Extremt kul

Och Hillevi Wahl har även med sin nya bok om träningsglädje, Extremt kul, beslutat att hjälpa mig och projektet vidare! Futebol dá forca är extremt kul - och extremt viktigt. Hillevi Wahl kommer donera en del av intäkten per såld bok till projektet och i och med det kommer det viktiga arbetet för att tjejer ska kunna ta kontroll över sina egna liv kunna spridas till ännu fler tjejer i ett land där fotboll inte bara är extremt kul, men mest av allt: extremt viktigt!

Futebol dá forca i Metro!

Hillevi Wahl skriver om Futebol dá forca idag 21/12 i Metro:

Träningsglädjen räddar tjejernas liv

I Moçambique handlar träningsglädje om någonting helt annat än vad den gör i västvärlden. Fråga Cecilia Andrén- Nyström, 20. Träningsglädje kan rädda liv.

Träningsglädjen – hur hittar man den? Träningsglädje är högvaluta i västvärlden i dag. Många är beredda att betala stora pengar för att få hjälp att hitta lusten i motionerandet, ofta med en egen PT, personlig tränare. Samtidigt, i ett land inte alltför långt borta, handlar träningsglädjen om någonting helt annat. Om överlevnad, om stolthet och om ett gäng tjejer som gör det ingen någonsin vågade drömma om.

Låt mig berätta: I Maputo, Moçambique, lever unga flickor ett tufft liv. Över femtio procent av alla tjejer gifter sig innan de fyllt 18 år. Många slutar då skolan, får ansvar för ett helt hushåll och blir gravida. De drabbas ofta av våld i hemmet och sexuellt våld. En tonårsgraviditet innebär också ofta att de smittas av hiv och aids och andra könssjukdomar – något som maken ofta drar med sig in i äktenskapet.

Om mamman överlever graviditeten väntar en svår förlossning där den unga mammans kropp ofta är långt ifrån färdigutvecklad för att kunna föda ett barn. Många av tjejerna dör. De som väljer att göra abort, har ännu sämre chans att överleva. Och de vi pratar om är här är alltså barn, tolv- eller trettonåringar.

Mitt i denna krassa verklighet bestämde sig en dag 20-åriga svenska Cecilia Andrén-Nyström att göra något. Hon fick en idé om att starta ett mobilt fotbollslag som skulle åka runt på olika skolor i Maputos förorter och kunna kombinera skolan med något roligt som fotboll – ”då kanske flickornas intresse för att gå i skolan också ökade”.

Hon tog sina egna hårt ihoptjänade pengar, startade Futebol dá força, och körde på ren entusiasm.
”Mitt syfte var att stärka tjejernas självförtroende och självbestämmande genom fotbollen. Sporten blev en neutral mötesplats där de fick kunskap och kraft att förändra sin livssituation.”

Det blev inte bara ett fotbollslag. Det blev en hel nationell fotbollsturnering med tusentals unga tjejer som lyser och glänser. När jag skriver detta är ett lag, Zixaxa, ute på långresa för att förhoppningsvis bli moçambikanska mästare. I bussen får de lära sig ett och annat om sex- och samlevnad och kvinnors rättigheter.

Det är vad jag kallar äkta träningsglädje!

Lichinga 6-18/12 - där vi förlorade allt vi vunnit, men ändå vann

Så då var det dags för de nationella mästerskapen i damfotboll ca 2 200 km norr om huvudstaden Maputo i provinsen Niassa, en provins lika stor som Grekland. Provinshuvudstaden var i år värd för turneringen som anordnas av fotbollsförbundet med de 12 bästa lagen från hela landet. Ett av lagen var Zixaxa, Futebol dá forças pilotprojekt och första medverkande lag. 
    Av ekonomiska skäl var vi tvungna att åka buss upp, men hade privilegiet att kunna hyra en egen buss efter XPND ABs generösa sponsring. Vi samlades hela laget hemma hos min tränarkollega Zé i förorten Luis Cabral för att äta lunch och sedan ge oss iväg på den långa resan. Som vanligt med mocambikansk tid blev avresan försenad och klockan hann passera 17.00 innan ris, mjöl, fotbollar och alla väskor var instuvade i bussen. Vi kom hela hundra meter innan vi blev tvungna att stanna för att laga något under bussen… bra början! Under tiden kickade vi boll vid sidan av husen där kvinnorna förberedde middag. PTs och övriga anabola muskelberg skulle inte ha en chans mot kvinnor som dagligen stöter majs till majsmjöl för att kunna göra den traditionella majsgröten xima.
    Vi kommer iväg igen lagom till solnedgången och stannar bara en gång till innan vi är ute ur Maputo, denna gång för att kyla motorn. Chauffören och hans två hjälpredor kedjeröker men med fönstret öppet överlever jag nog trots hedersplatsen längst fram. Middagen serveras i bussen vid elva-tiden, strax efter att vi passerat Bilene, och jag som nybliven vegetarian (bästa skyddet mot magsjuka!) avstår glatt den tidigare under dagen stekta kycklingen som nu delas ut till riset ur plastpåsen som den har legat i hela dagen i solen, och nu hela kvällen under ett säte. Vi stannar för att chauffören ska få sova runt 01.00 men det blir inte mycket till sömn på det hårda trånga sätet.
    Vi rullar igen vid 04.00, och en timme senare ser vi solen gå upp över palmerna. Fyra flickor går förbi på väg till dagens arbete med hackorna över axeln, och då känns det hårda trånga sätet ändå rätt skönt att sitta på. Tyvärr får jag inte sitta så länge till, en och en halv timme senare hörs en explosion: ett däck klarade varken värmen eller vägen.

Efter ett relativt snabbt däckbyte, där en plåtbit av bussen också åker med, kan vi en timme senare åka vidare – dock inte så länge. Däck nummer två smäller ungefär 10 km utanför Maxixe och eftersom det inte finns fler extra däck byter de plats på däcken och fortsätter in till staden där vi får lösa problemet. Under tiden äter vi gårdagens sönderkokade spaghetti till frukosten, sådär härligt mjuk och saggig i värmen – dock praktiskt när man äter med sked eller hand. Väl framme i Maxixe får vi köpa ett nytt hjul och mitt på dagen är vi klara att ge oss iväg, efter att jag bestämt har sagt åt chaufförens två hjälpredor – Piff & Puff – att de absolut inte får dricka ölen de precis köpte.
    Tjejerna är på bättre humör nu när vi är på väg igen och sjunger allsång på deras modersmål Changana i bussen. Jag förstår inte vad de sjunger men hör mitt namn nämnas med jämna mellanrum – de förklarar att de sjunger att de aldrig kommer glömma ”Coach Ciss”. Det värmer mycket mer än de 38 grader som gör att doften i bussen sakta håller på att surna. Lunch tillreds i bussen, ris med lite grönsaker och sardiner i tomatsås. Efter lunch blir vi för tredje gången för dagen stoppade av trafikpolisen, men denna gång går det smidigt efter att snabbt ha fått upp en fotboll i framrutan – vem gillar inte fotboll?!
    Vi passerar Rio Save och kommer vid tio-tiden på kvällen fram till Inchope, 1 062 km från Maputo, där vi beställer middag i en baraca (skjul-varianten av restaurang). Maten, som tar lång tid att laga när man gör allt från grunden, serveras 01.00: majsgröten xima med kyckling. Med varm mat i magen var det lättare att somna i bussen – det tredje däcket satte stopp för bussresan och vi var tvungna att vänta in morgondagen.
    Och morgondagen fick en bra start med ordentlig frukost, te och fralla med en skiva processed meat. Som tur var hittade jag beef i innehållsförteckningen, och inte bara kyckling (som jag har sagt att jag äter ibland), så jag som vegetarian fick ett stekt ägg istället.
    Vi hinner också med lunch innan däcket på eftermiddagen anländer från Chimoio med chapa (minibussar som utgör kommunaltrafiken) med min tränarkollega Zé och chauffören. Under dagen hann jag med att intervjua flera spelare med fokus på deras egna kvaliteter och livssituation, med syfte att bygga upp deras självförtroende. De som inte blev intervjuade bläddrade under tiden i tidningar om HIV/AIDS och våld mot kvinnor – chaufförens Piff & Puff bläddrade de också med stor entusiasm!
    När vi väl kommer iväg efter en hel dag i Inchope, passade jag på att köpa lite cashewnötter genom rutan och fick då en rejäl åthutning: ge aldrig pengarna först! Först får du varan och sedan växeln och sen kan du betala. Jag är en naiv svensk med andra ord. Vi rullar på bra och fullmånen lyser upp så att chauffören kan kryssa mellan hålen i vägen. Vid midnatt passerar vi Rio Zambezia och vi fortsätter hela natten tills vi kommer fram till Mocuba. Där åker vi förbi en flod där ett femtiotal kvinnor tvättar sig i soluppgången medan barnen leker i vattenbrynet, en vacker syn. Vi äter frukost i Mocuba vid 05.00 och fortsätter sedan med ett stopp för att dra åt bultarna på däcken tills vi kommer till Gurué. Där blir vi igen tvungna att stanna för att fixa till ett av däcken. Staden är pittoresk och ren (!), omgärdad av berg och gröna dalar som vackert ramar in den.
    Men pittoresk, om man är negativ, kan också insinuera eftersatthet. När vi sitter och väntar på Piff & Puff som ligger i den röda sanden under bussen och lagar det som behövs går ungefär ett tjugotal tjejer förbi, alla garanterat under 18 år, varav sju av dem var höggravida eller bärandes på bebisar. Det var intressant att se Maputo-tjejernas reaktion: ”titta på de där barnen som har egna barn”. Under spelarintervjuerna framgick tydligt att majoriteten inte ville ha mer än två barn, och några nämnde även som ett av sina mål i livet att vara totalt oberoende av någon annan. Det är stor skillnad på stad och landsbygd vad gäller utveckling, och det märktes att stadsborna såg sig själva som mycket finare och bättre än de lortiga bönderna som inte ens pratade ren portugisiska…
    Runt två-tiden kan vi lämna Gurué med dess gröna berg och dalar och vi skumpar vidare genom åkrar och byar. Det har uppenbarligen regnat och den röda sanden övergår i lera, vilket gör att jag nu slipper stänga fönstret varje gång en bil åker förbi. Kvinnor och barn vinkar glatt efter bussen när vi passerar byarna – dagens stora händelse. På de stampade jordvägarna bland hyddorna, palmträden, glada pojkar med stora undernärda magar som spelar fotboll och flickor som samlas vid den välbesökta vattenpumpen är det svårt att hitta rätt och vi kör fel och får vända men passerar gränsen till provinsen Niassa halv fem på eftermiddagen.
    Vi passerar Cuamba där det trots att det varit lokalval inte syns mer än den enstaka valaffischen och en oppositionsflagga som rebelliskt vajar i vinden och trotsar regeringspartiet Frelimo som för övrigt för tankarna till George Orwells 1989. Jag har återigen täckning på mobilen men är för upptagen av att ständigt öppna fönstret igen efter att det skumpat igen för att använda den. Vid 18.30 lämnar vi Cuamba bakom oss för den sista etappen till Lichinga. De sista ca 340 km kvar till Lichinga kan liknas vid en bättre berg-och-dalbana så som vi skumpar fram på den icke-existerande vägen och jag börjar tro att Lichinga inte finns på riktigt – men till slut rullar vi in i staden 03.30 på morgonen efter fyra dagar i bussen.
    Tjejerna kommer tillrätta i skolan där de ska bo och jag går och lägger mig, hungrig efter att inte ha ätit mat sedan lunchen dagen innan, i ett hus som den irländska ambassaden varit vänliga att låna ut. Den efterlängtade duschen uteblir dock eftersom det saknas varmvatten – vilket jag senare inser är en lyxvara som jag inte kommer få njuta av i Lichinga. Vatten är en bristvara och större delen av tiden finns det inte rinnande vatten i huset överhuvudtaget utan vi får använda vattnet från kranen utomhus, om inte vattnet där också tar slut och vi helt enkelt får vara utan.
    Vi har tur och får vila första dagen och istället har vi en lätt träning på en lerig plan i närheten. Vi tar oss också bort till stadens enda arena för att kolla in motståndarna.  Mellan matcherna spelas musik och alla åskådare börjar såklart dansa. Alla tittar på mig med stort intresse, den enda vitingen på plats.
    Vi spelar vår första match dagen därpå mot Quelimane och vinner den med 5-0 efter riktigt bra spel av tjejerna! Riktigt bra att vinna första matchen, en riktig självförtroende-boost som de behövde. Jag hör mitt eget ”corpo ao corpo” från alla håll och kanter och mycket riktigt går tjejerna in med kropp i närkamperna mer nu än tidigare, och inte sådär ”tjejigt”: mesigt och klent. På kvällen fortsätter vi självförtroende-boosten med att alla får skriva positiva karaktärsdrag på sina lagkamraters tomma A4-papper som jag tejpat fast på deras ryggar. Mycket skratt och leenden under övningen, och ännu mer under läsningen efteråt.
    Vi fortsätter som vi började och vinner även andra matchen med 5-0, denna gång över Tete. Vi prövar nya unga förmågor som sätter sina bollar i nättaket när de får chansen, vilket är jättekul att se! Vårt mål är att alla 24 spelare ska få spela minst en gång under turneringen.
      P    På   På väg hem från matchen greppar en av tjejerna mikrofonen och pratar om att man inte ska ha sex för tidigt för att undvika tidiga graviditeter. Hon pratar om att det är viktigt att gå i skolan och att man får vänta med barn till sen. Efteråt frågar hon uppfordrande om jag förstod vad hon hade sagt och blev väldigt nöjd när jag hade förstått att hon ville sprida samma budskap som jag – projektet börjar få fäste!
    På kvällen är alla tränare inbjudna till ett möte med organisatörerna från fotbollsförbundet (FMF) och damlandslagstränaren. Tränarna vill prata om de uteblivna pengarna, det uteblivna materialet och den uteblivna viljan att utveckla från FMFs sida.    Landslagstränaren nickar förstående och ger en lång utläggning om en träning han en gång var på hos ett ungdomslag som bara hade en boll. Den kloka slutsatsen han drog var att det inte går att träna på bästa sätt med bara en boll, vilket inte imponerade så mycket på hans tränarkollegor ute i landet. Hans exempel är tränarnas varje träning vilket alla vet, men ingen gör något åt.
    Efter mötet fick jag sadla om och bli sjuksköterska. Chauffören hade fått en släng av malaria och jag ger honom min egen kur som jag köpte utifall att jag skulle bli sjuk, vilket jag förhoppningsvis inte blir nu när jag inte har medicin kvar. Han piggnar snabbt till igen och efter två-tre dagar är han på benen igen. Dessutom börjar han i slutet på vår vistelse torka av bord efter maten och dessutom hjälpa till med disken - utan att jag ens behöver säga till (som jag gjorde i början: varför ska tjejerna torka upp efter honom - det kan han väl göra själv?!). Han konstaterar också bestämt men eftertänksamt att, eftersom jag tycker att det är bra, ska hans sexåriga dotter få fortsätta leka med pojkarna som hon vill - och självklart ska hon, när hon blir äldre, spela fotboll!
Upp på pigga ben är inte bara chauffören utan också tjejerna nu när de är stärkta efter två ordentliga segrar. Eftersom vi står över nästa omgång matcher kör vi en träning istället med mycket bra tempo och koncentration.
    Min egen koncentration är dock lidande och jag märker hur den näringsfattiga maten gör mig allt tröttare. Ris, xima, vitt bröd, sönderkokt spaghetti – fullt med kolhydrater, men inga grönsaker eller protein och ingen frukt. Inte den bästa kosten för fotbollsspelare…

    Jag går en promenad på eftermiddagen och tappar fort bort mig bland alla hyddor, kvinnor som bär vatten och barn som leker på bilvrak. När det stundande regnet blir lite väl överhängande försöker jag hitta byöverhuvudets hus som är utmärkt med flaggor som syns på långt håll, så att jag därifrån kan hitta hem. Jag inser dock att han har rätt många hus… men lyckas ändå hitta hem innan regnet öser ner.
    Senare på kvällen fortsatte vi stärka tjejernas självförtroende. Vi tränare sa två positiva karaktärsdrag för varje spelare, ett på planen och ett utanför. Sedan diskuterade vi lagets starka och svaga punkter och tjejerna fick själva bearbeta fram en struktur för hur vi kan vända de svaga punkterna till starka.
    Den tredje matchdagen var första dagen som allt var i tid. Gruppen som ansvarade för lunchen kom i tid för att både hinna laga lunch och städa innan vi åkte till matchen 13.00. Tjejerna lagade själva alla mål mat, diskade, städade och tvättade – i Lichinga precis som hemma… Men kl. 13.00 släppte de allt vad hushållsarbete heter och krossade Manica med 6-1 efter fantastiskt samarbete på mittfältet. 

    Samma kväll bjöd damfotbollskommittén in till möte för att presentera sig själva och sina planer för framtidens damfotboll för alla tränare. Tränarna ville återigen få veta var alla de pengar öronmärkta för damfotboll som FIFA donerar varje år har tagit vägen, och liksom på det tidigare mötet undveks frågan och de hänvisades till FMFs representant som skulle komma dagen därpå. Utöver det gick mötet bra, men vi ombads stanna kvar efteråt, vilket inte var bra. De sa att vi har använt en spelare som borde varit avstängd p.g.a. utvisning i tidigare match och då brutit mot reglerna och som följd få alla matcher som hon har spelat diskvalificerade – alltså skulle de ta bort sex poäng av våra nio poäng. Men då spelaren fick rött kort i en match organiserad av fotbollsföreningen i Maputo har det ingenting att göra med en match organiserad av fotbollsförbundet på nationell nivå. Och om det nu var så, varför säger de detta först efter tre spelade matcher? Det verkar som om någon inte vill att det bästa laget ska vinna. Som tur var ordnade det sig efter ett telefonsamtal till Maputo som kunde bekräfta att det handlade om två helt olika tävlingar och vi fick behålla alla våra poäng.
    Medan vi satt och förhandlade om vår fortsatta medverkan i turneringen, samlades de övriga tränarna missnöjda efter mötet och frustrerade över att de inte får veta var ”deras” pengar har tagit vägen. Tydligen har de alla tidigare år turneringen har anordnats tilldelats ett finansiellt bidrag efter tre spelade matcher, men bidragit har alltså uteblivit i år. Många lag hade räknat med bidraget för att kunna klara kostnaderna för hemresan, bensin och mat etc. och vet nu inte hur de ska ta sig hem igen. De bestämmer sig för att i desperation bojkotta nästa omgång matcher och informerar oss om att alla tränare med sina spelare ska ockupera arenan morgonen därpå för att få FMF att dela ut bidraget – eller åtminstone tala om var pengarna har tagit vägen.
    Så på morgonen åker vi, liksom alla de andra lagen, till arenan där alla spelare tillsammans i mittcirkeln dansar och sjunger. De skanderar slagord och det är häftigt att se vilken kraft det är i deras protest. Tränarna väntar på att damfotbollskommittén och organisatörerna ska komma ner på fotbollsplanen och prata med dem på deras villkor, men de får vänta ett bra tag. Först kommer polis vilket gör stämningen än mer spänd, men de beordras snabbt av planen och istället kommer ledningen ner för att möta tränarna. Det är svårt att begripa om damfotbollskommittén är med eller emot tränarna, och istället för att samtala med tränarna är de otroligt upprörda över att ingen ”vill” spela (men vem skumpar fram över 2 000 km med buss genom hela landet om man inte vill spela?!). Istället för att se till varför de bojkottar matcherna ser de bara själva bojkottningen som sabotage. Tränarna ombeds vänta in FMFs representant senare på dagen och få prata med honom direkt för att få svar på sina frågor. Så vi åker hem och väntar.
   Och väntar. Men enligt programmet har vi match kl. 15.00 och vi åker dit ombytta och klara med alla papper i ordning så de inte skulle få för sig att börja ta bort våra poäng på nytt – men inga andra matcher har spelats under dagen och vår match följer mönstret och vi återvänder hem utan spel. I bussen på väg hem delar jag ut bananer som mellanmål och jag hör till min förvåning en av de andra ledarna gå efter mig med en skräppåse: ”skräp här, inget skräp på planen!”, precis som jag brukar tjata om när vi är på planen. Ja, det är ju tanken som räknas så om man är i en buss eller på planen spelar ingen roll – huvudsaken är att budskapet går fram!
   Vi fortsätter vänta på mötet. Chauffören och Piff & Puff kommer hem med en get som de dödar, flår och styckar till middagen imorgon. Lite annorlunda än de trevligt förpackade köttbitarna på ICA.
    Mitt i middagsslaktandet får vi besked om att sju lag har blivit diskvalificerade då de anses vara ”provokatörer”, vilket lämnar fyra lag kvar i turneringen: två lag från Maputo (varav vi är ett) och två lag från Lichinga – en riktigt politisk geografisk spridning. Och mötet vi väntar på är nu bokat till imorgon bitti, men eftersom de diskvalificerade lagen måste ge sig av omedelbart kommer bara fyra tränare kunna komma på mötet med FMFs representant och styrkan som den enade tränarkåren hade har FMF lyckats eliminera.
    Mötet blev dock inte av som planerat. De diskvalificerade tränarna valde att stanna kvar och dyka upp på mötet de med och med tumultet som utbröt bestämde sig organisatörerna att avblåsa hela turneringen. Så tråkigt slut på turneringen, och så onödigt. Det lättaste hade varit att fortsätta turneringen och sätta sig ner och prata med tränarna och komma fram till en lösning. Men nu fick tränarna istället åka hem med sina besvikna spelare som inte ens fick chansen att ta hem pokalen.       
    Inställda matcher innebär att vi måste fylla dagarna med annat och jag tar med tjejerna till marknaden där de får gå fritt och shoppa. Det spöregnar och det är svårt att kryssa mellan stånden i gyttjan som jorden förvandlas till. Dränering existerar inte och på sina håll bildar gångarna floder av regnvattnet som gör det omöjligt att passera. När vi torkat från regnet börjar de tillaga geten som de slaktade kvällen innan. Chauffören själv smaskar i sig det kokta huvudet medan de övriga männen mumsar i sig inälvor och pungkulor.
    Sista dagen handlar mycket om pungkulor, eller i alla fall om sex- och samlevnad. På kvällen ska de som vill gå ut på diskotek och jag håller därför i lite sex- och samlevnadsundervisning och delar ut kondomer (som snabbt tar slut) och mitt nummer som de lovar att ringa på utifall något skulle hända som de behöver hjälp med. Jag fokuserar mycket på att sex är något de ska ha när de vill, och inte när någon annan vill ha det med dem – makt över sin egen kropp och makt att säga ifrån. Piff & Puff följer också med ut på nattklubb och även de får varsin kondom och de får stränga order om att absolut inte tvinga sig på någon – ett nej är ett nej! Piff, som redan har två kvinnor med tre barn i Maputo, får argumentera till sig sin kondom: ”Men jag har ju ingen kvinna här?!” Ja, att förändra attityder kommer ta tid men under tiden är det i alla fall bra att kondomerna sitter på!
    Så bar det iväg ut på Hot Chilling Club i Lichinga där det dansades för glatta livet, och jag kom inte undan – såklart ”Coach Ciss” skulle upp på dansgolvet. Men jag var tyvärr tvungen att förstöra det roliga och tvinga in alla i bussen igen så att de kunde börja sin långa resa hem till huvudstaden vid 04.00.
Förhoppningsvis tar hemresan bara tre dagar, om de nya däcken håller bättre än de gamla.
    Själv åkte jag hem igen med flyg eftersom jag organiserar ett nytt event redan tre dagar senare med 64 barn som under en dag får träna fotboll, lära sig om bland annat hygien och hiv samt spela en turnering på eftermiddagen. Och det var den mest efterlängtade flygresa jag någonsin gjort. Lichinga – Maputo, via Nampula, tog fyra timmar – istället för fyra dagar. Väl framme var det skönt att få duscha ordentligt för första gången på två veckor, äta gott och gå och lägga mig i en vanlig säng. Medan tjejerna skumpade vidare förhoppningsvis med alla däck på... 

Vamos a Lichinga!

Så imorgon 6/12 bär det av till Lichinga - en provins ungefär lika stor som Grekland 2 240 km norrut från Maputo!

Vi åker alltså buss (och jag hoppas verkligen att det är en riktig buss, även om det inte lät lovande när de förklarade att vi får ha med oss bagaget in i bussen eftersom det inte fanns något annat utrymme för det..) och enligt Google Maps vägbeskrivning tar det en dag och fem timmar. Men personen som uppskattade det har nog inte sett vägarna här - vi siktar på att det tar två dagar att komma dit. Beroende på hur bra det går (beroende på bussen, trafiken, vägen och vädret) kommer vi antingen behöva sova i bussen på vägen eller stanna på vägen och övernatta. Vi kommer i alla fall att stanna för att laga mat och äta längs vägen.

De nationella slutspelen börjar 10 december och håller på i två veckor - och förhoppningsvis tar vi hem det! Vi är 29 personer som åker totalt, 24 spelare och 5 ledare. Bebisar lämnas hemma. Den yngsta spelaren är 12 år och den äldsta 32 år. Det är första gången för många att åka så långt bort, och dessutom att åka för att spela fotboll och ha kul!

Den irländska ambassaden har lånat ut ett hus däruppe där jag kommer få sova. De övriga kommer sova på golvet i en skola, men jag har ordnat så att vi får laga mat i huset allihopa så vi kan vara där på kvällarna. Jag har förberett en del kvällsaktiviteter med samarbetsövningar samt sex- & samlevnadsundervisning och information om kvinnors rättigheter som jag tänkte diskutera med tjejerna. Under bussresan upp kommer jag intervjua alla spelare med fokus på deras kvaliteter och intressen, som jag sedan kommer sammanställa i ett häfte som alla får.

Jag har beväpnat mig med myggnät, myggmedel och en malaria-kur ifall jag skulle bli sjuk där uppe (rätt långt till närmsta adekvata sjukvård) och jag hoppas kunna undvika magsjuka eftersom jag har med mig eget vatten och numera är vegetarian (i alla fall i två veckor framöver).

Uppe i Lichinga ska jag också hålla en workshop om mänskliga rättigheter och jämställdhet för ett företag. Enligt chefen för företaget förekommer mycket våld mot kvinnor som han hoppas kunna minska med workshopen - och betalningen för den går direkt till Futebol dá forca!

Jag flyger hem (tjejerna åker buss igen) den 18/12 för att hinna hem till Festa de Jogos den 21/12 - en heldag för flickor och pojkar mellan 7-9 år som ska spela fotboll och även lära sig om jämställdhet, malaria, återvinning och några andra ämnen.

Tills jag kommer hem igen har jag ingen åtkomst till internet och bloggen tar därför två veckors paus! Under tiden ska jag åka genom hela landet, förlita mig på min portugisiska och förhoppningsvis coacha Zixaxa till mocambikanska mästare! Vi får väl se hur bra jag lyckas - nu kör vi!

Lunchen de bjöd på och sen åt själva

Så företaget som sponsrar matchställen och betalar för mat under de två veckorna vi kommer vara uppe i Lichinga för de nationella slutspelen hade "bjudit" oss på lunch - men tjejerna fick själva laga maten! Och inte bara mat för laget, när jag kom dit visade det sig att de var tvungna att laga mat till hela företagets personal också, vilket allt som allt blev över 50 personer.. Och så ska tjejerna tacka så snällt för att företaget "bjuder" dem på lunch..

Tjejerna hade varit där tidigt och börjat laga all mat, och när jag kom runt 13.00 var de utomhus i full färd att klyva ett gethuvud och jag bestämde mig raskt för att bli vegetarian! När maten var klar bänkade sig all personal från företaget vid borden medan tjejerna fick servera maten och sen stå och äta. Trots detta var det en trevlig lunch, och de fick i alla fall bra mat. Två hade med sig sina små barn också, som också de fick äta sig mätta.

Efter lunchen samlade jag ihop alla tjejerna och så fick de signera en matchtröja som vi ska skicka till Peer Ågren och XPND AB som tack för deras generösa donation som möjliggör vår resa till Lichinga! Och att signera matchtröja vägde upp för allt slit med matlagningen! Alla tyckte att det var så kul och häftigt att signera en matchtröja, och alla signerade med hela sitt namn, smeknamn och tröjnummer - vissa signerade till och med två gånger! Var på tröjan de skrev var viktigt och det var en lång procedur med riktigt stora och många leenden. Att någon vill ha just deras autograf på en matchtröja blev en riktig självförtroende-boost. De andra tränarna signerade också (flera gånger) lika entusiastiskt som tjejerna, liksom ägaren av det mocambikanska företaget som "bjöd" på lunch. Flera ur företagets personal frågade om de också fick signera, men jag sa att det fick räcka med spelarna..

Så lite kul fick tjejerna ha under lunchen i alla fall. De ser alla verkligen fram emot att åka till Lichinga, det är för många av dem första gången de åker utan familj så långt - och för att spela fotboll! Men det är en lång resa, 200 mil med buss på vägar som förhoppningsvis är framkomliga. Jag har dock lite aktiviteter planerade att göra under bussresan, men de har minsann tjejerna också! De har redan börjat planera vad de ska göra med mitt hår.. Det har diskuterats fram och tillbaka men nu har de kommit fram till att jag inte kommer passa i rastaflätor, nu är de mer inne på att göra bara tre flätor på ena sidan av huvudet. Väldigt väldigt fint säger de att det kommer bli, vi får väl se..

Lunchen fick ett bra slut trots den trista början, och tjejerna gick därifrån på bra humör. Och jag var nöjd och glad, tills jag på nytt slungades in i deras vardag. På vägen därifrån tog en full ung man tag i Sheyla och försökte få med henne bort för att göra jag vill inte ens veta vad med henne. Jag hann inte fram i tid, men två andra män fick bort honom från henne. Jag gav honom en avhyvling som hette duga och sa att han inte skulle våga röra mina spelare igen. Men när de är hemma eller någon annanstan och inte är "mina" spelare, vem ska då säga ifrån?

När det roliga blir ett måste

Imorgon är Zixaxa bjudna på lunch av en av våra sponsorer, och då trodde jag ju att det innebar att vi var bjudna på lunch. Men efter träningen idag så förklarade huvudtränaren Zé vad det egentligen innebar: "Imorgon är vi bjudna på lunch kl. 12.00 av byggföretaget som har donerat matchställen och finansierar maten under resan. Men ingen kommer laga mat till er, ni är kvinnor. Så det är samling kl. 08.00 för att börja laga mat." (Ordagrann översättning från portugisiska.) Och där förbyttes alla leenden till nollställda ansikten, ännu en arbetsuppgift ovanpå det vanliga hushållsarbetet. Jag blir så arg och frustrerad. Här spelar de fotboll för att det är kul, och så bara för att de är tjejer blir det roliga till bara ännu en arbetsuppgift de tvingas till. Något som hade kunnat vara en rolig lagfest blir till ett måste. Och träningen slutade med sura miner och dålig stämning.

Det är så frustrerande. Mentaliteten är så djupt rotad i det vardagliga livet, att det är ett ofantligt jobb att ens rucka på den. Det känns som att det är mitt ansvar att vara positiv, men den här gången kom jag inte på något att säga. "Ingen kommer göra något för er, ni är kvinnor" ringde i öronen och luften gick ur mig. Jag sa lite halvhjärtat att vi efter Lichinga borde åka till Sverige, där minsann männen också lagar mat. Varpå Zé lovade att laga mat, och till och med att dansa, om vi vann slutspelen. Men inte förrän jag satt i chapan på väg hem började ilskan komma. Och frustrationen över att inte kunna ändra på allt på en gång.

Men det går att ändra på, sakta men säkert! Exempel från idag:
1. Jag kostade på mig att åka lite taxi idag, och taxi-chauffören visade sig ha tre döttrar som han genast ville skulle börja spela fotboll. Det spelar ingen roll var, han skjutsar gärna, så länge hans döttrar har något som håller dem borta från allt dåligt de annars kan råka ut för. Fler pappor som han behövs!
2. En tränare från Chamanculo fick låna två fotbollar av mig så att han kan organisera en turnering för tjejlag medan jag är i Lichinga. Har haft kontakt med honom sedan hans lag medverkade i den första turneringen för Futebol dá forca, men då han inte har en mobil är det rätt komplicerat. Idag fick vi prata lite längre, och det visar sig att han bara är 30 år gammal. Han ser mycket äldre ut, och det är väl klart, 30 år är ju rätt gammalt i ett land med en medelålder på 52 år. Han jobbar bara med tjejfotboll och ska medverka på den första tränarutbildningen i januari.

Lugna Favoriters morgonshow pratade om Futebol dá forca igår - jättekul! Och tack Åsa Grimberg för din donation till projektet - det betyder otroligt mycket!   

Mafalala

Idag hade jag min portugisiska lektion i Mafalala. Min lärare lämnade mig i händerna på Sorraya, en ung tvåbarnsmamma som skulle ta mig runt i bairron (förorten). Hon var jättegullig, 26 år gammal med en fyrarårig son och en till på ett och ett halvt år. Bägge hennes föräldrar har gått bort, och hon har bott tillsammans med sin make (ännu inte officiellt gifta) de senaste fyra åren. Just nu har han dock inget arbete och de bor hos hans familj (där hon då blir obetald hushållerska). Idag hade hon dock jobb - att visa mig runt i Mafalala, så barnen var bortlämnade till någon annan.

Vi tog chapa ut dit och gick in i bairron på de smala gångarna mellan husen. Som tur var har det inte regnat på ett tag så det var relativt torrt och det var bara på vissa ställen man fick hoppa över geggan till gata. På en del ställen fanns även plats för vattet att rinna undan längs sidan av vägen. För att förtydliga så är "vägen" på vissa ställen mindre än en meter bred.

Vi gick hem till två unga tjejer hon kände, en 16-åring och en 19-åring som bodde med deras respektive pappor och brodern till en av dem. Jag fick gå in i huset som var fint och stort, fem rum och kök. Tre sovrum, en matsal och ett vardagsrum. Bägge papporna hade varsitt rum med stor säng och brodern hade sitt eget rum med säng, tv och dator. Tjejerna sov dock i vardagsrummet på golvet på stråmattor. På gårdsplanen fanns en toalett, som var väldigt ren. Ett hål i marken med en cementerad grund att stå på runt omkring. Ett trälock stängde hålet och höll lukten och maskarna borta (ja, jag kikade ner).

Först var bara tjejerna hemma och vi satt och pratade med dem. Jag frågade om deras liv, vad de gör och om deras drömmar. De var rätt blyga, men med Sorrayas hjälp började de prata. Båda går i skolan och vill fortsätta på universitet. Den äldsta av dem vill bli advokat och den yngre ekonom. Men utanför skolan gör de inte mycket förutom hushållsarbete. Eftersom de är de enda kvinnorna i hushållet har de hela ansvaret för matlagning, städning, tvätt etc. När vi satt och pratade kom den enas storebror och jag frågade honom vad han gjorde när han inte jobbade. Och inte var det hushållsarbete han höll på med. Så jag frågade hur rättvist det var, och då sa han att han faktiskt gör hushållsarbete ibland. Men det är skillnad på alltid och ibland, och jag frågade varför det alltid var kvinnorna som fick ta hand om hushållsarbetet. Hans bästa svar var "för att det är så bara". Men jag drev det vidare och vi fick igång en riktig diskussion, till tjejernas stora häpnad och glädje. Jag frågade vad han skulle göra när hans två obetalda hushållerskor blir ekonom och advokat, vem kommer ta hand om hemmet då? Det får de göra när de slutar jobbet tyckte han då, eller så får de betala en hushållerska, för mat är viktigt. Då frågade jag vilka de viktigaste personerna i hemmet var, varpå han svarade att det är de äldsta, alltså papporna. Så då borde väl papporna, de viktigaste personerna, ansvara för den viktigaste uppgiften, alltså att laga maten, tyckte jag då. Diskussionen pågick ett bra tag och vi skrattade mycket eftersom vi bägge tyckte att den andres idéer var helt vansinniga. Men tjejerna såg på mig med stora ögon, någon som stog upp för dem och berättade att i landet där hon kommer ifrån tar pappan också föräldraledigt så att mamman kan jobba hon med, någon som föreslår att deras storebror och pappa ska börja städa och laga mat. Och så föreslog jag att de skulle börja spela fotboll med mig, och jag fick storebrodern att lova att han skulle sköta hemmet de två gånger i veckan som tjejerna tränar.. eller ja, han sa att han skulle be sin flickvän sköta det då..

Vi var också förbi den lilla fotbollsplanen och det råkade vara en turnering just idag, för både killar och tjejer. Jag pratade med tränarna och de ansvariga vid planen och de var mycket positiva till att medverka i Futebol dá forca. Jag frågade om det fanns några kvinnliga tränare också, men det fanns det inte. De skulle prata med gamla spelare som nu var gifta och hade slutat spela och se om de var intresserade, hoppas det!

Vi fortsatte runt i bairron, gick genom marknaden Xipamanine som är den största marknaden i Maputo, besökte ett till hem där jag också värvade en tjej till det blivande fotbollslaget och besökte den lokala vårdcentralen. Den hade öppnat i oktober i år och var väldigt fin, en privatklinik ägd och driven av den enda doktorn som glatt visade runt mig (medan den enda sjuka patienten i väntrummet fick vänta). Jag blev trots det väldigt imponerad, gratis vatten med anti-diarré lösning i väntrummet, gratis kondomer och massa information om HIV/AIDS, sexualitet och reproduktiv hälsa, våld i hemmet och sexuellt våld. Och det bara i väntrummet! Patienterna betalar 50 Mtn (~12 kr) per vuxen och 20 Mtn (~5 kr) per barn för att få träffa doktorn, en symbolisk summa. Och doktorn förklarade stolt att de nästa år också kommer kunna genomföra förlossningar och gynekologundersökningar. Tyvärr vet ännu inte många om att kliniken finns, men nästa år sa han att han skulle göra mer reklam för att få folk att gå till vårdcentralen - så att någon faktiskt använder de där gratis kondomerna. Han skulle också nästa år börja föreläsa för ungdomarna i bairron om sjukdomar och jag föreslog att han skulle hjälpa till med Futebol dá forca genom att föreläsa för spelarna, vilket han gärna ställde upp på.   

På vägen hem hann 19-åringen som vi besökte i början ikapp oss och frågade om vi kunde komma med henne och prata med hennes pappa som var hemma på sin lunchrast för att berätta om fotbollslaget och få hans godkännande, så det gjorde vi och han sa inte så mycket men nickade och sa mellan tuggorna att ja, fotboll är ju bra. Så jag sa att då ses vi i februari när du kommer och kollar på din dotters matcher, varpå han skrattande skakade på huvudet åt dessa tokigheter men sa att absolut ska han kolla!

Nej till tidiga äktenskap och graviditeter

Deltog i ett seminarium om tidiga äktenskap och graviditeter anordnat av ActionAid och SOICO igår. Över 50 % av tjejer i Mocambique gifter sig innan de fyllt 18 år. Detta leder till att många slutar skolan utan fullgod utbildning, får ansvar för ett helt hushåll och blir gravida. Men en tonårsgraviditet här har inte bara de komplikationer det medför hemma i Sverige, ofta innebär det också HIV/AIDS och andra könssjukdomar. Om mamman överlever graviditeten, med lågt näringsintag, dålig sanitation och mycket hårt arbete, väntar en svår förlossning där den unga mammans kropp ofta är långt ifrån färdigutvecklad för att kunna föda ett barn. Många dör därför under förlossningen eller i relaterade komplikationer och sjukdomar. De som väljer att göra abort, har ännu sämre chans att överleva. Och de jag pratar om är alltså barn, tolv-tretton åringar. När första mensen har kommit är man redo, även om man själv inte ens vet vad mens är.

Brist på information och utbildning togs upp som den största anledningen till det stora antalet unga graviditeter. Lärare och framförallt föräldrar tar inte sitt ansvar och pratar inte med sina elever och barn om sexualitet, det är tabu. Det förekommer också att lärare förgriper sig sexuellt på sina elever, trots att Utbildningsministeriet inrättat en noll-tolerans kampanj mot sexuella övergrepp i skolan. Gravida elever blir ofta stigmatiserade och tas ur skolan av sin familj/nya make eller helt enkelt nekas utbildning av skolan så att hon inte "föregår med dåligt exempel" och får andra tjejer gravida med sin blotta närvaro.. Detta också trots att det i mocambikisk lag är fastställt att samhället och skolan ska göra sitt yttersta för att gravida tjejer ska få fortsätta sin skolgång.

Det svåra med lagen här är att tjejerna som drabbas faller mellan två åldersgrupper. De är inte barn och de är inte vuxna. Det som är ännu svårare med lagen är att det helt enkelt inte följs, vilket det stora antalet unga deltagare på seminariet påpekade. Det var häftigt att se hur många unga tjejer och killar (!) som var där, som var upprörda, uppkäftiga och sa exakt vad de tyckte. De kritiserade staten, polititker, lärare, föräldrar - hela samhället - för att inte göra tillräckligt för att få slut på tidiga äktenskap och graviditeter och för att inte göra tillräckligt för att hjälpa dem som drabbas. Som ledaren för ungdomsparlamentet sa: "Visst Senhora Excellencia Ministra, det är jättebra att vi har massa lagar som skyddar tjejerna, men det är bara i teorin. Vad gör ni egentligen rent praktiskt? Ingenting". En tjej frågade vad som händer med den man som först våldtar en flicka och sen friar till henne (ja, hennes pappa då) - hamnar han i fängelse eller i det nya hemmet?

De unga aktivisterna berättade om hur situationen faktiskt ser ut. En fjortonårig tjej berättade hur hon varje dag utsätts för diskriminering - av sina egna föräldrar. Hon och hennes bror, som är lika gammal, går till skolan tillsammans, men efter skolan spelar brodern fotboll med sina kompisar och hon är tvingad att gå hem och tvätta, städa, skala potatis etc. Men i slutet av året när de har sina examensprov förväntas hon ha samma resultat som sin bror, även om hon måste jobba dubbelt så hårt.

Ojämställdheten mellan könen leder till att tjejerna blir väldigt beroende av män. De har ofta äldre partners, för att de blir bortgifta med dem eller helt enkelt för att klara sig ekonomiskt, för att överleva. Och i många fall handlar en flickas tidiga äktenskap, och därpå graviditet, om pengar. Hennes familj får lobola, hemgift, och kan klara sig lite bättre med lite mer pengar och en mun mindre att föda. Mentaliteten är det som är svårast att förändra, och det viktigaste ..

Alla dessa unga aktivister krävde att deras föräldrar pratar med dem om sexualitet, de krävde att skolan aktivt arbetar för att förhindra fenomenet och framförallt för att hålla kvar de gravida flickorna i skolan och de krävde en striktare lagstiftning och att lagarna faktiskt efterföljs. Deras krav överlämnades skriftligt av en elvaårig flicka till regeringen. Och förhoppningsvis kommer detta också leda till något. Vilken vilja att förändra, vilken kapacitet dessa unga har. När jag ser dem tror jag verkligen att det är möjligt att förändra. På deras t-shirts stog det: Sim, ela pode! Ja, hon kan! Och om hon kan!