Idag hade vi en lång lista med förberedelser att beta av inför kursstarten imorgon för våra 25 nya tränare i Beira. Vi åkte för att träffa en man som skulle hjälpa oss med detta, varför just han skulle göra det vet jag inte men vi insåg snabbt att det var en mindre bra idé. Vi hade hamnat mitt i en politisk dragkamp.
Mannen är inte bara tränare åt Beiras bästa damlag utan jobbar även åt regeringspartiet i provinsen. Och det var på partiets högkvarter han ville träffa oss. Stolt visade han upp bilder på damlaget som vann ligan i år - "partiets lag". Sedan satte vi oss ner för att se över vad som redan var gjort och vad vi behövde göra. Efter mycket politiskt dravel som Sarita snyggt parerade tog han med oss till skolan där han hade tänkt att vi skulle låna ett klassrum för tränarutbildningen. Vi fick se brevet han hade skrivit till rektorn angående detta och där kunde vi läsa att regeringspartiets provinsiella kontor bad om att få låna ett klassrum till sin tränarutbildning... Nu började vi ana oråd på riktigt och Sarita gick diskret ifrån för att prata med det lokala fotbollsförbundet - som är vår egentliga kontakt lokalt - för att se om inte de hade plats i sina lokaler, vilket de hade. Vi förklarade att vi var tvungna att åka till förbundet också för att fastställa vilken plats som skulle bli bäst, en förberedande bortförklaring.
På väg dit i bilen fick mannen syn på bollarna som ska delas ut till tränarna efter kursen. "Vad är det där för bollar? Ska ni verkligen ge ut sådant skräp? De där kan man väl bara spela med en gång och sen är de obrukbara!" Nu började jag tappa mitt trevliga yttre, och även Sarita som aldrig låter känslorna ta över i sådana här situationer blev märkbart irriterad. Särskilt med tanke på att bollarna är de bästa som går att köpa i Moçambique. Men sen när vi såg listan på deltagare och såg vi att hälften av dem var från hans eget lag.. Och antagligen har han redan börjat planera för alla bollar han i framtiden kommer kunna använda. Jag påpekade lite syrligt att även om bollarna kanske inte passar för honom så gör det ju inte så mycket eftersom projektet riktar sig till yngre tjejer, barn, och då är ju bollarna inget problem för honom..
Väl framme på förbundet bestämdes det snabbt att vi kunde ha kursen där och den ansvariga på förbundet var oerhört sympatisk i jämförelse med politikern. Han avbröt själv när politikern/damlagstränaren ville att vi skulle betala transport till och från kursen för deltagarna (han är själv en av dem) och påpekade att deltagarna förhoppningsvis har viljan att åtminstone ta sig till och från sitt hem till utbildningen som är gratis och där de får mat. "Vi vill ju ha personer som gör det här för att de vill, inte för att de får en slant." Och till slut hade vi fintat bort alla politikerns olika idéer som han själv eller partiet skulle tjäna på. Till saken hör att i just Beira är regeringspartiet oppositionsparti, och han tänkte alltså använda projektet dels som partipropaganda och dels för att utöka partiets damlags materialförråd. Men Cole sa nicke!
Vi lät honom dock få ha kvar sina deltagare på kursen - det var inte så mycket att göra åt det dagen innan - men vi ska nog se till att bollarna kommer till användning för fler än bara ett lag!
Han fick också behålla val av lunchleverantör, för att inte utesluta honom totalt vilket vi väl egentligen hade velat göra men som antagligen hade försvårat vårt arbete på nationell nivå (regeringspartiet har stort inflytande..). När vi träffade kvinnan som kommer ordna lunchen varje dag under kursen fick vi snabbt veta att hon som av en händelse är syster till partisekreteraren. Som tur var var det billigt också för annars hade jag nog inte kunnat hålla tyst.
Väldigt glad att ha Sarita i sådana här situationer! Hon sköter det otroligt snyggt och diskret, och får vår vilja igenom till slut. Jag blir mer och mer övertygad om vilken lyckoträff det var att jag träffade just henne - vi utgör ett bra lag! Och jag kan ju lugnt påstå att hon fintar bort politiker bättre än jag. Jag blir bara arg, och då är det bättre att hålla tyst.
