Så då var det dags för de nationella mästerskapen i damfotboll ca 2 200 km norr om huvudstaden Maputo i provinsen Niassa, en provins lika stor som Grekland. Provinshuvudstaden var i år värd för turneringen som anordnas av fotbollsförbundet med de 12 bästa lagen från hela landet. Ett av lagen var Zixaxa, Futebol dá forças pilotprojekt och första medverkande lag.
Av ekonomiska skäl var vi tvungna att åka buss upp, men hade privilegiet att kunna hyra en egen buss efter XPND ABs generösa sponsring. Vi samlades hela laget hemma hos min tränarkollega Zé i förorten Luis Cabral för att äta lunch och sedan ge oss iväg på den långa resan. Som vanligt med mocambikansk tid blev avresan försenad och klockan hann passera 17.00 innan ris, mjöl, fotbollar och alla väskor var instuvade i bussen. Vi kom hela hundra meter innan vi blev tvungna att stanna för att laga något under bussen… bra början! Under tiden kickade vi boll vid sidan av husen där kvinnorna förberedde middag. PTs och övriga anabola muskelberg skulle inte ha en chans mot kvinnor som dagligen stöter majs till majsmjöl för att kunna göra den traditionella majsgröten xima.
Vi kommer iväg igen lagom till solnedgången och stannar bara en gång till innan vi är ute ur Maputo, denna gång för att kyla motorn. Chauffören och hans två hjälpredor kedjeröker men med fönstret öppet överlever jag nog trots hedersplatsen längst fram. Middagen serveras i bussen vid elva-tiden, strax efter att vi passerat Bilene, och jag som nybliven vegetarian (bästa skyddet mot magsjuka!) avstår glatt den tidigare under dagen stekta kycklingen som nu delas ut till riset ur plastpåsen som den har legat i hela dagen i solen, och nu hela kvällen under ett säte. Vi stannar för att chauffören ska få sova runt 01.00 men det blir inte mycket till sömn på det hårda trånga sätet.
Vi rullar igen vid 04.00, och en timme senare ser vi solen gå upp över palmerna. Fyra flickor går förbi på väg till dagens arbete med hackorna över axeln, och då känns det hårda trånga sätet ändå rätt skönt att sitta på. Tyvärr får jag inte sitta så länge till, en och en halv timme senare hörs en explosion: ett däck klarade varken värmen eller vägen.
Av ekonomiska skäl var vi tvungna att åka buss upp, men hade privilegiet att kunna hyra en egen buss efter XPND ABs generösa sponsring. Vi samlades hela laget hemma hos min tränarkollega Zé i förorten Luis Cabral för att äta lunch och sedan ge oss iväg på den långa resan. Som vanligt med mocambikansk tid blev avresan försenad och klockan hann passera 17.00 innan ris, mjöl, fotbollar och alla väskor var instuvade i bussen. Vi kom hela hundra meter innan vi blev tvungna att stanna för att laga något under bussen… bra början! Under tiden kickade vi boll vid sidan av husen där kvinnorna förberedde middag. PTs och övriga anabola muskelberg skulle inte ha en chans mot kvinnor som dagligen stöter majs till majsmjöl för att kunna göra den traditionella majsgröten xima.
Vi kommer iväg igen lagom till solnedgången och stannar bara en gång till innan vi är ute ur Maputo, denna gång för att kyla motorn. Chauffören och hans två hjälpredor kedjeröker men med fönstret öppet överlever jag nog trots hedersplatsen längst fram. Middagen serveras i bussen vid elva-tiden, strax efter att vi passerat Bilene, och jag som nybliven vegetarian (bästa skyddet mot magsjuka!) avstår glatt den tidigare under dagen stekta kycklingen som nu delas ut till riset ur plastpåsen som den har legat i hela dagen i solen, och nu hela kvällen under ett säte. Vi stannar för att chauffören ska få sova runt 01.00 men det blir inte mycket till sömn på det hårda trånga sätet.
Vi rullar igen vid 04.00, och en timme senare ser vi solen gå upp över palmerna. Fyra flickor går förbi på väg till dagens arbete med hackorna över axeln, och då känns det hårda trånga sätet ändå rätt skönt att sitta på. Tyvärr får jag inte sitta så länge till, en och en halv timme senare hörs en explosion: ett däck klarade varken värmen eller vägen.
Efter ett relativt snabbt däckbyte, där en plåtbit av bussen också åker med, kan vi en timme senare åka vidare – dock inte så länge. Däck nummer två smäller ungefär 10 km utanför Maxixe och eftersom det inte finns fler extra däck byter de plats på däcken och fortsätter in till staden där vi får lösa problemet. Under tiden äter vi gårdagens sönderkokade spaghetti till frukosten, sådär härligt mjuk och saggig i värmen – dock praktiskt när man äter med sked eller hand. Väl framme i Maxixe får vi köpa ett nytt hjul och mitt på dagen är vi klara att ge oss iväg, efter att jag bestämt har sagt åt chaufförens två hjälpredor – Piff & Puff – att de absolut inte får dricka ölen de precis köpte.
Tjejerna är på bättre humör nu när vi är på väg igen och sjunger allsång på deras modersmål Changana i bussen. Jag förstår inte vad de sjunger men hör mitt namn nämnas med jämna mellanrum – de förklarar att de sjunger att de aldrig kommer glömma ”Coach Ciss”. Det värmer mycket mer än de 38 grader som gör att doften i bussen sakta håller på att surna. Lunch tillreds i bussen, ris med lite grönsaker och sardiner i tomatsås. Efter lunch blir vi för tredje gången för dagen stoppade av trafikpolisen, men denna gång går det smidigt efter att snabbt ha fått upp en fotboll i framrutan – vem gillar inte fotboll?!
Vi passerar Rio Save och kommer vid tio-tiden på kvällen fram till Inchope, 1 062 km från Maputo, där vi beställer middag i en baraca (skjul-varianten av restaurang). Maten, som tar lång tid att laga när man gör allt från grunden, serveras 01.00: majsgröten xima med kyckling. Med varm mat i magen var det lättare att somna i bussen – det tredje däcket satte stopp för bussresan och vi var tvungna att vänta in morgondagen.
Och morgondagen fick en bra start med ordentlig frukost, te och fralla med en skiva processed meat. Som tur var hittade jag beef i innehållsförteckningen, och inte bara kyckling (som jag har sagt att jag äter ibland), så jag som vegetarian fick ett stekt ägg istället.
Vi hinner också med lunch innan däcket på eftermiddagen anländer från Chimoio med chapa (minibussar som utgör kommunaltrafiken) med min tränarkollega Zé och chauffören. Under dagen hann jag med att intervjua flera spelare med fokus på deras egna kvaliteter och livssituation, med syfte att bygga upp deras självförtroende. De som inte blev intervjuade bläddrade under tiden i tidningar om HIV/AIDS och våld mot kvinnor – chaufförens Piff & Puff bläddrade de också med stor entusiasm!
När vi väl kommer iväg efter en hel dag i Inchope, passade jag på att köpa lite cashewnötter genom rutan och fick då en rejäl åthutning: ge aldrig pengarna först! Först får du varan och sedan växeln och sen kan du betala. Jag är en naiv svensk med andra ord. Vi rullar på bra och fullmånen lyser upp så att chauffören kan kryssa mellan hålen i vägen. Vid midnatt passerar vi Rio Zambezia och vi fortsätter hela natten tills vi kommer fram till Mocuba. Där åker vi förbi en flod där ett femtiotal kvinnor tvättar sig i soluppgången medan barnen leker i vattenbrynet, en vacker syn. Vi äter frukost i Mocuba vid 05.00 och fortsätter sedan med ett stopp för att dra åt bultarna på däcken tills vi kommer till Gurué. Där blir vi igen tvungna att stanna för att fixa till ett av däcken. Staden är pittoresk och ren (!), omgärdad av berg och gröna dalar som vackert ramar in den.
Runt två-tiden kan vi lämna Gurué med dess gröna berg och dalar och vi skumpar vidare genom åkrar och byar. Det har uppenbarligen regnat och den röda sanden övergår i lera, vilket gör att jag nu slipper stänga fönstret varje gång en bil åker förbi. Kvinnor och barn vinkar glatt efter bussen när vi passerar byarna – dagens stora händelse. På de stampade jordvägarna bland hyddorna, palmträden, glada pojkar med stora undernärda magar som spelar fotboll och flickor som samlas vid den välbesökta vattenpumpen är det svårt att hitta rätt och vi kör fel och får vända men passerar gränsen till provinsen Niassa halv fem på eftermiddagen.
Vi passerar Cuamba där det trots att det varit lokalval inte syns mer än den enstaka valaffischen och en oppositionsflagga som rebelliskt vajar i vinden och trotsar regeringspartiet Frelimo som för övrigt för tankarna till George Orwells 1989. Jag har återigen täckning på mobilen men är för upptagen av att ständigt öppna fönstret igen efter att det skumpat igen för att använda den. Vid 18.30 lämnar vi Cuamba bakom oss för den sista etappen till Lichinga. De sista ca 340 km kvar till Lichinga kan liknas vid en bättre berg-och-dalbana så som vi skumpar fram på den icke-existerande vägen och jag börjar tro att Lichinga inte finns på riktigt – men till slut rullar vi in i staden 03.30 på morgonen efter fyra dagar i bussen.
Tjejerna kommer tillrätta i skolan där de ska bo och jag går och lägger mig, hungrig efter att inte ha ätit mat sedan lunchen dagen innan, i ett hus som den irländska ambassaden varit vänliga att låna ut. Den efterlängtade duschen uteblir dock eftersom det saknas varmvatten – vilket jag senare inser är en lyxvara som jag inte kommer få njuta av i Lichinga. Vatten är en bristvara och större delen av tiden finns det inte rinnande vatten i huset överhuvudtaget utan vi får använda vattnet från kranen utomhus, om inte vattnet där också tar slut och vi helt enkelt får vara utan.
Vi har tur och får vila första dagen och istället har vi en lätt träning på en lerig plan i närheten. Vi tar oss också bort till stadens enda arena för att kolla in motståndarna. Mellan matcherna spelas musik och alla åskådare börjar såklart dansa. Alla tittar på mig med stort intresse, den enda vitingen på plats.
Vi spelar vår första match dagen därpå mot Quelimane och vinner den med 5-0 efter riktigt bra spel av tjejerna! Riktigt bra att vinna första matchen, en riktig självförtroende-boost som de behövde. Jag hör mitt eget ”corpo ao corpo” från alla håll och kanter och mycket riktigt går tjejerna in med kropp i närkamperna mer nu än tidigare, och inte sådär ”tjejigt”: mesigt och klent. På kvällen fortsätter vi självförtroende-boosten med att alla får skriva positiva karaktärsdrag på sina lagkamraters tomma A4-papper som jag tejpat fast på deras ryggar. Mycket skratt och leenden under övningen, och ännu mer under läsningen efteråt.
Vi fortsätter som vi började och vinner även andra matchen med 5-0, denna gång över Tete. Vi prövar nya unga förmågor som sätter sina bollar i nättaket när de får chansen, vilket är jättekul att se! Vårt mål är att alla 24 spelare ska få spela minst en gång under turneringen.
P På På väg hem från matchen greppar en av tjejerna mikrofonen och pratar om att man inte ska ha sex för tidigt för att undvika tidiga graviditeter. Hon pratar om att det är viktigt att gå i skolan och att man får vänta med barn till sen. Efteråt frågar hon uppfordrande om jag förstod vad hon hade sagt och blev väldigt nöjd när jag hade förstått att hon ville sprida samma budskap som jag – projektet börjar få fäste!
På kvällen är alla tränare inbjudna till ett möte med organisatörerna från fotbollsförbundet (FMF) och damlandslagstränaren. Tränarna vill prata om de uteblivna pengarna, det uteblivna materialet och den uteblivna viljan att utveckla från FMFs sida. Landslagstränaren nickar förstående och ger en lång utläggning om en träning han en gång var på hos ett ungdomslag som bara hade en boll. Den kloka slutsatsen han drog var att det inte går att träna på bästa sätt med bara en boll, vilket inte imponerade så mycket på hans tränarkollegor ute i landet. Hans exempel är tränarnas varje träning vilket alla vet, men ingen gör något åt.
Efter mötet fick jag sadla om och bli sjuksköterska. Chauffören hade fått en släng av malaria och jag ger honom min egen kur som jag köpte utifall att jag skulle bli sjuk, vilket jag förhoppningsvis inte blir nu när jag inte har medicin kvar. Han piggnar snabbt till igen och efter två-tre dagar är han på benen igen. Dessutom börjar han i slutet på vår vistelse torka av bord efter maten och dessutom hjälpa till med disken - utan att jag ens behöver säga till (som jag gjorde i början: varför ska tjejerna torka upp efter honom - det kan han väl göra själv?!). Han konstaterar också bestämt men eftertänksamt att, eftersom jag tycker att det är bra, ska hans sexåriga dotter få fortsätta leka med pojkarna som hon vill - och självklart ska hon, när hon blir äldre, spela fotboll!
Upp på pigga ben är inte bara chauffören utan också tjejerna nu när de är stärkta efter två ordentliga segrar. Eftersom vi står över nästa omgång matcher kör vi en träning istället med mycket bra tempo och koncentration.
Min egen koncentration är dock lidande och jag märker hur den näringsfattiga maten gör mig allt tröttare. Ris, xima, vitt bröd, sönderkokt spaghetti – fullt med kolhydrater, men inga grönsaker eller protein och ingen frukt. Inte den bästa kosten för fotbollsspelare…
Jag går en promenad på eftermiddagen och tappar fort bort mig bland alla hyddor, kvinnor som bär vatten och barn som leker på bilvrak. När det stundande regnet blir lite väl överhängande försöker jag hitta byöverhuvudets hus som är utmärkt med flaggor som syns på långt håll, så att jag därifrån kan hitta hem. Jag inser dock att han har rätt många hus… men lyckas ändå hitta hem innan regnet öser ner.
Senare på kvällen fortsatte vi stärka tjejernas självförtroende. Vi tränare sa två positiva karaktärsdrag för varje spelare, ett på planen och ett utanför. Sedan diskuterade vi lagets starka och svaga punkter och tjejerna fick själva bearbeta fram en struktur för hur vi kan vända de svaga punkterna till starka.
Den tredje matchdagen var första dagen som allt var i tid. Gruppen som ansvarade för lunchen kom i tid för att både hinna laga lunch och städa innan vi åkte till matchen 13.00. Tjejerna lagade själva alla mål mat, diskade, städade och tvättade – i Lichinga precis som hemma… Men kl. 13.00 släppte de allt vad hushållsarbete heter och krossade Manica med 6-1 efter fantastiskt samarbete på mittfältet.
Samma kväll bjöd damfotbollskommittén in till möte för att presentera sig själva och sina planer för framtidens damfotboll för alla tränare. Tränarna ville återigen få veta var alla de pengar öronmärkta för damfotboll som FIFA donerar varje år har tagit vägen, och liksom på det tidigare mötet undveks frågan och de hänvisades till FMFs representant som skulle komma dagen därpå. Utöver det gick mötet bra, men vi ombads stanna kvar efteråt, vilket inte var bra. De sa att vi har använt en spelare som borde varit avstängd p.g.a. utvisning i tidigare match och då brutit mot reglerna och som följd få alla matcher som hon har spelat diskvalificerade – alltså skulle de ta bort sex poäng av våra nio poäng. Men då spelaren fick rött kort i en match organiserad av fotbollsföreningen i Maputo har det ingenting att göra med en match organiserad av fotbollsförbundet på nationell nivå. Och om det nu var så, varför säger de detta först efter tre spelade matcher? Det verkar som om någon inte vill att det bästa laget ska vinna. Som tur var ordnade det sig efter ett telefonsamtal till Maputo som kunde bekräfta att det handlade om två helt olika tävlingar och vi fick behålla alla våra poäng.
Medan vi satt och förhandlade om vår fortsatta medverkan i turneringen, samlades de övriga tränarna missnöjda efter mötet och frustrerade över att de inte får veta var ”deras” pengar har tagit vägen. Tydligen har de alla tidigare år turneringen har anordnats tilldelats ett finansiellt bidrag efter tre spelade matcher, men bidragit har alltså uteblivit i år. Många lag hade räknat med bidraget för att kunna klara kostnaderna för hemresan, bensin och mat etc. och vet nu inte hur de ska ta sig hem igen. De bestämmer sig för att i desperation bojkotta nästa omgång matcher och informerar oss om att alla tränare med sina spelare ska ockupera arenan morgonen därpå för att få FMF att dela ut bidraget – eller åtminstone tala om var pengarna har tagit vägen.
Så på morgonen åker vi, liksom alla de andra lagen, till arenan där alla spelare tillsammans i mittcirkeln dansar och sjunger. De skanderar slagord och det är häftigt att se vilken kraft det är i deras protest. Tränarna väntar på att damfotbollskommittén och organisatörerna ska komma ner på fotbollsplanen och prata med dem på deras villkor, men de får vänta ett bra tag. Först kommer polis vilket gör stämningen än mer spänd, men de beordras snabbt av planen och istället kommer ledningen ner för att möta tränarna. Det är svårt att begripa om damfotbollskommittén är med eller emot tränarna, och istället för att samtala med tränarna är de otroligt upprörda över att ingen ”vill” spela (men vem skumpar fram över 2 000 km med buss genom hela landet om man inte vill spela?!). Istället för att se till varför de bojkottar matcherna ser de bara själva bojkottningen som sabotage. Tränarna ombeds vänta in FMFs representant senare på dagen och få prata med honom direkt för att få svar på sina frågor. Så vi åker hem och väntar.
Och väntar. Men enligt programmet har vi match kl. 15.00 och vi åker dit ombytta och klara med alla papper i ordning så de inte skulle få för sig att börja ta bort våra poäng på nytt – men inga andra matcher har spelats under dagen och vår match följer mönstret och vi återvänder hem utan spel. I bussen på väg hem delar jag ut bananer som mellanmål och jag hör till min förvåning en av de andra ledarna gå efter mig med en skräppåse: ”skräp här, inget skräp på planen!”, precis som jag brukar tjata om när vi är på planen. Ja, det är ju tanken som räknas så om man är i en buss eller på planen spelar ingen roll – huvudsaken är att budskapet går fram!
Vi fortsätter vänta på mötet. Chauffören och Piff & Puff kommer hem med en get som de dödar, flår och styckar till middagen imorgon. Lite annorlunda än de trevligt förpackade köttbitarna på ICA.
Mitt i middagsslaktandet får vi besked om att sju lag har blivit diskvalificerade då de anses vara ”provokatörer”, vilket lämnar fyra lag kvar i turneringen: två lag från Maputo (varav vi är ett) och två lag från Lichinga – en riktigt politisk geografisk spridning. Och mötet vi väntar på är nu bokat till imorgon bitti, men eftersom de diskvalificerade lagen måste ge sig av omedelbart kommer bara fyra tränare kunna komma på mötet med FMFs representant och styrkan som den enade tränarkåren hade har FMF lyckats eliminera.
Mötet blev dock inte av som planerat. De diskvalificerade tränarna valde att stanna kvar och dyka upp på mötet de med och med tumultet som utbröt bestämde sig organisatörerna att avblåsa hela turneringen. Så tråkigt slut på turneringen, och så onödigt. Det lättaste hade varit att fortsätta turneringen och sätta sig ner och prata med tränarna och komma fram till en lösning. Men nu fick tränarna istället åka hem med sina besvikna spelare som inte ens fick chansen att ta hem pokalen.
Inställda matcher innebär att vi måste fylla dagarna med annat och jag tar med tjejerna till marknaden där de får gå fritt och shoppa. Det spöregnar och det är svårt att kryssa mellan stånden i gyttjan som jorden förvandlas till. Dränering existerar inte och på sina håll bildar gångarna floder av regnvattnet som gör det omöjligt att passera. När vi torkat från regnet börjar de tillaga geten som de slaktade kvällen innan. Chauffören själv smaskar i sig det kokta huvudet medan de övriga männen mumsar i sig inälvor och pungkulor.
Sista dagen handlar mycket om pungkulor, eller i alla fall om sex- och samlevnad. På kvällen ska de som vill gå ut på diskotek och jag håller därför i lite sex- och samlevnadsundervisning och delar ut kondomer (som snabbt tar slut) och mitt nummer som de lovar att ringa på utifall något skulle hända som de behöver hjälp med. Jag fokuserar mycket på att sex är något de ska ha när de vill, och inte när någon annan vill ha det med dem – makt över sin egen kropp och makt att säga ifrån. Piff & Puff följer också med ut på nattklubb och även de får varsin kondom och de får stränga order om att absolut inte tvinga sig på någon – ett nej är ett nej! Piff, som redan har två kvinnor med tre barn i Maputo, får argumentera till sig sin kondom: ”Men jag har ju ingen kvinna här?!” Ja, att förändra attityder kommer ta tid men under tiden är det i alla fall bra att kondomerna sitter på!
Så bar det iväg ut på Hot Chilling Club i Lichinga där det dansades för glatta livet, och jag kom inte undan – såklart ”Coach Ciss” skulle upp på dansgolvet. Men jag var tyvärr tvungen att förstöra det roliga och tvinga in alla i bussen igen så att de kunde börja sin långa resa hem till huvudstaden vid 04.00.
Förhoppningsvis tar hemresan bara tre dagar, om de nya däcken håller bättre än de gamla.
Själv åkte jag hem igen med flyg eftersom jag organiserar ett nytt event redan tre dagar senare med 64 barn som under en dag får träna fotboll, lära sig om bland annat hygien och hiv samt spela en turnering på eftermiddagen. Och det var den mest efterlängtade flygresa jag någonsin gjort. Lichinga – Maputo, via Nampula, tog fyra timmar – istället för fyra dagar. Väl framme var det skönt att få duscha ordentligt för första gången på två veckor, äta gott och gå och lägga mig i en vanlig säng. Medan tjejerna skumpade vidare förhoppningsvis med alla däck på...
Senare på kvällen fortsatte vi stärka tjejernas självförtroende. Vi tränare sa två positiva karaktärsdrag för varje spelare, ett på planen och ett utanför. Sedan diskuterade vi lagets starka och svaga punkter och tjejerna fick själva bearbeta fram en struktur för hur vi kan vända de svaga punkterna till starka.
Den tredje matchdagen var första dagen som allt var i tid. Gruppen som ansvarade för lunchen kom i tid för att både hinna laga lunch och städa innan vi åkte till matchen 13.00. Tjejerna lagade själva alla mål mat, diskade, städade och tvättade – i Lichinga precis som hemma… Men kl. 13.00 släppte de allt vad hushållsarbete heter och krossade Manica med 6-1 efter fantastiskt samarbete på mittfältet.
Samma kväll bjöd damfotbollskommittén in till möte för att presentera sig själva och sina planer för framtidens damfotboll för alla tränare. Tränarna ville återigen få veta var alla de pengar öronmärkta för damfotboll som FIFA donerar varje år har tagit vägen, och liksom på det tidigare mötet undveks frågan och de hänvisades till FMFs representant som skulle komma dagen därpå. Utöver det gick mötet bra, men vi ombads stanna kvar efteråt, vilket inte var bra. De sa att vi har använt en spelare som borde varit avstängd p.g.a. utvisning i tidigare match och då brutit mot reglerna och som följd få alla matcher som hon har spelat diskvalificerade – alltså skulle de ta bort sex poäng av våra nio poäng. Men då spelaren fick rött kort i en match organiserad av fotbollsföreningen i Maputo har det ingenting att göra med en match organiserad av fotbollsförbundet på nationell nivå. Och om det nu var så, varför säger de detta först efter tre spelade matcher? Det verkar som om någon inte vill att det bästa laget ska vinna. Som tur var ordnade det sig efter ett telefonsamtal till Maputo som kunde bekräfta att det handlade om två helt olika tävlingar och vi fick behålla alla våra poäng.
Medan vi satt och förhandlade om vår fortsatta medverkan i turneringen, samlades de övriga tränarna missnöjda efter mötet och frustrerade över att de inte får veta var ”deras” pengar har tagit vägen. Tydligen har de alla tidigare år turneringen har anordnats tilldelats ett finansiellt bidrag efter tre spelade matcher, men bidragit har alltså uteblivit i år. Många lag hade räknat med bidraget för att kunna klara kostnaderna för hemresan, bensin och mat etc. och vet nu inte hur de ska ta sig hem igen. De bestämmer sig för att i desperation bojkotta nästa omgång matcher och informerar oss om att alla tränare med sina spelare ska ockupera arenan morgonen därpå för att få FMF att dela ut bidraget – eller åtminstone tala om var pengarna har tagit vägen.
Så på morgonen åker vi, liksom alla de andra lagen, till arenan där alla spelare tillsammans i mittcirkeln dansar och sjunger. De skanderar slagord och det är häftigt att se vilken kraft det är i deras protest. Tränarna väntar på att damfotbollskommittén och organisatörerna ska komma ner på fotbollsplanen och prata med dem på deras villkor, men de får vänta ett bra tag. Först kommer polis vilket gör stämningen än mer spänd, men de beordras snabbt av planen och istället kommer ledningen ner för att möta tränarna. Det är svårt att begripa om damfotbollskommittén är med eller emot tränarna, och istället för att samtala med tränarna är de otroligt upprörda över att ingen ”vill” spela (men vem skumpar fram över 2 000 km med buss genom hela landet om man inte vill spela?!). Istället för att se till varför de bojkottar matcherna ser de bara själva bojkottningen som sabotage. Tränarna ombeds vänta in FMFs representant senare på dagen och få prata med honom direkt för att få svar på sina frågor. Så vi åker hem och väntar.
Och väntar. Men enligt programmet har vi match kl. 15.00 och vi åker dit ombytta och klara med alla papper i ordning så de inte skulle få för sig att börja ta bort våra poäng på nytt – men inga andra matcher har spelats under dagen och vår match följer mönstret och vi återvänder hem utan spel. I bussen på väg hem delar jag ut bananer som mellanmål och jag hör till min förvåning en av de andra ledarna gå efter mig med en skräppåse: ”skräp här, inget skräp på planen!”, precis som jag brukar tjata om när vi är på planen. Ja, det är ju tanken som räknas så om man är i en buss eller på planen spelar ingen roll – huvudsaken är att budskapet går fram!
Vi fortsätter vänta på mötet. Chauffören och Piff & Puff kommer hem med en get som de dödar, flår och styckar till middagen imorgon. Lite annorlunda än de trevligt förpackade köttbitarna på ICA.
Mitt i middagsslaktandet får vi besked om att sju lag har blivit diskvalificerade då de anses vara ”provokatörer”, vilket lämnar fyra lag kvar i turneringen: två lag från Maputo (varav vi är ett) och två lag från Lichinga – en riktigt politisk geografisk spridning. Och mötet vi väntar på är nu bokat till imorgon bitti, men eftersom de diskvalificerade lagen måste ge sig av omedelbart kommer bara fyra tränare kunna komma på mötet med FMFs representant och styrkan som den enade tränarkåren hade har FMF lyckats eliminera.
Mötet blev dock inte av som planerat. De diskvalificerade tränarna valde att stanna kvar och dyka upp på mötet de med och med tumultet som utbröt bestämde sig organisatörerna att avblåsa hela turneringen. Så tråkigt slut på turneringen, och så onödigt. Det lättaste hade varit att fortsätta turneringen och sätta sig ner och prata med tränarna och komma fram till en lösning. Men nu fick tränarna istället åka hem med sina besvikna spelare som inte ens fick chansen att ta hem pokalen.
Inställda matcher innebär att vi måste fylla dagarna med annat och jag tar med tjejerna till marknaden där de får gå fritt och shoppa. Det spöregnar och det är svårt att kryssa mellan stånden i gyttjan som jorden förvandlas till. Dränering existerar inte och på sina håll bildar gångarna floder av regnvattnet som gör det omöjligt att passera. När vi torkat från regnet börjar de tillaga geten som de slaktade kvällen innan. Chauffören själv smaskar i sig det kokta huvudet medan de övriga männen mumsar i sig inälvor och pungkulor.
Sista dagen handlar mycket om pungkulor, eller i alla fall om sex- och samlevnad. På kvällen ska de som vill gå ut på diskotek och jag håller därför i lite sex- och samlevnadsundervisning och delar ut kondomer (som snabbt tar slut) och mitt nummer som de lovar att ringa på utifall något skulle hända som de behöver hjälp med. Jag fokuserar mycket på att sex är något de ska ha när de vill, och inte när någon annan vill ha det med dem – makt över sin egen kropp och makt att säga ifrån. Piff & Puff följer också med ut på nattklubb och även de får varsin kondom och de får stränga order om att absolut inte tvinga sig på någon – ett nej är ett nej! Piff, som redan har två kvinnor med tre barn i Maputo, får argumentera till sig sin kondom: ”Men jag har ju ingen kvinna här?!” Ja, att förändra attityder kommer ta tid men under tiden är det i alla fall bra att kondomerna sitter på!
Så bar det iväg ut på Hot Chilling Club i Lichinga där det dansades för glatta livet, och jag kom inte undan – såklart ”Coach Ciss” skulle upp på dansgolvet. Men jag var tyvärr tvungen att förstöra det roliga och tvinga in alla i bussen igen så att de kunde börja sin långa resa hem till huvudstaden vid 04.00.
Förhoppningsvis tar hemresan bara tre dagar, om de nya däcken håller bättre än de gamla.
Själv åkte jag hem igen med flyg eftersom jag organiserar ett nytt event redan tre dagar senare med 64 barn som under en dag får träna fotboll, lära sig om bland annat hygien och hiv samt spela en turnering på eftermiddagen. Och det var den mest efterlängtade flygresa jag någonsin gjort. Lichinga – Maputo, via Nampula, tog fyra timmar – istället för fyra dagar. Väl framme var det skönt att få duscha ordentligt för första gången på två veckor, äta gott och gå och lägga mig i en vanlig säng. Medan tjejerna skumpade vidare förhoppningsvis med alla däck på...
