejerna i A-laget stannade kvar för att kolla på matchen och tränaren hade nu också kommit (tillbaka från sin veckolånga resa), och gav mig en ny laguppställning. Många av tjejerna i B-laget hade jag aldrig träffat förut eftersom de inte var med på träningarna i veckan så jag fick snabb-kurs i namn och sen var det bara att köra.

Det är inte lätt med namn dock. Alla har ett namn och ett smeknamn, så Anaklaida heter också Bobinha. Fast ibland kallas hon bara Bomba också. Sedan byter tjejerna frisyr hela tiden också. De flätar in löshår i håret och kan ena dagen ha kort page, och nästa långa rastaflätor - så det är inte lätt att hålla reda på vem som är vem.

Matchen började okej, vi hade svårt med utsparkar där motståndarna alltid vann bollen. Målvakten Zilda var skitduktig men var skadad i ena foten och kunde inte skjuta. Men utan henne hade vi legat under med många mål - förstår inte varför hon inte spelar i A-laget.. Första halvlek slutade 1-1 och jag ändrade om lite i halvlek och lyckades förklara det jag ville att de skulle ändra på med hjälp av ljudeffekter och en taktiktavla som kom fram någonstans ifrån. Andra halvlek började mycket bättre och Maxaquene la sig helt - vi vann med 5-2. Skitkul!

Jag hade lite problem med domarna, för jag var inte tillåten att gå in på planen eller egenligen röra mig utanför området där avbytarbänken står. Så om en spelare blev skadad var vi tvungna att vänta tills domaren gav sitt tillstånd och så fick en av de assisterande gå in på planen - jag blev åthutad så fort jag försökte. Varför har jag ingen aning om och ingen kunde förklara det heller. Regler är regler..

Efter matchen samlades bägge lagen och tränaren skällde ut dem för sin dåliga närvaro på träningarna och den dåliga disciplinen så vi får se om någon behagar komma i tid nästa vecka. Jag har tydligen huvudansvaret igen eftersom han ska resa bort den här veckan också.. Lite trist att avsluta med så mycket negativt när bägge lagen vann så när jag fick tid att säga något sa jag bara att jag var väldigt glad och gav dem en stor applåd. Kul med vinst! Jag var väldigt nöjd, men helt slut efter att ha stått i solen hela dagen utan vatten eller mat. Det gick snabbt att komma hem, fick skjuts till Alto Mae och tog chapa därifrån hela vägen till Museu och var därifrån hemma efter tio minuters promenad.

Egentligen färdig för sängen men fick sadla om och göra mig redo för att representera Sveriges rike på middag med pressombudsman och övriga gäster. Middagen var dock trevlig, blandade svenska och mocambikanska journalister. Både pressombudsmannen och en av de svenska journalisterna, Nina, var väldigt inspirerande och en annan, Torbjörn, var intresserad av att göra ett reportage om mitt projekt - ska kolla intresset hos tidningen Svensk Damfotboll! Hans Rosling med fru var också bjudna, så det var kul. Men så fort de hade gått somnade jag på en gång efter en lång dag! 

Hor-kvarteren

Var ute och åt middag med Alex i lördags och åkte därefter och tog några drinkar. Vid tre-tiden bestämde vi oss för att det var dags att åka hem, men innan ville han åka förbi Copacabana och kvarteren nere vid hamnen för att visa mig prostitutionen bland unga tjejer, "beach-girls" som han kallar dem. Vi hade pratat om det tidigare under kvällen, och nu ville han visa det in real life.

Vi åkte längs Avenida Marginal i Alex Audi A4 och lyssnade på Robyn på högsta volym - det kändes nästan som om jag var hemma i Sverige - och vi var båda på bra humör efter en trevlig kväll. Ju längre ner i stan vi kom, desto längre kom jag från Sverige.

Prostitution bland unga tjejer i Maputo är utbredd. Många gör det för att kunna betala sina studier, eller helt enkelt för att kunna överleva. Nere vid hamnen finns en gata med stripklubbar, Copacabana, Louso med flera, och längs med gatan står alla prostituerade uppradade och väntar på kunder. Tjejerna är i min ålder, eller yngre och står ensamma eller i par.

När vi åkte längs gatan, som är packad med bilar som tillhör alla män som håller affärerna igång, tjejernas kunder alltså, kände jag mig mer och mer illa till mods. Om jag inte hade haft tur och fötts i ett land utan alla de möjligheter jag har haft/har hade jag kunnat vara en av dem som jag nu kunde titta på genom bilfönstret. Vid ett rödljus stannade vi precis intill en tjej som satt på en motorhuv och kråmade sig. Hon hade kort kjol som hon lyfte upp så att hon satt i bara stringtrosor. När hon såg att jag tittade reste hon sig och började kråma sig framför fönstret. Till slut satt jag med hennes nakna rumpa rakt upp i ansiktet, som tur var med fönstret i vägen. Alex muttrade något om att de här tjejerna bara är skräp och bad om ursäkt för vad hon gjorde. Men i hennes blick lyste ett kaxigt trots: jag ska inte tro att jag är så mycket bättre bara för att jag är vit överklass och kan sitta skyddad i min Audi A4. Hennes förakt - eller avundsjuka - gick rakt igenom fönstret. Och jag fick känslan av att hon försökte på något sätt vara stolt över sitt yrke, vilket jag tror man måste för att kunna orka med det och för att kunna legitimera det man gör. Men när rödljuset slog om till grönt var det skönt att komma ut på Avenida Marginal igen och kunna öka farten och åka tillbaka närmare till Sverige.

Någon gång framöver vill jag åka dit och intervjua några av tjejerna för att förstå deras verklighet. Jag skulle vilja veta vad de har för självbild och hur de ser på sitt jobb och varför de gör det, för att kunna nå ut till tjejer på rätt nivå när jag genomför projektet. Man måste angripa problemen ur rätt perspektiv, annars förändrar man ingenting. Och det finns mycket att förändra.

Andra träningen i Zixaxa

I fredags höll jag i min andra träning i Zixaxa. Träningen började kl. 8.00 på morgonen och jag hade tur som fick skjuts av en kompis ut till Zixaxa. Jag var där runt 8.30 - perfekt i tid! De flesta kom runt den tiden (jag hade ju verkligen betonat hur viktigt det var att de var där i tid den här gången) och vi kunde börja redan kvart i nio! Materialet var också där när jag kom, så det var bara att sätta igång.

De var ca 17 spelare där den här gången och alla kom innan uppvärmningen var slut så det var inte samma drop in-träning som förra gången och jag kunde därför dela in dem i grupper. Jag hade inte förberett något den här gången utan fick hitta på efterhand, vilket funkade mycket bättre än i onsdags då jag hade förberett en träning som blev väldigt svår att genomföra.

Jag hade ingen där den här gången som kunde prata engelska så jag fick helt enkelt klara mig på min egna portugisiska - vilket tjejerna tyckte var jättekul eftersom jag var tvungen att använda mycket kroppspråk och ljudeffekter. Jag lyckades också lära mig allas namn, vilket jag tycker är jätteviktigt! Jag har märkt att de andra tränarna inte verkar tilltala tjejerna med namn och har märkt att varken Sandra eller Sarita har någon aning om vad deras yngre lagkamrater heter (de kommer inte så ofta på träningen eftersom de jobbar, utan spelar bara matcher - där de går rätt in i startelvan eftersom de spelar i landslaget.. man kan ju diskutera rättvisan i det men men..) och jag tycker att det är respektlöst och arrogant. Att tilltala tjejerna vid namn, och berömma dem samtidigt som man använder namnet är otroligt viktigt för att bygga upp sjävförtroende. Att se varje individuell spelare är det absolut viktigaste som tränare tycker jag, och speciellt i mitt projekt - det är ju poängen. Att bli sedd är något som jag tror de här tjejerna har alldelles för lite erfarenhet av. I skolan till exempel, kan de vara upp till 60 elever per klass med en lärare, som med stor sannolikhet har HIV och inte får tillräckligt mycket näring för att orka med sitt arbete - då är det omöjligt att se och lära känna varje elev. Hemma är det i många fall otroligt hierarkiskt, och då hamnar dottern längst ner på skalan och gör som hon blir tillsagd. Så egentligen är ju inte fotboll det jag sysslar med, jag försöker se individerna och få varje unik spelare att känna sig sedd och omtyckt. Det är det absolut viktigaste och min huvuduppgift i det här projektet. Och det värmer att se att det gör skillnad.

Efter halva träningen märkte jag att några av tjejerna spelade i strumplästen och att några delade på ett par skor, så att ena hade högerskon och andra vänsterskon.. Och en av tjejerna kom fram på slutet: "Coach coach, jag måste gå nu om jag ska hinna till skolan".. Det är verkligen helt olika förutsättningar här. Jag hade i alla fall med mig en stor flaska vatten och lite muggar så att de kunde dricka under och efter träning. Vi höll på i två timmar och de flesta verkade tycka att det var kul, och annorlunda. Jag längtar verkligen efter att frakten ska komma med allt mitt material - det kommer vara så häftigt för dem att ha varsin boll under träning. Det kommer bli så kul att se!

Tjejerna bytte om efter träningen vid sidan om planen (duscha efter finns inte ens i deras föreställningsvärld, den lyxen har de inte) och jag tackade dem för en bra träning. Match på söndag för bägge lagen!

Sen tog jag chapa hem själv, första gången jag skulle åka från Zixaxa till stan själv. Mcel mobilnätet låg helt nere hela dagen, så kunde inte ringa och fråga hur det var jag skulle åka utan det var helt enkelt bara att klara sig själv. Det funkade bra, men jag hade otur och hamnade rätt långt bak på sätet som är ihopfällbart - vilket innebär att jag måste flytta mig varje gång någon bakom ska gå av. Det är fyra rader med säten med plats för tre personer, där det sitter fyra. I slutet på varje rad finns ett ihopfällbart säte och personen (eller personerna, man delar ju halva sätet med någon annan) måste flytta på sig om någon på säten bakom ska gå av. Sedan finns det två platser i framsätet, där jag brukar få sitta eftersom jag är vit. Om det är upptaget ska man försöka få platsen längst in på raden längst fram, då får man sitta ostört hela resan. Men förutom att jag hade otur med platsen funkade det bra. Jag kom fram till Alto Mae och gick därifrån till Ponte Final där jag kunde ta nästa chapa till Hospital Central. De flesta var proppfulla så fick vänta ett tag men sedan kom jag fram bra och kunde gå runt sjukhusområdet till baksidan, där FLM ligger. Medan jag väntade vid Ponte Final såg jag min första trafikolycka, en kvinna blev inlyft i en bil medan det rann otäckt mycket av något ur henne efter att hon blivit påkörd av en bil. Otäckt.

Träningen hade slutat halv elva och jag var framme strax efter tolv. Det är ju inte konstigt att det är få som kommer i tid om man säger så. Jag har blivit omvänd.. saknar SL!

Väl framme på FLM var jag på glatt humör efter en bra träning, och tur var väl det för när jag frågade om de hade gjort klart allt så fick jag ett negativt svar. Sarita hade väntat på mig sa hon, och Sandra hade inte dykt upp. Jag orkade inte ens fråga vad hon hade gjort sedan kl. 8.00 när hon började jobba. Istället jobbade vi (jag) på lite tills 13.00, men då slutar man jobba på fredagar så då packade jag ihop och gick hem. På eftermiddagen hade jag lektion i portugisiska och sen hade mamma och jag lite fredagsmys med ostbricka! Sen somnade jag redan kvart över åtta, helt slut efter en fullspäckad vecka! Det är i och för sig inte så konstigt att jag var så trött, heltidsjobb och mer därtill och sen portugisiska lektioner på det, och så ska man försöka hålla igång sitt sociala liv både här och där hemma.. Det ska bli skönt med helg! Eller med lördag i alla fall, på söndag är det ju två fotbollsmatcher och sen ska jag representera konungariket på kvällen när svenska pressombudsmannen kommer på middag!

Project 2: Movimento do Futebol Feminino

Projektidén för det andra projektet:

 

The Development of Women’s Football in Mozambique

In Mozambique there are 68 women’s teams associated with the Mozambican Football Federation. These teams are spread out in the country’s ten provinces, where they play in provincial leagues from which the fourteen best teams play national finals. However, the quality of the football varies immensely since there is only one league at one level existing, and thus all teams irrespective of quality or age play in the same league. Additionally, the lack of other levels of playing and teams for younger players make the sport highly unsustainable. This lack of organization of women’s football in the country prevents the development of the sport and prevents a vast number of girls and women to join in the game.

To address this situation, the Lurdes Mutola Foundation, is inaugurating the project Movimento do Futebol Feminino. The project aims at improving women’s football in Mozambique through increasing the overall quality of the game. This will be done by organizing a functioning system of club football from young age to senior level, increasing the quantity of players nationally. The project will provide material for the existing women’s teams, who then are required to develop girls’ teams in return. The senior players will act as coaches for the girls’ teams, creating a positive environment where the senior players become female role models for younger players. Another condition for a club to obtain material is that it provides the players with education about women’s rights at all levels, so that the players become independent and confident women who are able to take responsibility for their own lives.  

To organize a functioning system of national women’s football, material will be provided consisting of a start kit with 10 footballs, 10 vests, 20 cones, one whistle and one stopwatch. The start kits will be supplied by sponsors to the project and distributed by the Lurdes Mutola Foundation. When a club commits itself to the project, they do so on a one year basis where they receive the start kit every three months. In return, the club is required to set up a girls’ team, and educate them in women’s rights, every time they receive new material. This will result in four new girls’ teams in one year, with regular follow-ups from the Lurdes Mutola Foundation. If all the existing clubs join in the project, Mozambique will within one year have 272 new girls’ football teams.

With a well-functioning organization of women’s football, the sport can be enjoyed by numerous young girls in all provinces in Mozambique. The sport is not only a fun way to a healthy lifestyle; it also builds self-confidence which enables young leaders to take more responsibility for their own lives. Develop the sport and development will come through the sport.

Composed by: Sara Simone, Sandra Kourouma & Cecilia Andrén Nystrom

Invigningsceremoni för den nya kommittén för damfotboll

I torsdags kväll var det officiell invigningsceremoni för den nya kommittén för damfotboll! Jättekul initiativ av fotbollsförbundet, som om jag har förstått det rätt (det är lite svårt att få rätt information, de har en förmåga att ändra sig väldigt ofta när det gäller fakta) inte har haft en sådan här kommitté tidigare.

Ceremonin hölls i ett litet konferensrum på Hotel Girassol och de flesta närvarande var antingen från fotbollsförbundet eller presskåren. Jag hade dock lyckats lura dit den tyska ambassadören, vilket skapade ett väldigt tumult. Presidenten för förbundet var nog väldigt förvånad över att han var där och kunde inte nog understryka hur goda vänner de var, hur bra Tyskland var för Mocambiques fotboll och hur bra deras samarbete var, i sitt tal. Sveriges ambassadör var också på plats (tack mamma!) och det skapade en del förvecklingar då förbundets president först fick för sig att det var den tyska ambassadörens familj som han glatt välkomnade. Sedan insåg han sitt misstag och då kunde han inte nog understryka hur viktigt det var att Schweiz ambassadör var där, vilket efter en högljudd unison rättning från de flesta andra från förbundet, ändrades till Sveriges ambassadör. Under tiden hade presskåren fullt upp med att fotografera dessa otroligt viktiga gäster. Jag satt själv och tyckte lite synd om Tysklands ambassadör som jag hade lurat dit, över all uppmärksamhet han fick - men det var nog väldigt bra för projektet för att han nu har visat sitt stöd för damfotboll officiellt (även om han inte visste att det var det han skulle göra) och då kanske blir tvungen att bidra med något. Även Sveriges ambassadör fick mer press på sig att stödja damfotboll genom att nu ha visat intresse för det (och ni skulle bara veta hur jag jobbar med detta både till frukost, lunch och middag!).

Det var dock lite oturligt för Egyptens ambassadör var också där, men glömdes helt bort i tumultet. Jag misstänker dock att han var där av helt olämpliga anledningar (ni skulle se vilka sms han skickar till mig..) och inte för att stödja damfotboll. Han pratar nämligen ingen portugisiska och kunde omöjligt ha förstått någonting av vad som hände under ceremonin. Men efter lite viskningar i örat ungefär hälften in på talet bad förbundets president så hemskt mycket om ursäkt, och sa att det såklart var lika viktigt att Egyptens ambassadör var närvarande och bad denne att sätta sig på första parkett. Det är inte lätt med alla dessa diplomatiska förvecklingar.

Jag förstår heller inte hur de tänkte när de skickade ut inbjudningar till ceremonin. Jag fick några att dela ut själv som jag gav till länder som jag tror har intresse av att satsa på damfotboll, av vilka i alla fall Tyskland och Sverige kom. Danmark, Norge, USA och Holland kunde tyvärr inte komma. Men vilka förbundet själva skickade till har jag ingen aning om, till exempel var ju Egypten inbjudna av förbundet. Och när de bestämde det undrar jag vad de hade i åtanke. Nej, det är mycket som är svårt att förstå hur det fungerar här..

För att komma tillbaka till talet som presidenten för förbundet höll, var det inte så imponerande. Han pratade om hur viktig den här kommittén för damfotboll var och att alla evenemang förbundet ordnade självklart skulle ha en liten del för damfotboll. Han berättade också att en kvinnlig tysk domare skulle komma och undervisa domare i Nampula, en provins längre norrut. Om detta frågade jag senare Magdalena, som arbetar på tekniska avdelningen för förbundet och också är väldigt insatt i damfotboll, och hon hade aldrig hört talas om den här kvinnliga domaren som skulle komma. Så tillade hon att presidenten, han pratar mycket så du ska inte lyssna så noga.

Ordföranden för fotbollsförbundet var inledningstalare och moderator under ceremonin och han sa inte heller så mycket vettigt, och lyckades hela tiden blanda ihop damfotboll (futebol feminino) med futsal. Vilket efter femte gången inte var så roligt längre utan mest pinsamt.

Alla medlemmar av kommittén är kvinnor förutom ordföranden, som är en av de gamla gubbarna som sitter i förbundets styrelse. Vice ordföranden, som är den jag har haft möten med, höll ett tal om vad kommittén skulle arbeta med och till min förvåning hörde jag henne prata om mitt projekt. Hon pratade om att de skulle starta fotbollslag i skolor och integrera utbildning om HIV/SIDA och tidiga graviditeter med fotboll. Hon sa att detta skulle göras i samarbete med Unicef (som jag har föreslagit - men som på intet sätt är bestämt). Förutom mitt projekt hade hon inget annat att säga, och det framställdes som att det var kommitténs huvudsakliga arbete. I och för sig är det jättekul att mitt projekt har fått ett sådant genomslag, men tråkigt att kommittén inte har något eget att komma med överhuvudtaget - för det är ju inte direkt de som gör något i skolprojektet, än så länge har de inte gjort någonting utan lämnat allt ansvar till mig. Det kan lätt bli så att förbundet får massa cred för att de genomför det här projektet trots att det inte är de som gör något, och då kan det lätt leda till att de inte gör något annat heller. Men det tänker jag inte finna mig i.

Efter ceremonin var det mingel och då tänkte jag hälsa på presidenten för förbundet men när jag sträckte fram handen så pussade han mig på kinderna som att vi redan kände varandra. Jag tror att han trodde att jag hade någon diplomatisk anknytning och han ville då inte tappa ansiktet och inte känna mig inför övriga närvarande, vilket var synd eftersom jag då inte fick chans att presentera mig. Däremot blev jag presenterad för övriga medlemmar i kommittén och en av dem och jag ska i nästa vecka träffa rektorerna för de tre skolor de har valt ut åt mig (lite framsteg, något gör de i alla fall!). Utöver de tre skolorna ska jag jobba med två fotbollsklubbar, Zixaxa och Matola. Ministern för (typ) utbildning (kan ha varit hälsa också, uppfattade inte riktigt på vilket sätt han var viktig) var närvarande och vi fick en nick till godkännande att vi fick kontakta skolor. Jag presenterades som en volontär från Sverige, som någon som skulle hjälpa till med "deras" projekt. Det gör allt för att alla ska tro att det är deras idé, och det gör inte mig något bara de faktiskt utför något också - det är ju det som är huvudsaken!

Sandra och Sarita skrattade gott åt att förbundet inte hade något eget att komma med - de gillar att vi är i "maskopi" mot förbundet.. Jag pratade dock med landslagets tränare om hur träningen i Zixaxa hade gått och han frågade om jag hade fått mitt material än, när vi var omringade av personer från förbundet. Ingen sekretess här inte. Antagligen har han redan berättat för förbundet att jag har eget material.. vet inte "vems sida" han står på, ska dubbelkolla med Sandra och Sarita. Haha, känns som att jag hamnat mitt i en dokusåpa..

En ny kommitté för damfotboll känns som ett stort steg framåt, men jag är rädd att det mest är spel för gallerierna och att de kommer fortsätta satsa mer på futsal än på futebol feminino. Det var några tjejer i fotbollskläder som hälsade välkommen och fanns med och hjälpte till under ceremonin. Jag frågade vilket lag de spelade i, varpå de skrattade gott. De var från ett bemanningsföretag. Man får inte skrapa för mycket på den fina ytan, då blir man lätt besviken.

Tillbaka till högstadiets grupparbeten

Det slog mig när jag skrev förra inlägget att jag pratar om "vi".. Det gör jag även när jag försöker värva finansiella sponsorer och när jag försöker inleda samarbeten med olika organisationer. Men vilka är "vi" egentligen?! Det har jag ärligt talat ingen aning om. Jag samarbetar med Mocambikanska fotbollsförbundet och Lurdes Mutola Foundation - men vad innebär det här samarbetet egentligen? Jag vet inte. Just nu känns det som att det innebär att fotbollsförbundet får extra cred för projektet och kan visa hur mycket de gör för damfotboll utan att de själva egentligen behöver göra något, och det känns som att FLM vill göra så mycket men inte kan och då förlitar sig på att jag ska göra det mesta. Och så känns det som att skorna de har gett mig att fylla är enorma, och så länge jag fyller dem blir de bara större och större.

Det jag inte förstår är vad FMF och FLM gör. Jag förstår bara inte. Vad gäller FMF har jag lite förståelse för att de inte gör ett smack, det är en stor organisation och damfotboll är ju bara en liten bisak. Dessutom har kommittén för damfotboll inte officiellt invigits än och alla medlemmar i kommittén arbetar volontärt så det är klart att det inte finns alltför mycket resurser där. Sedan ska ju en hel massa pengar ner i allas egna fickor så det är ju klart att det inte blir så mycket över för faktiskt arbete. Dessutom har jag fått höra från många olika håll att fotbollsförbundet bara snackar och inte gör något, så egentligen förväntar jag mig inte så mycket från deras sida.

Men att det skulle vara likadant på FLM trodde jag inte! Det kändes hur bra som helst att samarbeta med dem, fick känslan av att de skulle vara mer pragmatiska eldsjälar än de torra gubbarna på fotbollsförbundet som sitter i vägen för allt jag vill göra. Och det är inget fel på viljan, både Sandra och Sarita vill så mycket men de gör ju ingenting åt saken! Jag blir så trött. De har skrivit på sin projektplan hur länge som helst nu om vad som saknas i dagens damfotboll och hur man kan komma tillrätta med problemen. Det är jättefina komplicerade formuleringar etc. men ingenting konkret. "Det saknas en fungerande organisation".. "Detta kan lösas genom att skapa en fungerande organisation". Jaha, vilken bra idé! Men hur hade ni tänkt göra det då?! När jag frågar det kollar de på mig som om det vore självklart att jag skulle sitta inne på den lösningen. Och nu tycker jag att vi har fått fram lösningen i och med det andra projektet där varje klubb får ett start kit med material och i gengäld måste starta ett flicklag. Jag tror verkligen att det projektet kommer fungera, och jag ser inte hur det inte skulle gå att kunna få sponsorer till det. Dessutom tror jag inte att FMF skulle kunna sätta upp några hinder för det heller. Så jag har skrivit ner projektidén både på engelska (för sponsorer) och på portugisiska (för FLM & FMF), och trodde att vi var klara då och kunde börja jobba - men nej, nu måste vi göra en presentation av projektet. De tycker inte att det räcker med ett A4-papper där projektet presenteras, vi måste göra en snygg broschyr för att locka sponsorer. Det är bara det att vi inte har någon som kan betala broschyrerna, men nu säger de att det ska FLM göra. Då kom nästa problem att vi inte har någon som kan göra en snygg broschyr, vilket de löste med att jag fick göra en på powerpoint. Och så mycket tid de lägger ner på det här, det känns så ineffektivt. Jag har ju redan pratat med massa olika tilltänkta sponsorer som har blivit intresserade av projekten utan att ha något annat än ett A4 att ge dem. Jag tycker snarare att det känns dumt att komma och be om finansiell hjälp och ge fram en snygg glassig broschyr - då tror ju folk att du redan har pengar. Men de ger sig inte, så nu ska vi göra den här broschyren.

Då sitter jag och Sarita vid en dator och gör en powerpoint medan Sandra sitter jätteupptagen hela dagen på en annan dator. Jag förstår inte riktigt vad det är Sandra gör, men eftersom hon är så jätteupptagen med något jätteviktigt så ifrågasätter jag det inte. Och det är väl lögn att säga att jag och Sarita gör en powerpoint tillsammans.. Jag gör powerpointen och Sarita sitter och pratar om hur viktigt det är att ha med bilder, och berömmer hur snyggt det blir. Vi har ju helt andra perspektiv, jag tycker att det känns som att vara tillbaka i grupparbeten på högstadiet där alla satt samlade och gjorde någon trött powerpoint-presentation om något tilldelat ämne medan Sarita tycker att det här är jätteproffsigt. Jag har väldigt svårt att inse att jag har mycket mer utbildning än vad de antagligen har, även om jag är mycket yngre. Och jag vänjer mig inte riktigt vid all den kunskap de tillskriver mig, som att jag skulle kunna lösa alla problem. Men en powerpoint kan jag i alla fall slänga ihop.

Så i slutet av dagen var Sandra klar med allt sitt viktiga arbete och skulle visa oss andra frukten av en hel dags slit. Hon hade jobbat med deras projektplan om problemen med damfotboll (vilket jag redan från början tycker är onödigt, eftersom jag tycker att vi ska gå vidare och börja jobba med de faktiska projekten) och det hon hade gjort hela dagen var att ändra layout på några diagram. Istället för att ha en ruta med ämne med två rutor med svaga punkter & starka punkter till höger och två rutor med möjligheter & hinder under hade hon ändrat så att det var en ruta med ämne och sedan de övriga fyra rutorna under. Jag fattade ingenting, väntade på att hon skulle förklara vad mer hon hade gjort men det kom inget mer. Sarita var helt lyriskt över hur fint det hade blivit, och Sandra såg väldigt nöjd ut hon med. Och ja, det var ju fint - hon hade ju ändrat så att rutorna var blåa också.

Nej, man kan väl inte kalla mina samarbetspartners för pragmatiska. En bra grej vore att spärra åtkomsten till facebook på arbetstid, då kanske de faktiskt skulle jobba lite. Och vad de gör när de jobbar har jag ingen aning om, men jag gör väl min grej och så får vi se vad deras grej är framöver antar jag. Dock känner jag att det kommer bli väldigt problematiskt om jag nu lyckas upprätta samarbeten och få sponsorer och sen inte har någonstans att hänvisa dem. Jag kan ju inte be dem ge mig sina pengar (även om det säkert skulle vara mer effektivt) utan måste ju ha en seriös organisation bakom mig. Det är ju första gången jag gör något sånt här så känner att jag kanske är ute på hal is, eller så har jag bara för bråttom. Jag är så ivrig att få igång projektet så jag orkar inte riktigt vänta på att FLM och FMF ska komma igång. Men patiencia, tålamod, behövs här. Inte går det snabbt inte..

Möte med WLSA

Hade möte med ordföranden för WLSA, Women and Law in Southern Africa. Det är en kvinnorättsorganisation som finns i hela södra Afrika men arbetar enskilt i varje land med regionalt samarbete. De arbetar med research och upplysning för att stärka kvinnors rättigheter i lagstiftning och institutioner, men även i vardagliga livet.

Mötet gick väldigt bra och vi kom överens om att samarbeta - i bägge projekten! WLSA ska ta fram material ang. kvinnors rättigheter, sexualitet, våld mot kvinnor, HIV/AIDS, tidiga graviditeter och tidiga äktenskap riktat till unga tjejer som jag och andra tränare samt lärare kan använda för fotbollsprojektet i skolor. Instruktörer från WLSA ska utbilda tränare och lärare för att dessa ska kunna förmedla kunskap till fotbollsspelarna/eleverna, men även utbilda tjejerna direkt. Hur detta upplägg ska se ut mer i detalj ska vi diskutera på nästa möte i slutet på november, då projektet, med upplägg och budget, bör vara helt fastställt. Positivit var dock att WLSA lovade att ställa upp med instruktörer voluntärt, så det enda vi måste stå för är material, kopior och utskrifter etc. Mycket tacksam för det eftersom vi än så länge inte har något finansiellt stöd.

Det andra projektet ska WLSA också vara delaktiga i, också det med start i januari. WLSA:s instruktörer ska utbilda tränare och annan relevant personal inom nämnda ämnen för att dessa sedan i sin tur ska kunna utbilda nya tränare och spelare. Eftersom detta projekt sträcker sig över hela landet är det mer kostsamt och vi diskuterade olika upplägg länge. Vi kom fram till att det bästa är att ha ett pilotprojekt med de åtta klubbarna i Maputo provinsen först, för att se exakt vad för behov målgruppen har och hur man på bästa sätt förmedlar kunskapen (via föreläsningar, seminarier, diskussioner etc.). Sedan när man efter denna första kurs har fastställt vilket innehåll som behövs tar man det vidare till de övriga provinserna. Istället för att transportera de 68 klubbarnas personal till Maputo kommer vi och WLSA samarbeta med andra kvinnorättsorganisationer runt om i landet. Alla dessa är med i Forum Mulheres (Kvinnoforum) och WLSA har mycket goda kontakter med dessa organisationer runt om i landet. Dessa organisationer kommer anordna kursen (som utarbetas efter pilotprojektet i Maputo) för klubbarna i respektive provins. Också här ställer WLSA:s instruktörer (och förhoppningsvis övriga organisationers instruktörer också) upp volontärt, medan vi står för material etc.

Vi ska på var sitt håll fixa klart med upplägg och budget från bådas sidor och har nästa möte i november för att diskutera detaljer! Känns jättebra att få med WLSA på tåget, det behövs verkligen!

Första träningen i Zixaxa

Så var det dags för min tränardebut i Zixaxa. Träningen började kl. 8.00. Jag och Sandra, som jag åkte med, var där i tid. Efter tio minuter kom en spelare. En halvtimme senare dök Sarita upp och bad om ursäkt för att hon var sen. När klockan närmade sig 9.00 hade tolv spelare dykt upp och även materialansvarige med tre bollar, lite koner och lite västar - och framförallt med lagets fotbollsskor. Så sakta men säkert började de tolv spelarna byta om. Jag vankade av och an, kände irritationen växa, medan jag väntade. Kl 8.00 i Sverige, det är kl. 8.00 - kl. 8.00 här är en helt annan sak. Som enda sällskap på planen hade jag en höna.

Så strax efter nio kunde vi börja träningen, då med tolv spelare. Efter hand dök det upp fler och fler, och jag avslutade träningen en timme senare med 26 spelare. Då hade jag också fått ge bort mina egna fotbollsskor eftersom det hade kommit så många så att skorna hade tagit slut.

Det var svårt att genomföra något kvalitativt träningspass eftersom antalet hela tiden ändrades och jag inte riktigt kunde planera övningarna. Vi hade bara en halv plan dessutom, eftersom ett annat lag tränade på andra halvan - svårt att få plats med andra ord. Och tre bollar gick väl an, men det fanns ju inte tillräckligt med västar heller så dela upp i lag blev komplicerat. Men tjejerna älskar att spela, och så fort man sätter igång dom fortsätter de. Inte så ofta efter instruktion, men man får ta ett steg i taget.

Träningen kunde bara hålla på till 10.00, eftersom jag hade bestämt möte med WLSA:s ordförande kl. 11.00. Jag har inte hunnit vänja mig vid att du inte kan planera två saker på samma dag, och framförallt inte på samma del av dagen. Ett möte på förmiddagen och ett på eftermiddagen går väl an, men tid används inte på samma sätt här och om du är två minuter eller tjugo minuter sen, det är inte så noga. Så jag skulle då försöka ta mig från Zixaxa kl. 10.00 in till stan igen för mötet en timme senare. Sandra skulle åka med mig så jag var tvungen att vänta på att hon skulle byta om, vilket tog ett tag. Överlag tar det oändlig tid för spelarna att byta om. Men så kom vi iväg till stället där man tar chapan ifrån. Den första som kom var för full men efter en kvart kom en till som vi fick plats i. Som viting får du ofta sitta i framsätet där det finns lite mer plats, så där satt jag och såg på medan chauffören sicksackade mellan vägrenen och körfältet för att komma fram. Han tyckte ändå att det gick för långsamt så helt sonika körde han över i det motsatta körfältet och fortsatte tuta på, och bilarna på väg åt andra hållet, emot oss alltså - i samma körfält! - fick väja undan. Ja, han kom ju fram i alla fall.

Under tiden vi satt i chapan smsade ordföranden för WLSA mig och sa att hon var upptagen kl. 11.00 och att vi kunde ses dagen därpå.. tur för mig! Så då var det ingen stress utan jag kunde gå från Alto Mae till Ponte Final och där ta chapa hem till Cheno medan Sandra åkte hem till sig. Det var första gången jag tog chapa själv, men jag överlevde det med!

Så nästa träning är på fredag, och jag betonade verkligen att jag ville ha spelarna där i tid då.. men vi får väl se hur det blir med det. Annars får jag väl hålla mig tillgodo med den lilla hönan tills de andra behagar dyka upp..  

Mais ou menos

Bara en kommentar från min senaste lektion i portugisiska. Vi gick igenom hur man böjer komparativa adjektiv (tror jag att det kan heta..?). Ex. den här pennan är den bästa av dem, den är mycket bättre än den här. Så kan man ju också säga den här pennan är den sämsta av dem, den är mycket sämre än den här. Men här använder man inte sämre, mindre, värre - bara positiva adjektiv! Orden finns, men min lärare underströk att de sällan används. Allt är mais mais mais och inte menos, jag gillar det!

Ett projekt blir två

Nu har projektet utvecklats till två parallella projekt. Futebol dá força kommer genomföras parallellt med ett ytterligare projekt för att främja damfotboll överlag i Mozambique.

Den nya projektet är också det ett samarbete mellan fotbollsförbundet och Lurdes Mutola-fonden. Det kommer dock implementeras av Lurdes Mutola-fonden, utan inblandning av förbundet. Syftet med projektet är att främja och utveckla damfotboll i hela Mozambique. I samarbete med Nike, som är OS-medaljören och fondens grundare Maria Mutolas sponsor, ska ett start kit tas fram med 10 bollar, 10 västar och 20 koner som Nike sedan erbjuder till ett rimligt pris. Dessa köps sedan av sponsorer och olika organisationer/ambassader och delas ut till alla damlag som spelar i damligan i landets alla provinser. I gengäld mot att ett lag får ett start kit ska de sätta upp ett flicklag och även utbilda alla spelare om kvinnors rättigheter. Var tredje månad får laget ett nytt start kit och måste då starta ännu ett flicklag etc. Detta görs kontinuerligt var tredje månad, vilket gör att varje damlag under ett år startar fyra flicklag, som förutom att de får möjlighet att spela fotboll även blir medvetna om sina rättigheter.

Det finns 68 associerade damlag i landet, och om alla dessa medverkar i projektet genererar det 272 nya lag per år. Spelarna i damlagen får ställa upp som tränare för flicklagen, och materialet som delas ut tillhandahålls av klubben och används av alla lagen.

Detta skapar ett fungerande system med klubbfotboll för tjejer som förhoppningsvis kommer bidra till sportens utveckling och höja damfotbollens, och med den, kvinnors, status.

Förhoppningsvis kommer kanske alla de pengar som FIFA donerar till fotbollsförbundet för damfotboll kunna användas i projektet. Kanske kan förbundet också starta provinsiella serier för flicklagen när projektet har kommit igång. Man ska inte hoppas på för mycket, men om de nu får arslet ur vagnen så kanske Mocambique år 2013 har fungerande damfotboll.

Jagar sponsorer

Försöker engagera olika organisationer och ambassader i projektet. Tyskland, Holland, Norge & Sverige verkar intresserade. Har möte med Holland och Norge nästa vecka. Norge föreslog också ett samarbete med ministeriet för ungdomar och sport, ska undersöka möjligheterna för det. Ministeriet väger antagligen tyngre än fotbollsförbundet.

Har nu även pratat med Unicef och WLSA för att starta samarbetet med dem. De var väldigt positiva och jag hoppas att mötena med dem går bra, de står ju för det viktigaste elementet i projektet: utbildning.

Fotbollsplanen i Zixaxa

 



Möte med tyska ambassadören

Idag lyckades jag ringa och få ett möte med den tyska ambassadören. Jag har träffat honom på diverse mottagningar tidigare och när jag ringde presenterade jag mig som dotter till den svenska ambassadören och frågade efter Ulrick. Jaha, så du känner ambassadören personligen? Jajemän, om jag gör! Och så lyckades jag få ett litet möte med honom redan samma dag. Väl där så presenterade jag projektet lite mer utförligt (har bara pratar om det svepande för honom tidigare) och berättade om situationen för damfotboll i landet och vad jag ska göra här etc. Jag bjöd in honom å fotbollsförbundets vägnar på invigningsceremonin för den nya damfotbollskommitén nu på torsdag, vilket han var väldigt intresserad av att gå på (egentligen mest för att träffa förbundets ordförande, och prata om den nya tyska herrlandslagstränaren.. men ändå) och gav honom även en förfrågan från Zixaxa om att sponsra deras resa till de nationella slutspelen i Lichinga. Tyskland gör mycket för fotboll i Mocambique och jag frågade honom om ifall det fanns någon möjlighet att tyska ambassaden kunde sponsra mitt projekt. Han sa att de ibland hjälper till med material och dylikt och att han skulle se vad han kunde göra. Vi pratade också om förbundet, och om de pengar förbundet får från FIFA till damfotbollen som ingen vet vart de tar vägen.. Något att jobba på!

Han är riktigt trevlig, ambassadören. Och förhoppningsvis kan ambassaden hjälpa mig med sponsring - behöver allt jag kan få! Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja jobba, det finns verkligen ingenting att börja med. Inget material, inget underlag, ingen organisation. Om den där frakten kommer någon gång så finns det i alla fall 30 bollar, det är ju alltid något.

Ska försöka smussla mig in och träffa den holländska ambassadören också. Hon har nämnt tidigare på någon mottagning att de håller på att starta en Sports & Development Fund - av vilken jag hoppas kunna få sponsring. Prioritet ett är att skaffa en bil så att jag kan transportera mig själv och material. Förbundet har lovat att stå för det, men då måste jag åka med deras chaufför och jag tror att det blir svårt att hålla hårt i mitt material då - och dessutom lär det ofta bli förseningar etc. Sedan behövs vattendunkar och bananer till varje träning. Och sen behövs ju det mesta också, men man får ju börja någonstans.

Reggae, nattklubb och traditionell dans

I helgen hann jag också med en hel del nöjesliv! Fredagen bjöd på reggae konsert, riktigt skön stämning - peace and love! På lördagen var det först fest på svenska skolan för den nordiska befolkningen i Maputo, vilket var jättetrevligt ordnat. Det var knytkalas så alla hade med sig någon form av mat, och inte så lite heller! Det var bar och dans också, först ett jazz-band som spelade och sen dj. Efteråt åkte jag och några som arbetar på svenska ambassaden och svenska skolan vidare till en nattklubb där vi dansade och kom hem lagom till frukost. Jag älskar verkligen danskulturen här - mocambikaner dansar hela tiden, asså hela tiden! Du kan gå ner för gatan och plötsligt ser du någon som bara börjar dansa utan någon speciell anledning, det är så man uttrycker sig här. Så jag trotsade tröttheten och tog mig ut även på söndagen och gick på Nucleo de Arte där ett band spelade afrikansk musik och det var fullpackat med folk som dansade! Det är tur att jag får vila upp mig ända tills på onsdag, då ska jag se samma reggae band, Black Roots, igen på Gil Vicente.

Matcher i helgen

I helgen var jag och såg Zixaxas A-lag spela mot Matola, förlust med 4-2. Och B-laget spela mot Estrela, 1-1. A-laget hade 6 landslagsspelare med och jag ljuger tyvärr om jag säger att jag var imponerad. Svårt att översätta till svenska, men jag skulle säga att det var division fyra-fem nivå på spelet. Matola och Zixaxa är de bästa lagen i serien (plats ett resp. två i tabellen) och även Matola hade ett antal landslagsspelare. B-laget imponerade på mig dock - hade i och för sig väldigt låga förväntningar och så mötte de det sämsta laget i serien, men det fanns potential hos de yngre tjejerna! Både A- och B-laget spelar alltså i samma serie eftersom det bara finns än, så kvalitén i serien är otroligt varierande. Men det finns en hel del att jobba på, så jag hoppas verkligen att frakten kommer så att jag får mitt material!

Tränaren kom fram till mig efter matchen för att bekräfta att jag kunde komma på träningen på onsdag, som vi hade bestämt tidigare. Jag bekräftade att jag skulle komma - varpå han säger: Vad bra! Jag är nämligen bortrest hela nästa vecka så du är ensam ansvarig för träningen på onsdag och fredag, och sen på söndag spelar båda lagen match. Herregud, här är det snabba puckar! Jag är alltså numera fotbollstränare för två damlag jag inte egentligen vet så mycket om (har sett en match/lag) på ett språk jag inte pratar - det blir spännande. Dessutom har jag bara tre bollar att använda mig av..

Det är verkligen olika förutsättningar här. Lördagsmatchen spelades på gräs, men söndagsmatchen på sand. Laget delar på fotbollsskor, det finns en väska med skor så varje spelare får ta ett par innan träning och match. Alla i laget har benskydd, men t. ex. i Estrela hade ingen benskydd.

På båda matcherna hade de tre domare, varav två linjedomare - dock av sådär kvalité, men ändå. Lördagsmatchen som spelades på en "riktig" arena med gräs hade även säkerhetsarrangemang med polis närvarande. Jag fick t. ex. inte gå in på planen eftersom jag ännu inte har fått min tränarlegitimation. Jag kan väl tycka att det vore bättre att lägga pengar på att satsa på att utveckla organisationen kring damfotboll för att bredda sporten, med ungdomslag och flicklag t. ex. men det är ju viktigt också att de spelare som faktiskt spelar i ligan känner sig prioriterade och viktiga. På söndagsmatchen som spelades på planen ute i Zixaxa var det inte lika mycket säkerhet. Och under matchen blev det tyvärr bråk mellan två män i publiken. Då sprang tränarna och andra män dit för att få slut på det - trodde jag - men istället började de också slå den mannen som hade startat det hela. Efter ett tag (och en hel del slag) fick de stopp på slagsmålet och bråkstaken tvingades bort från planen. Väldigt kul dock med mycket publik på bägge matcherna! Kul också att B-lagsspelarna kom och kollade på A-laget och vice versa. Kanske framförallt kul att A-laget kom och kollade på B-laget, samhörighet är viktigt!

Gå inte och smsa samtidigt!

Jag har upptäckt det omöjliga med att gå och smsa samtidigt! Om du inte är uppmärksam drattar du ner i ett hål, slår tårna i en miljon stenar eller uppstickande delar av gatan/trottoaren som finns lite här och var, får byggmaterial i huvudet eller så blir du påkörd. Som tur var har jag bara lite ont i tårna, och jag tänker inte multi-taska så mycket i fortsättningen, så kan jag förhoppningsvis undvika hålen, byggmaterial och bilarna!

och så tar vi projektet ett steg (ganska många steg) längre..

Nu har projektet fått lite andra dimensioner än vad jag först hade tänkt mig. Projektet Futebol dá força kommer vara mitt huvuduppdrag under tiden här, men nu har jag även blivit involverad i utvecklingen av damfotboll i hela Mocambique.

Mocambique har ett damlandslag, ett U20-lag och ett U17-lag. Det finns provinsiella ligor för damlag i hela Mozambique, med sammanlagt 68 klubbar som är associerade till Fotbollsförbundet. Utöver den högsta ligan finns ingen organiserad damfotboll överhuvudtaget.
I Maputo finns åtta lag som spelar i serien här. Jag har gått med på att vara assisterande tränare till damlaget Zixaxa, med huvudansvaret för b-laget (U17). I gengäld kommer spelarna hjälpa till med mitt projekt och vara tränare för yngre tjejer i skolor. På så sätt skapas en bas till organiserad damfotboll i landet och unga tjejer kan få äldre tjejer som förebilder att se upp till och ta efter.

So far so good, men de nöjde sig inte med det! I december anordnas de nationella slutspelen för de tolv bästa lagen i landet. Detta sker i Lichinga i norra Mocambique 3-17 december. Jag ska åka med "mitt" lag Zixaxa dit och väl där ska jag hjälpa damlandslagets tränare att välja ut nya spelare till landslaget. Sedan ska jag hjälpa honom att genomföra ett två dagars träningsläger för det nya landslaget när slutspelen är avslutade.

Ja, herregud, det här blev ju lite andra dimensioner än vad jag hade tänkt mig. Snabb karriär, gå från att träna FC Djursholms F99/00 till Mocambiques landslag.. De har en enorm övertro på min kapacitet, och det är inte så mycket jag kan göra åt det mer än att försöka göra det de tror att jag kan och förväntar sig av mig. Jag är inte alls kvalificerad för det här men det verkar de inte bry sig så mycket om. Work some magic är väl ungefär vad de vill att jag ska göra, så vi får se vad jag kan åstadkomma..

Futebol dá força!

Nu är projektidén godkänd! Projektet, Futebol dá força (Fotboll ger styrka), är nu officiellt ett samarbete mellan mig, Mocambikanska Fotbollsförbundet och Lurdes Mutola Foundation:

The project “Futebol dá força” (“Football gives strength”) is an initiative taken by the Swedish football coach Cecilia Andrén Nystrom in cooperation with the Mozambican Football Federation (FMF) and the Lurdes Mutola Foundation (FLM). The project aims at elevating the status of women in society through increasing young women’s selfconfidence and self determination. “Futebol dá força” organizes football teams for young girls (12-17 years) in schools in neglected areas. The teams become meetingplaces for girls where they not only train football but also recieve education about women’s rights and the hazards related to young marriages and pregnancies as well as HIV/AIDS. By using football as a tool, girls develop skills not only as football players but also as individuals, which in the long term elevates their status in society. Furthermore, the project aims at elevating the status of women’s football by associating the sport with schools, which improves the overall attitude and acceptance towards the sport. By creating a base with young players, women’s football becomes more sustainable and is able to expand and reach out to girls all over Mozambique.

Sådärja, let's do this!