VI HAR FLYTTAT!: Futebol dá forca stöttar där ingen annan är

Efter en timmes trafikkaos för att komma ut från Maputo, slog jag på fyrdjulsdriften och åkte vidare på berg- och dalbanan av sand ut till fotbollsplanen i Michafutene. En av våra tränare, Elias, har startat sitt eget projekt "Projecto Futebol Elias" i sitt område, och jobbar med både pojkar och flickor i åldrarna 4-15 år, oförtrutat stretar han mot det mesta men lyckas skapa något för barnen att glädja sig åt i en annan dyster tillvaro.

Elias, som jag först träffade i oktober förra året, har länge jobbat med barnen men har aldrig fått någon hjälp förrän nu när han har kommit med i Futebol dá forca. Utbildning, material och framförallt någon som intresserar sig för vad han gör - och uppmuntrar honom att fortsätta och motiverar honom! Att få uppskattning för det man gör, bekräftelse att det man gör är bra och motivation att fortsätta är ovärderligt och det som driver på volontära initiativ som Futebol dá forca. Och här i Mocambique saknas detta.

Elias hade bjudit in de lokala ledarna för området för att visa upp sitt arbete - nu när han har material och utbildning. Bord och stolar var utburna till fotbollsplanen så att de viktiga ledarna skulle ha någonstans att sitta, flaggor och skyltar var målade och barnen var samlade. Elias tränarmanual som han fick på vår kurs lågt fint till beskådning på bordet tillsammans med hans certifikat - fint inplastade för att hålla längre.

De 58 barnen mellan 4-15 år var uppdelade efter ålder i mindre grupper och höll på med olika övningar i de olika grupperna - väldigt pedagogiskt upplagt. Elias har inte nöjt sig med de fyra bollarna han fått via Futebol dá forca utan har gått runt och bett om hjälp av företag, organisationer etc. och lyckats få ihop till hela tio bollar till! Men den godhjärtade Elias har redan gett bort fyra av dem till olika barn i området som kommit och bett om bollar. Materialet, säger han när vi står där på fotbollsplanen, det är inte mitt. Det tillhör projektet. Och projektet är för barnen. Så vad ska jag göra? Det är för dem."

Och Elias är där för barnen, men de lokala ledarna är det inte. Ingen dök upp för Elias fina uppvisning. Han var märkbart ledsen, som ett barn vars förälder inte vill se på hennes fina teckning. Jag blev nästan rörd till tårar av hur han sken upp när jag dök upp på fotbollsplanen. Det var relativt lätt att hitta: ett stort plakat mötte mig vid ingången till berg- och dalbanan ut till Michafutene.

Att någon tog sig tid att visa intresse och stöd för hans arbete, gav Elias nya krafter och efter att ha samlat alla barn för att hälsa satte de igång igen med sina stationer ivrigt påhejade av Elias. Medan skymningen sänkte sig, spelade barnen glatt vidare trots att de stora lokala ledarna inte behagade dyka upp. Jag pratade länge med Elias om att de en dag kommer komma till honom och erkänna det fantastiska arbete han gör. De är de som kämpar med alla odds emot sig som en dag kommer vinna, och vinna stort. Tills den dagen kan han bara fortsätta som han gör, för det han gör är helt enkelt fantastiskt. Och som Elias sa: "Det enda som är viktigt är att barnen är här!"