Min projektidé är relativt simpel: starta ett fotbollslag för tjejer i övre tonåren för att med fotbollen som medel utveckla och stärka tjejernas självförtroende i grupp och individuellt för att på sikt förbättra livssituationen för tjejer.
Genom fotbollslaget skapas en samlingspunkt för tjejer, där de fritt får prata om vad de vill och utbyta erfarenheter med andra i samma situation. Som Lisbeth Lindeborg poängterar i sin essä i SvD 26 juni En krokig väg till fotbollens finrum:
"...vi observerar en växelverkan mellan en frigörelse på bred samhällelig front och den mer fokuserade som fotbollen utgör. Inte bara är det roligt att spela fotboll utan i laget kunde man ta ut svängarna på ett annat sätt än i många andra sporter och spel. I fotbollen har flickor och unga kvinnor kunnat släppa loss sedan drygt 125 år tillbaka. Detta har stärkt självförtroendet."
Med andra ord, genom personlig utveckling som fotbollsspelare och utveckling som grupp av kvinnor i form av ett fotbollslag, kan samma process sedan appliceras i vardagen, och på så sätt förändra hur kvinnor uppfattar sig själva och sin omgivning och ge dem mod och kraft att förändra deras situation till det bättre.
Fotboll är världens mest spelade sport, och jag vågar säga att den är mer utbredd i Afrika än någon annanstans. Överallt finns det unga fotbollsspelare, utan fotbollsplan, utan fotbollsskor - t.o.m. utan fotbollar - i de flesta matcher runt om i Afrika spelar man med en boll gjord av skräp ihopsurrad med snöre - och alla drömmer om en framtid som fotbollsproffs. Detta har Steve Bloomfield skildrat i sin fantastiska bok Africa United: How Football Explains Africa för de som är intresserade! Bloomfield visar i den hur "football can rebuild a country, end a war or provide a beacon of light in a time of despair".
I länder med mångåriga blodiga konflikter, många med så fasansfulla detaljer att det inte går att förstå, har fotboll visat sig vara ett väldigt bra verktyg för att bearbeta trauman. Fotboll har hjälpt att rehabilitera barnsoldater och andra krigsskadade. Fotboll ger barn i flyktingläger något att glädjas åt i det kaos som råder omkring dem och framförallt låter fotbollen barn vara barn. Detta har flera olika organisationer, som bl.a. Unicef, tillämpat i sitt arbete. Fotboll har använts som medel för att rehabilitera barn efter konflikter och förebygga fred i bl.a. forna Jugoslavien och i Israel och Palestina. Det har också använts för att sprida kunskap om allt från minor till HIV/AIDS. Fotboll har också varit ett väldigt framgångsrikt medel för att överbrygga etniska, kulturella och religiösa motsättningar. Detta har framförallt organisationen Cross Cultures Project Association gjort - kika gärna in på deras hemsida. På fotbollsplanen lär sig barn att samarbeta och lösa konflikter på fredlig väg. De lär sig att respektera regler och framförallt varandra, vilket sen bidrar till att barnen fortsätter med det i sitt vardagliga liv. Tyvärr gäller detta främst pojkar. Flickor har av många olika anledningar (hushållssysslor, hämtning av vatten, tidiga giftermål, tidiga graviditeter, barnpassning av yngre syskon eller egna barn etc.) helt enkelt inte tid att ha kul på fotbollsplanen - eller så är det inte kulturellt accepterat för dem att spela - något jag vill ändra på!
Så, projektidén är alltså relativt simpel: fotboll = bättre liv.
Men hur ska det här gå till då? Det är tyvärr lite mer komplicerat.. Först funderade jag på att ansluta mig till en befintlig fotbollsklubb eller skola, men då skulle projektet bara komma de redan priviligerade till del och det är inte dessa som jag främst vill nå ut till. Så jag får helt enkelt organisera det hela själv, vilket nog blir lättare sagt än gjort. Jag har spelat fotboll själv från att jag var fem år till att jag var arton, då jag slutade i div. 2 i Stockholm. Parallellt med spelandet har jag varit fotbollsdomare för fem- och sjumanna fotboll från år 2000-2010. Jag var även med och startade upp två tjejlag, och sedan huvudansvarig tränare för dessa, för flickor födda 1999 och 2000 i F.C. Djursholm (fd. F.C. Café Opera) under fyra år. Jag har även varit tränare under olika sommarläger som klubben anordnade. Utöver det har jag varit projektledare för ett teaterprojekt om diskriminering för Byrån för lika rättigheter i Kista samt läst en introduktionskurs i genusvetenskap på Stockholms Universitet. Min bakgrund är alltså rätt blygsam, men jag tror ändå att med rätt inställning, och hjälp från rätt håll, så kommer projektet att gå att genomföra.
En av de viktigaste faktorer som avgör projektets framgång är hur det genomförs socialt. Bistånd och volontärarbete ses ofta som väldigt hjältemodigt och visar på hur duktiga vi i västvärlden är på att hjälpa dem som har det sämre ställt (enligt oss). Detta tror jag har medfört att bistånd långsiktigt har snarare stjälpt mer än det har hjälpt utveckling på många håll i världen. Det har varit för mycket pekpinnar, för mycket vi-vet-bäst & gör-som-oss etc. för att idéer ska kunna få lokal förankring. Och visst är det nobelt att ge sig ut för att rädda världen, och verkligen nobelt när det dessutom kostar en massa pengar, men när det görs med inställningen att man själv är bättre och mer upplyst än de stackarna man ska "rädda" kommer man inte långt. Därför har jag förhoppningen om att kunna starta upp laget tillsammans med någon/några från Mocambique som har växt upp i kulturen och förstår hur saker och ting fungerar - något jag tror är nästintill omöjligt för en utomstående hur väl integrerad man än blir. Efter att ha läst Richard Dowdens (Afrika-redaktör på the Economist) bok Afrika, framtidens kontinent - rekommenderas varmt! - framstod detta som än viktigare. Dowden menar att "you cannot achieve anything in Africa unless you work with Africans. To do that, you need to understand Africa and how it thinks and works."
För att komma tillbaka till mitt fotbollslag så hoppas jag då kunna få hjälp i Mocambique. Tyvärr är det svårt att göra någonting alls egentligen, mer än att läsa på, innan jag väl är där eftersom nästan inga organisationer finns att nå på internet etc. Första steget blir att skapa kontakter och lära mig språket, portugisiska. Sen får bitarna falla på plats allt eftersom.
