Idag berättade min portugisiska lärare att den unga kvinnan, Soraya, som tog med mig till Mafalala en dag i november, nu har flyttat hem igen. Den unga tvåbarnsmamman med en arbetslös make bodde, när jag träffade henne, hemma hos makens föräldrar där hon blev hunsad som ett obetaldt hembiträde. Soraya och jag var ute i Mafalala en hel dag och pratade med unga tjejer, och deras bröder och fäder, om fotboll - och framförallt om jämställdhet. Min lärare berättade idag att han hade pratat med Soraya efter vår dag tillsammans och han hade redan märkt en skillnad hos denna unga begåvade kvinna - hennes ögon utstrålande en ny säkerhet, målmedvetenhet. Jag la märke till Sorayas självsäkerhet redan när vi träffades, hon är en smart ung kvinna med bra självförtroende. Och nu berättade min lärare att hon efter vår dag i Mafalala hade bestämt sig för att hon inte tänkte finna sig i att vara ett obetalt RUT-avdrag - hon krävde att hon, maken och deras två barn flyttade tillbaka till deras eget hem som de hade lämnat när maken blev arbetslös. Hon krävde att de tillsammans skulle klara av ett liv som de själva bestämde över. Och hon lyckades få som hon ville. De flyttade tillbaka till sitt egna hem och Soraya vill nu börja jobba, och söker - liksom maken - jobb. Min lärare sa att Soraya pratade mycket om vad jag hade sagt till tjejerna, och framförallt till deras manliga familjemedlemmar, den där dagen i Mafalala och helt enkelt bestämt sig för att ta kontroll över sitt eget liv.
Det är en otroligt häftig känsla att kunna påverka och förändra mentaliteter. Soraya är bara en av alla unga kvinnor här i Mocambique - men många bäckar små rinner till slut ut i havet. Och förändrar man riktningen på tillräckligt många bäckar kommer de så småningom rinna ut i ett nytt hav, ett hav med bättre möjligheter.
