Följ deras exempel - var med du också! Klicka här för mer information.
Besök vår nya hemsida www.futeboldaforca.com för regelbundna uppdateringar från Cecilia & Futebol dá força!
28 februari 2012
Material till första tränarkursen sponsrat!
GIZ (tyska motsvarigheten till SIDA) kommer sponsra material till Futebol dá forcas första kull med tränare. Med t-shirts, shorts, kepsar, bollar, koner, västar, visselpipor, tidtagarur m.m. kommer de första 25 tränarna kunna börja med sitt arbete redan i mars! Tack GIZ!
Festa de Futebol III
I lördags hade vi vår tredje Festa de Futebol i Albazine. Denna gång delade vi upp dagen i två åldersgrupper med 10- och 11-åringar på förmiddagen och 12- och 13-åringar på eftermiddagen. Det var fullt fullt fullt av barn som ville spela, och vi hade fullt upp med att dela in alla i grupper. En tolvårig tjej började till och med gråta för att hon trodde att hon inte skulle få spela. Denna gång hade tränarna mycket mer ansvar och tog hand om det bra, organiserade barnen och underhöll dem under väntetiden med olika lekar. Till slut var alla grupper i gång och tränade på de olika stationerna med de unga tränarna, och jag och Sascha kunde nöja oss med att titta på. Efter stationsträningen fick de spela en kort turnering medan de äldre barnen lärde sig om hygien med Domingos eller pratade med mig om deras framtidsdrömmar för att sedan rita och skriva om dem.
Pilot, musiker, läkare, lärare, advokat - drömmarna är många och tron på att följa dem liten. Vi satt i den lilla skugga som finns vid sidan av planen och bredvid oss satt ett helt gäng med föräldrar och pratade - och drack alkohol. Avsaknaden av förebilder gör att det inte alls är självklart att barnen ens bemödar sig med att ha drömmar, då de oftast inte har chansen att följa dem. Just därför är det så otroligt viktigt att ge dem kraften att fortsätta drömma, även om det bara är för en dag. En av tjejerna ville bli pilot, och när hon sa det började några av killarna skratta. Jag frågade varför de skrattade, att bli pilot är inte en dröm - det är ett mål. Ett mål som hon kommer att uppnå om hon vill och kämpar hårt. De slutade skratta och började istället ivrigt rita deras egna drömmar som fotbollsproffs.
Det viktigaste med våra Festa de Futebol är att alla barn, oavsett om de spelar eller inte, känner sig delaktiga. Alla har någon uppgift, vare sig det är att hämta bortskjutna bollar, vatten eller plocka skräp så får alla vara med. Alla får ett uppmuntrande leende. Framförallt tjejerna i Albazine älskar att ha mig där, som den enda kvinnliga förebilden de har på fotbollsplanen, och alla vill de prata med mig, hålla i mig eller bara vara nära. Det märks hur de längtar efter uppmärksamheten de får alltför sällan.
Det bästa under dagen var mitt "Ball Team". Det finns några små barn (5-6 år) som alltid är där runt planen, men som är för små för att vara med och spela, och jag hittade därför på en superviktig arbetsuppgift för dem. De var ansvariga för att lämna, hämta och vakta bollar åt tränarna. När jag bad dem sprang de iväg och hämtade en boll där, gav till en tränare här eller helt enkelt vaktade den åt mig i brist på annat. De tog sin uppgift på allvar och vaktade bollarna som om det vore diamanter. Man hade behövt gå över lik för att få tag i dem när Armando, Nandinho, Lola, Nkinho och Marcela vaktade dem med all koncentration de kunde uppbåda. Och det bästa av allt var när de fick trycka på knappen på bilnyckeln för att öppna bilen och lägga in bollarna - leendena var så stora att de knappt fick plats i ansiktet.
Mitt "Ball Team" är bara ett exempel på hur små små saker får dessa barn att känna sig behövda och delaktiga. Samhörigheten de får på fotbollsplanen ger dem en ljusglimt i en annars grå tillvaro. Och vem vet, med tillräckligt många ljusglimtar kanske det blir piloter av dem hela bunten.
Pilot, musiker, läkare, lärare, advokat - drömmarna är många och tron på att följa dem liten. Vi satt i den lilla skugga som finns vid sidan av planen och bredvid oss satt ett helt gäng med föräldrar och pratade - och drack alkohol. Avsaknaden av förebilder gör att det inte alls är självklart att barnen ens bemödar sig med att ha drömmar, då de oftast inte har chansen att följa dem. Just därför är det så otroligt viktigt att ge dem kraften att fortsätta drömma, även om det bara är för en dag. En av tjejerna ville bli pilot, och när hon sa det började några av killarna skratta. Jag frågade varför de skrattade, att bli pilot är inte en dröm - det är ett mål. Ett mål som hon kommer att uppnå om hon vill och kämpar hårt. De slutade skratta och började istället ivrigt rita deras egna drömmar som fotbollsproffs.
Det viktigaste med våra Festa de Futebol är att alla barn, oavsett om de spelar eller inte, känner sig delaktiga. Alla har någon uppgift, vare sig det är att hämta bortskjutna bollar, vatten eller plocka skräp så får alla vara med. Alla får ett uppmuntrande leende. Framförallt tjejerna i Albazine älskar att ha mig där, som den enda kvinnliga förebilden de har på fotbollsplanen, och alla vill de prata med mig, hålla i mig eller bara vara nära. Det märks hur de längtar efter uppmärksamheten de får alltför sällan.
Det bästa under dagen var mitt "Ball Team". Det finns några små barn (5-6 år) som alltid är där runt planen, men som är för små för att vara med och spela, och jag hittade därför på en superviktig arbetsuppgift för dem. De var ansvariga för att lämna, hämta och vakta bollar åt tränarna. När jag bad dem sprang de iväg och hämtade en boll där, gav till en tränare här eller helt enkelt vaktade den åt mig i brist på annat. De tog sin uppgift på allvar och vaktade bollarna som om det vore diamanter. Man hade behövt gå över lik för att få tag i dem när Armando, Nandinho, Lola, Nkinho och Marcela vaktade dem med all koncentration de kunde uppbåda. Och det bästa av allt var när de fick trycka på knappen på bilnyckeln för att öppna bilen och lägga in bollarna - leendena var så stora att de knappt fick plats i ansiktet.
Mitt "Ball Team" är bara ett exempel på hur små små saker får dessa barn att känna sig behövda och delaktiga. Samhörigheten de får på fotbollsplanen ger dem en ljusglimt i en annars grå tillvaro. Och vem vet, med tillräckligt många ljusglimtar kanske det blir piloter av dem hela bunten.
Intervjuer med våra framtida hjältar
Den första kursen för Futebol dá forca är planerad till 9-11 mars och det verkligen vimlar av intresserade för att medverka. Tyvärr är antalet deltagare begränsat till 25 stycken och vi har därför det svåra arbetet att välja ut vilka som kommer bli våra framtida tränare - våra framtida hjältar.
Vi söker ansvarstagande, drivna, engagerade unga kvinnor och män som kan bli förebilder för unga tjejer både på och utanför planen. Och det var precis vad vi hittade! Sandra och Sarita höll i intervjuerna och ställde väldigt bra frågor för att luska ut om personen i fråga var seriös och verkligen ville göra något av sin tränarutbildning. Till att börja med fick tränarna skriva ner sina personuppgifter, så vi kunde avgöra om de kunde skriva eller inte. Många hade slutat skolan tidigt, efter sjätte eller sjunde klass, medan en hel del hade gått klart eller studerade i tolfte klass (= sista året på gymnasiet). Tränarna kommer från väldigt vitt skilda delar av staden och den äldsta av dem är 38 år gammal medan den yngsta är 20 år gammal. Många har redan ett tjejfotbollslag som de tränar och andra är ivriga att starta ett när de har gått klart kursen.
När de fick frågan vilka egenskaper som är viktigast för en tränare, svarade i princip alla att det är viktigast att vara ett bra exempel för spelarna, en förebild, och att stödja dem och inte bara vara deras coach på planen utan även i livet - vilket är precis vad vi är ute efter.
Det var otroligt inspirerande att se deras entusiasm och höra dem berätta om hur de kämpar på med sina tjejer utan ordentlig plan, utan bollar, koner, västar eller knappt någonting utom sin vilja. Vi har Amosse och Nascimento med sitt program för 100 tjejer utöver sitt tjejlag som de tränar två gånger i veckan. Vi har Sualé, Francisco och Higino, alla runt 21 år, som visar stort ansvar och engagemang. Vi har Goncalo, HIV/AIDS-aktivist som vill integrera sin kunskap på det området som fotbollstränare. Vi har Bento som vill bli världens bästa coach. Manuel som jobbar, har fru och barn och ändå lägger undan pengar för att betala mellanmål och transport för sina tjejer. Arone som vill ge ett bättre liv och framförallt visa sina spelare att ett annat liv är möjligt. Blott tjugoåriga Chadreque som darrande av nervositet som vill gå vidare från att vara materialansvarig för ett damlag till att starta ett eget lag. Virginia som alltid vill vara på eller bredvid en fotbollsplan. Vi har Valdo som vill se till att inga spelare "trillar" i livet och Francisco Matimbe som vill ge allt, "vara tränare från hjärtat".
Så har vi Elias, som stolt visade bilder på sina lag. Och bland bilderna skymtade jag ett papper jag tyckte jag hade sett förut. Jag bad och få titta på det och han visade stolt upp ett flygblad: "Futebol dá Forca - Torneio sobre HIV/SIDA". Elias, som jag träffat en gång tidigare, hade fått ett liknande flygblad av mig när jag organiserade min andra turnering med temat HIV/AIDS. Utifrån det flygbladet och det jag berättade om turneringen hade han då tagit ett eget iniativ och organiserat sin egen turnering för barn ute i Michafutene med samma tema. Helt fantastiskt. Han log och viftade glatt med sitt A4: "Jag använde ditt flygblad som mall". Projektet, och dess styrka, sprider sig och det är fantastiskt att se dessa inspirerande personer - våra framtida hjältar.
Tyvärr var det väldigt många hjältar, och färre hjältinnor. Två kvinnor dök upp för intervju, varav en av dem blev uttagen. Det var en hel del som uteblev från intervjuerna, men märkbart fler kvinnor än män. Eftersom vi vill främja kvinnliga tränare, som kan framstå än bättre som förebilder för de unga tjejerna, gav vi dem en ny chans och fick då utöver Virginia, även Brezilda och Dercza. De hade inte kunnat komma på den utsatta tiden då de blev tvingade att stanna hemma och hjälpa till med hushållsarbete. Liksom många av de andra blev. Vi hoppas fortfarande på att kunna fylla några fler platser med kvinnliga deltagare, utöver de fem kvinnliga gympalärare som Utbildningsministeriet bidrar med. Det ojämnställda antalet kvinnliga och manliga tränare visar dock bara ännu mer uppenbart hur mycket dessa hjältar behövs. Nästa år vill jag ha fler kvinnliga än manliga deltagare på kurserna - och jag är säker på att det kommer gå om Futebol dá forca får ge den styrka som behövs för att nå dit.
Vi söker ansvarstagande, drivna, engagerade unga kvinnor och män som kan bli förebilder för unga tjejer både på och utanför planen. Och det var precis vad vi hittade! Sandra och Sarita höll i intervjuerna och ställde väldigt bra frågor för att luska ut om personen i fråga var seriös och verkligen ville göra något av sin tränarutbildning. Till att börja med fick tränarna skriva ner sina personuppgifter, så vi kunde avgöra om de kunde skriva eller inte. Många hade slutat skolan tidigt, efter sjätte eller sjunde klass, medan en hel del hade gått klart eller studerade i tolfte klass (= sista året på gymnasiet). Tränarna kommer från väldigt vitt skilda delar av staden och den äldsta av dem är 38 år gammal medan den yngsta är 20 år gammal. Många har redan ett tjejfotbollslag som de tränar och andra är ivriga att starta ett när de har gått klart kursen.
När de fick frågan vilka egenskaper som är viktigast för en tränare, svarade i princip alla att det är viktigast att vara ett bra exempel för spelarna, en förebild, och att stödja dem och inte bara vara deras coach på planen utan även i livet - vilket är precis vad vi är ute efter.
Det var otroligt inspirerande att se deras entusiasm och höra dem berätta om hur de kämpar på med sina tjejer utan ordentlig plan, utan bollar, koner, västar eller knappt någonting utom sin vilja. Vi har Amosse och Nascimento med sitt program för 100 tjejer utöver sitt tjejlag som de tränar två gånger i veckan. Vi har Sualé, Francisco och Higino, alla runt 21 år, som visar stort ansvar och engagemang. Vi har Goncalo, HIV/AIDS-aktivist som vill integrera sin kunskap på det området som fotbollstränare. Vi har Bento som vill bli världens bästa coach. Manuel som jobbar, har fru och barn och ändå lägger undan pengar för att betala mellanmål och transport för sina tjejer. Arone som vill ge ett bättre liv och framförallt visa sina spelare att ett annat liv är möjligt. Blott tjugoåriga Chadreque som darrande av nervositet som vill gå vidare från att vara materialansvarig för ett damlag till att starta ett eget lag. Virginia som alltid vill vara på eller bredvid en fotbollsplan. Vi har Valdo som vill se till att inga spelare "trillar" i livet och Francisco Matimbe som vill ge allt, "vara tränare från hjärtat".
Så har vi Elias, som stolt visade bilder på sina lag. Och bland bilderna skymtade jag ett papper jag tyckte jag hade sett förut. Jag bad och få titta på det och han visade stolt upp ett flygblad: "Futebol dá Forca - Torneio sobre HIV/SIDA". Elias, som jag träffat en gång tidigare, hade fått ett liknande flygblad av mig när jag organiserade min andra turnering med temat HIV/AIDS. Utifrån det flygbladet och det jag berättade om turneringen hade han då tagit ett eget iniativ och organiserat sin egen turnering för barn ute i Michafutene med samma tema. Helt fantastiskt. Han log och viftade glatt med sitt A4: "Jag använde ditt flygblad som mall". Projektet, och dess styrka, sprider sig och det är fantastiskt att se dessa inspirerande personer - våra framtida hjältar.
Tyvärr var det väldigt många hjältar, och färre hjältinnor. Två kvinnor dök upp för intervju, varav en av dem blev uttagen. Det var en hel del som uteblev från intervjuerna, men märkbart fler kvinnor än män. Eftersom vi vill främja kvinnliga tränare, som kan framstå än bättre som förebilder för de unga tjejerna, gav vi dem en ny chans och fick då utöver Virginia, även Brezilda och Dercza. De hade inte kunnat komma på den utsatta tiden då de blev tvingade att stanna hemma och hjälpa till med hushållsarbete. Liksom många av de andra blev. Vi hoppas fortfarande på att kunna fylla några fler platser med kvinnliga deltagare, utöver de fem kvinnliga gympalärare som Utbildningsministeriet bidrar med. Det ojämnställda antalet kvinnliga och manliga tränare visar dock bara ännu mer uppenbart hur mycket dessa hjältar behövs. Nästa år vill jag ha fler kvinnliga än manliga deltagare på kurserna - och jag är säker på att det kommer gå om Futebol dá forca får ge den styrka som behövs för att nå dit.
27 februari 2012
Lurdes Mutola Foundation + Football for Worldwide Unity = Sant
Nu är det påskrivet och klart! Jag och Football for Worldwide Unity är nu oficiella partners med Lurdes Mutola Foundation för att genomföra projektet: "Futebol Femenino em Movimento" (Damfotboll i rörelse), där "Futebol dá força" (Fotboll ger styrka) är huvudprojektet, men där även uppföljaren "Meninas de Ouro" (Guldtjejerna) ingår. Detta är Lurdes Mutola Foundations idé för att motivera tjejer ännu mer till att spela fotboll: genom att skapa provinsiella lag (liknande stadslag i Sverige) där de bästa spelarna från varje provins olika "Futebol dá força-lag" får tillfälle att träna och spela på en högre nivå och representera sin provins i en nationell turnering.
Ännu undrar jag ibland om jag bara jobbar för Football for Worldwide Unity, eller om jag också jobbar för Lurdes Mutola Foundation då jag ofta får se till att saker och ting sker där också. De är väldigt långsamma med sitt administrativa arbete och jag försöker nu få dem att skynda på och skriva kontrakten med Sandra och Sarita som projektkoordinatörer. Med kontrakt i hand och löfte om lön vid den mån projektet får tillräcklig finansiering, tror jag att de kommer kunna jobba på en högre nivå, mer motiverade och även med mer legitimitet. Tyvärr har Sandra och Sarita själva inte det självförtroendet än att själva trycka på för att få sina kontrakt, utan de har bett mig hjälpa dem med detta. Liksom det är jag som ordnar deras visitkort, vilket ger dem ännu mer legitimitet och får dem att känna sig mer profesionella, någon att ta på allvar. Hur som helst är nu processen igång och förhoppningsvis blir kontrakten färdiga inom kort så att de får den säkerhet de behöver, både för sitt självförtroende och på papper, för att kunna göra ett gediget och bra arbete.
Ännu undrar jag ibland om jag bara jobbar för Football for Worldwide Unity, eller om jag också jobbar för Lurdes Mutola Foundation då jag ofta får se till att saker och ting sker där också. De är väldigt långsamma med sitt administrativa arbete och jag försöker nu få dem att skynda på och skriva kontrakten med Sandra och Sarita som projektkoordinatörer. Med kontrakt i hand och löfte om lön vid den mån projektet får tillräcklig finansiering, tror jag att de kommer kunna jobba på en högre nivå, mer motiverade och även med mer legitimitet. Tyvärr har Sandra och Sarita själva inte det självförtroendet än att själva trycka på för att få sina kontrakt, utan de har bett mig hjälpa dem med detta. Liksom det är jag som ordnar deras visitkort, vilket ger dem ännu mer legitimitet och får dem att känna sig mer profesionella, någon att ta på allvar. Hur som helst är nu processen igång och förhoppningsvis blir kontrakten färdiga inom kort så att de får den säkerhet de behöver, både för sitt självförtroende och på papper, för att kunna göra ett gediget och bra arbete.
26 februari 2012
Ungdoms- och Sportministeriet hakar på!
Med Utbildningsministeriet bakom oss och det nyvunna självförtroendet åkte vi i torsdags till Ungdoms- och Sportministeriet där mina projektkoordenatörer höll en lysande presentation av projektet. Och ministeriet var genast med oss! Och inte bara med oss - för oss! De kommer ordna sponsorer åt oss och sammanföra oss med andra projekt som jobbar med att främja kvinnors plats i samhället på nationell nivå. De lovade viss hjälp med material och organisation, men det bästa av allt: en person i varje provins kommer jobba för dem med oss och ansvara för projektet på provinsiell nivå. Denna person kommer ha kontakten med tränarna i respektive provins och ansvara för att koordinera dem för att underlätta projektkoordinatörernas arbete som har ansvar för 6 provinser var (totalt 11 provinser, men Nampula delar vi i två pga storleken).
Nästa vecka har vi redan möte med dem igen för att diskutera detta närmare. Dessutom ordnar de nästa vecka så att vi får träffa Hollands ambassad som har ett nationellt vattenprojekt riktat till kvinnor, UNFPA som även de har ett nationellt projekt riktat till kvinnor fokuserat på sexuell och reproduktiv hälsa samt Mocambiques Olympiska Kommitté, som eventuellt skulle kunna sponsra oss. Nu är vi verkligen igång!
Nästa vecka har vi redan möte med dem igen för att diskutera detta närmare. Dessutom ordnar de nästa vecka så att vi får träffa Hollands ambassad som har ett nationellt vattenprojekt riktat till kvinnor, UNFPA som även de har ett nationellt projekt riktat till kvinnor fokuserat på sexuell och reproduktiv hälsa samt Mocambiques Olympiska Kommitté, som eventuellt skulle kunna sponsra oss. Nu är vi verkligen igång!
CFM och bättre självförtroende
Första företagen börjar höra av sig efter att ha mottagit våra sponsorbrev och först ut var CFM, Mocambiques SJ. Den här gången bad jag Sandra hålla i presentationen, med inslag av mig och Sarita - och hon gjorde det riktigt bra. Och båda två presenterade sig stolt och sjävsäkert som projektkoordenatör! Jag körde till mötet, och det tycker att det är jättekul när jag skämtar om att jag är deras chaufför. Självförtroendet växer och växer och det är fantastiskt att se - dessa kvinnor har potential att gå långt!
CFM var väldigt intresserade och bad oss att skicka budgeten på en gång - så vi får se var det leder.
Efter mötet åkte vi för att kolla på Saschas U17-landslag som spelade mot deras bayerska motsvarighet. Där träffade vi herr Sidat, ordförande för fotbollsförbundet, och jag stegade raskt fram och hälsade glatt (han var inte lika glad) med Sandra och Sarita i släptåg, så att han var tvungen att hälsa på dem också. När vi sen stod där och kollade på matchen (1-1), viskade jag till dem: "Nu ni, tjejer, nu är det vi och Sidat - vi är på gång!" och de log stort till svar. Och nu är vi verkligen på gång - det här kommer bli något stort!
CFM var väldigt intresserade och bad oss att skicka budgeten på en gång - så vi får se var det leder.
Efter mötet åkte vi för att kolla på Saschas U17-landslag som spelade mot deras bayerska motsvarighet. Där träffade vi herr Sidat, ordförande för fotbollsförbundet, och jag stegade raskt fram och hälsade glatt (han var inte lika glad) med Sandra och Sarita i släptåg, så att han var tvungen att hälsa på dem också. När vi sen stod där och kollade på matchen (1-1), viskade jag till dem: "Nu ni, tjejer, nu är det vi och Sidat - vi är på gång!" och de log stort till svar. Och nu är vi verkligen på gång - det här kommer bli något stort!
Utbildningsministeriet med på tåget!
I onsdags var vi på möte på Utbildningsministeriet som genast omfamnade projektet! De var positiva till ett samarbete och ville sätta igång att jobba på en gång. Så redan till första kursen i början på mars kommer de skicka fem kvinnliga gympalärare som kommer starta tjejfotbollslag på sina skolor.
I Maputo finns redan lag kopplade till klubbar eller förorter, men ute i provinserna är det inte alls lika utvecklat och där kommer vi således till stor del få basera fotbollslagen i skolor - och därför är det otroligt viktigt att vi nu samarbetar med Utbildningsministeriet. De har dessutom personal i varje provins som kommer hjälpa oss på provinsiell nivå, utan att vi behöver betala för det. De ställer dessutom upp med boende i provinserna på deras olika internat till en symbolisk avgift, vilket är perfekt för tränarkurserna och för tränarna som kommer åka runt i landet i den mobila fotbollsklubben, fotbollsbussen.
Med Utbildningsministeriet bakom oss får projektet bättre förutsättningar att bli ett långsiktigt hållbart projekt som verkligen når ut till hela landet, och om vi strålade i kapp efter att ha träffat Rotary dagen innan lyste vi alla lika starkt som fullmånar när vi klev ut från ministeriet.
I Maputo finns redan lag kopplade till klubbar eller förorter, men ute i provinserna är det inte alls lika utvecklat och där kommer vi således till stor del få basera fotbollslagen i skolor - och därför är det otroligt viktigt att vi nu samarbetar med Utbildningsministeriet. De har dessutom personal i varje provins som kommer hjälpa oss på provinsiell nivå, utan att vi behöver betala för det. De ställer dessutom upp med boende i provinserna på deras olika internat till en symbolisk avgift, vilket är perfekt för tränarkurserna och för tränarna som kommer åka runt i landet i den mobila fotbollsklubben, fotbollsbussen.
Med Utbildningsministeriet bakom oss får projektet bättre förutsättningar att bli ett långsiktigt hållbart projekt som verkligen når ut till hela landet, och om vi strålade i kapp efter att ha träffat Rotary dagen innan lyste vi alla lika starkt som fullmånar när vi klev ut från ministeriet.
Rotary igen
I samband med att vi skickade ut sponsorbreven hörde vi av oss till Rotary Clube de Polana igen. De har inte hört av sig sedan de utlovade hjälp och inte svarat när jag försökt kontakta dem - men denna gång var det snabba puckar och vi blev inbjudna för att presentera projektet igen redan samma kväll.
Projektet har ju vuxit en hel del sedan vi var där sist och det tog emot utvecklingen väldigt positivt. De har redan lagt till projektet i sin portfolio av projekt som de stödjer, men har i nuläget inte resurser att använda för att ge oss det vi behöver. De kommer dock börja nästa vecka med att söka sponsorer och samla in pengar via olika evenemang som då kommer gå till projektet!
Innan vi påbörjade presentationen, presenterade vi oss själva och jag tvingade Sandra och Sarita att presentera sig som projektkoordinatörer. De vände och vred på sig, de har ju inte skrivit på något kontrakt och det är ju inte officiellt och det fanns ingen hejd på svepskäl för att de skulle slippa. Jag stod på mig och båda två mumlade fram att de jobbade som koordinatörer för projektet. De är inte vana vid att ha en titel, och framförallt inte att självsäkert stå på sig och föra sig i kretsar med folk som "är något". Men sakta men säkert ser jag hur de blir säkrare och säkrare, och båda två strålade ikapp med mig efter mötet när vi fått bekräftat att Rotaryklubben verkligen vill hjälpa till!
Donation till Clube Nova Alianca
I tisdags var jag och besökte Clube Nova Alianca, för att ge dem det material jag utlovade när jag var där på "audiens" i lördags. Materialet, som är mitt egna privata medtaget från Sverige, bestod bl.a. av åtta bollar, två visselpipor, ett tidtagarur samt information om våld mot kvinnor och var man ska vända sig om det inträffar - och vikten av att faktiskt vända sig någonstans! - och kondomer. Detta kommer användas i deras flickfotbollssatsning. Två tränare, Amosse och Nascimento, jobbar i samarbete med närliggande skolor som varje dag kommer skicka ca 100 flickor att träna på den lilla sandplanen. Femtio flickor tränar ett pass på morgonen och femtio nya tränar ett på eftermiddagen, eftersom de går i skolan i skift.
Tidigare hade klubben två bollar, så även om det material jag kunde bidra med inte är mycket med svenska mått mätt är det väldigt mycket värt här. Jag fick träffa klubbens ordförande och det fanns ingen hejd på deras tacksamhet. Det är så fantastiskt att se hur glada de blir, och förhoppningsvis ännu mer fantastiskt när jag får komma och se arbetet med flickorna också.
De visade mig bollar som de hade använt förra veckan - fyra stycken helt söndertrasade. Med det grova underlaget, värmen och hundratals barn som spelar håller bollarna inte länge. Goda nyheter är att de har fått löfte om att få planen fixad - uttjämnad och med ny sand. De åtta bollarna kommer nog inte hålla länge ändå, men jag gav dem några kriterier att uppfylla och utlovade mer material i den mån jag tycker att kriterierna har uppfyllts. Först och främst måste materialet användas till flickfotbollen i första hand; Planen måste hållas städad från skräp, stenar och glasskärvor; Mängden alkohol som konsumeras i närheten av planen måste minska; och de måste arbeta med det äldre tjejlaget som de har med utbildning och rådgivning om pubertet, sexualitet och sexuella och reproduktiva rättigheter.
Jag har stora förhoppningar om att detta faktiskt kommer uppfyllas, och det syns att mitt förtroende gör tränarna gott. De har en viktig uppgift att fylla och jag tror att de kommer lyckas - och med det förtroendet tror de också på sig själva!
Tidigare hade klubben två bollar, så även om det material jag kunde bidra med inte är mycket med svenska mått mätt är det väldigt mycket värt här. Jag fick träffa klubbens ordförande och det fanns ingen hejd på deras tacksamhet. Det är så fantastiskt att se hur glada de blir, och förhoppningsvis ännu mer fantastiskt när jag får komma och se arbetet med flickorna också.
De visade mig bollar som de hade använt förra veckan - fyra stycken helt söndertrasade. Med det grova underlaget, värmen och hundratals barn som spelar håller bollarna inte länge. Goda nyheter är att de har fått löfte om att få planen fixad - uttjämnad och med ny sand. De åtta bollarna kommer nog inte hålla länge ändå, men jag gav dem några kriterier att uppfylla och utlovade mer material i den mån jag tycker att kriterierna har uppfyllts. Först och främst måste materialet användas till flickfotbollen i första hand; Planen måste hållas städad från skräp, stenar och glasskärvor; Mängden alkohol som konsumeras i närheten av planen måste minska; och de måste arbeta med det äldre tjejlaget som de har med utbildning och rådgivning om pubertet, sexualitet och sexuella och reproduktiva rättigheter.
Jag har stora förhoppningar om att detta faktiskt kommer uppfyllas, och det syns att mitt förtroende gör tränarna gott. De har en viktig uppgift att fylla och jag tror att de kommer lyckas - och med det förtroendet tror de också på sig själva!
Sponsorer
En hektisk vecka startade med en trög irriterande måndag. Jag borde vid det här laget vara van, men häpnas varje gång över avsaknaden av iniativförmåga hos mina två mocambikiska projektkoordinatörer. Det är en inlärningsprocess, då att ta egna initativ inte är något kvinnor (och andra också för den delen) i det här landet får utrymme för och det är alltså helt nytt - men det redan mycket bättre än det var i september förra året när vi började, så framåt går det! Hela måndagen ägnades åt att skriva sponsorbrev till ett sextiotal företag. Mocambique kräver fortfarande oficiella brev undertecknade av organisationens chef, med stämplar och alla fina titlar och artighetsfraser ni kan tänka er, som sedan måste delas ut för egen maskin då postsystemet här inte fungerar.
Hela processen gick väldigt trögt och utan att jag sa exakt vad som behövdes göras blev inget gjort. När väl alla brev var utskrivna och påskrivna, började den omständiga processen att åka runt och dela ut dem - men till slut hade vi fått i väg sponsorbrev till de största företagen i landet samt en del internationella företag.
Budgeten för de tre planerade åren ligger på ca 2,1 miljoner svenska kroner om året. Detta går dels till kontor i Maputo samt i Quelimane (mer strategiskt placerat mitt i landet, för att nå ut till centrala och norra delarna av landet) med logistik och personalkostnader (två mocambikiska kvinnliga projektkoordinatörer), dels till att rent praktiskt genomföra projektet:
Genom att specialutbilda unga fotbollstränare syftar projektet till att öka unga kvinnors självförtroende och förmåga att bestämma över sina egna liv, med fotboll som medel. Utbildningen består av tre delar: teori och praktik, beteende som tränare gentemot spelare och medel för att förändra/förbättra tjejernas livssituation. Den sista, och viktigaste, komponenten består av utbildning om mänskliga rättigheter med fokus på kvinnors rättigheter, förebyggande utbildning om vikten av familjeplanering och användning av preventivmedel för att förhindra spridningen av HIV/AIDS och tidiga och oönskade graviditeter samt kvinnors rätt till självbestämmande med motivation och företagsamhet som utgångspunkt. Värderingarna som tränarna får tar de sedan med sig ut på fotbollsplanen och förmedlar genom sporten till tjejerna själva, som sedan kan använda styrkan de får på planen i sitt vardagliga liv. Med unga tränare, många av dem själva kvinnor, får tjejerna även förebilder att se upp till och ta efter. För att vidare motivera spelarna kommer de talanger som växer fram i satsningen ges chansen att spela i provinsiella lag i en nationell tävling.
Tränarkurserna kommer äga rum i alla provinser med 24 deltagare per gång, som efter kursen ges grundläggande material. Parallellt med kurserna kommer en mobil fotbollsklubb, en fotbollsbuss, åka genom landet för att stödja tränarna i deras arbete. På så sätt nås tjejer i hela landet, och framförallt tjejer på landsbygden där behovet är störst.
För att kunna genomföra projektet i sin helhet behövs dock finansiell hjälp, som tyvärr för tillfället saknas. Jag, Football for Worldwide Unity och Lurdes Mutola Foundation hoppas därför på att hitta intresserade samarbetspartners som kan stödja Futebol dá força, och på så sätt ge Moçambiques unga kvinnor en bättre framtid, både på och utanför fotbollsplanen! Förhoppningsvis nappar några av dem som har fått sponsorbrev. Är du och ditt företag också intresserade? Maila c.andrennystrom@gmail.com för mer information och budgetunderlag.
Var med och gör skillnad!
Var med och gör skillnad!
20 februari 2012
"Vilken match?! Jasså, du pratar om damfotboll..."
En tysk delegation från Bayerns fotbollsförund är här tillsammans med det bayerska U-15 herrlaget som ska spela mot mocambikiska U-17 herrlandslaget, som min kollega Sascha tränar. De bjöd mig på middag igår kväll då jag har hjälpt till att organisera fotbollsdagarna (Festa de Futebol), som vi har haft på planen i Albazine, som är finansierad av det Bayerska fotbollsförbundet. Med på middagen var också Mocambiques tyske landslagstränare och Mocambiques ordförande för fotbollsförbundet (som numera hälsar på mig).
Det var en trevlig tillställning och de ville höra mycket om Futebol dá forca, och förhoppningsvis kan det leda till vidare samarbete. Jag ska hjälpa dem att starta upp ett tjejlag på "deras" plan i Albazine, och då hjälper de mig med Futebol dá forca. Eftersom Mocambiques fotbollsförbund är ekonomiskt beroende av det Bayerska, är det ett viktigt stöd för mig, även om jag hoppas på att det inte bara blir moraliskt stöd utan att jag också blir ekonomiskt beroende av dem.
Jag och Gert Engels (langslagstränaren) pratade om damlandslagets första internationella match i Zimbabwe som spelades igår under dagen, men ingen av oss hade hört något resultat. Men med på middagen var även ordföranden för damfotbollskommittén och Gert passade därför glatt på att fråga honom, då han om någon borde veta, och möttes av ett stort frågetecken: "vilken match?". När han väl insåg vilken match Gert pratade om, visade det sig - surprise surprise - att han inte hade en aning om hur det hade gått (förlust med 4-0 fick jag veta idag).
För mig inte särskilt förvånande, men en ögonöppnare för tyskarna som nu förstår att motvinden jag jobbar i blåser rätt hårt.
Det var en trevlig tillställning och de ville höra mycket om Futebol dá forca, och förhoppningsvis kan det leda till vidare samarbete. Jag ska hjälpa dem att starta upp ett tjejlag på "deras" plan i Albazine, och då hjälper de mig med Futebol dá forca. Eftersom Mocambiques fotbollsförbund är ekonomiskt beroende av det Bayerska, är det ett viktigt stöd för mig, även om jag hoppas på att det inte bara blir moraliskt stöd utan att jag också blir ekonomiskt beroende av dem.
Jag och Gert Engels (langslagstränaren) pratade om damlandslagets första internationella match i Zimbabwe som spelades igår under dagen, men ingen av oss hade hört något resultat. Men med på middagen var även ordföranden för damfotbollskommittén och Gert passade därför glatt på att fråga honom, då han om någon borde veta, och möttes av ett stort frågetecken: "vilken match?". När han väl insåg vilken match Gert pratade om, visade det sig - surprise surprise - att han inte hade en aning om hur det hade gått (förlust med 4-0 fick jag veta idag).
För mig inte särskilt förvånande, men en ögonöppnare för tyskarna som nu förstår att motvinden jag jobbar i blåser rätt hårt.
Förändring på väg
Jag blev uppringd av en fotbollstränare som bad om min "audiens" för att presentera något för mig ute i Xipamanine. Ja, jag är ju inte medlem av kungafamiljen direkt men gick med på att de skulle få "audiens" och åkte ut till dem i lördags. Jag kom till Clube Nova Alianca och blev mött av klubbens styrelseordförande, två tränare som arbetar med flickfotboll samt flicklagets "gudmor", en kvinna som har jobbat som aktivist emot HIV/AIDS innan pensionen och nu fortsätter detta arbete som pensionär med fotbollstjejerna. De var uppklädda för finbesöket och hade tagit fram plaststolar med alla ben intakta så att jag kunde få sitta och se på matcherna de hade organiserat för dagen.
Den lilla sandplanen låg som i en oas bland plåtskjulen, omgärdad av en mur. Trots glasskärvor, stora vassa stenar och annat skräp spelade pojkar i tioårsåldern barfota i full fart. Det var massor av andra barn runt planen och tittade på, och utanför klubbhuset satt ett gäng unga män och diskuterade glatt och högljutt med musik dunkande ur en bil parkerad vid sidan av planen. De visade stolt upp klubbhuset som spanjorer hade finansierat, och fint var det. De hade ett "centro social", en bar där de tyvärr nästan bara sålde alkohol men som fungerade som samlingsplats för boende i området. Mötessal, förråd, toaletter - både dam och herr - samt omklädningsrum med dusch fanns i resten av byggnaden. Egen vattenförsörjning tillät att vem som helst kunde duscha där berättade de stolt. Bakom klubbhuset fanns också ett hälsocenter som tyvärr hade stängt förra året eftersom Hälsoministeriet inte kunde fortsätta finansiera verksamheten. Där hade de tidigare bedrivit bl.a. HIV/AIDS rådgivning.
Efter att ha visats runt i klubbhuset, fick jag slå mig ner på plaststolen och se de något äldre pojkarna spela match innan höjdpunkten kom; de hade organiserat en tjejfotbollsmatch för min skull med det tjejlaget de har arbetat med där i fem år. Tyvärr är de inte så många så de spelade mot ett av pojklagen - men de spelade bra! De har mycket potential, men eftersom de saknar regelbundna matcher har de inte många chanser att få erfarenheten som behövs för att utvecklas. Innan matchen fick jag hälsa på alla tjejer och många av dem visste redan vem jag var och vad jag hette, och de sken upp när jag lyckades upprepa deras namn och pratade med varenda spelare individuellt.
Sedan var det dags för deras presentation av "något" som var anledningen till besöket. Och detta "något" imponerade verkligen på mig! De två tränarna har planerat ett program för att få igång flickfotboll genom att slå ihop de två förorterna Xipamanine och Chamanculo. De har startat ett samarbete med fyra skolor i närområdet som kommer skicka flickor för att spela fotboll, tre gånger per vecka i ena förorten och tre gånger i den andra. 50 flickor mellan 10-13 år kommer träna på förmiddagen och 50 på eftermiddagen (eftersom de går i skolan i skift). De två tränarna kommer hålla i det hela med hjälp från spelare i det tjejlag som de redan har.
Helt fantastiskt initiativ. Med på mötet var även lagkaptenen och vice lagkaptenen i flicklaget, vilket visar på att de tar dessa tjejer på allvar. De bad om att de unga tjejer som vill engagera sig också skulle få möjlighet att gå på den första tränarkursen nu i början på Mars, så jag ska se vad jag kan göra för att det ska gå. Det är redan väldigt många som vill gå och då måste jag prioritera de som är något äldre som kommer träna egna lag, men vi kanske kan hålla i en kurs speciellt för spelarna som också vill hjälpa till - i vilket fall som helst ska de absolut få chansen att genomföra detta på något sätt.
Så kom vi till problemen. Klubben har två fotbollar totalt. För att inte tala om allt annat som saknas. Jag har inte möjlighet att genom Futebol dá forca bidra med material, eftersom vi också saknar finansiering och måste prioritera projektets direkta kostnader och då framförallt den första kursen i Mars. Däremot har jag ju lite material med mig från Sverige och har nu bestämt att ge det till dem - med villkoren att det går direkt till satsningen på flickfotboll och att de börjar städa planen regelbundet så att de små barfotafötterna inte blir uppskurna på glasskärvor och vassa stenar. De bollar jag har är av dålig kvalité, men det är i alla fall bollar - och fler än två. Visselpipa, tidtagarur, kondomer och info-blad om var man ska vända sig om man blir utsatt för våld i hemmet eller sexuellt våld (för "gudmoderns" arbete) är annat som kommer med i bollsäcken.
Det är förändring på väg. Det finns många här som vill arbeta, och tänker göra det oavsett om de bara har två bollar eller inga alls, och det är fantastiskt att se vilken utdelning arbetet får. Som tränarna sa: "tjejer måste också få spela fotboll, det är lika mycket deras rättighet som killarnas".
Den lilla sandplanen låg som i en oas bland plåtskjulen, omgärdad av en mur. Trots glasskärvor, stora vassa stenar och annat skräp spelade pojkar i tioårsåldern barfota i full fart. Det var massor av andra barn runt planen och tittade på, och utanför klubbhuset satt ett gäng unga män och diskuterade glatt och högljutt med musik dunkande ur en bil parkerad vid sidan av planen. De visade stolt upp klubbhuset som spanjorer hade finansierat, och fint var det. De hade ett "centro social", en bar där de tyvärr nästan bara sålde alkohol men som fungerade som samlingsplats för boende i området. Mötessal, förråd, toaletter - både dam och herr - samt omklädningsrum med dusch fanns i resten av byggnaden. Egen vattenförsörjning tillät att vem som helst kunde duscha där berättade de stolt. Bakom klubbhuset fanns också ett hälsocenter som tyvärr hade stängt förra året eftersom Hälsoministeriet inte kunde fortsätta finansiera verksamheten. Där hade de tidigare bedrivit bl.a. HIV/AIDS rådgivning.
Efter att ha visats runt i klubbhuset, fick jag slå mig ner på plaststolen och se de något äldre pojkarna spela match innan höjdpunkten kom; de hade organiserat en tjejfotbollsmatch för min skull med det tjejlaget de har arbetat med där i fem år. Tyvärr är de inte så många så de spelade mot ett av pojklagen - men de spelade bra! De har mycket potential, men eftersom de saknar regelbundna matcher har de inte många chanser att få erfarenheten som behövs för att utvecklas. Innan matchen fick jag hälsa på alla tjejer och många av dem visste redan vem jag var och vad jag hette, och de sken upp när jag lyckades upprepa deras namn och pratade med varenda spelare individuellt.
Sedan var det dags för deras presentation av "något" som var anledningen till besöket. Och detta "något" imponerade verkligen på mig! De två tränarna har planerat ett program för att få igång flickfotboll genom att slå ihop de två förorterna Xipamanine och Chamanculo. De har startat ett samarbete med fyra skolor i närområdet som kommer skicka flickor för att spela fotboll, tre gånger per vecka i ena förorten och tre gånger i den andra. 50 flickor mellan 10-13 år kommer träna på förmiddagen och 50 på eftermiddagen (eftersom de går i skolan i skift). De två tränarna kommer hålla i det hela med hjälp från spelare i det tjejlag som de redan har.
Helt fantastiskt initiativ. Med på mötet var även lagkaptenen och vice lagkaptenen i flicklaget, vilket visar på att de tar dessa tjejer på allvar. De bad om att de unga tjejer som vill engagera sig också skulle få möjlighet att gå på den första tränarkursen nu i början på Mars, så jag ska se vad jag kan göra för att det ska gå. Det är redan väldigt många som vill gå och då måste jag prioritera de som är något äldre som kommer träna egna lag, men vi kanske kan hålla i en kurs speciellt för spelarna som också vill hjälpa till - i vilket fall som helst ska de absolut få chansen att genomföra detta på något sätt.
Så kom vi till problemen. Klubben har två fotbollar totalt. För att inte tala om allt annat som saknas. Jag har inte möjlighet att genom Futebol dá forca bidra med material, eftersom vi också saknar finansiering och måste prioritera projektets direkta kostnader och då framförallt den första kursen i Mars. Däremot har jag ju lite material med mig från Sverige och har nu bestämt att ge det till dem - med villkoren att det går direkt till satsningen på flickfotboll och att de börjar städa planen regelbundet så att de små barfotafötterna inte blir uppskurna på glasskärvor och vassa stenar. De bollar jag har är av dålig kvalité, men det är i alla fall bollar - och fler än två. Visselpipa, tidtagarur, kondomer och info-blad om var man ska vända sig om man blir utsatt för våld i hemmet eller sexuellt våld (för "gudmoderns" arbete) är annat som kommer med i bollsäcken.
Det är förändring på väg. Det finns många här som vill arbeta, och tänker göra det oavsett om de bara har två bollar eller inga alls, och det är fantastiskt att se vilken utdelning arbetet får. Som tränarna sa: "tjejer måste också få spela fotboll, det är lika mycket deras rättighet som killarnas".
9 februari 2012
Soraya från Mafalala har flyttat hem igen
Idag berättade min portugisiska lärare att den unga kvinnan, Soraya, som tog med mig till Mafalala en dag i november, nu har flyttat hem igen. Den unga tvåbarnsmamman med en arbetslös make bodde, när jag träffade henne, hemma hos makens föräldrar där hon blev hunsad som ett obetaldt hembiträde. Soraya och jag var ute i Mafalala en hel dag och pratade med unga tjejer, och deras bröder och fäder, om fotboll - och framförallt om jämställdhet. Min lärare berättade idag att han hade pratat med Soraya efter vår dag tillsammans och han hade redan märkt en skillnad hos denna unga begåvade kvinna - hennes ögon utstrålande en ny säkerhet, målmedvetenhet. Jag la märke till Sorayas självsäkerhet redan när vi träffades, hon är en smart ung kvinna med bra självförtroende. Och nu berättade min lärare att hon efter vår dag i Mafalala hade bestämt sig för att hon inte tänkte finna sig i att vara ett obetalt RUT-avdrag - hon krävde att hon, maken och deras två barn flyttade tillbaka till deras eget hem som de hade lämnat när maken blev arbetslös. Hon krävde att de tillsammans skulle klara av ett liv som de själva bestämde över. Och hon lyckades få som hon ville. De flyttade tillbaka till sitt egna hem och Soraya vill nu börja jobba, och söker - liksom maken - jobb. Min lärare sa att Soraya pratade mycket om vad jag hade sagt till tjejerna, och framförallt till deras manliga familjemedlemmar, den där dagen i Mafalala och helt enkelt bestämt sig för att ta kontroll över sitt eget liv.
Det är en otroligt häftig känsla att kunna påverka och förändra mentaliteter. Soraya är bara en av alla unga kvinnor här i Mocambique - men många bäckar små rinner till slut ut i havet. Och förändrar man riktningen på tillräckligt många bäckar kommer de så småningom rinna ut i ett nytt hav, ett hav med bättre möjligheter.
Det är en otroligt häftig känsla att kunna påverka och förändra mentaliteter. Soraya är bara en av alla unga kvinnor här i Mocambique - men många bäckar små rinner till slut ut i havet. Och förändrar man riktningen på tillräckligt många bäckar kommer de så småningom rinna ut i ett nytt hav, ett hav med bättre möjligheter.
Framsteg
Jag är nästan i chocktillstånd. Helt plötsligt är det inga konflikter, varken arbetsrelaterade eller personliga, inget gnäll, inga omständiga diskussioner om saker och ting - saker börjar flyta på. Jag har nu i en hel månad haft glada mocambikiska partners! I början trodde jag att något var fel och att jag upplevde lugnet före stormen, men det verkar som om stormen inte kommer. Tvärtom! Vi har fått till stånd ett bra samarbete mellan Lurdes Mutola Foundation och Football for Worldwide Unity, med mocambikiska fotbollsförbundets damfotbollskommité som partner. Vi håller på att engagera Utbildningsministeriet och Ungdoms- och sportministeriet här så att vi snabbt och enkelt kan nå ut till alla provinser via deras provinsiella departement. Budgeten är avslutad och vi har påbörjat sponsor-jakten. Första kursen för Futebol dá forcas framtida tränare är planerad till den 9-11 mars i Maputo, och de unga entusiastiska framtida fotbollstränarna står på kö för att få vara med. Innan kursen, den 8 mars - Internationella Kvinnodagen! - planerar vi att lansera projektet (igen: större, starkare, bättre) med Forum Mulher (Mocambiques största kvinnoorganisation) och Primeira Dama (Presidentens fru) på plats. Men som alltid när sånt viktigt folk är inblandade blir det omständigt. Vi har bett om audiens och inväntar svar ...
Och hör och häpna: idag träffade jag på herr Sidat, ordförande för Mocambiques fotbollsförbund, och han hälsade på mig! Han frågade dessutom om jag skulle åka till Zimbabwe på måndag med landslaget för deras nästa match där.. så jag kan ju dra slutsatsen att han inte riktigt vet vad det är jag gör här, men det kanske är bäst så att han tror att jag hjälper till och träna hans kära landslag.. tills vidare. Jag har i alla fall nått mitt delmål: han hälsar numera på mig. Dags för nästa delmål: få honom att satsa på damfotboll. Tja, varför ta ett steg när du kan ta två?
Hur som helst, det går framåt! Det viktigaste är att vi nu verkar ha fått till stånd ett bra samarbete mellan oss som ska fortsätta jobba med detta de tre åren vi har planerat för - den första och viktigaste grundstenen för ett hållbart utvecklande arbete är nu lagd!
Och hör och häpna: idag träffade jag på herr Sidat, ordförande för Mocambiques fotbollsförbund, och han hälsade på mig! Han frågade dessutom om jag skulle åka till Zimbabwe på måndag med landslaget för deras nästa match där.. så jag kan ju dra slutsatsen att han inte riktigt vet vad det är jag gör här, men det kanske är bäst så att han tror att jag hjälper till och träna hans kära landslag.. tills vidare. Jag har i alla fall nått mitt delmål: han hälsar numera på mig. Dags för nästa delmål: få honom att satsa på damfotboll. Tja, varför ta ett steg när du kan ta två?
Hur som helst, det går framåt! Det viktigaste är att vi nu verkar ha fått till stånd ett bra samarbete mellan oss som ska fortsätta jobba med detta de tre åren vi har planerat för - den första och viktigaste grundstenen för ett hållbart utvecklande arbete är nu lagd!
7 februari 2012
Tack Täby Sim Elit!
Vi tackar Täby Sim Elit för ert bidrag till Futebol dá força!
Hoppa upp från avbytarbänken och var med och förändra du också!
Handelsbanken 6151
Kontonummer: 555 983 048
6 februari 2012
Festa de Futebol II
Redan när vi kom fram till fotbollsplanen i Albazine tidigt på lördagsmorgonen var den fylld av barn som väntade med spänning på dagens Festa de Futebol. Den här gången involverade vi de fyra närliggande skolorna för att få med idrottslärarna i området som organisatörer. Tanken är att de själva i framtiden kommer anordna liknande aktivitetsdagar för barnen utan vår medverkan. Lärarna skulle ta med sig fyra lag om fyra barn per skola, lika mycket pojkar som flickor, med ett äldre barn som tränare per lag. Denna gång var vi stenhårda på att spelarna var tvungna att vara mellan 6-9 år gamla, vilket innebar att vi fick säga nej till många barn men att dagen överlag tjänade sitt syfte mycket bättre. En av skolorna lyckades organisera sig och kom med sina medverkande barn komplett nedskrivna på lista och allt. Övriga skolor hade inte med sig tillräckligt många barn eller också hade de alldeles för många och i fel åldrar, men efter en och en halv timme lyckades jag med konststycket att ha 32 pojkar och 32 flickor mellan 6-9 år organiserade i lag om fyra barn i varje med tränare – till och med nedskrivet på papper.
Efter att alla medverkande barn tillsammans plockat upp allt skräp, glas och sten från planen och fått i sig lite frukost började vi med stationsträning. Barnen övade koordination, skott, teknik, spelade match och lekte kull m.m. på sex olika stationer som leddes av unga engagerade killar som vill bli tränare för Futebol dá força (riktiga framtidshopp!), min kollega Sascha och mig.
Jag hade samma station som förra gången, koordination, och några av barnen som var med förra gången i december mindes några av övningarna och började utan att jag ens hunnit förklara övningen. Eftersom alla barn nu var i samma ålder gick det att anpassa övningarna mycket bättre och jag kunde fokusera mer på varje barn. Eftersom jag spenderade en och en halv timme på morgonen med att organisera barnen så hann jag lära mig de flestas namn och det gör verkligen otroligt stor skillnad när man kan tilltala ett barn med dess namn och ge henne/honom uppskattning och uppmärksamhet för den individ de är. Många av de här små barnen är otroligt hämmade, blyga och sena i den personliga utvecklingen för att de helt enkelt aldrig blir sedda.
En av de minsta flickorna, sexåriga Fló, var jag tvungen att fråga minst tio gånger vad hon hette innan jag ens kunde utläsa att hon rörde på läpparna för att hon pratade så tyst och samtidigt stirrade ner i sanden. I slutet på stationsträningen när jag hade hennes lag på min station och hon var fullt upptagen med att sula bollen framåt barfota med sina små små fötter, tittade hon upp på mig och frågade om hon gjorde rätt. Jag log mitt största leende och sa: ”precis sådär ska man göra, du gör det helt perfekt!”. Fló mötte mina ögon, för första gången, och log ett blygt leende.
Och Fló var inte ensam. Barnen strålade av glädje, och även de som inte fick vara med den här gången stod ivriga vid sidan om och tittade på, hämtade bortskjutna bollar och försökte hjälpa till och visa de små barnen hur de skulle göra (så att de fick spela lite själva också såklart). Tränarna för lagen var också de barn, mellan 10 – 16 år gamla. Dessa var också blandade tjejer och killar även om majoriteten var killar. Alla imponerade på mig väldigt och tog stort ansvar för sina fyra små spelare och ledsagade dem från station till station och hjälpte oss ”huvudtränare”. Inte bara de imponerade på mig: det var även ett helt tjejlag med lite äldre tjejer som var med förra gången som var på plats och hjälpte till med lite allt möjligt som jag bad dem om; dela ut vattenflaskor, bananer etc. De flesta barn som var där var glada att få hjälpa till och få vara med i gemenskapen, oavsett om de ens fick nudda bollen.
Efter ett varv med tio minuter på varje station delade vi barnen på hälften. Domingues, från GIZ (tyska biståndsorganet) hade en workshop med ena halvan barn om hygien medan jag arbetade med andra halvan. Jag pratade med barnen om deras drömmar om vad de vill bli när de blir stora. De flesta ville såklart bli fotbollsproffs, men det fanns också så vitt skilda yrken som läkare, mekaniker, revisorer, murare och musiker. Alla ville vara med och rita, spelare, tränare och barn som bara var där runt planen, och genom att riva papperen i två delar fick alla vara med. De visade stolt upp sina teckningar för mig efteråt innan de sprang bort för att lära sig om hygien och de andra barnen kom springande för att rita de också. Som en glad överraskning kom även de flesta pennor tillbaka. Under tiden spelade Sascha och fotografen Sidney fotboll med de lite äldre barnen som inte hade fått vara med på morgonen men som hade tjatat till sig lite tid med bollen.
Så var det bara lunch kvar, vilket gjorde att dagen slutade rätt kaotisk. Så fort det är mat med i bilden förvandlas alla söta barn till krigare som gör vad som helst för att komma över något att äta. Det gick bra till att börja med, tränarna och idrottslärarna höll de medverkande barnen organiserade och de fick alla en lunchlåda. Tanken var att vi skulle spela en miniturnering efter lunch och att alla barn skulle få en macka till mellanmål sen innan de gick hem men eftersom det var så otroligt varmt (+34 och väldigt fuktigt) bestämde vi oss för att avsluta efter lunchen. Det gjorde att vi hade massa mackor kvar, och vi tänkte då ge dessa till de övriga barnen som hade hängt runt planen hela dagen och varit med lite här och var när de fått tillfälle. Men då blev det kaos. Jag fick låsa in mig i skåpbilen med mackorna för att trycket från barnen blev för stort. Till slut lyckades vi organisera dem något och kunde dela ut mackor dock utan att lyckas undvika alla slagsmål. Det värsta är att det inte går att göra på något annat sätt, det dyker alltid upp massor av barn som inte var där tidigare så fort det vankas mat. Det gör ont i hjärtat att veta att ingen av dem får tillräckligt att äta hemma, hade de fått det hade de inte så panikartat slängt sig efter minsta tugga.
Trots det kaotiska slutet flöt dagen på utan problem och det var en väldigt lyckad dag. Fló och alla de andra barnens leenden och fina teckningar satt kvar på näthinnan långt efter att jag utmattad kommit hem. Och barnens rop efter oss när vi åkte därifrån ringde fortfarande i öronen: ”Vi ses den 25 februari! Lova att ni kommer då! Vi vill spela mer!”. Nästa Festa de Futebol blir alltså den 25 februari – även om de flesta barnen tyckte att det var alldeles för lång tid till dess: ”kan ni inte komma tillbaka imorgon?”
3 februari 2012
Tack Maria Andrén-Sandberg
Maria Andrén-Sandberg har via sin insamling till "Mais Escola Para Mim" i Magude också samlat in pengar till Futebol dá forca. Tack för ditt bidrag på 6 000 kr - det gör en enorm skillnad! 6 000 kr räcker till att förse de nyblivna tränarna med fotbollar efter en kurs. 96 fotbollar räcker långt - och alla de leenden och skratt de kommer ge upphov till är obetalbara!
Vill du också hjälpa till att förbättra unga tjejers självförtroende och ge dem tillfällen att skratta?
Handelsbanken
Kontonummer: 555 983 048
Clearingnummer: 6151
(Obs! Kontot kontrolleras av två omdömesgilla garanter för din säkerhet!)
Vill du också hjälpa till att förbättra unga tjejers självförtroende och ge dem tillfällen att skratta?
Handelsbanken
Kontonummer: 555 983 048
Clearingnummer: 6151
(Obs! Kontot kontrolleras av två omdömesgilla garanter för din säkerhet!)
Fotograf Sidney Tre-Norling på besök
Fotografen och dokumentärfilmaren Sidney Tre-Norling är här på besök i Maputo för att dokumentera projektet. Efter att ha läst krönikan om Futebol dá forca i Metro i december kontaktade han mig och frågade om han kunde komma hit i samband med hans egna resa till Sydafrika - ett erbjudande jag tog emot med öppna armar! Så han kommer vara här i en dryg månad för att fotografera och filma, några av bilderna hittar ni här på bloggen redan nu!
©Sidney Tre-Norling |
Magude
I Magude har Lurdes Mutola Foundation (LMF) ett projekt som kallas ”Mais Escola Para Mim” (”Mer skola för mig”) för flickor som kommer från familjer med svåra förhållanden som inte har råd att skicka sina döttrar till skola. Tjejerna kommer långväga ifrån ute på landsbygden och får bo på ett internat. För tillfället bor det 20 flickor där mellan 16-18 år som går i den närliggande skolan. LMF betalar deras skolgång samt kost och logi på internatet. Internatet öppnade 2008 och har idag 20 aktiva flickor. Flickorna lagar själva mat, städar och tvättar – men hushållssysslorna underlättas mycket numera av att de sedan förra året har en egen vattentillförsel och slipper gå och hämta vatten dagligen från pumpen längre bort i Magude.
Flickorna sover i sovsalar med sex flickor i varje rum. Det är snyggt och prydligt i de kala rummen med våningssängarna som enda möbel. Gardiner stänger ute den starka solen och över sängarna hänger lite teckningar som livar upp den annars trista gråa betongväggen. Flickornas personliga tillhörigheter har de i prydliga högar på golvet bredvid sängen. Toaletterna är också rena och i bra skick, det fattas en toalettring här och där, men kaklet är för det mesta helt. Vatten till toaletterna hämtas utifrån i baljor, men som sagt sedan förra året slipper de gå långväga för att hämta det utan kan bara gå utanför dörren.
I andra huset ligger allrummet och matsalen. På gröna plastbord och plaststolar serveras lunch, mellanmål och middag som tjejerna lagar i ”köket” utanför. Köket består av ett tegelhus med tre väggar som skydd för väder och vind, där flickorna på öppen eld lagar mat.
Till detta internat och de tjugo tjejer som bor där har Maria Andrén-Sandberg samlat in pengar för att ge dem skolmaterial och även för att användas i verksamheten i övrigt. Och jag var där för att överlämna skolmaterialet på plats - och för att spela lite fotboll såklart!
Efter att ha delat ut skolmaterialet satt tjejerna som på nålar och tittade med stora ögon på allt detta som personer från det där hemskt kalla landet Sverige hade gett dem. Och sedan kom det de väntade på: ”Tycker ni om att spela fotboll?” ”JA!” utropade de med en mun och studsade upp från soffan. Jag gav dem de två fotbollar som också de kom från insamlingen, och förklarade att det är mycket viktigt att studera men minst lika viktigt att ha kul! Tjejerna tittade andäktigt på de nya röda bollarna. ”Så vill ni spela?” Mer behövdes inte innan de alla var på väg för att byta om till shorts.
Några dröjde sig kvar med skolböckerna i famnen och närmade sig blygt. Till slut tog de mod till sig och frågade denna konstiga blonda svenska tjej: ”Hur många barn har du?” ”Inga, jag är bara tjugo år och barn vill jag inte ha så här ung – det får vänta!” De nickade eftertänksamt och efter lite fler trevande frågor visste de att jag jobbade som fotbollstränare i Maputo. Då blev det fart på dem också och de försvann för att byta om.
Flickorna sover i sovsalar med sex flickor i varje rum. Det är snyggt och prydligt i de kala rummen med våningssängarna som enda möbel. Gardiner stänger ute den starka solen och över sängarna hänger lite teckningar som livar upp den annars trista gråa betongväggen. Flickornas personliga tillhörigheter har de i prydliga högar på golvet bredvid sängen. Toaletterna är också rena och i bra skick, det fattas en toalettring här och där, men kaklet är för det mesta helt. Vatten till toaletterna hämtas utifrån i baljor, men som sagt sedan förra året slipper de gå långväga för att hämta det utan kan bara gå utanför dörren.
I andra huset ligger allrummet och matsalen. På gröna plastbord och plaststolar serveras lunch, mellanmål och middag som tjejerna lagar i ”köket” utanför. Köket består av ett tegelhus med tre väggar som skydd för väder och vind, där flickorna på öppen eld lagar mat.
Till detta internat och de tjugo tjejer som bor där har Maria Andrén-Sandberg samlat in pengar för att ge dem skolmaterial och även för att användas i verksamheten i övrigt. Och jag var där för att överlämna skolmaterialet på plats - och för att spela lite fotboll såklart!
Efter att ha delat ut skolmaterialet satt tjejerna som på nålar och tittade med stora ögon på allt detta som personer från det där hemskt kalla landet Sverige hade gett dem. Och sedan kom det de väntade på: ”Tycker ni om att spela fotboll?” ”JA!” utropade de med en mun och studsade upp från soffan. Jag gav dem de två fotbollar som också de kom från insamlingen, och förklarade att det är mycket viktigt att studera men minst lika viktigt att ha kul! Tjejerna tittade andäktigt på de nya röda bollarna. ”Så vill ni spela?” Mer behövdes inte innan de alla var på väg för att byta om till shorts.
Några dröjde sig kvar med skolböckerna i famnen och närmade sig blygt. Till slut tog de mod till sig och frågade denna konstiga blonda svenska tjej: ”Hur många barn har du?” ”Inga, jag är bara tjugo år och barn vill jag inte ha så här ung – det får vänta!” De nickade eftertänksamt och efter lite fler trevande frågor visste de att jag jobbade som fotbollstränare i Maputo. Då blev det fart på dem också och de försvann för att byta om.
Vi spelade på den lilla gårdsplanen, en ojämn sandplan med lite stenar uppstickandes här och var. Jag hade med mig massor av fotbollar och koner (som de aldrig hade sett förut) och satte igång med träningen. De flesta tjejer hade fotbollsshorts men ingen varken skor eller strumpor, vilket gjorde att vi inte kunde hålla på så länge då sanden var så otroligt varm i den 33-gradiga värmen. Men så kul de hade. De tjöt av skratt och sprang runt som vildar. Det spelade ingen roll att de egentligen inte förstod alla övningar, de härjade på med bollar flygande åt alla håll och kanter. Jag försökte lära mig deras namn, vilket fick dem att skina upp varje gång jag bad Benedita eller Zódera eller någon av de andra att hjälpa mig och visa en övning.
När vi fick ge upp efter en och en halv timme på den stekheta sanden krävde de svaret på frågan: ”Och när kommer du nästa gång?" Jag svarade lite undvikande att jag kommer så snart det är möjligt, men det dög inte. De krävde ett svar, så jag svarade spontant mars och tänkte att jag nog skulle hinna dit till dess. Men mars dög inte alls, de ville att jag skulle komma nu på en gång, helst redan imorgon – de kan väl inte vänta en hel månad heller!
Medan tjejerna duschade av sig fick vi äta lunch, feijoada och ris. Kyckling och pasta fanns också för oss fina gäster. Det var väldigt gott, de är duktiga på att laga mat. Nästa gång har de utlovat en utsökt mboa. Efter lunchen tågade tjejerna in sjungandes och sjöng sitt tack med handklappningar och dans. Vi dansade lite med dem också innan vi begav oss ut på N1 mot Maputo igen, nöjda med en dag full av glädjetjut som annars brukar lysa med sin frånvaro.
©Sidney Tre-Norling |
©Sidney Tre-Norling |
©Sidney Tre-Norling |
©Sidney Tre-Norling |
©Sidney Tre-Norling |
2 februari 2012
Full fart framåt
Efter två veckors hårt arbete kommer vi snart att lansera en ny hemsida för Football for Worldwide Unity. De senaste två veckorna har varit slitsamma med många sena nätters arbete. Jag har sysslat med sådana roliga saker som årsplanering och budget planering, och har därför inte uppdaterat bloggen - men jag kan lova att ni inte missar så mycket trevlig läsning om jag besparar er de roliga INSS-avgifterna, estimerade bensinkostnader eller olika kostnader för traktamenten. Nu börjar det administrativa slitet lida mot sitt slut och jag ska spendera helgen med lite arbete ute på fotbollsplan!
Imorgon fredag bär det av till Magude, norr om Maputo in i landet, där jag ska besöka en flickskola för flickor som inte har ekonomiskt stöd hemifrån för att gå i skolan och därför får gå och bo på skolan gratis. Skolan är ett projekt av Lurdes Mutola Foundation, min partner för Futebol dá forca. Jag ska dit för att överlämna skolmaterial sponsrat av Maria Andrén-Sandberg via hennes insamling från privatpersoner och Svenska Kyrkan. Jag ska också passa på och hålla i en fotbollsträning för de 38 tjejerna som går på skolan, som jag har hört älskar fotboll - det blir kul!
På lördag bär det av till Albasine för andra omgången av Festa de Futebol, som vi organiserade i december för ca 80 barn. En heldag med fotboll där vi också integrerar olika teman som barnen får lära sig om, t. ex. hygien. Jag ska hålla i en workshop om motivation, drömmar och kreativitet - så den ska jag snickra ihop nu!
Imorgon fredag bär det av till Magude, norr om Maputo in i landet, där jag ska besöka en flickskola för flickor som inte har ekonomiskt stöd hemifrån för att gå i skolan och därför får gå och bo på skolan gratis. Skolan är ett projekt av Lurdes Mutola Foundation, min partner för Futebol dá forca. Jag ska dit för att överlämna skolmaterial sponsrat av Maria Andrén-Sandberg via hennes insamling från privatpersoner och Svenska Kyrkan. Jag ska också passa på och hålla i en fotbollsträning för de 38 tjejerna som går på skolan, som jag har hört älskar fotboll - det blir kul!
På lördag bär det av till Albasine för andra omgången av Festa de Futebol, som vi organiserade i december för ca 80 barn. En heldag med fotboll där vi också integrerar olika teman som barnen får lära sig om, t. ex. hygien. Jag ska hålla i en workshop om motivation, drömmar och kreativitet - så den ska jag snickra ihop nu!
Skolbesök
Den här veckan har jag besökt två skolor i två olika förorter, bairros, till Maputo. Och att se detta med egna ögon, att se verkligheten, är nog ett måste för att förstå hur det egentligen är - och hur är det? Ja, var ska jag börja?
På skolan i Albasine går elever från första till åttonde klass. I första till femte klass, 6-10 år, finns det tre klasser per årskurs som går i skolan i tre skift. I varje klass går uppemot 90 elever, intryckta i ett klassrum med en ensam lärare framme vid svarta tavlan. De elever som inte får plats i bänkarna - de flesta - sitter tätt intill varandra på golvet med anteckningsblocket i knät. Första klassen börjar 6.40 - 10.30, då nästa klass tar över till 13.30. Sedan börjar sista skiftet elever 14.00 - 17.00. Lektionerna är 45 min långa, vilket innebär att läraren kan lägga ungefär 30 sekunder på varje elev. Fast då måste ju lektionen verkligen börja i tid, vilket den sällan gör - med den standardiserade 10-15 minuters förseningen får eleverna alltså inte ens tre timmars undervisning om dagen.
Årskurs 6 och 7 går parallellt med de yngre eleverna, med fem klasser per årskurs, i två skift: 6.40 - 11.20 samt 13.05 - 17.40. De har alltså lite mer tid i skolan. Detta år har skolan även börjat med årskurs 8, för att möta det stora antalet elever som inte har någonstans att gå i skolan. Eleverna börjar skolan 18.00 och går till 22.10 - enda tiden de får plats i klassrummen.
30 sekunder per elev ger inte lärarna en sportslig chans att ge dem adekvat undervisning, och man förstår varför utbildningsnivån är så låg.
Den andra skolan jag besökte i Laulane är för barn med svåra förhållanden hemma och för barn som helt enkelt inte har ett hem. Här går eleverna också i tre skift - men de är inte så många i varje klass. Bara runt 50 elever.
En bit ifrån den egentliga skolan finns en tillhörande flickskola, där flickor som inte har möjlighet att betala för skolgång får gå utan kostnader. Där går de i två skift och vi kom mitt emellan de två skiften och fick se ett klassrum som inte verkade ha använts på flera år. Där det en gång fanns en dörr finns nu bara en dörrkarm, och ingången till klassrummet gapar öppen för väder och vind. De få fönster som fortfarande finns ger inte mycket skydd. Taket läcker in på sina ställen och smutsen och sanden hopar sig, inte bara i hörnen utan överallt. De tre bänkarna som finns står på ända och jag frågar förvånat när skolan användes senast. Svaret hittar jag på svarta tavlan där dagens portugisiska lektion är fint nerplitad i skrivstil. Så bara några timmar tidigare var detta ett klassrum fullt av flickor som lärde sig imperfekt.
Den övriga skolan är i lite bättre skick, den saknar också dörrar och fönster lite här och var men toaletterna fungerar (eller, används i alla fall - det känner man på lukten) och det finns lite fler bänkar. Eftersom skolan denna dag har fint vitt besök avbryts lektionen och eleverna hälsar unisont på gästerna. "Hur mår ni?" bemöts av en röst från 45 elever: "Vi mår bra tack, Senhora Professora". Och sedan fortsätter de rabbla efter Senhora Professora som skriver om Marias penna i futurum på svarta tavlan. I ett annat klassrum sitter femteklassare och lär sig alfabetet. Ja, har man en halv minuts uppmärksamhet så är det nog svårt att lära sig alfabetet och kanske inte så konstigt att man inte kan det när man är 10 år. Även om några av barnen ser väldigt gamla ut för att gå i klassen. Jag tänker på några av mina fotbollstjejer som är över 20 år men fortfarande går i nionde klass - har man två barn är det svårt att hinna med studierna.
Det är inte konstigt att barn växer upp utan en egen identitet med hämmad kreativitet och självkänsla när de inte får vara individer. Du möter inte en klass med 50 individer, utan en klass, en grupp av ansikten som uttrycker samma hämmande undergivenhet.
Utanför skolan hängde några småpojkar, så vi tog fram några koner och en liten boll och spelade lite fotboll med dem. Och även om det bara varade i en kvart, så var de alla någon just då, alla en liten Ronaldo. Med en förhoppning om att den high five jag gav dem innan vi åkte därifrån i alla fall skulle hålla kvar deras leenden ännu en liten stund, begav vi oss hem igen. Medan sandvägarna efterhand byttes mot stadens gropiga asfalt, blev jag mer och mer säker på att alla små Marta:s som vi kommer nå med Futebol dá forca, som blir sedda för de individer de är kommer växa upp till självständiga, självsäkra unga kvinnor som sedan kan förändra det här landet. Och ge nästa generation Marta:s efter dem lite mer än 30 sekunders uppmärksamhet om dagen.
På skolan i Albasine går elever från första till åttonde klass. I första till femte klass, 6-10 år, finns det tre klasser per årskurs som går i skolan i tre skift. I varje klass går uppemot 90 elever, intryckta i ett klassrum med en ensam lärare framme vid svarta tavlan. De elever som inte får plats i bänkarna - de flesta - sitter tätt intill varandra på golvet med anteckningsblocket i knät. Första klassen börjar 6.40 - 10.30, då nästa klass tar över till 13.30. Sedan börjar sista skiftet elever 14.00 - 17.00. Lektionerna är 45 min långa, vilket innebär att läraren kan lägga ungefär 30 sekunder på varje elev. Fast då måste ju lektionen verkligen börja i tid, vilket den sällan gör - med den standardiserade 10-15 minuters förseningen får eleverna alltså inte ens tre timmars undervisning om dagen.
Årskurs 6 och 7 går parallellt med de yngre eleverna, med fem klasser per årskurs, i två skift: 6.40 - 11.20 samt 13.05 - 17.40. De har alltså lite mer tid i skolan. Detta år har skolan även börjat med årskurs 8, för att möta det stora antalet elever som inte har någonstans att gå i skolan. Eleverna börjar skolan 18.00 och går till 22.10 - enda tiden de får plats i klassrummen.
30 sekunder per elev ger inte lärarna en sportslig chans att ge dem adekvat undervisning, och man förstår varför utbildningsnivån är så låg.
Den andra skolan jag besökte i Laulane är för barn med svåra förhållanden hemma och för barn som helt enkelt inte har ett hem. Här går eleverna också i tre skift - men de är inte så många i varje klass. Bara runt 50 elever.
En bit ifrån den egentliga skolan finns en tillhörande flickskola, där flickor som inte har möjlighet att betala för skolgång får gå utan kostnader. Där går de i två skift och vi kom mitt emellan de två skiften och fick se ett klassrum som inte verkade ha använts på flera år. Där det en gång fanns en dörr finns nu bara en dörrkarm, och ingången till klassrummet gapar öppen för väder och vind. De få fönster som fortfarande finns ger inte mycket skydd. Taket läcker in på sina ställen och smutsen och sanden hopar sig, inte bara i hörnen utan överallt. De tre bänkarna som finns står på ända och jag frågar förvånat när skolan användes senast. Svaret hittar jag på svarta tavlan där dagens portugisiska lektion är fint nerplitad i skrivstil. Så bara några timmar tidigare var detta ett klassrum fullt av flickor som lärde sig imperfekt.
Den övriga skolan är i lite bättre skick, den saknar också dörrar och fönster lite här och var men toaletterna fungerar (eller, används i alla fall - det känner man på lukten) och det finns lite fler bänkar. Eftersom skolan denna dag har fint vitt besök avbryts lektionen och eleverna hälsar unisont på gästerna. "Hur mår ni?" bemöts av en röst från 45 elever: "Vi mår bra tack, Senhora Professora". Och sedan fortsätter de rabbla efter Senhora Professora som skriver om Marias penna i futurum på svarta tavlan. I ett annat klassrum sitter femteklassare och lär sig alfabetet. Ja, har man en halv minuts uppmärksamhet så är det nog svårt att lära sig alfabetet och kanske inte så konstigt att man inte kan det när man är 10 år. Även om några av barnen ser väldigt gamla ut för att gå i klassen. Jag tänker på några av mina fotbollstjejer som är över 20 år men fortfarande går i nionde klass - har man två barn är det svårt att hinna med studierna.
Det är inte konstigt att barn växer upp utan en egen identitet med hämmad kreativitet och självkänsla när de inte får vara individer. Du möter inte en klass med 50 individer, utan en klass, en grupp av ansikten som uttrycker samma hämmande undergivenhet.
Utanför skolan hängde några småpojkar, så vi tog fram några koner och en liten boll och spelade lite fotboll med dem. Och även om det bara varade i en kvart, så var de alla någon just då, alla en liten Ronaldo. Med en förhoppning om att den high five jag gav dem innan vi åkte därifrån i alla fall skulle hålla kvar deras leenden ännu en liten stund, begav vi oss hem igen. Medan sandvägarna efterhand byttes mot stadens gropiga asfalt, blev jag mer och mer säker på att alla små Marta:s som vi kommer nå med Futebol dá forca, som blir sedda för de individer de är kommer växa upp till självständiga, självsäkra unga kvinnor som sedan kan förändra det här landet. Och ge nästa generation Marta:s efter dem lite mer än 30 sekunders uppmärksamhet om dagen.
©Sidney Tre-Norling |
©Sidney Tre-Norling |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)