Jag kom precis hem från dagens träning i Zixaxa, all irritation och frustration är som bortblåst - jag är jätteglad och full av energi! Träningen gick jättebra. Zé började träningen men var sedan tvungen att gå och då fick jag hålla i resten. Jag är mer aktiv på planen än Zé och är med och visar hur jag vill att de ska göra, vilket tjejerna tycker är jättekul. Visserligen kanske jag inte är bättre än de här gubbarna som skriker hela tiden - är helt hes nu - men jag skriker i alla fall enbart när de gör bra saker och har hela tiden en positiv hållning. Dessutom försöker jag hela tiden ställa frågor varför de gör som de gör, även om det är något jag har sagt till dem att göra, för att de ska börja tänka på varför de gör något för att förstå vad konsekvenserna blir beroende på vad de väljer att göra. De är vana att göra som de blir tillsagda och inte att tänka själva, så försöker ändra på det.
Mot slutet av träningen var alla helt uppe i varv och tempot var mycket högre än vanligt. Tjejerna började berömma varandra och det märktes att de hade kul medan de spelade. Kul hade även alla små barn som springer runt omkring planen och hämtar bortskjutna bollar - de smittades också av entusiasmen och jag fick säga till dem flera gånger att de fick hålla sig utanför planen när de också var på väg in för att spela.
En annan som jag sa till, och det på skarpen, var en gubbe som gick rakt över planen mitt i övningen. Jag bad honom artigt gå runt planen så att han inte störde tjejerna, varpå han frågar om jag kan "ge honom en flicka". Chockad frågar jag vad han sa och han upprepar sin fråga: "kan jag ge honom en flicka?". Jag svarar att jag inte håller på med sånt. Och då är det hans tur att chockad fråga, "vadå, är inte jag man?" och "jo, svarade jag, det är du och de är kvinnor.. det har väl inte med saken att göra? Vad de vill göra med sina liv är upp till dem och jag kan inte "ge bort" någon". Hans hjärnceller arbetade hårt en stund innan han sken upp: "men du kan ju ge dig själv då, du är vacker". Mer bestämd denna gång svarade jag "tack, men nej tack. Gå inte mitt i min plan tack, herrn får flytta på sig nu". Och då masade han sig vidare.. och han hade tur att jag inte hade en fotboll i närheten att skjuta efter honom.
Men förutom gubben flöt allt på utan problem och jag kände verkligen att min entusiasm smittade av sig på tjejerna och för varje leende och komplimang växte de litegrann, sträckte på sig och till slut log de också tillbaka. Det är häftigt att se, och gör att all irritation rinner av mig.
Mer goda nyheter! Mahpipo får åka med till Lichinga för sin make - till och med utan bebis. Maken stannar hemma och tar hand om barnet. Zé tyckte att vi skulle köpa något till honom som tack, men det satte jag stopp för. Det är ju faktiskt hans eget barn han ska ta hand om, han gör inte Mahpipo en tjänst - han gör sitt eget jobb. Härligt att hon kommer med, då har vi högerkanten säkrad! Och härligt att maken får lite tid med sitt barn!
