När vi delade ut materialet kom en tränare för ett pojklag fram och bad om att få en boll. Vi förklarade att projektet är för tjejer och om han behöver en fotboll kan han skriva och fråga fotbollsförbundet om de möjligtvis kan sponsra en boll. Han lyssnade inte och fortsatte att be om just en av de bollarna som vi gav till Cândida, tills hon till slut fick nog: "Ni pojkar tror att allting är till er, ni bara tar och tar. Vad ska mina tjejer spela med om du ska ta alla bollar? Nej, vet du vad, jag har redan förklarat detta för dig flera gånger. Jag jobbar med flickfotboll, med mitt material för flickfotboll. Punkt slut. Nu kan du sluta störa, tack." Snopen tappade mannen mål i mun och Cândida tittade på oss och suckade: "Samma gamla visa".
Och tyvärr är det inte bara bollar de vill ha. Fotbollsplanen får hon också kämpa för. Förut tränade de på skolgården - men blev bortkörda. Nu tränar de på fotbollsplanen som tillhör Bagamoyo-området - men håller på att bli bortkörda. Så nu ska de tillbaka till skolgården, om Cândida lyckas övertala rektorn. Men Cândida tittade segervisst på oss och förklarade att hon var trött på att bli störd i sitt arbete hela tiden bara för att hon jobbar med flickor, och hade helt enkelt gått in på rektorns kontor och sagt åt honom att ta tag i saken. "Ge mig en arbetsplats, en fotbollsplan!"
Cândida, en stark kvinna och fantastisk förebild för sina 48 tjejer. Futebol dá forca, fotboll ger styrka - sakta men säkert syns en förändring!
