Imorgon är Zixaxa bjudna på lunch av en av våra sponsorer, och då trodde jag ju att det innebar att vi var bjudna på lunch. Men efter träningen idag så förklarade huvudtränaren Zé vad det egentligen innebar: "Imorgon är vi bjudna på lunch kl. 12.00 av byggföretaget som har donerat matchställen och finansierar maten under resan. Men ingen kommer laga mat till er, ni är kvinnor. Så det är samling kl. 08.00 för att börja laga mat." (Ordagrann översättning från portugisiska.) Och där förbyttes alla leenden till nollställda ansikten, ännu en arbetsuppgift ovanpå det vanliga hushållsarbetet. Jag blir så arg och frustrerad. Här spelar de fotboll för att det är kul, och så bara för att de är tjejer blir det roliga till bara ännu en arbetsuppgift de tvingas till. Något som hade kunnat vara en rolig lagfest blir till ett måste. Och träningen slutade med sura miner och dålig stämning.
Det är så frustrerande. Mentaliteten är så djupt rotad i det vardagliga livet, att det är ett ofantligt jobb att ens rucka på den. Det känns som att det är mitt ansvar att vara positiv, men den här gången kom jag inte på något att säga. "Ingen kommer göra något för er, ni är kvinnor" ringde i öronen och luften gick ur mig. Jag sa lite halvhjärtat att vi efter Lichinga borde åka till Sverige, där minsann männen också lagar mat. Varpå Zé lovade att laga mat, och till och med att dansa, om vi vann slutspelen. Men inte förrän jag satt i chapan på väg hem började ilskan komma. Och frustrationen över att inte kunna ändra på allt på en gång.
Men det går att ändra på, sakta men säkert! Exempel från idag:
1. Jag kostade på mig att åka lite taxi idag, och taxi-chauffören visade sig ha tre döttrar som han genast ville skulle börja spela fotboll. Det spelar ingen roll var, han skjutsar gärna, så länge hans döttrar har något som håller dem borta från allt dåligt de annars kan råka ut för. Fler pappor som han behövs!
2. En tränare från Chamanculo fick låna två fotbollar av mig så att han kan organisera en turnering för tjejlag medan jag är i Lichinga. Har haft kontakt med honom sedan hans lag medverkade i den första turneringen för Futebol dá forca, men då han inte har en mobil är det rätt komplicerat. Idag fick vi prata lite längre, och det visar sig att han bara är 30 år gammal. Han ser mycket äldre ut, och det är väl klart, 30 år är ju rätt gammalt i ett land med en medelålder på 52 år. Han jobbar bara med tjejfotboll och ska medverka på den första tränarutbildningen i januari.
Lugna Favoriters morgonshow pratade om Futebol dá forca igår - jättekul! Och tack Åsa Grimberg för din donation till projektet - det betyder otroligt mycket!
