Alda och Katembe ger försmak av landsbyggden

Idag tog jag färjan över till Katembe, en halvö utanför Maputo, där vår tränare och tillika idrottslärare Alda jobbar med sitt tjejlag på hennes skola. Eftersom det enda sättet att ta sig över till Katembe är med båt, är området negligerat. Samhället "på andra sidan" är drabbat av många problem där arbetslöshet är ett av de värsta. Många fäder är arbetslösa, är fiskare eller arbetar i Sydafrika (och då bara kommer hem för att göra lite olika kvinnor med barn och sen åka igen) - vilket innebär att mödrar i stor utsträckning lämnas själva med barnen, men också själva med att få hushållet att gå runt. Många kvinnor är därför försäljare och håller till på marknaden eller i hamnen där de säljer mestadels fisk. Barnen blir alltså lämnade att ta hand om sig själva. Alda mötte mig vid färjan och under promenaden till skolan mötte vi små framtultande barn, inte mer än 3 år, vandra omkring för sig själva. Getterna betade fridfullt vid sidan av jordvägen och att vi bara befann oss 15 minuter båtresa från Maputos pulserande centrum gick inte att märka.

Alda berättade om situationen i Katembe, där hon har jobbat i fem år sedan hon utexaminerades från lärarhögskolans två-åriga utbildning. Frånvarande föräldrar gör att barn ofta är sena till lektionerna eftersom ingen säger åt dem att det är dags att gå till skolan. Trots att skolan är gratis, slutar många redan innan sjunde klass för att bli försäljare eller bara gå och dra. Utbildning har ännu inte fått den status den förtjänar.

Väl framme vid skolan möttes vi av rektorn som skulle närvara på "ceremonin" när Alda fick sitt material. Jag blev uppringd redan igår av distriktsutbildningsdepartementet som undrade vem som skulle ta hand om materialet och närvara vid ceremonin. Jag förklarade att materialet är till tränaren, och inte till myndigheten eller skolan. På en plats där inte så mycket händer är det en stor händelse när besökare kommer, och framförallt när besökaren har något av värde med sig. Alda, har i och med sin medverkan i Futebol dá forca, också blivit ansvarig för tjejfotboll i hela distriktet - nu ska tjejerna samlas i mängder på fotbollsplan! Glada nyheter, det är väldigt kul att projektet tas på allvar även på politisk nivå.

Alda är utöver idrottslärare även ansvarig för skolans kulturgrupp, och de framförde en dans dagen till ära. Rektorn förklarade att dansen var en traditionell sydmocambikisk dans som brukade dansas med kjolar gjorda av djurhudar. Tjejerna fick nöja sig med kjolar tillverkade av rissäckar i plast och till trumma fanns det inte heller någon djurhud utan en platsdunk och två pinnar fick duga åt pojken som ledde dansgruppen.

Efter dansuppvisningen fick jag träffa alla entusiastiska tjejer som knappt kunde bärga sig för att få börja spela. En av dem höll stolt upp en skylt som laget hade gjort: "Katembe Futebol dá Forca". Det var 22 tjejer som glatt tog emot nya bollar och annat material och genast krävde att få börja spela! Rektorn förmanade dem att de inte fick spela länge eftersom deras lektioner började kl. 12.00, men en match kunde de hinna med. Jublande sprang tjejerna till planen för att sätta igång. Klockan ringde ut till rast och skolgården översvämmades snabbt av barn som alla begav sig till planen för att heja på. Pojkar anmälde sig raskt som domare och linjedomare och rektorn fick hjälp att mota bort de yngre barnen från planen så att tjejerna kunde spela. Rekton lovade dyrt och heligt att tjejerna ska träna mycket. Han ska redan nästa vecka samla föräldrarna till ett möte för att berätta om iniativet och be dem att låta deras tjejer gå på träningarna. Han förklarade att projektet var väldigt välkommet, då majoriteten av tjejerna i Katembe får barn innan de fyllt 20 år. Många slutar skolan för att bli försäljare och blir i hamnen och runt marknaden utsatta för sexuella övergrepp. 

Alda hade förklarat på vägen dit att skolan har många lag, men bara pojklag, och att det inte är förrän nu de ska börja med flickorna. Till alla lagen har de dock bara en fotboll, så materialet är en väldigt motiverande faktor. Jag gjorde klart för både henne och rektorn att materialet var för tjejlaget i första hand och att de inte skulle spara på det i något förråd utan använda det. På rektorns kontor såg jag en drös med bollar liggande, och jag frågade varför de inte används. Jag fick inget svar men anmärkte torrt att de fotbollarna inte skulle hindra några ungdomsgraviditeter om de bara låg och väntade på bättre tider. Rektorn verkade åtminstone förstå piken. 

Tjejerna spelade fortfarande när jag var på väg därifrån och de ville knappt avbryta matchen för att säga hejdå. Katembe, så nära men så annorlunda, gav en försmak av vad Futebol dá forca kommer bli när vi kommer vidare till de övriga provinserna med mer landsbygd: en stor rörelse för hela samhället där alla blir delaktiga för tjejernas rättigheter och dras med i glädjen av att få spela fotboll när det inte finns mycket annat att göra eller som sprider lika mycket glädje. 

Alda och hennes tjejer

Fullt med publik under skolrasten