Idag hade jag min portugisiska lektion i Mafalala. Min lärare lämnade mig i händerna på Sorraya, en ung tvåbarnsmamma som skulle ta mig runt i bairron (förorten). Hon var jättegullig, 26 år gammal med en fyrarårig son och en till på ett och ett halvt år. Bägge hennes föräldrar har gått bort, och hon har bott tillsammans med sin make (ännu inte officiellt gifta) de senaste fyra åren. Just nu har han dock inget arbete och de bor hos hans familj (där hon då blir obetald hushållerska). Idag hade hon dock jobb - att visa mig runt i Mafalala, så barnen var bortlämnade till någon annan.
Vi tog chapa ut dit och gick in i bairron på de smala gångarna mellan husen. Som tur var har det inte regnat på ett tag så det var relativt torrt och det var bara på vissa ställen man fick hoppa över geggan till gata. På en del ställen fanns även plats för vattet att rinna undan längs sidan av vägen. För att förtydliga så är "vägen" på vissa ställen mindre än en meter bred.
Vi gick hem till två unga tjejer hon kände, en 16-åring och en 19-åring som bodde med deras respektive pappor och brodern till en av dem. Jag fick gå in i huset som var fint och stort, fem rum och kök. Tre sovrum, en matsal och ett vardagsrum. Bägge papporna hade varsitt rum med stor säng och brodern hade sitt eget rum med säng, tv och dator. Tjejerna sov dock i vardagsrummet på golvet på stråmattor. På gårdsplanen fanns en toalett, som var väldigt ren. Ett hål i marken med en cementerad grund att stå på runt omkring. Ett trälock stängde hålet och höll lukten och maskarna borta (ja, jag kikade ner).
Först var bara tjejerna hemma och vi satt och pratade med dem. Jag frågade om deras liv, vad de gör och om deras drömmar. De var rätt blyga, men med Sorrayas hjälp började de prata. Båda går i skolan och vill fortsätta på universitet. Den äldsta av dem vill bli advokat och den yngre ekonom. Men utanför skolan gör de inte mycket förutom hushållsarbete. Eftersom de är de enda kvinnorna i hushållet har de hela ansvaret för matlagning, städning, tvätt etc. När vi satt och pratade kom den enas storebror och jag frågade honom vad han gjorde när han inte jobbade. Och inte var det hushållsarbete han höll på med. Så jag frågade hur rättvist det var, och då sa han att han faktiskt gör hushållsarbete ibland. Men det är skillnad på alltid och ibland, och jag frågade varför det alltid var kvinnorna som fick ta hand om hushållsarbetet. Hans bästa svar var "för att det är så bara". Men jag drev det vidare och vi fick igång en riktig diskussion, till tjejernas stora häpnad och glädje. Jag frågade vad han skulle göra när hans två obetalda hushållerskor blir ekonom och advokat, vem kommer ta hand om hemmet då? Det får de göra när de slutar jobbet tyckte han då, eller så får de betala en hushållerska, för mat är viktigt. Då frågade jag vilka de viktigaste personerna i hemmet var, varpå han svarade att det är de äldsta, alltså papporna. Så då borde väl papporna, de viktigaste personerna, ansvara för den viktigaste uppgiften, alltså att laga maten, tyckte jag då. Diskussionen pågick ett bra tag och vi skrattade mycket eftersom vi bägge tyckte att den andres idéer var helt vansinniga. Men tjejerna såg på mig med stora ögon, någon som stog upp för dem och berättade att i landet där hon kommer ifrån tar pappan också föräldraledigt så att mamman kan jobba hon med, någon som föreslår att deras storebror och pappa ska börja städa och laga mat. Och så föreslog jag att de skulle börja spela fotboll med mig, och jag fick storebrodern att lova att han skulle sköta hemmet de två gånger i veckan som tjejerna tränar.. eller ja, han sa att han skulle be sin flickvän sköta det då..
Vi var också förbi den lilla fotbollsplanen och det råkade vara en turnering just idag, för både killar och tjejer. Jag pratade med tränarna och de ansvariga vid planen och de var mycket positiva till att medverka i Futebol dá forca. Jag frågade om det fanns några kvinnliga tränare också, men det fanns det inte. De skulle prata med gamla spelare som nu var gifta och hade slutat spela och se om de var intresserade, hoppas det!
Vi fortsatte runt i bairron, gick genom marknaden Xipamanine som är den största marknaden i Maputo, besökte ett till hem där jag också värvade en tjej till det blivande fotbollslaget och besökte den lokala vårdcentralen. Den hade öppnat i oktober i år och var väldigt fin, en privatklinik ägd och driven av den enda doktorn som glatt visade runt mig (medan den enda sjuka patienten i väntrummet fick vänta). Jag blev trots det väldigt imponerad, gratis vatten med anti-diarré lösning i väntrummet, gratis kondomer och massa information om HIV/AIDS, sexualitet och reproduktiv hälsa, våld i hemmet och sexuellt våld. Och det bara i väntrummet! Patienterna betalar 50 Mtn (~12 kr) per vuxen och 20 Mtn (~5 kr) per barn för att få träffa doktorn, en symbolisk summa. Och doktorn förklarade stolt att de nästa år också kommer kunna genomföra förlossningar och gynekologundersökningar. Tyvärr vet ännu inte många om att kliniken finns, men nästa år sa han att han skulle göra mer reklam för att få folk att gå till vårdcentralen - så att någon faktiskt använder de där gratis kondomerna. Han skulle också nästa år börja föreläsa för ungdomarna i bairron om sjukdomar och jag föreslog att han skulle hjälpa till med Futebol dá forca genom att föreläsa för spelarna, vilket han gärna ställde upp på.
På vägen hem hann 19-åringen som vi besökte i början ikapp oss och frågade om vi kunde komma med henne och prata med hennes pappa som var hemma på sin lunchrast för att berätta om fotbollslaget och få hans godkännande, så det gjorde vi och han sa inte så mycket men nickade och sa mellan tuggorna att ja, fotboll är ju bra. Så jag sa att då ses vi i februari när du kommer och kollar på din dotters matcher, varpå han skrattande skakade på huvudet åt dessa tokigheter men sa att absolut ska han kolla!
