Kl 21 lyfte mitt Ethiopian Airlines-plan från Arlanda med destination Addis Abeba, men först skulle vi till Rom. Planet var i stort sett tomt och vi var bara två passagerare i bakre delen - vilket innebar tre säten för mig själv att sova på, skönt! Jag kikade en stund på tv, en sån där liten värdelös längst fram för alla, men kände inte riktigt suget efter att lära mig tillverka plastlådor, dörrmattor eller karameller så jag slutade rätt snart att titta på How It's Made och somnade istället. Vid midnatt landade vi för ett kort stop i Rom, och vilken landning sen - jag vaknade och trodde att vi hade kraschat.. men det hade vi som tur var inte! Men nästan så illa var det för in på planet vällde det in skumma italienare som skulle till Kongo och såg ut som att de där skulle göra något olagligt, eller i varje fall omoraliskt. Det innebar också att jag inte fick behålla min säng utan fick nöja mig med min lilla plats vid nödutgången resten av de elva timmarna, men det gjorde egentligen detsamma för jag sov gott hela vägen. Jag vaknade för frukost som serverades trots hungersnöden i Etiopien, äggröra och fattiga riddare stod på menyn. Efter ännu en kraschlandning denna gång i Addis Abeba var jag framme i Afrika. Bytet till nästa flyg till Maputo gick snabbt och smärtfritt och jag fortsatte sova på nästa plan. Som tur var satt jag bredvid Emmanuel från Cameroon som väckte mig när det vankades dryck, mat och säkerhetsbälte på. Han bjöd också in mig att hälsa på i Cameroon - trevligt! Jag gav honom min mailadress och han gav mig den kontakuppgift han hade, sitt namn.
Väl framme stod den svenska ambassadören och väntade på mig med chaufför och allt (mamma åkte ner en vecka innan mig). Och tur var det för mocambikanska ambassaden i Stockholm hade lyckats skriva fel på året mitt visum gällde och gränsvakterna ville inte släppa in mig. Mamma försökte med att det förstår ni väl att det är ett tekniskt fel, nej men det står ju faktiskt 2011, tycker ni inte det? nehe.. etc. utan framgång och tog lite motvilligt upp sitt trumfkort, diplomatpasset. Och då, varsågod nej men det är ju inga problem vi ber om ursäkt - och så var jag nu i Maputo.
Chaufför senhõr Antonio körde oss till det nya hemmet, 667 Avenida Friedrich Engels (alla gator i Maputo är döpta efter sådana där trevliga socialister, Mao, Kim Il Sung, Lenin har alla en gata var - och mellan Mao och Lenin är ingen mindre än Olof Palme..). Det tog en halvtimme att köra hem från flygplatsen och mitt första intryck var: Wow, nu är jag verkligen i Afrika.
