På kursens andra dag steg antalet deltagare från 23 till 30 - häftigt att så fort ryktet sprider sig är det fler som vill delta! Några kom från byar långt ut från Quelimane och hade inte kunnat åka tidigare. Det är en ung grupp där den äldsta är 36 år gammal och yngsta 16 år. Majoriteten är från Quelimane, men många är också från byar ute på landsbygden!
Sarita satte igång med mycket energi och fångade direkt intresset hos alla 30 volontärer! Temat för dagens första pass var planering och organisering av träning. Sarita försökte få med alla och jobbade väldigt interaktivt, vilket är svårt när majoriteten av de unga volontärerna inte vågar svara på frågor då de är rädda för att svara fel. Till exempel, för att få igång gruppen frågade Sarita: vad är ålder? Och de få som vågade svara, svarade i stil med "det är något som bestämmer hur länge en person har levt sen personen föddes, och som används för att definiera personens erfarenheter i relation till andra". Vilket visserligen är ett bra svar, men otroligt formellt. Till slut tröttnade Sarita på alla nationalencyklopedin-svar hon fick och utbröt: "jag vill inte höra fler högtravande ord, ge mig något konkret, något som faktiskt innebär något i praktiken". Och till slut lossnade det och allt fler engagerade sig i diskussionen.
När vi nu hade lärt oss hur man planerar och organiserar en träning var det dags för det praktiska - ut på fotbollsplanen! Och där såg man på riktigt hur de nya tränarna verkligen kommer kunna göra stor skillnad för tjejerna! Med full fart övade de på att vara tränare åt varandra och även om allt inte kanske var helt perfekt så kunde de rätta varandras misstag.
Än finns det en hel del att lära, mycket är en fråga om repetition. När något är helt nytt är det svårt att applicera på en gång. Första dagen ägnades nästan en timme åt att prata om självförtroende och hur tränaren kan förbättra både enskilda spelares och hela lagets självförtroende. Ändå hörde jag bara fyra positiva kommentarer under 2 timmar på fotbollsplanen, från tre av tränarna. Jag frågade dem efteråt om någon i gruppen tyckte att de hade gjort något bra under träningspasset och många tyckte att jo, det hade de! Jag frågade om det var fler än fyra personer som tyckte det. Och fick ett jakande svar. Och då undrade jag hur det kunde komma sig då att jag bara hörde fyra komplimanger under två timmar?! Slösa med beröm! Att ha en positiv tränare kan bara hjälpa laget att bli bättre, medan en negativ tränare bara kan försämra stämningen. Detta ska bankas in så att det blir norm snarare än undantag!
