Låt mig berätta: I Maputo, Moçambique, lever unga flickor ett tufft liv. Över femtio procent av alla tjejer gifter sig innan de fyllt 18 år. Många slutar då skolan, får ansvar för ett helt hushåll och blir gravida. De drabbas ofta av våld i hemmet och sexuellt våld. En tonårsgraviditet innebär också ofta att de smittas av hiv och aids och andra könssjukdomar – något som maken ofta drar med sig in i äktenskapet.

Om mamman överlever graviditeten väntar en svår förlossning där den unga mammans kropp ofta är långt ifrån färdigutvecklad för att kunna föda ett barn. Många av tjejerna dör. De som väljer att göra abort, har ännu sämre chans att överleva. Och de vi pratar om är här är alltså barn, tolv- eller trettonåringar.

Mitt i denna krassa verklighet bestämde sig en dag 20-åriga svenska Cecilia Andrén-Nyström att göra något. Hon fick en idé om att starta ett mobilt fotbollslag som skulle åka runt på olika skolor i Maputos förorter och kunna kombinera skolan med något roligt som fotboll – ”då kanske flickornas intresse för att gå i skolan också ökade”.
Hon tog sina egna hårt ihoptjänade pengar, startade Futebol dá força, och körde på ren entusiasm.
”Mitt syfte var att stärka tjejernas självförtroende och självbestämmande genom fotbollen. Sporten blev en neutral mötesplats där de fick kunskap och kraft att förändra sin livssituation.”

Det blev inte bara ett fotbollslag. Det blev en hel nationell fotbollsturnering med tusentals unga tjejer som lyser och glänser. När jag skriver detta är ett lag, Zixaxa, ute på långresa för att förhoppningsvis bli moçambikanska mästare. I bussen får de lära sig ett och annat om sex- och samlevnad och kvinnors rättigheter.

Det är vad jag kallar äkta träningsglädje!