Första helgen spenderades med att gå runt halva Maputo. Vi bor högt upp i staden med utsikt över havet och man får gå en bit för att komma ner till city som ligger lägre beläget. Den delen av staden vi bor i är den finaste delen, med ambassader och ministerier överallt. Presidentpalatset ligger i närheten, och även Presidentens privata bostad. Det enda man ser av dessa är dock höga murar och avspärrningar, det är även förbjudet att ta kort eller filma byggnaderna. Många diplomaters privatbostäder ligger också här. Vår granne är IMF och bredvid honom Portugal. Lite längre ner på gatan bor Holland, men bättre koll än så har jag inte. Fördelen med att bo så är att det är väldigt skyddat med mycket vakter (varje hus har minst två egna), men samtidigt är det ju tråkigt för det känns ju inte som att man bor i "riktiga" Maputo.
När man går runt i staden är folk otroligt vänliga och hälsar och försäljare är inte alls så påträngande, det ger upp efter ca tio meter. Det som är jobbigt är att folk förutsätter att eftersom vi är vita är vi rika och det är svårt att säga nej till gatubarn - men å andra sidan om man ger dem pengar uppmuntrar man ju dem att fortsätta tigga istället för att gå i skolan så det blir ett etiskt dilemma. Jag ger hellre någon form av mat om jag kan, annars inget alls. Det är lite svårt att vara anonym också, man sticker ut i mängden om man säger så men det är väl bara att vänja sig vid. Runt stånd, kiosker och busshållplatser (hur man nu kan se var de ligger, de är inte utmärkta?!) är det livlig rörelse. Längs gatorna ligger också små enstaka caféer/barer där det spelas musik och folk umgås. Går man förbi en skola är det fullt med barn överallt - de flesta går nämligen i skift eftersom det är för många barn per skola.
Maputo är en storstad och de flesta hus är höghus. Blandat med höghusen ligger gamla portugisika hus i kolonial stil, vilket ger en mysig känsla - de är ofta väldigt fina hus. Dock är många otroligt förfallna och många står fortfarande tomma än idag. Mycket är förfallet och ovårdat. Gatorna är skräpiga och fulla av hål - man får verkligen se efter var man sätter fötterna! Parkerna är inte omhändertagna och många av byggnaderna är också utlämnade åt väder och vind. Men är det inte förfallet är byggnaderna nya. Och vad det byggs! Överallt bygger de nya höghus och varannan gata har ett par stycken byggarbetsplatser. Jättekul att ekonomin går framåt och när allt blir klart kommer Maputo bli en väldigt fin stad!
Nere vid havet går en färja över till en halvö och där finns massa gatukök och små stånd. Marknaden är jättehärlig och du kan köpa allt du kan tänka dig i frukt- och grönsaksväg. Stånden dignade av frukt i alla möjliga färger och jag såg mycket som jag aldrig sett förut! Kött, fisk och andra matvaror finns också dock utan kyl-möjligheter.. På lördagar har de också en speciell marknad för konst och hantverk - jättekul! Du kan köpa tyger, statyer, smycken, korgar, väskor - allt du kan tänka dig, allt handgjort av de material som finns till hands. Mina favoriter är de olika konstverk gjorde av diverse skräp. Jag köpte två små musiker, en med gitarr och en med trumma, helt gjorda av kapsyler, och en struts och en giraff gjorda i aluminium från läskburkar. Du kan hitta cyklar, bilar och helikoptrar som t. om. har blad som snurrar med hjälp av ett batteri och vindkraft - allt gjort i ståltråd. Jättefina grejer, och extra kul när du köper av hantverkaren själv och när material blir återvunnet! Men att handla på marknad gör inte unga moderna mocambiker, för dem är det nya stora moderna shoppingcenter som gäller.
Dessa ligger lite utanför centrala Maputo, ut mot förorten och stranden Costa do Sol. Vägen dit kantas av stånd och försäljare och människor på väg. Trafiken är helt livsfarlig, de senaste åtta månaderna dog över tusen personer i trafiken och tusentals blev allvarligt skadade. Det är mycket trafik och många kör väldigt fort. Vänstertrafiken är lite svår att vänja sig vid, men än har vi ingen bil så jag behöver ju inte förorsaka mer olycker än på ett tag i alla fall.
Nere i centrum ligger också centralstationen där det avgår tåg till övriga landet, dock inte så ofta. Ett tåg om dagen tror jag att det var ungefär. Tågstationen är jättegammal och man får passa sig så att inte bitar av taket trillar ner i huvudet. Utanför stationen ligger också den centrala busstationen där människor står och köar för att komma på olika bussar. Folkmyllret i närheten är lätt att tappa bort varandra i och man får hålla koll på plånboken så att den inte försvinner i vimlet. Inne på tågstationen är det däremot helt öde så när som på två vakter som slött sitter och pratar i skuggan. I järnvägskontorets lokaler är också en affär öppen, där vi gick in. Där såldes allt möjligt tillverkat av återvunnet papper, plast och tyg. Allt producerat av HIV/AIDS-sjuka barn på landsbygden som får lära sig hantverk för att kunna försörja sig. Där kunde vi shoppa loss och samtidigt göra alla rätt, stödja HIV/AIDS-sjuka - barn dessutom, rädda miljön med återvinning, främja ekonomin på landsbygden och lokal produktion. Tänk så lätt det är att rädda världen! Sen att hantverk inte riktigt lönar sig i längden som försörjning och ofta förblir väldigt småskalig är en annan sak. Och hur mycket pengar som det enskilda barnet får det vet man ju inte. Är det inte bättre föresten om barn går i skolan? Ja, det var i alla fall väldigt fina skrivböcker som vi köpte.
