Igår var jag konsult för en dag åt GIZ (Deutsche Gesellschaft für Internationale Zuzammenarbeit - den tyska regeringens biståndsorgan). De har besök av en av sina chefer i Sydafrika och de bad mig träffa henne för att berätta om mina erfarenheter i Mocambique med tjejfotboll och också berätta om aktiviteterna i Albazine, där GIZ har ett av sina program.
Jag mötte upp GIZ-chefen och två andra medarbetare åkte tillsammans med mig ut den skumpiga vägen till Albazine. Det tar nästan en timme att åka dit. Vi hade ett bra samtal på vägen dit där jag berättade om fotboll i allmänhet i Mocambique, om tjejers utsatta situation och om Futebol dá forca. Jag talade mycket om just Albazine och vår fantastiska tränare Higino som är ett gott exempel på våra volontära tränare, då det är där GIZ stöder verksamheten. Jag berättade lite om våra Festas de Futebol, men nästföljande dag (idag) ska samma chef träffa min kollega Sascha för att diskutera enbart dessa aktiviteter så jag nämnde det bara kortfattat i min presentation. Vi hade ett bra samtal i bilen och chefen var väldigt intresserad och ställde många frågor - so far so good.
Så kommer vi fram till Albazine där Higino är igång med 18 tjejer mellan 9-15 år och även de andra två lokala tränarna Ivan och Fernardo jobbar med killarna på andra sidan planen. Till och med vaktmästaren João, som på senaste Festa de Futebol, fick hoppa in som tränare är numera väldigt aktiv med barnen. Och den första frågan denna högt uppsatta chef ställer är: "Jaha, så alla de här flickorna, har de en tränare?" Det tog några sekunder innan jag fick tillbaka fattningen - här hade jag pratat om just tränaren och hans fantastiska arbete i nästan en timme och hon hade intresserat hört på och ställt många frågor.. och att jag då får frågan om "alla de här flickorna" har en tränare.. ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
För de två medarbetarna från Mocambikiska GIZ, de ansvariga för Albazine, var det första gången ute på plats. Trots att den ena kedjerökte (var fimparna hamnade vill jag inte ens tänka på - bra förebild för tjejerna alltså..) och den andra konstant hade mobiltelefonen ringande, var det ett bra besök för dem. De pratade med tränarna och barnen och fick se verkligheten ett tag. Tyvärr ställde de många frågor om sitt eget program som jag var den enda som kunde svara på - den enda som inte jobbar på GIZ. Jag föreslog lite försynt att de kanske borde ha lite närmare insyn i vad som egentligen sker i Albazine för att då kunna kontrollera och förbättra programmet lättare, och som tur var höll de med. Jag lovade att skicka den rapporten jag har skrivit utifrån den senaste Festa de Futebol även till dem och hoppas nu på mer aktivitet från deras sida för att förbättra deras aktiviteter - som för närvarande drivs av frivilliga personer utanför GIZ.
