Spenderade halva fredagen ute i Zixaxa med laget och observerade träningen. De tränar för fullt inför de nationella slutspelen i Lichinga (som vi kan åka till tack vare Peer Ågren & XPND AB - tack!), men tränar hårt skulle jag kanske inte kalla det. Tiden används otroligt ineffektivt, jag var där vid tre och träningen slutade inte förrän vid sex-tiden, och jag tror att det sammanlagt var fyra-fem övningar. Tränaren och jag kommer bra överens, jag gillar honom, och han är en bra tränare. I alla fall fotbollsmässigt. Hans sätt gentemot tjejerna, hans pedagogik lämnar mycket att önska. Det är mycket uppgivna gester, suckar och negativa kommentarer när tjejerna inte riktigt får till en pass eller skjuter över ribban. En av tjejerna fick inte till ordentliga nickar, och då fick hon inför alla andra skrattande spelare nicka tills nicken blev bra - jag fick hålla mig hårt i skinnet för att inte avbryta, men när han är tränare vill jag inte lägga mig i inför spelarna då jag tror att det bara gör saken värre. Men det finns det andra som inte har några problem med.. Nu när tjejerna har vunnit serien i Maputo och ska åka och spela de nationella slutspelen har det börjat dyka upp en hel del gubbar som står vid sidlinjen och leker Pepe Guardiola fast med senaste Champions Leauge-matchen som enda utbildning. Så inte nog med att det förvirrar tjejerna att de nu helt plötsligt har flera tränare på samma gång och alla bara skriker hur dåliga de är, nu får de också helt vansinniga instruktioner av folk som egentligen inte vet vad de pratar om. Men Zé, tränaren, är för lågmäld för att säga till de övriga gubbarna att de stör även om han håller med mig när jag pratade med honom om det. Eftersom jag inte lägger mig i hans sätt att träna har jag inte heller sagt till dem, men nästa vecka ska jag hålla i några av träningarna och då minsann ska de hålla käft.
Jag pratade också med Zé efteråt om att det är bättre att lyfta fram de saker spelarna gör bra än att bara klanka ner på det de misslyckas med. Beröm, beröm, beröm så att de får ökat självförtroende, och då blir säkrare i sitt spel. Det de inte gör bra är det bättre att prata om i generella termer utan att peka ut enskilda spelare. Och peka aldrig ut någon som syndabock som får stå och skämmas medan resten av laget skrattar. Jag tänkte länge och väl innan jag sa något, för det kan nog bli rätt känsligt när en ung tjej utifrån kommer och talar om hur saker ska göras, så jag lade fram det mer som förslag och Zé tog det bra och sa att han skulle tänka på det i fortsättningen.
En annan sak jag har svårt att begripa är avsaknaden av positiv anda spelare emellan. Till exempel om någon tacklar en annan så att hon faller omkull och blir liggande är det ingen som gör något utan spelet stannar och så väntar alla på att hon ska resa sig och när hon väl gör det fortsätter spelet. Ingen hjälper henne upp och ingen frågar henne om hon är ok, inte ens den spelare som tacklade henne. För mig är det självklart att så fort någon gör illa sig så springer jag dit, kanske inte så ofta för att de faktiskt gör illa sig ordentligt men för att visa att jag bryr mig om dem. Men jag märker att spelarna är ovana vid det och vissa blir obekväma när jag försöker hjälpa dem, eftersom de inte är vana vid det.
Något de också är ovana vid är att tänka själva. De blir alltid tillsagda vad de ska göra och gör som de blir tillsagda. Men när man frågar varför, kan de inte svara. Dels för att de blir så perplexa att någon frågar om deras åsikt och dels för att de aldrig har behövt reflektera över det själva. Och att lära dem det är inte bara essentiellt för att utvecklas som fotbollsspelare, det är något de behöver ha med sig i livet. Jag blir bara mer och mer övertygad om hur bra fotboll är som medel för att stärka tjejerna som individer - inte bara som fotbollsspelare.
