Efter Laulane åkte vi vidare till Hulene, till nästa skola för gatubarn. Skolan hade barn upp till ca 13 år och kommer alltså inte medverka i Futebol dá forca, men i eventen Festa de Futebol som vi också kommer anordna som riktar sig till barn. Festa de Futebol är en heldag för 64 barn, där de får träna och spela turnering i lag om fyra spelare men även göra olika övningar som syftar till att lära ut "life skills" (hygien, jämställdhet etc.) och även får mat. Första "fotbollsfesten" är för barn mellan 7-9 år och gatubarnen i Hulene ska medverka med ett flicklag och ett pojklag.
Sascha hade med sig fotbollar till barnens stora förtjusning och vi satte igång dem med mini-matcher i tre åldersgrupper. Vi spelade på vägen bakom skolan, så ytan var väldigt begränsad och jag hittade flera glasskärvor liggandes i jorden, men barnen spelade på för fullt! De gjorde upp sina egna planer med mål med Saschas koner. Många barn ville ha sitt eget mål med sina egna koner, eftersom de aldrig får ha något eget annars och det aldrig finns tillräckligt med material vill alla alltid ha så mycket som möjligt när det finns även om det är helt onödigt. Jag har märkt det på träningar i Zixaxa också. Till exempel är det många av tjejerna som frågar om de får använda västar även om det inte behövs för övningarna - bara för att det finns något som de kan ha.
Men det spelade ingen roll om det fanns två eller sex mål per plan, barnen spelade glatt vidare. Jag tror inte ens att hälften av dem visste vilka som var i samma lag som dem, men alla sparkade för fullt på bollen så fort den var i närheten. Sju-åttaåringarna och nio-tioåringarna sprang runt som galna efter bollen och det syntes verkligen att de hade kul. Med elva-tolvåringarna var det dock annorlunda. Medan de yngre barnen spelade blandat pojkar och flickor utan problem, var det bara tre av de äldre tjejerna som ville vara med och spela. Det var så tydligt att det direkt som elva-tolvåring var helt klart vad som är lämpligt för tjejer respektive killar att göra. Och att tjejerna inte tar för sig utan håller sig i bakgrunden. Men även om de inte tar några egna iniativ så nappar de direkt om du försöker involvera dem, ger du dem chansen tar de den.
Det är alltså inte viljan det är fel på, men självsäkerheten. Barn, och då speciellt flickor, får ingen uppmärksamhet eller uppmuntran och såklart tappar de det lilla självförtroende de har. Det var en liten pojke på åtta år som bara stog vid sidan av planen och tittade på, och svarade inte när jag frågade om han inte ville vara med. Jag fick fråga fem gånger innan han blygt nickade på huvudet, jo jag skulle ju gärna spela. Så då fick jag in honom på "planen" och det hände inte mycket utan han förflyttade sig bara från sidan av planen in på planen - fortfarande helt stilla. De andra barnen klagade på att han inte gjorde något, och då frågade jag igen om han inte ville spela och jo, det ville han ju. Så då sa jag att han och jag skulle spela tillsammans och då började han röra på sig lite, springa efter mig. Efter en kort stund gick jag av planen och han fortsatte springa lite försiktigt efter bollen, men kollade hela tiden tillbaka på mig för att se om han hade gjort "rätt". Jag sa ingenting utan log bara mitt största leende och gjorde tummen upp varje gång han kollade åt mitt håll. Efter fem minuter var han överallt och ingenstans, upp och ner på planen och sparkade bollen åt alla möjliga håll - hela tiden med ett stort leende på läpparna.
Tänk om dessa små individer kunde få den uppmärksamheten han fick i fem minuter av mig hela sin uppväxt, vad de skulle växa! Det känns frustrerande, för även om varje barn bara får fem minuter av mig kommer jag ändå inte kunna le tillräckligt stort och länge för att hjälpa alla. Men även om det bara var några timmar vi spenderade med barnen, var alla high-fives vi fick när vi skulle gå bevis nog på att det går att påverka och glädja andra - och man ska inte underskatta hur mycket man lär sig bara på att ha kul!
