De kvarvarande två skolorna gjorde sitt bästa för att organisera sina barn medan jag organiserade "barnen som alltid är på planen"... och det var en del. Det var hur många barn som helst och vi fick snabbt överge vårt schema med träningsstationer - hela konceptet gick förlorat med så stora grupper trots att vi organiserade barnen i två grupper, en som fick spela på förmiddagen och en på eftermiddagen. Förmiddagsgruppen fick en frukostmacka och alla barn delades in i lag om fyra för att sedan spela en turnering som vi fick styra upp på en kvart. Våra tränare Sualé, Dacio, Ivan, Ignacio och Higino hade hand om var sin plan med hjälp av Sarita som var med för första gången. Vi hade 17 flicklag och 13 pojklag totalt under dagen - första gången mer flicklag än pojklag! Och det spelade ingen roll att det inte var träningsstationer utan bara turnering istället - bara de fick spela var de glada. Majoriteten av barnen var 10-13 år och de som var äldre fick bli "coach" för ett lag och de yngre fick låna en boll att spela med vid sidan av planen. Men inte för att de spelade så mycket, jag hade fem sjuåringar i hälarna i stort sett hela dagen - de som förra fotbollsfesten utgjorde mitt "Ball-Team". Det märks att barnen saknar ömhet, det enda de vill är att bli sedda och känna närhet. Mina små följeslagare ville hålla mig i handen, stryka mig över armen, dra i shortsen eller bara på något sätt röra vid mig och jag försökte ge dem så mycket uppmärksamhet jag kunde utan att negligera de andra 170 barnen...
När förmiddags-barnen hade avslutat sin turnering med laget Cariocas som vinnare på flicksidan och Xipa 17 som vinnare på pojksidan samlade vi barnen i den lilla skugga som finns i väntan på lunch. Domingos från GIZ pratade med pojkarna om hygien och visade hur man ska tvätta sig ordentligt medan jag, denna gång med hjälp av Sualé (en av våra Futebol dá forca-coacher), pratade med flickorna om deras drömmar som de sedan fick rita. En av flickorna, som ville bli fotbollsproffs som de flesta av dem, hade skrivit vid sidan av sin bild: Sim, ela pode! Ja, hon kan! Precis som det stora trycket på magen på min och Sualés Futebol dá forca-tshirts. Det är häftigt att det börjar få genomslagskraft inte bara för tränarna men även för tjejerna själva!
Sedan bytte vi grupper och pojkarna fick rita sina drömmar. De lämnar blygt fram sina teckningar och alla blir lika glada för varje utrop om hur fin just deras bild är. En av pojkarna var blygare än de andra. Han kunde inte skriva sitt namn trots sina tio år eftersom han inte går i skolan. Jag försökte stava mig till hans namn med stora tydliga bokstäver och sen lyckades han skriva av bokstäverna på sin teckning. "Men titta, nu kan du ju skriva ditt namn!" Han log stolt och nickade: "Jag klarade det!".
Eftersom lunchen var sen fortsatte vi i skuggan ett litet tag till och Sualé tog över och visade barnen hur de kunde vika en liten ask av ett A4-ark. Andäktigt tittade de på när han helt magiskt förvandlade ett papper till en liten låda. 22-åriga Sualé är otroligt duktig med barn och en av de mest aktiva tränarna vi har. Han har nu börjat skriva en sång för Futebol dá forca som han vill spela in och sprida: "Tjejer kan, nu är det deras tur!" Helt fantastiskt!
Till slut kom lunchen och den lyckades dessutom bli utdelad utan bråk under ordnade former och vi kunde rätt snabbt komma igång med eftermiddagsgruppen efter att kort ha städat planen igen eftersom det skräp barnen städade undan på morgonen hade ersatts av nytt. Eftermiddagsgruppen spelade med ännu mer entusiasm än förmiddagsgruppen - de hade ju väntat hela dagen. På flicksidan vann laget Estrela do Mar och på pojksidan vann Porto. Eftermiddagsgruppen fick bananer och fick sedan gå hem nöjda efter en härlig dag som trots den kaotiska starten sedan flöt på utan problem. Barnen sprang som vanligt ropandes efter bilen när vi åkte därifrån och tyckte att det var alldelles för lång tid till den 21 april för nästa fotbollsfest i Albazine.
