Idag åkte jag ut till Zixaxa för att prata lite med tjejerna - har inte kunnat komma på de senaste träningarna - och för att gå runt och bjuda in de boende nära fotbollsplanen till turneringen på lördag. Tjejerna var som vanligt glada att se mig och det var kul att prata lite med dem, de berättade hur mycket de hade sprungit varpå jag skrattande frågade om de menade det mocambikanska "springa" eller det svenska... De frågade oroligt om vi skulle komma iväg till Lichinga till de nationella slutspelen - än fattas det pengar för transporten och de har nästan förlorat hoppet på att det är möjligt att samla in tillräckligt. Jag har hela tiden sagt att det är klart vi ska åka, att vi klarar av att samla in tillräckligt med pengar - men nu börjar till och med optimistiska jag inse hur kärvt läget är. Vi behöver 100 000 Mtn för den två dagar långa bussresan tur och retur för de tjugo personerna som får åka. Det är ungefär 25 000 kr som alltså behöver samlas in innan december. Tjejerna förlitar sig på att jag ska fixa det här och jag vet hur otroligt besvikna de kommer bli om vi inte kan åka.
Det känns tungt att ha ett sådant ansvar, men samtidigt irriterande att de inte har förmågan att ta saken i egna händer. Jag tror dock att det beror på att de under hela sitt liv aldrig har behövt eller varit tillåtna att ta egna initiativ och därför aldrig har insett sin egen kapacitet eller helt enkelt lärt sig att stå på egna ben. Mocambique är ett land med stark centralstyrning och under landets tjugoåriga självständiga historia har egna initativ i stort sett strypts och det har till och med varit farligt att göra något på egen hand utan order uppifrån, vilket har bidragit till att det inte finns någon tradition av egen företagsamhet. Detta blir ännu tydligare om man tittar på familjesammansättningen, som också den är "centralstyrd", med dottern längst ner i hierarkin. Jag tror också att det i ett större sammanhang har att göra med relationen mellan länder som bidragstagare vs bidragsgivare. Genom att vara så otroligt beroende av bistånd har Mocambiques förmåga att göra något själv långsamt minskat, vilket jag tror smittar av sig på hela kulturen. Och nu kommer jag utifrån och då är det naturligt att det blir min roll att ordna upp problem. Och jag hoppas att jag verkligen kan ordna upp problemen men också samtidigt ge dem lite egen handlingskraft och visa att ingenting är omöjligt om man bara bestämmer sig för att det går!
Men ännu kvarstår problemet: det saknas pengar! Hjälp tjejerna att åka till Lichinga för de nationella slutspelen 9-18 december. Vi behöver ca 25 000 kr för att åka tur och retur med två dagars buss - varje krona är ovärderlig! Handelsbanken, kontonummer 555 983 048 med clearingnummer 6151 - TACK!
