Idag åkte jag ut till "mina" tjejer - till de som Futebol dá forca började med i oktober förra året. Laget hette då Zixaxa och jag blev deras tränare utan att jag ens visste att det var det jag tackade ja till (tre veckors portugisiska-lektioner räckte inte riktigt till att förstå det...)
Zixaxa utvecklades mycket under de tre månader jag var deras tränare och tillsammans tog vi oss till de nationella slutspelen i norra Mocambique där vi, efter 4 dygn i en skumpig buss, spelade nationella slutspel som tyvärr avslutades utan avslut, utan vinnare, på grund av demonstrationer och allmänt kaos runt omkring damfotbollsturneringen.
Och det var som tränare för tjejerna i Zixaxa som idén om Futebol dá forca utvecklades till att så sakteliga bli vad det är idag! Tjejerna spelar fortfarande - och ser mig fortfarande som deras "coach Cis" - men heter numera Costa do Sol, genom att de anslöt sig till en redan befintlig klubb. Även i år kvalificerade de sig till de nationella slutspelen, och även i år kommer de med det svenska företaget XPND AB:s hjälp att åka dit. Denna gång är slutspelen i centrala Mocambique, i Chimoio, vilket gör det hela lite lättare - det räcker med en dag i en skumpig buss för att komma dit!
Men det är inte bara fotbollsmässigt som tjejerna är grymma! Tjejerna är ett riktigt lag och använder träningarna även som mötesplats för att hjälpa och stärka varandra! En av tjejerna, Anucha, hade till exempel inte råd att skriva in sig på universitetet (det kostar pengar att göra antagningsproven här) så alla tjejerna i laget bidrog med pengar så att hon i veckan kan skriva sina prov och förhoppningsvis börja läsa på universitetet till våren!
En annan av tjejerna har värre problem. Hon får inte spela fotboll för sin man, och de gånger hon lyckas ta sig till träningen ändå väntar slag och sparkar hemma. De har två barn ihop som hon fick i unga år, men hon har alltid fortsatt att spela fotboll - men mannen har fått nog och tar till hårdare tag för att få henne att sluta. Till slut kom hon slagen så många gånger att laget valde att tillsammans gå hem till henne och prata med både henne och mannen, och nu har han börjat ge med sig. Hon får inte gå på alla träningar, men några - och framförallt har han slutat slå henne! Jag är otroligt stolt över hur tjejerna ställer upp för varandra, och samtidigt blir jag både arg och ledsen när jag hör vad de tvingas gå igenom för något så ofarligt som en fotbollsträning.
En annan av tjejerna, Elia, får fortfarande inte spela efter att hon tidigare under året gifte sig, och där har tjejerna ännu inte lyckats påverka mannen - men de ger sig inte! Sim, ela pode - ja, hon kan!
Det var härligt att träffa alla tjejerna igen och de var väldigt glada att se mig på träningen. "Du åker väl inte bort igen, coach? Du stannar väl med oss nu?" undrade de efter träningens slut. "Jag är alltid er coach, det kan ingen ändra på oavsett var i världen jag är, det vet ni tjejer!" svarade jag. Och när jag satte mig i bilen för att åka därifrån kunde jag inte låta bli att få tårar i ögonen. Jag beundrar tjejernas styrka och vilja.
Futebol dá forca är så viktigt, och det är ett stort ansvar att hålla det igång. I vissa fall kan det vara fotboll på liv och död.
