VI HAR FLYTTAT!: Fina Kapstadens fula sida

Jag var i Kapstaden, Sydafrika, över en långhelg förra veckan och besökte där Football for Worldwide Unity's andra projekt, GCU-Academy. Projektet ligger i kåkstaden Heideveld, några kilometer utanför Kapstadens fina turiststråk, och drivs av eldsjälen Mario. Jag träffade både honom och hans fru, Michelle, som trots små barn beslutade sig för att försöka förbättra framtidsutsikterna för alla barn som far illa av det utbredda drogmissbruket, gängkriminaliteten och fattigdomen. Mario lämnade sitt arbete och de fortsatte leva på Michelles inkomst, och startade GCU-Academy - en fotbollsklubb för barn oavsett vilka omständigheter de kommer ifrån där de får spela fotboll, får läxhjälp och mellanmål med mera. Det är den enda klubben i området som tar emot barn oavsett var de kommer ifrån och hur deras specifika livssituation ser ut - och klubben är nu överfull av pojkar med tre lag i varje årskull från 7-19 år. De har inga lag för flickor då de inte har kapacitet att ta emot fler barn, men en av anledningarna till att jag var där var att diskutera hur vi kan gå tillväga för att ändra detta. Tyvärr fastnar de flesta diskussioner av denna art vid frågan om finansiering - som inte finns. Så mycket som går att göra, men så lite medel. Ett basketlag finns för tjejer i alla fall, och tills vidare får flickorna hålla sig till godo med det.

Jag åkte ut till Heideveld i lördags morse i bitande kyla (afrikansk kyla - 18 grader - och tro mig, kallt är det för de som inte har varma kläder eller uppvärmda hus, eller skor för den delen). Redan åtta på morgonen var det fullt med barn på gatan utanför Marios hus i full färd med att byta om till matchkläder - lördag = matchdag. Eftersom klubben inte har ett ordentligt klubbhus byter barnen om på Marios och hans snälla grannars innergårdar. Första lagen att spela för dagen var sjuåringar och nioåringar, men de äldre barnen var redan på plats - deras enda sysselsättning utanför hemmets dystra väggar (om det finns ett hem att tala om, vill säga). De unga killarna som tränar pojklagen, som från och med slutet på förra året får en symbolisk lön, hade fullt sjå med att få på dem shorts och strumpor. Jag hjälpte till med att knyta så många skosnören jag kunde och märkte direkt hur barnen längtar efter uppmärksamhet. Att rufsa till dem i håret skapade en nästan extatisk blick, men sen tittade de snabbt undan blyga inför den främmande människan.

När alla väl var påklädda fick vi åka i GCU-bussen, en minibuss som tar spelarna till fotbollsplanen där matcherna anordnas varje lördag. Jag åkte med sjuåringarna och deras tränare Chris, som för dagen coachade båda lagen i samma match. Eftersom GCU är den enda klubben som har så otroligt många barn måste de ibland spela matcher mot varandra. Så uppvärmningen gjorde de alla tillsammans, och det var fint att se 23-årige Chris ta hand om de små pojkarna och ge dem den uppmärksamhet de annars inte får.

Chris berättade om de olika spelarna. En av dem är Keano, 7 år, som tyvärr inte är ett ovanligt barn i Heideveld. Hans bägge föräldrar är grova missbrukare av drogen crystal methamphetamine, en sorts amfetamin (speed) och den vanligaste drogen i området, och som Chris beskrev dem "mer grönsaker än föräldrar". Så hur Keano kommer iväg till skolan, hur han får mat för dagen etc. är upp till honom. Och så ska han ta hand om sin 3-årige lillebror. Att vara sju år och ensam ansvarig för sitt eget liv och sin brors liv är en väldigt tung uppgift, och att det gjorde ont i hjärtat att se hur lycklig Keano var som målvakt under de 40 min han kunde glömma allt annat och bara vara det han borde få vara hela tiden - ett barn.

Längs med sidlinjen fanns förutom Chris och jag, två föräldrar som var där för att heja på sina sjuåringar. Hade det varit i Sverige hade det nog sett annorlunda ut, med minst en förälder per barn. Chris noterade uppgivet att det var samma enda föräldrar som alltid kom.

Mitt i matchen gjorde en av pojkarna hands, och han stannade upp och tittade generat bort mot sidlinjen och coach Chris. Det syntes i blicken att han visste att han hade gjort fel och nu förväntade sig att få skäll för det, men Chris sprang snabbt fram och kramade om honom: "Det gör ingenting, det är sådant som händer!". Antagligen en av få gånger som pojken får höra det.

Det var en av pojkarna som spelade i flipflops - de andra hade skor av olika slag - och Chris förklarade att Shane var lagets "bully". Så fort han får chansen slår och mobbar han de andra pojkarna. Inte svårt att lista ut varifrån det beteendet kommer ifrån.. Chris beskrev det som ett av de svåraste uppdragen, att integrera pojkar som Shane och utveckla deras sociala kompetens.

Matcherna fortsatte med de olika åldersgrupperna under hela dagen, men för sjuåringarna var det bara en match den här gången. Eftersom GCU inte har fortlöpande finansiering har de inte råd att ge barnen mellanmål på lördagarna, utan de får det "bara" efter träning alla vardagar. De familjer som har råd är ombedda att skicka med sina barn en slant för att bidra till domarkostnader (ca 20 kr/match), medan inträdet till fotbollsplanen (1 kr per barn) betalas av GCU så att alla ska kunna vara med. Så de barn som kan har med sig en slant som de alla ger till Chris, och efter att ha betalat domaren delar han ut pengarna igen - men fördelar pengarna så att alla får något att köpa ett litet mellanmål för. Jason som hade med sig ca 14 kr (mest pengar), fick tillbaka 7 kr och till exempel Shane och Keano som inte hade med sig något fick 3 kr var.

GCU-bussen skjutsade hem de barn som bor långt bort medan övriga fick gå hem. Jag och Chris åkte med bussen och han berättade lite om Heideveld på vägen tillbaka. Det finns två saker som får livet att gå runt i Heideveld, droger och vapen. Vi åkte förbi ett område med lägenhetshus - inte som svenska lägenhetshus, utan hus som under apartheid-tiden fungerade som "vandrarhem" för unga svarta män som skulle arbeta i städerna men inte fick bo där. En våning har fyra rum, på ungefär 8-10 kvadratmeter, där varsin familj bor med ett gemensamt allrum där det finns en kran med rinnande vatten. Laga mat får man göra utanför. Chris pekade på dem och sa: "Säljer du droger i det huset, måste du skapa dig ett gäng så att du kan sälja i hela området. Sen blir det viktigaste målet i ditt liv att ta dig över till andra sidan gatan till nästa område och skjuta alla där som säljer droger så att du kan sälja där också." Som naiv svensk undrade jag var de får tag i alla vapen och fick till svar: "Det är lätt. Och har du inget vapen är det ju bara att döda en polis och ta hans vapen. As easy as that." Vi åkte förbi en kyrka och han kommenterade det som om han hade sagt något alldagligt om vädret: "Där är kyrkan. Det är begravning där varje lördag eftersom det skjuts så mycket folk."

23-årige Chris berättade om hur fotbollen hade påverkat hans eget liv och att han nog inte hade varit där han är idag om han inte hade haft sporten som central punkt i livet. Han växte upp själv med sin mentalsjuka mamma och hade inget stöd hemifrån. En dag fick han en lillebror som han helt plötsligt också behövde ta hand om. Han hamnade i fel kretsar (de flesta kretsar i dessa områden är tyvärr "fel kretsar") och det gick inte bra för honom i skolan. Men han spelade fotboll och hans idrottslärare tog hand om honom och hans talang. Läraren började ta hand om honom och tog med lunch till honom varje dag i skolan, ofta det enda målet mat han fick. Andra lärare började också ta sig an honom och han förbättrade sina skolresultat och fick ett stipendium för att studera i Johannesburg eftersom han var så duktig på fotboll. Han berättade glatt att han hade fått åka till Gothia Cup i Sverige när han var yngre för att spela. Nu ville han ge andra barn samma möjlighet som han fick att förändra sin livssituation, och sedan tre månader jobbade han med GCU. Även om lönen inte är mycket att tala om, den räcker till transportkostnader och lite till, så är det inte det som är huvudsaken: "I do it for the kids"

Fler Chris och Mario behövs - och inte bara i Sydafrika. Fattigdom i städer är så mycket hårdare än fattigdom på landet. I Heideveld tar de Darwin på allvar, där är det "survival of the fittest" som gäller - annars kanske du blir en av alla som begravs i den lilla kyrkan varje lördag.