Igår var det samling i Zixaxa vid 8.00 (alltså 9.00). Det var match för både A- och B-laget i Costa do Sol, men inte förrän på eftermiddagen. Så först gick vi in på de slingrande gångarna mellan plåtskjulen och husen till tågspåren som vi gick på tills vi kom fram till Mabiscos hus. Mabisco är assisterande tränare, materialansvarig och allt i allo, och bor nära fotbollsplanen. När vi kom dit var några av de yngre tjejerna redan i färd med att laga mat, rensa fisk och skala grönsaker. Med en självklarhet som fick det att se otroligt lätt ut rensade den sjuttonåriga målvakten fisken medan den sextonåriga lagkaptenen bar en stor balja med använt vatten och slängde ut vid sidan om gårdsplanen. Mittfältet stod för grönsaksskalning. Musik var på på högsta volym, både afrikansk musik och r'n'b. Många av tjejerna dansade medan de gjorde i ordning maten. Fem barn som bor i huset sprang runt och lekte på gårdsplanen, ömsom gråtandes ömsom skrattandes, utan att någon egentligen brydde sig så mycket om dem.
Jag satt på en av de få stolarna som hade hittats någonstans och pratade med några av tjejerna. Det var svårt att hänga med för de växlade mellan portugisiska och changana. Kul var i varje fall att de sa att de verkligen gillade mina träningar, att jag fokuserade på dem individuellt och ansträngde mig för att alla skulle förstå och vara med - saker som jag tar för självklart men som är helt nytt för dem. De gillade att det var lite hårdare tag och sa att det var mycket bättre nu än med den förre tränaren (som egentligen fortfarande är tränare). De tyckte också att jag borde träna U-17 och landslaget, men då sa jag att de fick lugna sig lite.. Dock har jag ju redan fått frågan och sagt ja till att hjälpa till med landslaget på deras träningsläger uppe i Lichinga i december, haha, snacka om karriär - från tioåringar till landslag. Men kul att få lite feedback från tjejerna! Det blir lätt att du som utlänning tros veta bäst och de gör som du säger vare sig de vill eller inte, så skönt att veta att de vill!
Lunch serverades några timmar senare, grillad fisk med pasta, gurka och morötter. Det var jättegott, om än lite svårt att äta med sked. Mat går bra men än så länge avvaktar jag med att pröva vattnet, men kommer nog succesivt börja dricka det med. Det är så opraktiskt att behöva ha sitt eget "bra" vatten, och när det tar slut tar det verkligen slut. Efter maten blev det väldigt bråttom till matchen som var i Costa do Sol. Klockan var runt 12.00 och matchstart för B-laget kl. 13.00 ... Jag fick åka bil dit med materialet medan tjejerna åkte chapa. Vi var på plats tjugo minuter innan matchstart och då ska tjejerna först byta om och sedan ha domarkontroll och sen uppvärmning.. kanske inte de bästa förberedelserna, men de första femton minuterna av matchen var vi det bättre laget. Sedan blev vi totalt överkörda av Matola, som är ett av de bästa lagen i serien. 5-1 slutade matchen. Uselt försvarsspel och dålig kondition förklarar saken. Innan matchen hölls en tyst minut för en av tjejernas mamma som dog i torsdags, det var därför hon hade varit så uppriven och gråtit på träningen i fredags. Där ser man vad för mycket statistik och fördomar gör, jag tog för givet att det var den onda alkoholiserade fadern som hade slagit resten av familjen sönder och samman för att mamman bränt vid maten på spisen. Statistik och verklighet hör inte alltid ihop, och framförallt är det bra att se verkligheten så att du förstår statistiken - och kan slå hål på dina fördomar!
Kommittén för damfotboll var på plats och hälsade på alla spelare. De undrade om jag kunde prata lite med dem om svagheter med damfotbollen. Jag visade dem Karlas skor som i princip inte längre har något som håller ihop sulan med överdelen av skon. Jag hade klagat på Karlas sneda passningar på senaste träningen, då hon visade mig varför det var svårt att få dem raka.. Sen var jag beredd att börja prata med dem om problem som vi måste lösa men de tyckte tydligen att det räckte med att se skorna för sen gick de. Jag hann få godkänt att ta med skolan för gatubarn i projektet och hann prata med dem lite om turneringen vi ska hålla på söndag och allt vi måste organisera tills dess. De sa att vi får prata mer på mötet imorgon.. Vilket möte? Ja, mötet kl. 16.00 imorgon. Jaha, nej, det har ingen sagt.. Ett av problemen jag hade tänkt ta upp om de hade velat lyssna hade varit kommunikationsproblem.
A-laget var taggade till tusen för sin match för säsongen - vinst innebar ligaseger och spel i de nationella slutspelen i Lichinga i december. Vi mötte ett av de andra lagen som spelade med samma förutsättningar och det var en bra match. Vi hade trycket under hela första halvlek och en bra bit på andra utan att få in något tills Sarita kom loss på högerkanten och satte full fart och fick till en passning till Nono som tryckte in den! Publiken bröt ut i jubel och avbytarbänken sprang bort till hörnflaggan där hela laget samlades för en segerdans! Vi höll ut resten av matchen, även om det var nära att Paradise fick in en boll mot slutet. Efter slutsignalen blev alla som tokiga och stormade planen för att dansa och sjunga med laget. SERIESEGRARE! Mästare i Maputo och vidare till slutspel i Lichinga för att bli mocambikanska mästare! Det var svårt att inte dras med i glädjen och vare sig jag ville eller inte så drogs jag bokstavligen med när en man från Zixaxa i publiken drog upp mig på ryggen och sprang in med mig i gröten av folk på planen där jag hissades av laget. Jag har ju bara tränat dem i två veckor så det kändes rätt oförtjänt men glad blev jag ändå! Kramar, dans och sång höll på ett bra tag tills de bytte om igen och fick sitt mellanmål, en fralla (bara brödet alltså). Sedan var det lite sura miner när det skulle delas ut pengar till chapan hem och det inte riktigt fanns tillräckligt, men mästarna hittade snart tillbaka till sin segereufori. Själv fick jag skjuts hem så det var skönt efter en heldag i extrem värme, kläderna var fastklistrade på kroppen och jag längtade verkligen efter en dusch.
Så, Zixaxa A slutade som seriesegrare med Paradise som tvåa och Matola som trea. På fjärde plats kom Zixaxa B - vilket är otroligt bra! Det är tydligen deras första år någonsin i serien och att då komma så högt upp (eller ja, i mitten, jag tror att det är åtta-nio lag totalt) är verkligen imponerande! Framförallt också med tanke på att de är mycket yngre än sina motståndare. Tränaren var tillbaka och coachade matcherna men åker bort igen till och med på onsdag. Så en träning själv den här veckan och en delad med honom på fredag.
