Flickorna sover i sovsalar med sex flickor i varje rum. Det är snyggt och prydligt i de kala rummen med våningssängarna som enda möbel. Gardiner stänger ute den starka solen och över sängarna hänger lite teckningar som livar upp den annars trista gråa betongväggen. Flickornas personliga tillhörigheter har de i prydliga högar på golvet bredvid sängen. Toaletterna är också rena och i bra skick, det fattas en toalettring här och där, men kaklet är för det mesta helt. Vatten till toaletterna hämtas utifrån i baljor, men som sagt sedan förra året slipper de gå långväga för att hämta det utan kan bara gå utanför dörren.
I andra huset ligger allrummet och matsalen. På gröna plastbord och plaststolar serveras lunch, mellanmål och middag som tjejerna lagar i ”köket” utanför. Köket består av ett tegelhus med tre väggar som skydd för väder och vind, där flickorna på öppen eld lagar mat.
Till detta internat och de tjugo tjejer som bor där har Maria Andrén-Sandberg samlat in pengar för att ge dem skolmaterial och även för att användas i verksamheten i övrigt. Och jag var där för att överlämna skolmaterialet på plats - och för att spela lite fotboll såklart!
Efter att ha delat ut skolmaterialet satt tjejerna som på nålar och tittade med stora ögon på allt detta som personer från det där hemskt kalla landet Sverige hade gett dem. Och sedan kom det de väntade på: ”Tycker ni om att spela fotboll?” ”JA!” utropade de med en mun och studsade upp från soffan. Jag gav dem de två fotbollar som också de kom från insamlingen, och förklarade att det är mycket viktigt att studera men minst lika viktigt att ha kul! Tjejerna tittade andäktigt på de nya röda bollarna. ”Så vill ni spela?” Mer behövdes inte innan de alla var på väg för att byta om till shorts.
Några dröjde sig kvar med skolböckerna i famnen och närmade sig blygt. Till slut tog de mod till sig och frågade denna konstiga blonda svenska tjej: ”Hur många barn har du?” ”Inga, jag är bara tjugo år och barn vill jag inte ha så här ung – det får vänta!” De nickade eftertänksamt och efter lite fler trevande frågor visste de att jag jobbade som fotbollstränare i Maputo. Då blev det fart på dem också och de försvann för att byta om.
Vi spelade på den lilla gårdsplanen, en ojämn sandplan med lite stenar uppstickandes här och var. Jag hade med mig massor av fotbollar och koner (som de aldrig hade sett förut) och satte igång med träningen. De flesta tjejer hade fotbollsshorts men ingen varken skor eller strumpor, vilket gjorde att vi inte kunde hålla på så länge då sanden var så otroligt varm i den 33-gradiga värmen. Men så kul de hade. De tjöt av skratt och sprang runt som vildar. Det spelade ingen roll att de egentligen inte förstod alla övningar, de härjade på med bollar flygande åt alla håll och kanter. Jag försökte lära mig deras namn, vilket fick dem att skina upp varje gång jag bad Benedita eller Zódera eller någon av de andra att hjälpa mig och visa en övning.
När vi fick ge upp efter en och en halv timme på den stekheta sanden krävde de svaret på frågan: ”Och när kommer du nästa gång?" Jag svarade lite undvikande att jag kommer så snart det är möjligt, men det dög inte. De krävde ett svar, så jag svarade spontant mars och tänkte att jag nog skulle hinna dit till dess. Men mars dög inte alls, de ville att jag skulle komma nu på en gång, helst redan imorgon – de kan väl inte vänta en hel månad heller!
Medan tjejerna duschade av sig fick vi äta lunch, feijoada och ris. Kyckling och pasta fanns också för oss fina gäster. Det var väldigt gott, de är duktiga på att laga mat. Nästa gång har de utlovat en utsökt mboa. Efter lunchen tågade tjejerna in sjungandes och sjöng sitt tack med handklappningar och dans. Vi dansade lite med dem också innan vi begav oss ut på N1 mot Maputo igen, nöjda med en dag full av glädjetjut som annars brukar lysa med sin frånvaro.
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
 |
| ©Sidney Tre-Norling |
