Jag fick det stora priviligiet att följa med mamma på en kurs (briefing) om Mocambique och Swaziland (där mamma också är ackrediterad) på the School of Oriental and African Studies (SOAS) i London 18-19 augusti. Kursen anordnades av Utrikesdepartementet men finansierades av en stiftelse (inga skattepengar gick åt alltså) och innehållet bestämdes helt och hållet av SOAS.
Eftersom mina förkunskaper var tämligen små kändes det jättespännande att få följa med - och lyxigt. Vi bodde på hotell vid en trevlig park tre minuter från SOAS mitt i centrala London. Frukost och lunch samt förmiddags- och eftermiddagsfika ingick. Men framförallt var kursen otroligt intressant och mamma och jag var enda deltagarna. Så där satt vi i två dagar med fyra olika föreläsare: Dr. Joe Hanlon från the Open University, Dr. Tom Young från SOAS, Dr. Carlos Oya från SOAS och Dr. Beacon Mbiba från Oxford Brookes University.
Dr. Hanlon började med sin föreläsning History and Politics: Liberation leading to the predominant party state. Därpå följde Dr. Young med Regional Political Overview. Efter lunch med Dr. Hanlon hade vi första dagens sista föreläsning med Dr. Oya: Long-term and recent Mozambican development trends and the political economy of aid. De två första föreläsningarna gick grundligt igenom politiken i Mocambique och södra Afrika samt historiska och sociala faktorer som påverkat den - väldigt intressant! Dr. Oyas föreläsning om ekonomin var lite svår för mig att hänga med på med bara ett halvårs studier av makro- och mikroekonomi som en del av Samhällskunskap B på gymnasiet, men ändå intressant.
Dagen därpå började Dr. Hanlon igen med Economics and Development. Hanlon har arbetat mycket i och med Mocambique och är journalist i grunden vilket ger en speciell inblick i landet. Han är dessutom väldigt biståndskritisk själv vilket gav ett intressant perspektiv. Resten av dagen stod Dr. Mbiba för med fokus på Swaziland. Hans föreläsningar The Political Economy of Swaziland och Culture, Society and Religion of Mozambique and Swaziland var spännande och gav en unik inblick i regionen då Mbiba själv ursprungligen är från Zimbabwe. När han förstod vad jag planerade att göra i Mocambique pratade han mycket om kvinnors situation, vilket var väldigt intressant. Han talade mycket om Lobola, hemgift, vilket han menade ofta kritiserades av västvärlden som kvinnoförtryck - vilket han inte höll med om. Snarare såg han det som att två famlijer i och med hemgiften skapade långsiktiga relationer och att det gav tillfälle för familjerna att lära känna varandra. Han själv ville fortsätta med traditionen vid sina egna döttrars giftermål (om de själva gick med på det vill säga). Intressant med tanke på att han sedan länge var bosatt i London, högutbildad etc.
Överlag är familjen mycket viktigare i Afrika än i väst, vilket kan vara svårt för oss att förstå med vårt individualiserade samhälle. Det är till exempel sed att den familjemedlem som lyckas bli framgångsrik ska bistå resten av familjen med t. ex. skolavgifter för kusiner, finansiering av någon släktings begravning etc.
Sammanfattningsvis det jag främst tar med mig från kursen är hur hårt styrt Mocambique är av sina biståndsgivare. 60 % av statsbudgeten består av bistånd och det medför att regeringen inte själva kan besluta om sin egen budget utan biståndsgivarnas godkännande. Det gör det svårt att planera långsiktigt och arbeta som man vill. Till exempel ville Mocambiques dåvarande regering vid fredsslutet satsa på infrastruktur och utbildning men fick inte lov till det av IMF och Världsbanken då det viktigaste var att den fria marknaden fick styra - alltså skulle alla banker privatiseras som första prioritet. Detta ledde till korrupta privatiseringar och nästan till att landet gick i konkurs. Idag å andra sidan kritiserar IMF och Världsbanken landet för att inte satsa tillräckligt på infrastruktur och utbildning.. Det korta institutionella minnet hos givarna försvårar för regeringens eget arbete och eftersom biståndsgivarna själva har svårt att komma överens om hur deras pengar ska användas tar det lång tid innan arbetet kommer igång, och när det väl kommer igång är det med inkonsekvens och utan någon känsla för vad som bör prioriteras.
Ändå finns det mycket positivt: en fri och aktiv press, en ny ung och arg generation som ställer krav, mobiltelefoner som revolutionerar människors sätt att leva och minskar möjligheter för regering och myndigheter att fuska och korrumpera. Dessutom börjar den nuvarande presidenten Guebuza tröttna på att springa givarnas ärenden och satsar istället på att utveckla den egna ekonomiska sektorn för att minska beroendet av bistånd. Dr. Mbiba poängterade också det fina med den afrikanska kulturen: man delar med sig (han jämförde detta med västvärldens förkärlek till att patentera).
Vad gäller Swaziland kan jag väl inte säga mycket mer än att det är ett knäppt litet kungadöme med 2 miljoner invånare som är ekonomiskt beroende av Sydafrika. Landet står just nu i ett vägskäl där antingen ekonomiska och sociala reformer eller ekonomisk kollaps väntar. Frågan är om Kungen vill gå sitt folk till mötes och minska hovets utgifter och istället satsa på landets utveckling. Till hans försvar kan ju konstateras att det faktiskt är dyrt att ha många barn, och det har han. Fast han har 14 fruar som delar på ansvaret. Och då är han ändå rätt måttlig i jämförelse med sin far, den förra kungen. Han hade 70 fruar och sammanlagt ca 1000 barn - där kan vi snacka om att dela med sig!
Dela med sig gjorde även Dr. Hanlon som gav mig kontaktuppgifter till kvinnoorganisation WILSA, Women and Law in Southern Africa, vilket är en framstående organisation i Mocambique som arbetar för kvinnors rättigheter. Där kanske jag kan få hjälp med mitt fotbollslag, eller i alla fall information och bättre förståelse för hur jag kan genomföra projektet.
Allt som allt en väldigt intressant kurs, det har sina fördelar med mammor ibland!
