Jag blev uppringd av en fotbollstränare som bad om min "audiens" för att presentera något för mig ute i Xipamanine. Ja, jag är ju inte medlem av kungafamiljen direkt men gick med på att de skulle få "audiens" och åkte ut till dem i lördags. Jag kom till Clube Nova Alianca och blev mött av klubbens styrelseordförande, två tränare som arbetar med flickfotboll samt flicklagets "gudmor", en kvinna som har jobbat som aktivist emot HIV/AIDS innan pensionen och nu fortsätter detta arbete som pensionär med fotbollstjejerna. De var uppklädda för finbesöket och hade tagit fram plaststolar med alla ben intakta så att jag kunde få sitta och se på matcherna de hade organiserat för dagen.
Den lilla sandplanen låg som i en oas bland plåtskjulen, omgärdad av en mur. Trots glasskärvor, stora vassa stenar och annat skräp spelade pojkar i tioårsåldern barfota i full fart. Det var massor av andra barn runt planen och tittade på, och utanför klubbhuset satt ett gäng unga män och diskuterade glatt och högljutt med musik dunkande ur en bil parkerad vid sidan av planen. De visade stolt upp klubbhuset som spanjorer hade finansierat, och fint var det. De hade ett "centro social", en bar där de tyvärr nästan bara sålde alkohol men som fungerade som samlingsplats för boende i området. Mötessal, förråd, toaletter - både dam och herr - samt omklädningsrum med dusch fanns i resten av byggnaden. Egen vattenförsörjning tillät att vem som helst kunde duscha där berättade de stolt. Bakom klubbhuset fanns också ett hälsocenter som tyvärr hade stängt förra året eftersom Hälsoministeriet inte kunde fortsätta finansiera verksamheten. Där hade de tidigare bedrivit bl.a. HIV/AIDS rådgivning.
Efter att ha visats runt i klubbhuset, fick jag slå mig ner på plaststolen och se de något äldre pojkarna spela match innan höjdpunkten kom; de hade organiserat en tjejfotbollsmatch för min skull med det tjejlaget de har arbetat med där i fem år. Tyvärr är de inte så många så de spelade mot ett av pojklagen - men de spelade bra! De har mycket potential, men eftersom de saknar regelbundna matcher har de inte många chanser att få erfarenheten som behövs för att utvecklas. Innan matchen fick jag hälsa på alla tjejer och många av dem visste redan vem jag var och vad jag hette, och de sken upp när jag lyckades upprepa deras namn och pratade med varenda spelare individuellt.
Sedan var det dags för deras presentation av "något" som var anledningen till besöket. Och detta "något" imponerade verkligen på mig! De två tränarna har planerat ett program för att få igång flickfotboll genom att slå ihop de två förorterna Xipamanine och Chamanculo. De har startat ett samarbete med fyra skolor i närområdet som kommer skicka flickor för att spela fotboll, tre gånger per vecka i ena förorten och tre gånger i den andra. 50 flickor mellan 10-13 år kommer träna på förmiddagen och 50 på eftermiddagen (eftersom de går i skolan i skift). De två tränarna kommer hålla i det hela med hjälp från spelare i det tjejlag som de redan har.
Helt fantastiskt initiativ. Med på mötet var även lagkaptenen och vice lagkaptenen i flicklaget, vilket visar på att de tar dessa tjejer på allvar. De bad om att de unga tjejer som vill engagera sig också skulle få möjlighet att gå på den första tränarkursen nu i början på Mars, så jag ska se vad jag kan göra för att det ska gå. Det är redan väldigt många som vill gå och då måste jag prioritera de som är något äldre som kommer träna egna lag, men vi kanske kan hålla i en kurs speciellt för spelarna som också vill hjälpa till - i vilket fall som helst ska de absolut få chansen att genomföra detta på något sätt.
Så kom vi till problemen. Klubben har två fotbollar totalt. För att inte tala om allt annat som saknas. Jag har inte möjlighet att genom Futebol dá forca bidra med material, eftersom vi också saknar finansiering och måste prioritera projektets direkta kostnader och då framförallt den första kursen i Mars. Däremot har jag ju lite material med mig från Sverige och har nu bestämt att ge det till dem - med villkoren att det går direkt till satsningen på flickfotboll och att de börjar städa planen regelbundet så att de små barfotafötterna inte blir uppskurna på glasskärvor och vassa stenar. De bollar jag har är av dålig kvalité, men det är i alla fall bollar - och fler än två. Visselpipa, tidtagarur, kondomer och info-blad om var man ska vända sig om man blir utsatt för våld i hemmet eller sexuellt våld (för "gudmoderns" arbete) är annat som kommer med i bollsäcken.
Det är förändring på väg. Det finns många här som vill arbeta, och tänker göra det oavsett om de bara har två bollar eller inga alls, och det är fantastiskt att se vilken utdelning arbetet får. Som tränarna sa: "tjejer måste också få spela fotboll, det är lika mycket deras rättighet som killarnas".
