Festa de Futebol III

I lördags hade vi vår tredje Festa de Futebol i Albazine. Denna gång delade vi upp dagen i två åldersgrupper med 10- och 11-åringar på förmiddagen och 12- och 13-åringar på eftermiddagen. Det var fullt fullt fullt av barn som ville spela, och vi hade fullt upp med att dela in alla i grupper. En tolvårig tjej började till och med gråta för att hon trodde att hon inte skulle få spela. Denna gång hade tränarna mycket mer ansvar och tog hand om det bra, organiserade barnen och underhöll dem under väntetiden med olika lekar. Till slut var alla grupper i gång och tränade på de olika stationerna med de unga tränarna, och jag och Sascha kunde nöja oss med att titta på. Efter stationsträningen fick de spela en kort turnering medan de äldre barnen lärde sig om hygien med Domingos eller pratade med mig om deras framtidsdrömmar för att sedan rita och skriva om dem.

Pilot, musiker, läkare, lärare, advokat - drömmarna är många och tron på att följa dem liten. Vi satt i den lilla skugga som finns vid sidan av planen och bredvid oss satt ett helt gäng med föräldrar och pratade - och drack alkohol. Avsaknaden av förebilder gör att det inte alls är självklart att barnen ens bemödar sig med att ha drömmar, då de oftast inte har chansen att följa dem. Just därför är det så otroligt viktigt att ge dem kraften att fortsätta drömma, även om det bara är för en dag. En av tjejerna ville bli pilot, och när hon sa det började några av killarna skratta. Jag frågade varför de skrattade, att bli pilot är inte en dröm - det är ett mål. Ett mål som hon kommer att uppnå om hon vill och kämpar hårt. De slutade skratta och började istället ivrigt rita deras egna drömmar som fotbollsproffs.

Det viktigaste med våra Festa de Futebol är att alla barn, oavsett om de spelar eller inte, känner sig delaktiga. Alla har någon uppgift, vare sig det är att hämta bortskjutna bollar, vatten eller plocka skräp så får alla vara med. Alla får ett uppmuntrande leende. Framförallt tjejerna i Albazine älskar att ha mig där, som den enda kvinnliga förebilden de har på fotbollsplanen, och alla vill de prata med mig, hålla i mig eller bara vara nära. Det märks hur de längtar efter uppmärksamheten de får alltför sällan.

Det bästa under dagen var mitt "Ball Team". Det finns några små barn (5-6 år) som alltid är där runt planen, men som är för små för att vara med och spela, och jag hittade därför på en superviktig arbetsuppgift för dem. De var ansvariga för att lämna, hämta och vakta bollar åt tränarna. När jag bad dem sprang de iväg och hämtade en boll där, gav till en tränare här eller helt enkelt vaktade den åt mig i brist på annat. De tog sin uppgift på allvar och vaktade bollarna som om det vore diamanter. Man hade behövt gå över lik för att få tag i dem när Armando, Nandinho, Lola, Nkinho och Marcela vaktade dem med all koncentration de kunde uppbåda. Och det bästa av allt var när de fick trycka på knappen på bilnyckeln för att öppna bilen och lägga in bollarna - leendena var så stora att de knappt fick plats i ansiktet.

Mitt "Ball Team" är bara ett exempel på hur små små saker får dessa barn att känna sig behövda och delaktiga. Samhörigheten de får på fotbollsplanen ger dem en ljusglimt i en annars grå tillvaro. Och vem vet, med tillräckligt många ljusglimtar kanske det blir piloter av dem hela bunten.