På skolan i Albasine går elever från första till åttonde klass. I första till femte klass, 6-10 år, finns det tre klasser per årskurs som går i skolan i tre skift. I varje klass går uppemot 90 elever, intryckta i ett klassrum med en ensam lärare framme vid svarta tavlan. De elever som inte får plats i bänkarna - de flesta - sitter tätt intill varandra på golvet med anteckningsblocket i knät. Första klassen börjar 6.40 - 10.30, då nästa klass tar över till 13.30. Sedan börjar sista skiftet elever 14.00 - 17.00. Lektionerna är 45 min långa, vilket innebär att läraren kan lägga ungefär 30 sekunder på varje elev. Fast då måste ju lektionen verkligen börja i tid, vilket den sällan gör - med den standardiserade 10-15 minuters förseningen får eleverna alltså inte ens tre timmars undervisning om dagen.
Årskurs 6 och 7 går parallellt med de yngre eleverna, med fem klasser per årskurs, i två skift: 6.40 - 11.20 samt 13.05 - 17.40. De har alltså lite mer tid i skolan. Detta år har skolan även börjat med årskurs 8, för att möta det stora antalet elever som inte har någonstans att gå i skolan. Eleverna börjar skolan 18.00 och går till 22.10 - enda tiden de får plats i klassrummen.
30 sekunder per elev ger inte lärarna en sportslig chans att ge dem adekvat undervisning, och man förstår varför utbildningsnivån är så låg.
Den andra skolan jag besökte i Laulane är för barn med svåra förhållanden hemma och för barn som helt enkelt inte har ett hem. Här går eleverna också i tre skift - men de är inte så många i varje klass. Bara runt 50 elever.
En bit ifrån den egentliga skolan finns en tillhörande flickskola, där flickor som inte har möjlighet att betala för skolgång får gå utan kostnader. Där går de i två skift och vi kom mitt emellan de två skiften och fick se ett klassrum som inte verkade ha använts på flera år. Där det en gång fanns en dörr finns nu bara en dörrkarm, och ingången till klassrummet gapar öppen för väder och vind. De få fönster som fortfarande finns ger inte mycket skydd. Taket läcker in på sina ställen och smutsen och sanden hopar sig, inte bara i hörnen utan överallt. De tre bänkarna som finns står på ända och jag frågar förvånat när skolan användes senast. Svaret hittar jag på svarta tavlan där dagens portugisiska lektion är fint nerplitad i skrivstil. Så bara några timmar tidigare var detta ett klassrum fullt av flickor som lärde sig imperfekt.
Den övriga skolan är i lite bättre skick, den saknar också dörrar och fönster lite här och var men toaletterna fungerar (eller, används i alla fall - det känner man på lukten) och det finns lite fler bänkar. Eftersom skolan denna dag har fint vitt besök avbryts lektionen och eleverna hälsar unisont på gästerna. "Hur mår ni?" bemöts av en röst från 45 elever: "Vi mår bra tack, Senhora Professora". Och sedan fortsätter de rabbla efter Senhora Professora som skriver om Marias penna i futurum på svarta tavlan. I ett annat klassrum sitter femteklassare och lär sig alfabetet. Ja, har man en halv minuts uppmärksamhet så är det nog svårt att lära sig alfabetet och kanske inte så konstigt att man inte kan det när man är 10 år. Även om några av barnen ser väldigt gamla ut för att gå i klassen. Jag tänker på några av mina fotbollstjejer som är över 20 år men fortfarande går i nionde klass - har man två barn är det svårt att hinna med studierna.
Det är inte konstigt att barn växer upp utan en egen identitet med hämmad kreativitet och självkänsla när de inte får vara individer. Du möter inte en klass med 50 individer, utan en klass, en grupp av ansikten som uttrycker samma hämmande undergivenhet.
Utanför skolan hängde några småpojkar, så vi tog fram några koner och en liten boll och spelade lite fotboll med dem. Och även om det bara varade i en kvart, så var de alla någon just då, alla en liten Ronaldo. Med en förhoppning om att den high five jag gav dem innan vi åkte därifrån i alla fall skulle hålla kvar deras leenden ännu en liten stund, begav vi oss hem igen. Medan sandvägarna efterhand byttes mot stadens gropiga asfalt, blev jag mer och mer säker på att alla små Marta:s som vi kommer nå med Futebol dá forca, som blir sedda för de individer de är kommer växa upp till självständiga, självsäkra unga kvinnor som sedan kan förändra det här landet. Och ge nästa generation Marta:s efter dem lite mer än 30 sekunders uppmärksamhet om dagen.
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
