Idag från kl 03.00-21.30 har jag och Sarita varit på väg norrut från Maputo. Totalt 18,5 timmar bakom ratten med ett 1,5 timmars avbrott för möte med Läkarmissionens lokala samarbetspartner i Vilankulos. Tröttsamt räcker inte för att beskriva den här dagen, men som tur var har ju Sarita och jag 5 månaders småprat att ta igen så resan har trots den otroliga omfattningen inte känts fullt så jobbig.
Jag kan ju i alla fall säga att det är mycket mer spännande att köra bil i Moçambique än vad det är att köra i Sverige. Det är en konst att trycka gasen i botten, se upp för hål i vägen, andra galna chaufförer, bussar, barn, cyklister - och allt i bägge körfälten samtidigt! Jag har aldrig spelat dataspelet GTA men tror att det nästan är mer spännande att ge sig ut på vägen här.
Totalt har vi åkt ca 110 mil. Natten tillbringar vi i Inchope, en stad som har vuxit fram runtomkring en stor rastplats. Inchope kallas också för "dödens korridor" på grund av alla som dör i hiv/aids. Alla lastbilschaufförer som åker fram och tillbaka runt landet stannar här och sover inte bara över utan passar även på med annat - utan kondom.
Jag och Sarita åkte dock aningen längre, förbi "dödens korridor" så att vi sover säkrare. Nu väntar lite middag och sen ska här sovas ordentligt innan vi fortsätter den sista biten till Quelimane imorgon.
(Dagens konstaterande: tänk vad stor skillnad det skulle göra för kvinnor på landsbygden om alla hade en skottkärra eller en cykel när de skulle hämta vatten..)
