Vi (mamma) var inbjudna av President Guebuza till avslutningsceremonin för de afrikanska spelen 18/9. Den diplomatiska kåren åkte i samlad trupp i en chartrad buss från Utrikesdepartementet ut till den nya nationalarenan som kineserna byggde för spelen. Arenan är helt ny alltså och jättefin, med plats för 40 000 personer. Det var full underhållning av olika artister i två timmar innan Presidenten anlände och ceremonin kunde börja. Medan vi väntade fick vi priviligerade människor också vatten och färska samosas och andra små tilltugg. Publiken fylldes på efterhand och i slutet var det i princip fullsatt. Och jag måste säga att det var betydligt bättre drag än på Norra Stå på Råsunda (även om det tar emot att säga), alla dansade och sjöng för full hals!
Ceremonin inleddes med nationalsång och sedan parad med alla medverkande länder (de som inte redan hade åkt hem, eller som 15 etiopier gjorde pga situationen i Etiopien, hade flytt landet till Sydafrika). Det framgångsrikaste landet var Sydafrika som kammade hem 156 medaljer. Näst bäst var Egypten, tätt följd av Nigeria. Mocambique fick nöja sig med plats 24 av 36 med sina 12 medaljer. Efter alla idrottare fick alla funktionärer också gå runt stadion, och de var betydligt fler än de medverkande - och vilket jobb de har gjort! Mocambique tog över värdskapet från Zambia som av ekonomiska skäl inte skulle klara av att hålla i spelen, och Mocambique hade därför bara två år på sig att förbereda sig, istället för fyra.
Sedan höll Presidenten och en annan viktig man tal (tacksamt korta) och efter det var det showtime! Det var musik, dans, akrobatik, trummor och det var lika häftigt att kolla på det som att kolla på publiken, som dansade minst lika mycket som dansarna. Det hela avslutades med ett riktigt imponerande fyrverkeri! Här hade jag så gärna laddat upp en film så att ni hade fått se vilken härlig stämning det var men p.g.a. det inte helt utvecklade internetnätet här kan jag tyvärr inte.
Efteråt fick vi priviligerade människor åka chartrad buss tillbaka till Utrikesdepartementet där chaufför och bil väntade. Bussarna med priviligerat folk fick dessutom förtur gentemot övrig trafik som snällt fick stå och vänta i väggrenen medan vi körde förbi med poliseskort. Färden tog trots det en halvtimme och jag är glad att jag inte var en av de övriga 40 000 personerna som fick ta sig hem efter bästa förmåga (de flesta fick alltså gå hem). Som tur är (?) bor de flesta inte i centrala Maputo utan i förorter utanför. Så de behövde kanske inte gå alltför långt, kanske bara 5 km. Men trots det fortsatte folk att dansa och sjunga längs vägen, och jag kunde somna med ett leende på läpparna.
