Biståndsminister Gunilla Carlsson var här på besök den här veckan. Hon påbörjade besöket uppe i Lichinga (norra Mocambique) och kom till Maputo torsdag kväll för en mottagning på residenset. Det har varit mycket nervöst inför hennes besök då Mocambique vid tidigare tillfällen har nämnts som ett land som kan komma att strykas från biståndslistan i framtiden. Hon besökte också Lusaka, Zambia, och åkte direkt till Lichinga därifrån. Där uppe fick hon träffa bönder, fiskare, lokalpolitiker etc. och se "det riktiga Mocambique" innan hon här i Maputo hade fullt upp med möten med presidenten, olika ministrar och ambassadörer. På mottagningen på residenset höll hon ett tal i vilket hon var otroligt positiv till fortsatt bistånd och framförallt fortsatt samarbete för att öka handeln mellan länderna (vilket i dagsläget inte är mycket att tala om, om ens något alls?). På fredag morgon var det även frukostmöte på residenset där hon fick träffa de nordiska ambassadörerna och några andra biståndsgivare. Jag hade till uppgift att organisera frukosten och var uppe tidigt och bakade bröd, vilket var populärt. Jag fick tillfälle att tala med chefen för Afrikaenheten Lars Ronnås och poängterade då vikten av att arbeta med ungdomar, kultur och sport om man vill bli ett land med starkt varumärke här. Jag ville gärna nå ministern själv med detta budskap men hon var mer intresserad av att diskutera sin dotters närstående gymnasieval. Det var däremot kul att prata med henne, hon var mycket trevligare än jag trodde att hon skulle vara. Och för att vara så kritisk till bistånd, var hon väldigt positiv. Det viktiga tror jag var att hon fick se den stora skillnaden mellan Zambia och Mocambique - att se att "one size fits all" inte gäller här i Afrika. Så förhoppningsvis kommer ambassaden få mer utrymme att ta beslut, istället för att personer i Stockholm sitter och bestämmer över saker de inte har en aning om.
Medan de viktiga personerna åt frukost drack jag kaffe med en av ministerns säpo-vakter. Hon hade två stycken med sig, men en hade fått stanna på hotellet. Så jag frågade om han inte tyckte att det var så farligt här på svenska residenset med hög mur och vakter, och han sa att nej, så farligt var det inte om jag inte visste något som han inte visste. Men jag hade inte sett några terrorister på ett bra tag så han kunde vara lugn. Där kan vi snacka om slöseri med skattebetalarnas pengar - det är ju lite skillnad på Lichinga och Bagdad. Tror att de värsta skurkarna i Lichinga stjäl getter. Dock var han väldigt trevlig, om än med mycket fördomar (som han för visso var medveten om, och som under resan hade blivit kraftigt ifrågasatta). Vi pratade om tjejers situation här och han menade att kvinnoförtrycket måste ju vara rätt utbrett med den stora muslimska befolkningen.. Ja, såna där med skägg och turban kan man inte lita på. Tur att man kan vara muslim utan att ha skägg och turban och förtrycka kvinnor.. Och tur att skattebetalarna i alla fall hjälper till att vidga vyer även om pengarna slösas bort.
