Redan när vi kom fram till fotbollsplanen i Albazine tidigt på lördagsmorgonen var den fylld av barn som väntade med spänning på dagens Festa de Futebol. Den här gången involverade vi de fyra närliggande skolorna för att få med idrottslärarna i området som organisatörer. Tanken är att de själva i framtiden kommer anordna liknande aktivitetsdagar för barnen utan vår medverkan. Lärarna skulle ta med sig fyra lag om fyra barn per skola, lika mycket pojkar som flickor, med ett äldre barn som tränare per lag. Denna gång var vi stenhårda på att spelarna var tvungna att vara mellan 6-9 år gamla, vilket innebar att vi fick säga nej till många barn men att dagen överlag tjänade sitt syfte mycket bättre. En av skolorna lyckades organisera sig och kom med sina medverkande barn komplett nedskrivna på lista och allt. Övriga skolor hade inte med sig tillräckligt många barn eller också hade de alldeles för många och i fel åldrar, men efter en och en halv timme lyckades jag med konststycket att ha 32 pojkar och 32 flickor mellan 6-9 år organiserade i lag om fyra barn i varje med tränare – till och med nedskrivet på papper.
Efter att alla medverkande barn tillsammans plockat upp allt skräp, glas och sten från planen och fått i sig lite frukost började vi med stationsträning. Barnen övade koordination, skott, teknik, spelade match och lekte kull m.m. på sex olika stationer som leddes av unga engagerade killar som vill bli tränare för Futebol dá força (riktiga framtidshopp!), min kollega Sascha och mig.
Jag hade samma station som förra gången, koordination, och några av barnen som var med förra gången i december mindes några av övningarna och började utan att jag ens hunnit förklara övningen. Eftersom alla barn nu var i samma ålder gick det att anpassa övningarna mycket bättre och jag kunde fokusera mer på varje barn. Eftersom jag spenderade en och en halv timme på morgonen med att organisera barnen så hann jag lära mig de flestas namn och det gör verkligen otroligt stor skillnad när man kan tilltala ett barn med dess namn och ge henne/honom uppskattning och uppmärksamhet för den individ de är. Många av de här små barnen är otroligt hämmade, blyga och sena i den personliga utvecklingen för att de helt enkelt aldrig blir sedda.
En av de minsta flickorna, sexåriga Fló, var jag tvungen att fråga minst tio gånger vad hon hette innan jag ens kunde utläsa att hon rörde på läpparna för att hon pratade så tyst och samtidigt stirrade ner i sanden. I slutet på stationsträningen när jag hade hennes lag på min station och hon var fullt upptagen med att sula bollen framåt barfota med sina små små fötter, tittade hon upp på mig och frågade om hon gjorde rätt. Jag log mitt största leende och sa: ”precis sådär ska man göra, du gör det helt perfekt!”. Fló mötte mina ögon, för första gången, och log ett blygt leende.
Och Fló var inte ensam. Barnen strålade av glädje, och även de som inte fick vara med den här gången stod ivriga vid sidan om och tittade på, hämtade bortskjutna bollar och försökte hjälpa till och visa de små barnen hur de skulle göra (så att de fick spela lite själva också såklart). Tränarna för lagen var också de barn, mellan 10 – 16 år gamla. Dessa var också blandade tjejer och killar även om majoriteten var killar. Alla imponerade på mig väldigt och tog stort ansvar för sina fyra små spelare och ledsagade dem från station till station och hjälpte oss ”huvudtränare”. Inte bara de imponerade på mig: det var även ett helt tjejlag med lite äldre tjejer som var med förra gången som var på plats och hjälpte till med lite allt möjligt som jag bad dem om; dela ut vattenflaskor, bananer etc. De flesta barn som var där var glada att få hjälpa till och få vara med i gemenskapen, oavsett om de ens fick nudda bollen.
Efter ett varv med tio minuter på varje station delade vi barnen på hälften. Domingues, från GIZ (tyska biståndsorganet) hade en workshop med ena halvan barn om hygien medan jag arbetade med andra halvan. Jag pratade med barnen om deras drömmar om vad de vill bli när de blir stora. De flesta ville såklart bli fotbollsproffs, men det fanns också så vitt skilda yrken som läkare, mekaniker, revisorer, murare och musiker. Alla ville vara med och rita, spelare, tränare och barn som bara var där runt planen, och genom att riva papperen i två delar fick alla vara med. De visade stolt upp sina teckningar för mig efteråt innan de sprang bort för att lära sig om hygien och de andra barnen kom springande för att rita de också. Som en glad överraskning kom även de flesta pennor tillbaka. Under tiden spelade Sascha och fotografen Sidney fotboll med de lite äldre barnen som inte hade fått vara med på morgonen men som hade tjatat till sig lite tid med bollen. Så var det bara lunch kvar, vilket gjorde att dagen slutade rätt kaotisk. Så fort det är mat med i bilden förvandlas alla söta barn till krigare som gör vad som helst för att komma över något att äta. Det gick bra till att börja med, tränarna och idrottslärarna höll de medverkande barnen organiserade och de fick alla en lunchlåda. Tanken var att vi skulle spela en miniturnering efter lunch och att alla barn skulle få en macka till mellanmål sen innan de gick hem men eftersom det var så otroligt varmt (+34 och väldigt fuktigt) bestämde vi oss för att avsluta efter lunchen. Det gjorde att vi hade massa mackor kvar, och vi tänkte då ge dessa till de övriga barnen som hade hängt runt planen hela dagen och varit med lite här och var när de fått tillfälle. Men då blev det kaos. Jag fick låsa in mig i skåpbilen med mackorna för att trycket från barnen blev för stort. Till slut lyckades vi organisera dem något och kunde dela ut mackor dock utan att lyckas undvika alla slagsmål. Det värsta är att det inte går att göra på något annat sätt, det dyker alltid upp massor av barn som inte var där tidigare så fort det vankas mat. Det gör ont i hjärtat att veta att ingen av dem får tillräckligt att äta hemma, hade de fått det hade de inte så panikartat slängt sig efter minsta tugga.
Trots det kaotiska slutet flöt dagen på utan problem och det var en väldigt lyckad dag. Fló och alla de andra barnens leenden och fina teckningar satt kvar på näthinnan långt efter att jag utmattad kommit hem. Och barnens rop efter oss när vi åkte därifrån ringde fortfarande i öronen: ”Vi ses den 25 februari! Lova att ni kommer då! Vi vill spela mer!”. Nästa Festa de Futebol blir alltså den 25 februari – även om de flesta barnen tyckte att det var alldeles för lång tid till dess: ”kan ni inte komma tillbaka imorgon?”
