Extremt kul

Och Hillevi Wahl har även med sin nya bok om träningsglädje, Extremt kul, beslutat att hjälpa mig och projektet vidare! Futebol dá forca är extremt kul - och extremt viktigt. Hillevi Wahl kommer donera en del av intäkten per såld bok till projektet och i och med det kommer det viktiga arbetet för att tjejer ska kunna ta kontroll över sina egna liv kunna spridas till ännu fler tjejer i ett land där fotboll inte bara är extremt kul, men mest av allt: extremt viktigt!

Futebol dá forca i Metro!

Hillevi Wahl skriver om Futebol dá forca idag 21/12 i Metro:

Träningsglädjen räddar tjejernas liv

I Moçambique handlar träningsglädje om någonting helt annat än vad den gör i västvärlden. Fråga Cecilia Andrén- Nyström, 20. Träningsglädje kan rädda liv.

Träningsglädjen – hur hittar man den? Träningsglädje är högvaluta i västvärlden i dag. Många är beredda att betala stora pengar för att få hjälp att hitta lusten i motionerandet, ofta med en egen PT, personlig tränare. Samtidigt, i ett land inte alltför långt borta, handlar träningsglädjen om någonting helt annat. Om överlevnad, om stolthet och om ett gäng tjejer som gör det ingen någonsin vågade drömma om.

Låt mig berätta: I Maputo, Moçambique, lever unga flickor ett tufft liv. Över femtio procent av alla tjejer gifter sig innan de fyllt 18 år. Många slutar då skolan, får ansvar för ett helt hushåll och blir gravida. De drabbas ofta av våld i hemmet och sexuellt våld. En tonårsgraviditet innebär också ofta att de smittas av hiv och aids och andra könssjukdomar – något som maken ofta drar med sig in i äktenskapet.

Om mamman överlever graviditeten väntar en svår förlossning där den unga mammans kropp ofta är långt ifrån färdigutvecklad för att kunna föda ett barn. Många av tjejerna dör. De som väljer att göra abort, har ännu sämre chans att överleva. Och de vi pratar om är här är alltså barn, tolv- eller trettonåringar.

Mitt i denna krassa verklighet bestämde sig en dag 20-åriga svenska Cecilia Andrén-Nyström att göra något. Hon fick en idé om att starta ett mobilt fotbollslag som skulle åka runt på olika skolor i Maputos förorter och kunna kombinera skolan med något roligt som fotboll – ”då kanske flickornas intresse för att gå i skolan också ökade”.

Hon tog sina egna hårt ihoptjänade pengar, startade Futebol dá força, och körde på ren entusiasm.
”Mitt syfte var att stärka tjejernas självförtroende och självbestämmande genom fotbollen. Sporten blev en neutral mötesplats där de fick kunskap och kraft att förändra sin livssituation.”

Det blev inte bara ett fotbollslag. Det blev en hel nationell fotbollsturnering med tusentals unga tjejer som lyser och glänser. När jag skriver detta är ett lag, Zixaxa, ute på långresa för att förhoppningsvis bli moçambikanska mästare. I bussen får de lära sig ett och annat om sex- och samlevnad och kvinnors rättigheter.

Det är vad jag kallar äkta träningsglädje!

Lichinga 6-18/12 - där vi förlorade allt vi vunnit, men ändå vann

Så då var det dags för de nationella mästerskapen i damfotboll ca 2 200 km norr om huvudstaden Maputo i provinsen Niassa, en provins lika stor som Grekland. Provinshuvudstaden var i år värd för turneringen som anordnas av fotbollsförbundet med de 12 bästa lagen från hela landet. Ett av lagen var Zixaxa, Futebol dá forças pilotprojekt och första medverkande lag. 
    Av ekonomiska skäl var vi tvungna att åka buss upp, men hade privilegiet att kunna hyra en egen buss efter XPND ABs generösa sponsring. Vi samlades hela laget hemma hos min tränarkollega Zé i förorten Luis Cabral för att äta lunch och sedan ge oss iväg på den långa resan. Som vanligt med mocambikansk tid blev avresan försenad och klockan hann passera 17.00 innan ris, mjöl, fotbollar och alla väskor var instuvade i bussen. Vi kom hela hundra meter innan vi blev tvungna att stanna för att laga något under bussen… bra början! Under tiden kickade vi boll vid sidan av husen där kvinnorna förberedde middag. PTs och övriga anabola muskelberg skulle inte ha en chans mot kvinnor som dagligen stöter majs till majsmjöl för att kunna göra den traditionella majsgröten xima.
    Vi kommer iväg igen lagom till solnedgången och stannar bara en gång till innan vi är ute ur Maputo, denna gång för att kyla motorn. Chauffören och hans två hjälpredor kedjeröker men med fönstret öppet överlever jag nog trots hedersplatsen längst fram. Middagen serveras i bussen vid elva-tiden, strax efter att vi passerat Bilene, och jag som nybliven vegetarian (bästa skyddet mot magsjuka!) avstår glatt den tidigare under dagen stekta kycklingen som nu delas ut till riset ur plastpåsen som den har legat i hela dagen i solen, och nu hela kvällen under ett säte. Vi stannar för att chauffören ska få sova runt 01.00 men det blir inte mycket till sömn på det hårda trånga sätet.
    Vi rullar igen vid 04.00, och en timme senare ser vi solen gå upp över palmerna. Fyra flickor går förbi på väg till dagens arbete med hackorna över axeln, och då känns det hårda trånga sätet ändå rätt skönt att sitta på. Tyvärr får jag inte sitta så länge till, en och en halv timme senare hörs en explosion: ett däck klarade varken värmen eller vägen.

Efter ett relativt snabbt däckbyte, där en plåtbit av bussen också åker med, kan vi en timme senare åka vidare – dock inte så länge. Däck nummer två smäller ungefär 10 km utanför Maxixe och eftersom det inte finns fler extra däck byter de plats på däcken och fortsätter in till staden där vi får lösa problemet. Under tiden äter vi gårdagens sönderkokade spaghetti till frukosten, sådär härligt mjuk och saggig i värmen – dock praktiskt när man äter med sked eller hand. Väl framme i Maxixe får vi köpa ett nytt hjul och mitt på dagen är vi klara att ge oss iväg, efter att jag bestämt har sagt åt chaufförens två hjälpredor – Piff & Puff – att de absolut inte får dricka ölen de precis köpte.
    Tjejerna är på bättre humör nu när vi är på väg igen och sjunger allsång på deras modersmål Changana i bussen. Jag förstår inte vad de sjunger men hör mitt namn nämnas med jämna mellanrum – de förklarar att de sjunger att de aldrig kommer glömma ”Coach Ciss”. Det värmer mycket mer än de 38 grader som gör att doften i bussen sakta håller på att surna. Lunch tillreds i bussen, ris med lite grönsaker och sardiner i tomatsås. Efter lunch blir vi för tredje gången för dagen stoppade av trafikpolisen, men denna gång går det smidigt efter att snabbt ha fått upp en fotboll i framrutan – vem gillar inte fotboll?!
    Vi passerar Rio Save och kommer vid tio-tiden på kvällen fram till Inchope, 1 062 km från Maputo, där vi beställer middag i en baraca (skjul-varianten av restaurang). Maten, som tar lång tid att laga när man gör allt från grunden, serveras 01.00: majsgröten xima med kyckling. Med varm mat i magen var det lättare att somna i bussen – det tredje däcket satte stopp för bussresan och vi var tvungna att vänta in morgondagen.
    Och morgondagen fick en bra start med ordentlig frukost, te och fralla med en skiva processed meat. Som tur var hittade jag beef i innehållsförteckningen, och inte bara kyckling (som jag har sagt att jag äter ibland), så jag som vegetarian fick ett stekt ägg istället.
    Vi hinner också med lunch innan däcket på eftermiddagen anländer från Chimoio med chapa (minibussar som utgör kommunaltrafiken) med min tränarkollega Zé och chauffören. Under dagen hann jag med att intervjua flera spelare med fokus på deras egna kvaliteter och livssituation, med syfte att bygga upp deras självförtroende. De som inte blev intervjuade bläddrade under tiden i tidningar om HIV/AIDS och våld mot kvinnor – chaufförens Piff & Puff bläddrade de också med stor entusiasm!
    När vi väl kommer iväg efter en hel dag i Inchope, passade jag på att köpa lite cashewnötter genom rutan och fick då en rejäl åthutning: ge aldrig pengarna först! Först får du varan och sedan växeln och sen kan du betala. Jag är en naiv svensk med andra ord. Vi rullar på bra och fullmånen lyser upp så att chauffören kan kryssa mellan hålen i vägen. Vid midnatt passerar vi Rio Zambezia och vi fortsätter hela natten tills vi kommer fram till Mocuba. Där åker vi förbi en flod där ett femtiotal kvinnor tvättar sig i soluppgången medan barnen leker i vattenbrynet, en vacker syn. Vi äter frukost i Mocuba vid 05.00 och fortsätter sedan med ett stopp för att dra åt bultarna på däcken tills vi kommer till Gurué. Där blir vi igen tvungna att stanna för att fixa till ett av däcken. Staden är pittoresk och ren (!), omgärdad av berg och gröna dalar som vackert ramar in den.
    Men pittoresk, om man är negativ, kan också insinuera eftersatthet. När vi sitter och väntar på Piff & Puff som ligger i den röda sanden under bussen och lagar det som behövs går ungefär ett tjugotal tjejer förbi, alla garanterat under 18 år, varav sju av dem var höggravida eller bärandes på bebisar. Det var intressant att se Maputo-tjejernas reaktion: ”titta på de där barnen som har egna barn”. Under spelarintervjuerna framgick tydligt att majoriteten inte ville ha mer än två barn, och några nämnde även som ett av sina mål i livet att vara totalt oberoende av någon annan. Det är stor skillnad på stad och landsbygd vad gäller utveckling, och det märktes att stadsborna såg sig själva som mycket finare och bättre än de lortiga bönderna som inte ens pratade ren portugisiska…
    Runt två-tiden kan vi lämna Gurué med dess gröna berg och dalar och vi skumpar vidare genom åkrar och byar. Det har uppenbarligen regnat och den röda sanden övergår i lera, vilket gör att jag nu slipper stänga fönstret varje gång en bil åker förbi. Kvinnor och barn vinkar glatt efter bussen när vi passerar byarna – dagens stora händelse. På de stampade jordvägarna bland hyddorna, palmträden, glada pojkar med stora undernärda magar som spelar fotboll och flickor som samlas vid den välbesökta vattenpumpen är det svårt att hitta rätt och vi kör fel och får vända men passerar gränsen till provinsen Niassa halv fem på eftermiddagen.
    Vi passerar Cuamba där det trots att det varit lokalval inte syns mer än den enstaka valaffischen och en oppositionsflagga som rebelliskt vajar i vinden och trotsar regeringspartiet Frelimo som för övrigt för tankarna till George Orwells 1989. Jag har återigen täckning på mobilen men är för upptagen av att ständigt öppna fönstret igen efter att det skumpat igen för att använda den. Vid 18.30 lämnar vi Cuamba bakom oss för den sista etappen till Lichinga. De sista ca 340 km kvar till Lichinga kan liknas vid en bättre berg-och-dalbana så som vi skumpar fram på den icke-existerande vägen och jag börjar tro att Lichinga inte finns på riktigt – men till slut rullar vi in i staden 03.30 på morgonen efter fyra dagar i bussen.
    Tjejerna kommer tillrätta i skolan där de ska bo och jag går och lägger mig, hungrig efter att inte ha ätit mat sedan lunchen dagen innan, i ett hus som den irländska ambassaden varit vänliga att låna ut. Den efterlängtade duschen uteblir dock eftersom det saknas varmvatten – vilket jag senare inser är en lyxvara som jag inte kommer få njuta av i Lichinga. Vatten är en bristvara och större delen av tiden finns det inte rinnande vatten i huset överhuvudtaget utan vi får använda vattnet från kranen utomhus, om inte vattnet där också tar slut och vi helt enkelt får vara utan.
    Vi har tur och får vila första dagen och istället har vi en lätt träning på en lerig plan i närheten. Vi tar oss också bort till stadens enda arena för att kolla in motståndarna.  Mellan matcherna spelas musik och alla åskådare börjar såklart dansa. Alla tittar på mig med stort intresse, den enda vitingen på plats.
    Vi spelar vår första match dagen därpå mot Quelimane och vinner den med 5-0 efter riktigt bra spel av tjejerna! Riktigt bra att vinna första matchen, en riktig självförtroende-boost som de behövde. Jag hör mitt eget ”corpo ao corpo” från alla håll och kanter och mycket riktigt går tjejerna in med kropp i närkamperna mer nu än tidigare, och inte sådär ”tjejigt”: mesigt och klent. På kvällen fortsätter vi självförtroende-boosten med att alla får skriva positiva karaktärsdrag på sina lagkamraters tomma A4-papper som jag tejpat fast på deras ryggar. Mycket skratt och leenden under övningen, och ännu mer under läsningen efteråt.
    Vi fortsätter som vi började och vinner även andra matchen med 5-0, denna gång över Tete. Vi prövar nya unga förmågor som sätter sina bollar i nättaket när de får chansen, vilket är jättekul att se! Vårt mål är att alla 24 spelare ska få spela minst en gång under turneringen.
      P    På   På väg hem från matchen greppar en av tjejerna mikrofonen och pratar om att man inte ska ha sex för tidigt för att undvika tidiga graviditeter. Hon pratar om att det är viktigt att gå i skolan och att man får vänta med barn till sen. Efteråt frågar hon uppfordrande om jag förstod vad hon hade sagt och blev väldigt nöjd när jag hade förstått att hon ville sprida samma budskap som jag – projektet börjar få fäste!
    På kvällen är alla tränare inbjudna till ett möte med organisatörerna från fotbollsförbundet (FMF) och damlandslagstränaren. Tränarna vill prata om de uteblivna pengarna, det uteblivna materialet och den uteblivna viljan att utveckla från FMFs sida.    Landslagstränaren nickar förstående och ger en lång utläggning om en träning han en gång var på hos ett ungdomslag som bara hade en boll. Den kloka slutsatsen han drog var att det inte går att träna på bästa sätt med bara en boll, vilket inte imponerade så mycket på hans tränarkollegor ute i landet. Hans exempel är tränarnas varje träning vilket alla vet, men ingen gör något åt.
    Efter mötet fick jag sadla om och bli sjuksköterska. Chauffören hade fått en släng av malaria och jag ger honom min egen kur som jag köpte utifall att jag skulle bli sjuk, vilket jag förhoppningsvis inte blir nu när jag inte har medicin kvar. Han piggnar snabbt till igen och efter två-tre dagar är han på benen igen. Dessutom börjar han i slutet på vår vistelse torka av bord efter maten och dessutom hjälpa till med disken - utan att jag ens behöver säga till (som jag gjorde i början: varför ska tjejerna torka upp efter honom - det kan han väl göra själv?!). Han konstaterar också bestämt men eftertänksamt att, eftersom jag tycker att det är bra, ska hans sexåriga dotter få fortsätta leka med pojkarna som hon vill - och självklart ska hon, när hon blir äldre, spela fotboll!
Upp på pigga ben är inte bara chauffören utan också tjejerna nu när de är stärkta efter två ordentliga segrar. Eftersom vi står över nästa omgång matcher kör vi en träning istället med mycket bra tempo och koncentration.
    Min egen koncentration är dock lidande och jag märker hur den näringsfattiga maten gör mig allt tröttare. Ris, xima, vitt bröd, sönderkokt spaghetti – fullt med kolhydrater, men inga grönsaker eller protein och ingen frukt. Inte den bästa kosten för fotbollsspelare…

    Jag går en promenad på eftermiddagen och tappar fort bort mig bland alla hyddor, kvinnor som bär vatten och barn som leker på bilvrak. När det stundande regnet blir lite väl överhängande försöker jag hitta byöverhuvudets hus som är utmärkt med flaggor som syns på långt håll, så att jag därifrån kan hitta hem. Jag inser dock att han har rätt många hus… men lyckas ändå hitta hem innan regnet öser ner.
    Senare på kvällen fortsatte vi stärka tjejernas självförtroende. Vi tränare sa två positiva karaktärsdrag för varje spelare, ett på planen och ett utanför. Sedan diskuterade vi lagets starka och svaga punkter och tjejerna fick själva bearbeta fram en struktur för hur vi kan vända de svaga punkterna till starka.
    Den tredje matchdagen var första dagen som allt var i tid. Gruppen som ansvarade för lunchen kom i tid för att både hinna laga lunch och städa innan vi åkte till matchen 13.00. Tjejerna lagade själva alla mål mat, diskade, städade och tvättade – i Lichinga precis som hemma… Men kl. 13.00 släppte de allt vad hushållsarbete heter och krossade Manica med 6-1 efter fantastiskt samarbete på mittfältet. 

    Samma kväll bjöd damfotbollskommittén in till möte för att presentera sig själva och sina planer för framtidens damfotboll för alla tränare. Tränarna ville återigen få veta var alla de pengar öronmärkta för damfotboll som FIFA donerar varje år har tagit vägen, och liksom på det tidigare mötet undveks frågan och de hänvisades till FMFs representant som skulle komma dagen därpå. Utöver det gick mötet bra, men vi ombads stanna kvar efteråt, vilket inte var bra. De sa att vi har använt en spelare som borde varit avstängd p.g.a. utvisning i tidigare match och då brutit mot reglerna och som följd få alla matcher som hon har spelat diskvalificerade – alltså skulle de ta bort sex poäng av våra nio poäng. Men då spelaren fick rött kort i en match organiserad av fotbollsföreningen i Maputo har det ingenting att göra med en match organiserad av fotbollsförbundet på nationell nivå. Och om det nu var så, varför säger de detta först efter tre spelade matcher? Det verkar som om någon inte vill att det bästa laget ska vinna. Som tur var ordnade det sig efter ett telefonsamtal till Maputo som kunde bekräfta att det handlade om två helt olika tävlingar och vi fick behålla alla våra poäng.
    Medan vi satt och förhandlade om vår fortsatta medverkan i turneringen, samlades de övriga tränarna missnöjda efter mötet och frustrerade över att de inte får veta var ”deras” pengar har tagit vägen. Tydligen har de alla tidigare år turneringen har anordnats tilldelats ett finansiellt bidrag efter tre spelade matcher, men bidragit har alltså uteblivit i år. Många lag hade räknat med bidraget för att kunna klara kostnaderna för hemresan, bensin och mat etc. och vet nu inte hur de ska ta sig hem igen. De bestämmer sig för att i desperation bojkotta nästa omgång matcher och informerar oss om att alla tränare med sina spelare ska ockupera arenan morgonen därpå för att få FMF att dela ut bidraget – eller åtminstone tala om var pengarna har tagit vägen.
    Så på morgonen åker vi, liksom alla de andra lagen, till arenan där alla spelare tillsammans i mittcirkeln dansar och sjunger. De skanderar slagord och det är häftigt att se vilken kraft det är i deras protest. Tränarna väntar på att damfotbollskommittén och organisatörerna ska komma ner på fotbollsplanen och prata med dem på deras villkor, men de får vänta ett bra tag. Först kommer polis vilket gör stämningen än mer spänd, men de beordras snabbt av planen och istället kommer ledningen ner för att möta tränarna. Det är svårt att begripa om damfotbollskommittén är med eller emot tränarna, och istället för att samtala med tränarna är de otroligt upprörda över att ingen ”vill” spela (men vem skumpar fram över 2 000 km med buss genom hela landet om man inte vill spela?!). Istället för att se till varför de bojkottar matcherna ser de bara själva bojkottningen som sabotage. Tränarna ombeds vänta in FMFs representant senare på dagen och få prata med honom direkt för att få svar på sina frågor. Så vi åker hem och väntar.
   Och väntar. Men enligt programmet har vi match kl. 15.00 och vi åker dit ombytta och klara med alla papper i ordning så de inte skulle få för sig att börja ta bort våra poäng på nytt – men inga andra matcher har spelats under dagen och vår match följer mönstret och vi återvänder hem utan spel. I bussen på väg hem delar jag ut bananer som mellanmål och jag hör till min förvåning en av de andra ledarna gå efter mig med en skräppåse: ”skräp här, inget skräp på planen!”, precis som jag brukar tjata om när vi är på planen. Ja, det är ju tanken som räknas så om man är i en buss eller på planen spelar ingen roll – huvudsaken är att budskapet går fram!
   Vi fortsätter vänta på mötet. Chauffören och Piff & Puff kommer hem med en get som de dödar, flår och styckar till middagen imorgon. Lite annorlunda än de trevligt förpackade köttbitarna på ICA.
    Mitt i middagsslaktandet får vi besked om att sju lag har blivit diskvalificerade då de anses vara ”provokatörer”, vilket lämnar fyra lag kvar i turneringen: två lag från Maputo (varav vi är ett) och två lag från Lichinga – en riktigt politisk geografisk spridning. Och mötet vi väntar på är nu bokat till imorgon bitti, men eftersom de diskvalificerade lagen måste ge sig av omedelbart kommer bara fyra tränare kunna komma på mötet med FMFs representant och styrkan som den enade tränarkåren hade har FMF lyckats eliminera.
    Mötet blev dock inte av som planerat. De diskvalificerade tränarna valde att stanna kvar och dyka upp på mötet de med och med tumultet som utbröt bestämde sig organisatörerna att avblåsa hela turneringen. Så tråkigt slut på turneringen, och så onödigt. Det lättaste hade varit att fortsätta turneringen och sätta sig ner och prata med tränarna och komma fram till en lösning. Men nu fick tränarna istället åka hem med sina besvikna spelare som inte ens fick chansen att ta hem pokalen.       
    Inställda matcher innebär att vi måste fylla dagarna med annat och jag tar med tjejerna till marknaden där de får gå fritt och shoppa. Det spöregnar och det är svårt att kryssa mellan stånden i gyttjan som jorden förvandlas till. Dränering existerar inte och på sina håll bildar gångarna floder av regnvattnet som gör det omöjligt att passera. När vi torkat från regnet börjar de tillaga geten som de slaktade kvällen innan. Chauffören själv smaskar i sig det kokta huvudet medan de övriga männen mumsar i sig inälvor och pungkulor.
    Sista dagen handlar mycket om pungkulor, eller i alla fall om sex- och samlevnad. På kvällen ska de som vill gå ut på diskotek och jag håller därför i lite sex- och samlevnadsundervisning och delar ut kondomer (som snabbt tar slut) och mitt nummer som de lovar att ringa på utifall något skulle hända som de behöver hjälp med. Jag fokuserar mycket på att sex är något de ska ha när de vill, och inte när någon annan vill ha det med dem – makt över sin egen kropp och makt att säga ifrån. Piff & Puff följer också med ut på nattklubb och även de får varsin kondom och de får stränga order om att absolut inte tvinga sig på någon – ett nej är ett nej! Piff, som redan har två kvinnor med tre barn i Maputo, får argumentera till sig sin kondom: ”Men jag har ju ingen kvinna här?!” Ja, att förändra attityder kommer ta tid men under tiden är det i alla fall bra att kondomerna sitter på!
    Så bar det iväg ut på Hot Chilling Club i Lichinga där det dansades för glatta livet, och jag kom inte undan – såklart ”Coach Ciss” skulle upp på dansgolvet. Men jag var tyvärr tvungen att förstöra det roliga och tvinga in alla i bussen igen så att de kunde börja sin långa resa hem till huvudstaden vid 04.00.
Förhoppningsvis tar hemresan bara tre dagar, om de nya däcken håller bättre än de gamla.
    Själv åkte jag hem igen med flyg eftersom jag organiserar ett nytt event redan tre dagar senare med 64 barn som under en dag får träna fotboll, lära sig om bland annat hygien och hiv samt spela en turnering på eftermiddagen. Och det var den mest efterlängtade flygresa jag någonsin gjort. Lichinga – Maputo, via Nampula, tog fyra timmar – istället för fyra dagar. Väl framme var det skönt att få duscha ordentligt för första gången på två veckor, äta gott och gå och lägga mig i en vanlig säng. Medan tjejerna skumpade vidare förhoppningsvis med alla däck på... 

Vamos a Lichinga!

Så imorgon 6/12 bär det av till Lichinga - en provins ungefär lika stor som Grekland 2 240 km norrut från Maputo!

Vi åker alltså buss (och jag hoppas verkligen att det är en riktig buss, även om det inte lät lovande när de förklarade att vi får ha med oss bagaget in i bussen eftersom det inte fanns något annat utrymme för det..) och enligt Google Maps vägbeskrivning tar det en dag och fem timmar. Men personen som uppskattade det har nog inte sett vägarna här - vi siktar på att det tar två dagar att komma dit. Beroende på hur bra det går (beroende på bussen, trafiken, vägen och vädret) kommer vi antingen behöva sova i bussen på vägen eller stanna på vägen och övernatta. Vi kommer i alla fall att stanna för att laga mat och äta längs vägen.

De nationella slutspelen börjar 10 december och håller på i två veckor - och förhoppningsvis tar vi hem det! Vi är 29 personer som åker totalt, 24 spelare och 5 ledare. Bebisar lämnas hemma. Den yngsta spelaren är 12 år och den äldsta 32 år. Det är första gången för många att åka så långt bort, och dessutom att åka för att spela fotboll och ha kul!

Den irländska ambassaden har lånat ut ett hus däruppe där jag kommer få sova. De övriga kommer sova på golvet i en skola, men jag har ordnat så att vi får laga mat i huset allihopa så vi kan vara där på kvällarna. Jag har förberett en del kvällsaktiviteter med samarbetsövningar samt sex- & samlevnadsundervisning och information om kvinnors rättigheter som jag tänkte diskutera med tjejerna. Under bussresan upp kommer jag intervjua alla spelare med fokus på deras kvaliteter och intressen, som jag sedan kommer sammanställa i ett häfte som alla får.

Jag har beväpnat mig med myggnät, myggmedel och en malaria-kur ifall jag skulle bli sjuk där uppe (rätt långt till närmsta adekvata sjukvård) och jag hoppas kunna undvika magsjuka eftersom jag har med mig eget vatten och numera är vegetarian (i alla fall i två veckor framöver).

Uppe i Lichinga ska jag också hålla en workshop om mänskliga rättigheter och jämställdhet för ett företag. Enligt chefen för företaget förekommer mycket våld mot kvinnor som han hoppas kunna minska med workshopen - och betalningen för den går direkt till Futebol dá forca!

Jag flyger hem (tjejerna åker buss igen) den 18/12 för att hinna hem till Festa de Jogos den 21/12 - en heldag för flickor och pojkar mellan 7-9 år som ska spela fotboll och även lära sig om jämställdhet, malaria, återvinning och några andra ämnen.

Tills jag kommer hem igen har jag ingen åtkomst till internet och bloggen tar därför två veckors paus! Under tiden ska jag åka genom hela landet, förlita mig på min portugisiska och förhoppningsvis coacha Zixaxa till mocambikanska mästare! Vi får väl se hur bra jag lyckas - nu kör vi!

Lunchen de bjöd på och sen åt själva

Så företaget som sponsrar matchställen och betalar för mat under de två veckorna vi kommer vara uppe i Lichinga för de nationella slutspelen hade "bjudit" oss på lunch - men tjejerna fick själva laga maten! Och inte bara mat för laget, när jag kom dit visade det sig att de var tvungna att laga mat till hela företagets personal också, vilket allt som allt blev över 50 personer.. Och så ska tjejerna tacka så snällt för att företaget "bjuder" dem på lunch..

Tjejerna hade varit där tidigt och börjat laga all mat, och när jag kom runt 13.00 var de utomhus i full färd att klyva ett gethuvud och jag bestämde mig raskt för att bli vegetarian! När maten var klar bänkade sig all personal från företaget vid borden medan tjejerna fick servera maten och sen stå och äta. Trots detta var det en trevlig lunch, och de fick i alla fall bra mat. Två hade med sig sina små barn också, som också de fick äta sig mätta.

Efter lunchen samlade jag ihop alla tjejerna och så fick de signera en matchtröja som vi ska skicka till Peer Ågren och XPND AB som tack för deras generösa donation som möjliggör vår resa till Lichinga! Och att signera matchtröja vägde upp för allt slit med matlagningen! Alla tyckte att det var så kul och häftigt att signera en matchtröja, och alla signerade med hela sitt namn, smeknamn och tröjnummer - vissa signerade till och med två gånger! Var på tröjan de skrev var viktigt och det var en lång procedur med riktigt stora och många leenden. Att någon vill ha just deras autograf på en matchtröja blev en riktig självförtroende-boost. De andra tränarna signerade också (flera gånger) lika entusiastiskt som tjejerna, liksom ägaren av det mocambikanska företaget som "bjöd" på lunch. Flera ur företagets personal frågade om de också fick signera, men jag sa att det fick räcka med spelarna..

Så lite kul fick tjejerna ha under lunchen i alla fall. De ser alla verkligen fram emot att åka till Lichinga, det är för många av dem första gången de åker utan familj så långt - och för att spela fotboll! Men det är en lång resa, 200 mil med buss på vägar som förhoppningsvis är framkomliga. Jag har dock lite aktiviteter planerade att göra under bussresan, men de har minsann tjejerna också! De har redan börjat planera vad de ska göra med mitt hår.. Det har diskuterats fram och tillbaka men nu har de kommit fram till att jag inte kommer passa i rastaflätor, nu är de mer inne på att göra bara tre flätor på ena sidan av huvudet. Väldigt väldigt fint säger de att det kommer bli, vi får väl se..

Lunchen fick ett bra slut trots den trista början, och tjejerna gick därifrån på bra humör. Och jag var nöjd och glad, tills jag på nytt slungades in i deras vardag. På vägen därifrån tog en full ung man tag i Sheyla och försökte få med henne bort för att göra jag vill inte ens veta vad med henne. Jag hann inte fram i tid, men två andra män fick bort honom från henne. Jag gav honom en avhyvling som hette duga och sa att han inte skulle våga röra mina spelare igen. Men när de är hemma eller någon annanstan och inte är "mina" spelare, vem ska då säga ifrån?

När det roliga blir ett måste

Imorgon är Zixaxa bjudna på lunch av en av våra sponsorer, och då trodde jag ju att det innebar att vi var bjudna på lunch. Men efter träningen idag så förklarade huvudtränaren Zé vad det egentligen innebar: "Imorgon är vi bjudna på lunch kl. 12.00 av byggföretaget som har donerat matchställen och finansierar maten under resan. Men ingen kommer laga mat till er, ni är kvinnor. Så det är samling kl. 08.00 för att börja laga mat." (Ordagrann översättning från portugisiska.) Och där förbyttes alla leenden till nollställda ansikten, ännu en arbetsuppgift ovanpå det vanliga hushållsarbetet. Jag blir så arg och frustrerad. Här spelar de fotboll för att det är kul, och så bara för att de är tjejer blir det roliga till bara ännu en arbetsuppgift de tvingas till. Något som hade kunnat vara en rolig lagfest blir till ett måste. Och träningen slutade med sura miner och dålig stämning.

Det är så frustrerande. Mentaliteten är så djupt rotad i det vardagliga livet, att det är ett ofantligt jobb att ens rucka på den. Det känns som att det är mitt ansvar att vara positiv, men den här gången kom jag inte på något att säga. "Ingen kommer göra något för er, ni är kvinnor" ringde i öronen och luften gick ur mig. Jag sa lite halvhjärtat att vi efter Lichinga borde åka till Sverige, där minsann männen också lagar mat. Varpå Zé lovade att laga mat, och till och med att dansa, om vi vann slutspelen. Men inte förrän jag satt i chapan på väg hem började ilskan komma. Och frustrationen över att inte kunna ändra på allt på en gång.

Men det går att ändra på, sakta men säkert! Exempel från idag:
1. Jag kostade på mig att åka lite taxi idag, och taxi-chauffören visade sig ha tre döttrar som han genast ville skulle börja spela fotboll. Det spelar ingen roll var, han skjutsar gärna, så länge hans döttrar har något som håller dem borta från allt dåligt de annars kan råka ut för. Fler pappor som han behövs!
2. En tränare från Chamanculo fick låna två fotbollar av mig så att han kan organisera en turnering för tjejlag medan jag är i Lichinga. Har haft kontakt med honom sedan hans lag medverkade i den första turneringen för Futebol dá forca, men då han inte har en mobil är det rätt komplicerat. Idag fick vi prata lite längre, och det visar sig att han bara är 30 år gammal. Han ser mycket äldre ut, och det är väl klart, 30 år är ju rätt gammalt i ett land med en medelålder på 52 år. Han jobbar bara med tjejfotboll och ska medverka på den första tränarutbildningen i januari.

Lugna Favoriters morgonshow pratade om Futebol dá forca igår - jättekul! Och tack Åsa Grimberg för din donation till projektet - det betyder otroligt mycket!   

Mafalala

Idag hade jag min portugisiska lektion i Mafalala. Min lärare lämnade mig i händerna på Sorraya, en ung tvåbarnsmamma som skulle ta mig runt i bairron (förorten). Hon var jättegullig, 26 år gammal med en fyrarårig son och en till på ett och ett halvt år. Bägge hennes föräldrar har gått bort, och hon har bott tillsammans med sin make (ännu inte officiellt gifta) de senaste fyra åren. Just nu har han dock inget arbete och de bor hos hans familj (där hon då blir obetald hushållerska). Idag hade hon dock jobb - att visa mig runt i Mafalala, så barnen var bortlämnade till någon annan.

Vi tog chapa ut dit och gick in i bairron på de smala gångarna mellan husen. Som tur var har det inte regnat på ett tag så det var relativt torrt och det var bara på vissa ställen man fick hoppa över geggan till gata. På en del ställen fanns även plats för vattet att rinna undan längs sidan av vägen. För att förtydliga så är "vägen" på vissa ställen mindre än en meter bred.

Vi gick hem till två unga tjejer hon kände, en 16-åring och en 19-åring som bodde med deras respektive pappor och brodern till en av dem. Jag fick gå in i huset som var fint och stort, fem rum och kök. Tre sovrum, en matsal och ett vardagsrum. Bägge papporna hade varsitt rum med stor säng och brodern hade sitt eget rum med säng, tv och dator. Tjejerna sov dock i vardagsrummet på golvet på stråmattor. På gårdsplanen fanns en toalett, som var väldigt ren. Ett hål i marken med en cementerad grund att stå på runt omkring. Ett trälock stängde hålet och höll lukten och maskarna borta (ja, jag kikade ner).

Först var bara tjejerna hemma och vi satt och pratade med dem. Jag frågade om deras liv, vad de gör och om deras drömmar. De var rätt blyga, men med Sorrayas hjälp började de prata. Båda går i skolan och vill fortsätta på universitet. Den äldsta av dem vill bli advokat och den yngre ekonom. Men utanför skolan gör de inte mycket förutom hushållsarbete. Eftersom de är de enda kvinnorna i hushållet har de hela ansvaret för matlagning, städning, tvätt etc. När vi satt och pratade kom den enas storebror och jag frågade honom vad han gjorde när han inte jobbade. Och inte var det hushållsarbete han höll på med. Så jag frågade hur rättvist det var, och då sa han att han faktiskt gör hushållsarbete ibland. Men det är skillnad på alltid och ibland, och jag frågade varför det alltid var kvinnorna som fick ta hand om hushållsarbetet. Hans bästa svar var "för att det är så bara". Men jag drev det vidare och vi fick igång en riktig diskussion, till tjejernas stora häpnad och glädje. Jag frågade vad han skulle göra när hans två obetalda hushållerskor blir ekonom och advokat, vem kommer ta hand om hemmet då? Det får de göra när de slutar jobbet tyckte han då, eller så får de betala en hushållerska, för mat är viktigt. Då frågade jag vilka de viktigaste personerna i hemmet var, varpå han svarade att det är de äldsta, alltså papporna. Så då borde väl papporna, de viktigaste personerna, ansvara för den viktigaste uppgiften, alltså att laga maten, tyckte jag då. Diskussionen pågick ett bra tag och vi skrattade mycket eftersom vi bägge tyckte att den andres idéer var helt vansinniga. Men tjejerna såg på mig med stora ögon, någon som stog upp för dem och berättade att i landet där hon kommer ifrån tar pappan också föräldraledigt så att mamman kan jobba hon med, någon som föreslår att deras storebror och pappa ska börja städa och laga mat. Och så föreslog jag att de skulle börja spela fotboll med mig, och jag fick storebrodern att lova att han skulle sköta hemmet de två gånger i veckan som tjejerna tränar.. eller ja, han sa att han skulle be sin flickvän sköta det då..

Vi var också förbi den lilla fotbollsplanen och det råkade vara en turnering just idag, för både killar och tjejer. Jag pratade med tränarna och de ansvariga vid planen och de var mycket positiva till att medverka i Futebol dá forca. Jag frågade om det fanns några kvinnliga tränare också, men det fanns det inte. De skulle prata med gamla spelare som nu var gifta och hade slutat spela och se om de var intresserade, hoppas det!

Vi fortsatte runt i bairron, gick genom marknaden Xipamanine som är den största marknaden i Maputo, besökte ett till hem där jag också värvade en tjej till det blivande fotbollslaget och besökte den lokala vårdcentralen. Den hade öppnat i oktober i år och var väldigt fin, en privatklinik ägd och driven av den enda doktorn som glatt visade runt mig (medan den enda sjuka patienten i väntrummet fick vänta). Jag blev trots det väldigt imponerad, gratis vatten med anti-diarré lösning i väntrummet, gratis kondomer och massa information om HIV/AIDS, sexualitet och reproduktiv hälsa, våld i hemmet och sexuellt våld. Och det bara i väntrummet! Patienterna betalar 50 Mtn (~12 kr) per vuxen och 20 Mtn (~5 kr) per barn för att få träffa doktorn, en symbolisk summa. Och doktorn förklarade stolt att de nästa år också kommer kunna genomföra förlossningar och gynekologundersökningar. Tyvärr vet ännu inte många om att kliniken finns, men nästa år sa han att han skulle göra mer reklam för att få folk att gå till vårdcentralen - så att någon faktiskt använder de där gratis kondomerna. Han skulle också nästa år börja föreläsa för ungdomarna i bairron om sjukdomar och jag föreslog att han skulle hjälpa till med Futebol dá forca genom att föreläsa för spelarna, vilket han gärna ställde upp på.   

På vägen hem hann 19-åringen som vi besökte i början ikapp oss och frågade om vi kunde komma med henne och prata med hennes pappa som var hemma på sin lunchrast för att berätta om fotbollslaget och få hans godkännande, så det gjorde vi och han sa inte så mycket men nickade och sa mellan tuggorna att ja, fotboll är ju bra. Så jag sa att då ses vi i februari när du kommer och kollar på din dotters matcher, varpå han skrattande skakade på huvudet åt dessa tokigheter men sa att absolut ska han kolla!

Nej till tidiga äktenskap och graviditeter

Deltog i ett seminarium om tidiga äktenskap och graviditeter anordnat av ActionAid och SOICO igår. Över 50 % av tjejer i Mocambique gifter sig innan de fyllt 18 år. Detta leder till att många slutar skolan utan fullgod utbildning, får ansvar för ett helt hushåll och blir gravida. Men en tonårsgraviditet här har inte bara de komplikationer det medför hemma i Sverige, ofta innebär det också HIV/AIDS och andra könssjukdomar. Om mamman överlever graviditeten, med lågt näringsintag, dålig sanitation och mycket hårt arbete, väntar en svår förlossning där den unga mammans kropp ofta är långt ifrån färdigutvecklad för att kunna föda ett barn. Många dör därför under förlossningen eller i relaterade komplikationer och sjukdomar. De som väljer att göra abort, har ännu sämre chans att överleva. Och de jag pratar om är alltså barn, tolv-tretton åringar. När första mensen har kommit är man redo, även om man själv inte ens vet vad mens är.

Brist på information och utbildning togs upp som den största anledningen till det stora antalet unga graviditeter. Lärare och framförallt föräldrar tar inte sitt ansvar och pratar inte med sina elever och barn om sexualitet, det är tabu. Det förekommer också att lärare förgriper sig sexuellt på sina elever, trots att Utbildningsministeriet inrättat en noll-tolerans kampanj mot sexuella övergrepp i skolan. Gravida elever blir ofta stigmatiserade och tas ur skolan av sin familj/nya make eller helt enkelt nekas utbildning av skolan så att hon inte "föregår med dåligt exempel" och får andra tjejer gravida med sin blotta närvaro.. Detta också trots att det i mocambikisk lag är fastställt att samhället och skolan ska göra sitt yttersta för att gravida tjejer ska få fortsätta sin skolgång.

Det svåra med lagen här är att tjejerna som drabbas faller mellan två åldersgrupper. De är inte barn och de är inte vuxna. Det som är ännu svårare med lagen är att det helt enkelt inte följs, vilket det stora antalet unga deltagare på seminariet påpekade. Det var häftigt att se hur många unga tjejer och killar (!) som var där, som var upprörda, uppkäftiga och sa exakt vad de tyckte. De kritiserade staten, polititker, lärare, föräldrar - hela samhället - för att inte göra tillräckligt för att få slut på tidiga äktenskap och graviditeter och för att inte göra tillräckligt för att hjälpa dem som drabbas. Som ledaren för ungdomsparlamentet sa: "Visst Senhora Excellencia Ministra, det är jättebra att vi har massa lagar som skyddar tjejerna, men det är bara i teorin. Vad gör ni egentligen rent praktiskt? Ingenting". En tjej frågade vad som händer med den man som först våldtar en flicka och sen friar till henne (ja, hennes pappa då) - hamnar han i fängelse eller i det nya hemmet?

De unga aktivisterna berättade om hur situationen faktiskt ser ut. En fjortonårig tjej berättade hur hon varje dag utsätts för diskriminering - av sina egna föräldrar. Hon och hennes bror, som är lika gammal, går till skolan tillsammans, men efter skolan spelar brodern fotboll med sina kompisar och hon är tvingad att gå hem och tvätta, städa, skala potatis etc. Men i slutet av året när de har sina examensprov förväntas hon ha samma resultat som sin bror, även om hon måste jobba dubbelt så hårt.

Ojämställdheten mellan könen leder till att tjejerna blir väldigt beroende av män. De har ofta äldre partners, för att de blir bortgifta med dem eller helt enkelt för att klara sig ekonomiskt, för att överleva. Och i många fall handlar en flickas tidiga äktenskap, och därpå graviditet, om pengar. Hennes familj får lobola, hemgift, och kan klara sig lite bättre med lite mer pengar och en mun mindre att föda. Mentaliteten är det som är svårast att förändra, och det viktigaste ..

Alla dessa unga aktivister krävde att deras föräldrar pratar med dem om sexualitet, de krävde att skolan aktivt arbetar för att förhindra fenomenet och framförallt för att hålla kvar de gravida flickorna i skolan och de krävde en striktare lagstiftning och att lagarna faktiskt efterföljs. Deras krav överlämnades skriftligt av en elvaårig flicka till regeringen. Och förhoppningsvis kommer detta också leda till något. Vilken vilja att förändra, vilken kapacitet dessa unga har. När jag ser dem tror jag verkligen att det är möjligt att förändra. På deras t-shirts stog det: Sim, ela pode! Ja, hon kan! Och om hon kan!

Full av energi

Jag kom precis hem från dagens träning i Zixaxa, all irritation och frustration är som bortblåst - jag är jätteglad och full av energi! Träningen gick jättebra. Zé började träningen men var sedan tvungen att gå och då fick jag hålla i resten. Jag är mer aktiv på planen än Zé och är med och visar hur jag vill att de ska göra, vilket tjejerna tycker är jättekul. Visserligen kanske jag inte är bättre än de här gubbarna som skriker hela tiden - är helt hes nu - men jag skriker i alla fall enbart när de gör bra saker och har hela tiden en positiv hållning. Dessutom försöker jag hela tiden ställa frågor varför de gör som de gör, även om det är något jag har sagt till dem att göra, för att de ska börja tänka på varför de gör något för att förstå vad konsekvenserna blir beroende på vad de väljer att göra. De är vana att göra som de blir tillsagda och inte att tänka själva, så försöker ändra på det.

Mot slutet av träningen var alla helt uppe i varv och tempot var mycket högre än vanligt. Tjejerna började berömma varandra och det märktes att de hade kul medan de spelade. Kul hade även alla små barn som springer runt omkring planen och hämtar bortskjutna bollar - de smittades också av entusiasmen och jag fick säga till dem flera gånger att de fick hålla sig utanför planen när de också var på väg in för att spela.

En annan som jag sa till, och det på skarpen, var en gubbe som gick rakt över planen mitt i övningen. Jag bad honom artigt gå runt planen så att han inte störde tjejerna, varpå han frågar om jag kan "ge honom en flicka". Chockad frågar jag vad han sa och han upprepar sin fråga: "kan jag ge honom en flicka?". Jag svarar att jag inte håller på med sånt. Och då är det hans tur att chockad fråga, "vadå, är inte jag man?" och "jo, svarade jag, det är du och de är kvinnor.. det har väl inte med saken att göra? Vad de vill göra med sina liv är upp till dem och jag kan inte "ge bort" någon". Hans hjärnceller arbetade hårt en stund innan han sken upp: "men du kan ju ge dig själv då, du är vacker". Mer bestämd denna gång svarade jag "tack, men nej tack. Gå inte mitt i min plan tack, herrn får flytta på sig nu". Och då masade han sig vidare.. och han hade tur att jag inte hade en fotboll i närheten att skjuta efter honom.

Men förutom gubben flöt allt på utan problem och jag kände verkligen att min entusiasm smittade av sig på tjejerna och för varje leende och komplimang växte de litegrann, sträckte på sig och till slut log de också tillbaka. Det är häftigt att se, och gör att all irritation rinner av mig.  

Mer goda nyheter! Mahpipo får åka med till Lichinga för sin make - till och med utan bebis. Maken stannar hemma och tar hand om barnet. Zé tyckte att vi skulle köpa något till honom som tack, men det satte jag stopp för. Det är ju faktiskt hans eget barn han ska ta hand om, han gör inte Mahpipo en tjänst - han gör sitt eget jobb. Härligt att hon kommer med, då har vi högerkanten säkrad! Och härligt att maken får lite tid med sitt barn!

Irriterad, frustrerad - you name it

Så idag var planen att färdigställa projektplanen och budgetunderlaget - trodde jag ja! Vi hade bestämt möte, alla tre organisationer, men redan innan det började blev det med ett telefonsamtal uppskjutet en halvtimma. Så 10.30 var jag på plats för mötet. Och det var jag ensam om. Runt elva dök Madalena (CNFF) upp och förklarade att Claudete var sjuk och att hon hade fått åka i hennes ställe från sitt jobb ute på flygplatsen. Men Sandra och Sarita dök inte upp, så jag fick ringa för att se var de hade tagit vägen. Och de var och ordnade med något inför de nationella slutspelen i Lichinga som hade dragit ut på tiden och därför fick vi än en gång skjuta upp mötet - till kl. 14.00 ute på flygplatsen, för Madalena tänkte minsann inte åka in till stan en gång till. Och så sa hon att eftersom vi har så ont om tid får vi sätta oss ner och skriva ner allt för hand och sen får någon skriva ner det på datorn efteråt - då går det mycket snabbare. Herregud.

Så efter att ha slösat bort nästan två timmar på ingenting gick jag hem igen, måttligt glad, för att försöka jobba lite hemma istället. Och då fungerade såklart inte internet. Skrev mail ändå som dokument, för att kopiera och skicka vid tillfälle så fick i alla fall något gjort. Sen var jag tvungen att åka för att hinna ut till flygplatsen till kl. 14. Kom på en chapa rätt fort, men sen gick det långsamt med mycket trafik. Jag hade ännu inte hört från Sandra och Sarita, som jag egentligen ville träffa innan mötet för att stämma av en del saker och skickade ett till sms när jag var halvvägs till flygplatsen för att bekräfta att de också var på väg. Då ringer Sandra upp och förklarar att mötet är inställt. Någon vice-president (det finns rätt många) på fotbollsförbundet hade dött och Madalena hade varit tvungen att åka dit etc etc. Helt förståeligt, och väldigt tråkigt att höra, men det hade ju varit schysst om de hade ringt och sagt det innan jag var halvvägs ut till flygplatsen ... Så då frågade jag vad vi skulle göra istället, och det visste de ju såklart inte riktigt men Maria Lurdes Mutola herself var i Maputo och de skulle presentera projektet för henne senare så jag fick byta riktning på chapan och åka tillbaka.

Väl framme är det första jag får höra att jag är så tjock. Vilket i och för sig är en komplimang här, men vilket inte direkt gjorde mig på bättre humör. Jag tackade så mycket (hmpf!) och frågade sen vad planen var. Sandra var upptagen med att ändra på rutor i ett diagram (igen!) och då föreslog jag att Sarita och jag kunde börja skriva klart deras projektidé så länge. Varpå jag igen fick förklara varför vi behöver det nedskrivet i detalj hur det kommer gå till. Vilket nog blir femte gången jag förklarar det även om vi redan har bestämt att vi ska göra det. Herregud.

Sarita börjar skriva och det går otroligt långsamt. Ingen tangentbordsträning här inte. Och det är förvisso inte så mycket att göra åt saken, men eftersom jag redan var så irriterad klarade jag inte riktigt av att bara sitta där och titta på. Så jag föreslog att jag skulle gå hem och jobba med mitt under tiden så att vi jobbade lite mer effektivt. Efter en fem minuters förklaring höll hon med om att det kanske var bättre. Så då gick för att säga det till Sandra också. Jag bad henne skriva klart hur projektet i detalj kommer fungera, varpå jag fick förklara igen varför det är viktigt. Sjätte gången då. Så skulle de ringa när Lurdes Mutola var på ingång så skulle jag komma tillbaka då. Men då visste de inte om det skulle gå, hon är ju så viktig och upptagen så hon kan inte vänta på mig. Nej, det förstår jag (suck) men eftersom det bara tar kanske tio minuter för mig att komma tillbaka kan ni ju börja presentera för henne så kan jag komma så fort jag kan, det går väl? Njae, det var svårt, men okej då. Herregud.

Så på väg hem igen, kom nästan hela vägen hem innan jag blev tillbakakallad igen: Lurdes Mutola herself är här nu! Så tillbaka för en oprofessionell power point presentation om projektet. Sarita och Sandra var helt oförberedda och använde en power point jag gjorde i oktober när jag precis hade kommit.. inte helt up to date.. Efter presentationen förklarade jag lite mer i detalj hur min del av projektet, Futebol dá forca, kommer se ut. Var inte särskilt imponerad av denna världsstjärna, hon sa inte så mycket (typ, ok det var bra) och sa att hon var alldelles för upptagen för att hjälpa till att skaffa sponsorer, vilket bör vara mycket lättare för henne än för oss. Sen var hon tvungen att åka vidare, viktig som hon är. Irriterande att se hur underdåniga, tystlåtna och blyga de andra är så fort denna gudinna är i närheten.

Efter mötet krävde jag att vi skulle prata igenom vad de vill med sina projekt och hur de vill att jag och Futebol dá forca ska medverka. Just nu är allt en salig blandning, vilket är svårt när två delar av projektet är utfört av Lurdes Mutola Foundation och en del ett samarbete mellan tre organisationer, Futebol dá forca. Jag gjorde klart att jag bara hade intresse av att jobba med Futebol dá forca och inte hade lust att vänta längre på att de skulle få klart det övriga. Jag vill börja jobba nu! Men det var väldigt svårt, och jag ställer för höga krav etc. Så efter en rätt hetsig diskussion fick jag det hela lite mer klart för mig, och jag kommer hädanefter fokusera på Futebol dá forca och låta dem göra det de gör (eller inte gör känns det mer som) med de övriga projekten.

Men vad är planen härnäst då? Nej, det kunde de inte säga. Vi hörs imorgon. Herregud. Kan vi inte planera ens en dag i för väg hur ska vi kunna planera för ett två år långt projekt?! Denna oförmåga och ineffektivitet är så frustrerande. Men för att få projektet hållbart förankrat här måste jag samarbeta med lokala organisationer. Även om det skulle gå snabbare och smidigare om jag gjorde mer själv, så skulle det underminera deras kapacitet att göra saker och att lära sig hur man gör saker på ett annat sätt för att förbättra resultaten. Så det är bara att hålla tyst och fortsätta som planerat. Och ha i åtanke att deras erfarenhet och utbildning inte är så mycket mer än min, om inte rentav mindre. Men gud så frustrerande det är!

Lunch med tyske herrlandslagstränaren

Sascha och jag blev bjudna på lunch av den tyske herrlandslagstränaren i söndags på fiskmarknaden. När de fem personerna som bråkade om vem som skulle få laga mat åt oss väl hade enats (snarare vi som pekade på en av dem) och vi hade köpt fisk och jätteräkor satte vi oss (efter lite bråk om vilket bord vi skulle sitta på = vem som skulle få sälja dryck) och hade en trevlig lunch. Hans dotter som är i min ålder kanske kommer hit och vill då tydligen hjälpa till med projektet och han undrade om det skulle gå - varpå jag svarade att vill hon ha jobb kan hon få hur mycket som helst och lite till!

Jag blev dock lite besviken, mest för att jag glömmer bort att personer i fotbollsvärlden inte per automatik intresserar sig för att unga tjejer inte går klart skolan eller gifter sig och får barn när de är barn själva. Snarare tvärtom, intresset är mer inriktat på vinst och elitutveckling etc. Dock står han bakom projektet, vilket ger tygnd i ett annars rätt hotfullt klimat på fotbollsförbundet. Förbundets president hälsar inte ens på mig även om jag högt och tydligt säger "Bom dia Sr. Sidat" som sig bör.

Efter den långa och trevliga lunchen skjutsade jag och Sascha hem Gert, landslagstränaren, först efter att alla unga killar utanför fiskmarknaden som verkligen måste tala om för landslagstränaren vem som verkligen måste spela i startelvan nästa match hade fått säga sitt. Efter mat för dagen står fotboll nog högst på listan av livsviktiga saker här, vilket gör det till ett väldigt kraftfullt sätt att påverka!

Därpå fortsatte vi hem till Sascha för att ha en skype-konferens med Football for Worldwide Unity:s medlemmar i Tyskland. Med en redan förvirrad blandning av portugisiska, engelska och svenska var det rätt svårt att hänga med i den tyska diskussionen, men projektet var välkommet och de andra medlemmarna av organisationen var väldigt positiva till idén.

FFWU:s nyhetsbrev

För er som kan tyska kan ni nedan läsa vad som stog om Futebol dá forca i FFWU:s nyhetsbrev:

Futebol dá força „Fußball gibt Kraft“ ist ein weiteres Ergebnis aus Saschas Arbeit in Mosambik. Das Projekt ist eine Initiative von Cecilia Andren Nystrom. Die schwedische Fußballtrainerin hat in Kooperation mit dem Nationalen Komitee für Frauenfußball in Mosambik und der Lurdes Mutola Foundation eine Initiative zur Stärkung der Rolle der Frauen in der mosambikanischen Gesellschaft gegründet. Futebol da Forca organisiert Fußballtraining für junge Mädchen im Alter von zwölf bis 17 Jahren an Schulen in vernachlässigten Gebieten. Ziel ist es, das Selbstbewusstsein und die Selbstbestimmung von jungen Frauen zu stärken. Da sich diese Philosophie eins zu eins mit Football for Worldwide Unity deckt, unterstützen wir dieses wertvolle Projekt und werden uns an der Weiterentwicklung beteiligen.

Mahpipo får inte åka

En av de bästa spelarna i Zixaxa, Mahpipo, får inte följa med till Lichinga för sin make för att hon måste ta hand om deras dotter på 1 år. Det som gör mig arg är inte att hon måste ta hand om sin dotter, det kan jag förstå. Men att han bestämmer det och inte hon, det gör mig förbannad.

Tränaren, Zé, ska dit idag och prata med maken och försöka få honom att låta Mahpipo åka med och ta med sig dottern, vilket vi tyckte var en bra lösning. Hoppas på det.

Avsaknad av positiv anda

Spenderade halva fredagen ute i Zixaxa med laget och observerade träningen. De tränar för fullt inför de nationella slutspelen i Lichinga (som vi kan åka till tack vare Peer Ågren & XPND AB - tack!), men tränar hårt skulle jag kanske inte kalla det. Tiden används otroligt ineffektivt, jag var där vid tre och träningen slutade inte förrän vid sex-tiden, och jag tror att det sammanlagt var fyra-fem övningar. Tränaren och jag kommer bra överens, jag gillar honom, och han är en bra tränare. I alla fall fotbollsmässigt. Hans sätt gentemot tjejerna, hans pedagogik lämnar mycket att önska. Det är mycket uppgivna gester, suckar och negativa kommentarer när tjejerna inte riktigt får till en pass eller skjuter över ribban. En av tjejerna fick inte till ordentliga nickar, och då fick hon inför alla andra skrattande spelare nicka tills nicken blev bra - jag fick hålla mig hårt i skinnet för att inte avbryta, men när han är tränare vill jag inte lägga mig i inför spelarna då jag tror att det bara gör saken värre. Men det finns det andra som inte har några problem med.. Nu när tjejerna har vunnit serien i Maputo och ska åka och spela de nationella slutspelen har det börjat dyka upp en hel del gubbar som står vid sidlinjen och leker Pepe Guardiola fast med senaste Champions Leauge-matchen som enda utbildning. Så inte nog med att det förvirrar tjejerna att de nu helt plötsligt har flera tränare på samma gång och alla bara skriker hur dåliga de är, nu får de också helt vansinniga instruktioner av folk som egentligen inte vet vad de pratar om. Men Zé, tränaren, är för lågmäld för att säga till de övriga gubbarna att de stör även om han håller med mig när jag pratade med honom om det. Eftersom jag inte lägger mig i hans sätt att träna har jag inte heller sagt till dem, men nästa vecka ska jag hålla i några av träningarna och då minsann ska de hålla käft.

Jag pratade också med Zé efteråt om att det är bättre att lyfta fram de saker spelarna gör bra än att bara klanka ner på det de misslyckas med. Beröm, beröm, beröm så att de får ökat självförtroende, och då blir säkrare i sitt spel. Det de inte gör bra är det bättre att prata om i generella termer utan att peka ut enskilda spelare. Och peka aldrig ut någon som syndabock som får stå och skämmas medan resten av laget skrattar. Jag tänkte länge och väl innan jag sa något, för det kan nog bli rätt känsligt när en ung tjej utifrån kommer och talar om hur saker ska göras, så jag lade fram det mer som förslag och Zé tog det bra och sa att han skulle tänka på det i fortsättningen.

En annan sak jag har svårt att begripa är avsaknaden av positiv anda spelare emellan. Till exempel om någon tacklar en annan så att hon faller omkull och blir liggande är det ingen som gör något utan spelet stannar och så väntar alla på att hon ska resa sig och när hon väl gör det fortsätter spelet. Ingen hjälper henne upp och ingen frågar henne om hon är ok, inte ens den spelare som tacklade henne. För mig är det självklart att så fort någon gör illa sig så springer jag dit, kanske inte så ofta för att de faktiskt gör illa sig ordentligt men för att visa att jag bryr mig om dem. Men jag märker att spelarna är ovana vid det och vissa blir obekväma när jag försöker hjälpa dem, eftersom de inte är vana vid det.

Något de också är ovana vid är att tänka själva. De blir alltid tillsagda vad de ska göra och gör som de blir tillsagda. Men när man frågar varför, kan de inte svara. Dels för att de blir så perplexa att någon frågar om deras åsikt och dels för att de aldrig har behövt reflektera över det själva. Och att lära dem det är inte bara essentiellt för att utvecklas som fotbollsspelare, det är något de behöver ha med sig i livet. Jag blir bara mer och mer övertygad om hur bra fotboll är som medel för att stärka tjejerna som individer - inte bara som fotbollsspelare.

Häftig utveckling

Idag satte vi oss och avslutade budgetunderlaget - hur många deltagare kommer projektet involvera? vad kommer behövas i form av material etc.? och hur mycket?

Att se mitt projekt på papper kändes häftigt. Även om siffrorna bara är vad vi planerar att uppnå, vad vi strävar efter, så kommer jag att vara mer än nöjd även om inte allt går som planerat (vilket jag har svårt att tänka mig att det gör här..).

Varje tränarutbildning kommer ha 24 deltagare, som i sin tur startar 24 olika lag med uppskattat 30 spelare. Per månad blir det 24 tränare och 720 spelare. De första fem månaderna kommer projektet pågå i Maputo och då nå 3600 spelare med hjälp av 120 utbildade tränare. Efter fem månader kommer vi utvärdera projektet och förändra det som behöver förändras - och sen fortsätter Futebol dá forca i hela Mocambique! Det är elva provinser, där samma upplägg kommer genomföras. De återstående fem månaderna år 2012 kommer då nå ut till 1320 tränare och 39 600 spelare. Totalt 2012 blir det alltså 43 200 spelare med 1440 tränare.. Lite mer än det tjejlaget jag hade för avsikt att starta när jag först kom hit. Wow. Jag är inte utopist, och tror inte att det kommer bli så enkelt som det ser ut på papper, men om vi ens når ut till hälften är det helt fantastiskt!

Tråkig läsning

På onsdag har ActionAid ett seminarium om tidiga äktenskap och graviditeter här i Mocambique som jag ska gå på. Läser på innan – ingen rolig läsning.

Över hälften av alla tjejer i landet gifter sig innan de fyllt 18 år, enligt International Center for Research on Women. De tjejer som gifter sig tidigt är oftast de utan eller med väldigt lite utbildning, 60 % av tjejer utan utbildning i Mocambique gifter sig innan de fyllt 18 år i jämförelse med de 10 % av de som går klart gymnasiet. Bara 1 % av tjejer med universitetsutbildning gifter sig innan de blivit myndiga. Men det är inte bara avsaknaden av utbildning som orsakar tidiga äktenskap. Orsakerna är många och interrelaterade, bland annat har fattigdom en stor skuld i tidiga äktenskap. De länder där flest flickor gifter sig innan de fyllt 18 år är Bangladesh, Mali, Mocambique och Niger, och i samma länder lever över 75 % på under två dollar om dagen.

Tidiga äktenskap leder i många fall till tidiga graviditeter, som utgör den vanligaste dödsorsaken för unga tjejer världen över mellan 15-19 år. Tjejer som får barn när de själva är under 15 år löper fem gånger större risk att dö under förlossningen jämfört med tjugoåringar. Och bara 55 % av kvinnor i landet har tillgång till adekvat sjukvård under förlossning. Tjejer som gifter sig tidigt drabbas också oftare av våld i hemmet och sexuellt våld, vilket leder till att de far illa både fysiskt och psykiskt. Många gånger gifter sig de unga tjejerna med en betydligt äldre man som har mer sexuell erfarenhet och tjejerna löper då betydligt större risk att drabbas av HIV. Många gånger har även mannen flera sexuella relationer samtidigt både innan och under äktenskapet. Det är 2-6 ggr större risk för tjejer mellan 15-19 år att drabbas av HIV än killar i samma ålder i Afrika söder om Sahara.

Frekvensen av tidiga äktenskap i Mocambique är väldigt beroende på om flickan bor i stad eller på landsbygden. På landsbygden gifter sig 21,4 % innan de fyllt 15 år, jämfört med 11,2 % i städer. 56,4 % av flickor på landsbygden gifter sig innan 18 års ålder – samma siffra i städer är 42,4 %. Av alla heterosexuella äktenskap/förhållanden där kvinnan är mellan 15-49 år är 27,2 % av de på landsbygden polygama, jämfört med 15,7 % i städer.

Tränarutbildning

Futebol dá forca har blivit mycket större än vad jag hade tänkt mig och projektidén har utvecklats en hel del sen jag först kom hit. För att tillgodose det stora behovet, och det stora intresset (skitkul!), kommer det inte räcka med den mobila fotbollsklubben som var den ursprungliga idén, och i och med att jag och projektet har blivit adopterade av Saschas Football for Worldwide Unity så har fokuset kommit att bli mer på att utbilda tränare, som sedan i sin tur kan utbilda och forma spelarna.

Parallellt med den mobila fotbollsklubben kommer vi ha en fortlöpande rekrytering av tränare där målgruppen är framförallt tjejer mellan 18-25. Vi kommer rekrytera bland redan aktiva tränare, damlagsspelare, universitetsstuderande på idrottsfakulteten och övriga intresserade. Varje månad kommer jag och Sascha hålla i intervjuer med de som har anmält intresse för att välja ut de seriösa och lämpliga personerna. Jag kommer hålla i intervjuerna medan Sascha observerar så att vi ser hur de behandlar en ung tjej – kan de inte respektera mig kommer de inte respektera sina spelare. Målet är dock att ha enbart kvinnliga tränare, vilket i början blir svårt och därför har vi sagt att det i början går bra med 50 % manliga tränare.

Efter intervjuerna väljs 24 personer ut som får delta i en två dagars tränarkurs. Kursen består av tre komponenter; praktisk fotboll för tränare, beteende tränare-spelare och utbildning för att förstå och förändra unga tjejers situation. Sascha har FIFA licens för att hålla i utbildningar och han kommer hålla i de två fotbollsbaserade komponenterna med fokus på beteendet tränare-spelare. Målet är att tränarna i första hand ska bygga upp självförtroende, och i andra hand duktiga fotbollsspelare.

Den tredje komponenten är uppdelad på tre olika organisationer, WLSA, UEM och FEMME. WLSA, Woman and Law in Southern Africa, kommer utbilda de blivande tränarna i mänskliga rättigheter med fokus på kvinnors och barns rättigheter. En professor från UEM, Universidade Eduardo Mondlane, kommer föreläsa om HIV/AIDS, sex och samlevnad samt familjeplanering och FEMME, en organisation som främjar kvinnligt entreprenörskap, ska föreläsa om företagsamhet, entreprenörskap och motivation. Sascha kommer sedan integrera detta i sin utbildning också, så att kursdeltagarna förstår hur de kan applicera den kunskapen på fotboll.

Efter avklarad kurs får den nu kvalificerade tränaren en t-shirt, ett par shorts, en väska och en keps – enkla saker för att motivera tränarna. Under kursen får de också skrivbok, penna och kursmaterial samt mellanmål. Sen är tanken att den nu kvalificerade tränaren ska starta ett eget tjejlag (eller fortsätta med sitt redan befintliga lag) och själv applicera Futebol dá forca. För att underlätta får varje tränare fyra bollar, tio västar, tjugo koner och ett tidtagarur.

Detta sker fortlöpande varje månad, vilket innebär 24 nya tränare med nya lag varje månad från och med februari (första kursen 26-27 januari). För att kontrollera att tränaren verkligen använder materialet till att träna tjejer och för att hjälpa till/stödja tränaren kommer den mobila fotbollsklubben användas för att åka ut till slumpvist utvalda träningar och finnas till på plats.

På så sätt når Futebol dá forca ut till många många fler tjejer och kan öka i omfång och styrka mycket snabbare, och det blir tjejerna själva som gör det!

Mötet med stort M

Så då var det dags för Mötet med stort M, dags att besluta vem som ska sköta ekonomin under projektet. Alla tre organisationer bakom projektet var med, FFWU, FLM & CNFF, och det gick att ta på spänningen i luften. För mig, och FFWU, var det viktigaste bara att lösa frågan snabbt och enkelt, så att vi kan sätta igång projektet och börja leta sponsorer. FLM hade gjort klart att de stödde mig vad jag än beslutade men att de inte tänkte skriva under några papper eller dylikt om CNFF fick ansvaret för att de inte ville beblanda sig med fotbollsförbundets korruption. Och CNFF vill bara ha mest ansvar för ”sitt” projekt.

Den hierarkiska kulturen kräver att alla sitter på ”rätt” plats och pratar i ”rätt” ordning, så när alla hade hittat rätt stol i rätt rangordning var det dags för artighetsfraser. Med på mötet för FLM:s räkning var inte bara Sandra och Sarita utan även chefen, Bruno. Han tog genast ordet och hälsade CNFF välkomna till sitt hus, sin mark och pratade sedan länge om hur viktigt det är att genomföra projektet. När han var klar var det Claudete, vice-president för CNFF (högsta hönset eftersom presidenten aldrig medverkar, bara på papper – en av gubbarna i förbundets styrelse) som tog till orda och tackade så hemskt mycket för att de fick vara där etc etc. Sedan blev det tyst och jag passade på och började prata om projektets mål – något som de övriga verkade ha glömt bort i all hets om pengar. Jag förklarade att för att kunna nå dessa mål måste vi alla arbeta tillsammans med en tydlig struktur och arbetsfördelning. Därefter lade jag fram mitt förslag på hur det skulle gå till: en styrelse bestående av en medlem från varje organisation med CNFF-medlemmen som ordförande. Dock kan inte ordföranden ta några beslut utan godkännande från de övriga två. Styrelsen har det ekonomiska och administrativa ansvaret och fördelar sedan arbetsuppgifterna på de tre organisationerna.

Därpå tog Bruno direkt till orda och förklarade hur viktigt detta var och föreslog att vi skulle använda det ekonomiska system som de har på FLM. Han förklarade i detalj hur det fungerar, det är otroligt väl utarbetat och transparent och han presenterade det väldigt väl, så inte ens CNFF kunde klaga på något (de har ju inte något system själva). Det märktes att det var en helt annan femma när chefen pratade, och dessutom var han väldigt skicklig i hur han presenterade idén. Så vi beslutade att FLM kommer ha det ekonomiska ansvaret – vilket jag har velat hela tiden. Nöjd att projektet nu har ett välfungerande transparent system som bara är att börja använda!

FLM valde även att berätta om sitt projekt för att utveckla damfotbollen, där Futebol dá forca ingår, vilket gör allt enklare – alla korten på bordet. Så nu ska vi bara avsluta alla detaljer i projektplanen om det praktiska utförandet och avsluta budgeten och sen skriva ett kontrakt mellan de tre organisationerna med tydlig arbetsfördelning – och sen kör vi!

En dag med gatubarn

Onsdagen spenderade jag och Sascha med gatubarn ute i Laulane och Hulene. I båda förorterna finns en skola för gatubarn eller barn som har väldigt svåra förhållanden hemma (alkoholism, våld etc.). I Laulane går barn från första klass till gymnasiet och där finns det redan fotbollslag, ett herrseniorlag, ett pojklag och ett tjejlag. Tjejlaget kommer medverka i Futebol dá forca, och är ett av de fem första lagen som jag kommer börja med. Tränarna är två unga killar som kommer delta i den första tränarutbildningen vi anordnar i slutet på januari.

Efter Laulane åkte vi vidare till Hulene, till nästa skola för gatubarn. Skolan hade barn upp till ca 13 år och kommer alltså inte medverka i Futebol dá forca, men i eventen Festa de Futebol som vi också kommer anordna som riktar sig till barn. Festa de Futebol är en heldag för 64 barn, där de får träna och spela turnering i lag om fyra spelare men även göra olika övningar som syftar till att lära ut "life skills" (hygien, jämställdhet etc.) och även får mat. Första "fotbollsfesten" är för barn mellan 7-9 år och gatubarnen i Hulene ska medverka med ett flicklag och ett pojklag.

Sascha hade med sig fotbollar till barnens stora förtjusning och vi satte igång dem med mini-matcher i tre åldersgrupper. Vi spelade på vägen bakom skolan, så ytan var väldigt begränsad och jag hittade flera glasskärvor liggandes i jorden, men barnen spelade på för fullt! De gjorde upp sina egna planer med mål med Saschas koner. Många barn ville ha sitt eget mål med sina egna koner, eftersom de aldrig får ha något eget annars och det aldrig finns tillräckligt med material vill alla alltid ha så mycket som möjligt när det finns även om det är helt onödigt. Jag har märkt det på träningar i Zixaxa också. Till exempel är det många av tjejerna som frågar om de får använda västar även om det inte behövs för övningarna - bara för att det finns något som de kan ha.

Men det spelade ingen roll om det fanns två eller sex mål per plan, barnen spelade glatt vidare. Jag tror inte ens att hälften av dem visste vilka som var i samma lag som dem, men alla sparkade för fullt på bollen så fort den var i närheten. Sju-åttaåringarna och nio-tioåringarna sprang runt som galna efter bollen och det syntes verkligen att de hade kul. Med elva-tolvåringarna var det dock annorlunda. Medan de yngre barnen spelade blandat pojkar och flickor utan problem, var det bara tre av de äldre tjejerna som ville vara med och spela. Det var så tydligt att det direkt som elva-tolvåring var helt klart vad som är lämpligt för tjejer respektive killar att göra. Och att tjejerna inte tar för sig utan håller sig i bakgrunden. Men även om de inte tar några egna iniativ så nappar de direkt om du försöker involvera dem, ger du dem chansen tar de den. 

Det är alltså inte viljan det är fel på, men självsäkerheten. Barn, och då speciellt flickor, får ingen uppmärksamhet eller uppmuntran och såklart tappar de det lilla självförtroende de har. Det var en liten pojke på åtta år som bara stog vid sidan av planen och tittade på, och svarade inte när jag frågade om han inte ville vara med. Jag fick fråga fem gånger innan han blygt nickade på huvudet, jo jag skulle ju gärna spela. Så då fick jag in honom på "planen" och det hände inte mycket utan han förflyttade sig bara från sidan av planen in på planen - fortfarande helt stilla. De andra barnen klagade på att han inte gjorde något, och då frågade jag igen om han inte ville spela och jo, det ville han ju. Så då sa jag att han och jag skulle spela tillsammans och då började han röra på sig lite, springa efter mig. Efter en kort stund gick jag av planen och han fortsatte springa lite försiktigt efter bollen, men kollade hela tiden tillbaka på mig för att se om han hade gjort "rätt". Jag sa ingenting utan log bara mitt största leende och gjorde tummen upp varje gång han kollade åt mitt håll. Efter fem minuter var han överallt och ingenstans, upp och ner på planen och sparkade bollen åt alla möjliga håll - hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Tänk om dessa små individer kunde få den uppmärksamheten han fick i fem minuter av mig hela sin uppväxt, vad de skulle växa! Det känns frustrerande, för även om varje barn bara får fem minuter av mig kommer jag ändå inte kunna le tillräckligt stort och länge för att hjälpa alla. Men även om det bara var några timmar vi spenderade med barnen, var alla high-fives vi fick när vi skulle gå bevis nog på att det går att påverka och glädja andra - och man ska inte underskatta hur mycket man lär sig bara på att ha kul!

Korruption

Inte så konstigt att det är så känsligt med vem som ska ha det ekonomiska ansvaret när korruptionen i landet är så hög - läste i tidningen O País idag att 56 % av befolkningen tycker att korruptionen i landet har ökat senaste åren. 68 % av de tillfrågade i undersökningen hade betalat minst en muta under de senaste året. Samtidigt som man såklart måste försöka bekämpa korruptionen med alla möjliga medel för att få ett rättvisare och effektivare samhälle, kan man inte alltid klandra de som tar emot mutor. Lönerna för vanligt folk räcker knappt för att undvika svältgränsen, och kan man då få några extra slantar så att man kan mätta sina barn - vem är jag att säga att det är fel? När folk lever en desperat kamp för överlevnad, blir det ett moraliskt dilemma: fattigdomen föder korruption men korruptionen göder fattigdom.

De flesta använder mutor för att snabba på processer eller för att undvika problem med myndigheter. De sektorer som tar emot flest mutor är polisväsendet, sjukvården och utbildningssektorn. Men mutor är minst lika vanligt när det kommer till registreringar, licenser, markfrågor, juridiska frågor, etc. Det är helt enkelt alltid vanligt. Och därför är det ju inte så konstigt att båda de mocambikanska parterna i projektet är misstänksamma mot den andre, och menar att om pengarna hamnar hos någon annan än den egna organisationen så kommer de försvinna..  De litar inte på varandra för fem öre, vilket kommer bli problematiskt för framtiden. Samarbete bygger på förtroende, och att ha ett projekt med tre samarbetande organisationer är svårt som det är - när två av dem dessutom inte litar på varandra kommer det uppstå många problem. Som tur är litar de på mig, och Football for Worldwide Unity, och jag ska använda det förtroendet för att få dem att lita på varandra. Tyvärr måste jag hålla med om att om CNFF kommer få det ekonomiska ansvaret kommer nog en del pengar försvinna ner i någon ficka.. CNFF är ju inte en självständig kommitté, utan de lyder ju under fotbollsförbundet. Och fotbollsförbundet har ett mycket effektivt system när det gäller korruption. Herr presidenten har tre butiker där han säljer sportutrustning, kontorsmaterial och dylikt och tvättar en hel del (inte kläder). Herr presidenten var också till väldigt nyligen president både för fotbollsförbundet och för en av fotbollsklubbarna i högsta herrligan, Mocambola. När det tyska fotbollsförbundet, som pumpar in mycket pengar i fotboll här, påpekade det olämpliga med att ha två sådana mandat så var han tvungen att avsluta sitt ordförandeskap i fotbollsklubben. Så nu är det hans två bröder som sköter det.. Så jag måste erkänna att jag har samma farhågor som FLM vad gäller CNFF:s kapacitet att ta ekonomiskt ansvar, och det har varit min idé hela tiden att det ansvaret ska ligga på FLM. Men sen är det ju så att pengar = makt, och i ett hierarkiskt samhälle är makt något alla eftersträvar. Framförallt damerna i CNFF, och därför måste jag lösa ekvationen hur de kan känna att de har makt utan att få ansvaret för pengarna..

Makt och pengar, något alla eftersträvar. Nej, nej självklart inte vi godhjärtade människor, sånt är bara för riktiga skurkar - men det är lätt för oss att säga, vi som redan har allt vi kan önska oss. Har du allt är det lätt att avstå, men när du inte har någonting då klamrar du desperat fast i allt du får tag i.  

En kall dag - äntligen!

Idag var en bra dag. Det var bara 20-25 grader varmt och solen gömde sig bakom moln, så det var första dagen här som jag inte kände ett starkt behov av en dusch bara genom att gå utanför dörren - skönt! Hade inget inbokat förrän vid 10.30 så hade morgonen på mig att organisera upp mig själv, har så mycket olika saker att göra nu så det är svårt att få en överblick.. och kan väl inte säga att jag fick allt helt klart för mig men helt klart klarare.

På vägen till mitt första möte noterade jag att vi har fått offentliga papperskorgar på min gata - vilken grej! Typ de första jag har sett i Maputo. Typiskt att de hamnar på den typ enda rena gatan också.. Men är väldigt imponerad, kanske kommer de också ändra på sättet de städar gatorna. Nu ägnas det mycket tid åt att sopa upp löv och blommor som faller ner från träden, medan allt skräp får ligga kvar - kanske kommer de byta och göra tvärtom.. Eller så kanske folk faktiskt kommer slänga skräpet i de nu befintliga papperskorgarna.. ja, det återstår att se!

Men glädjen över att ha fått en papperskorg blev inte så långvarig. Känner mig lite uppgiven inför allt strul med vem som ska ha äran och ansvaret för projektet. Huvudproblemet är att CNFF inte litar på FLM och vice versa, så vem som ska ha det ekonomiska ansvaret är ett dilemma som heter duga. Fame and glory vill de ha båda två, men oklart vem som vill arbeta för det.. Som tur var har jag ju nu Sascha från Football for Worldwide Unity som jag kan sucka ihop/ikapp med. Eftersom han också jobbar med FMF (jag med CNFF, som är del av FMF) så delar vi samma problem och erfarenheter, och till slut är det enda man kan göra att skratta åt eländet. Och sen göra något åt det såklart. Så nu har jag gjort upp ett nytt förslag där en styrelse bestående av medlemmar från de tre sammarbetspartners medverkar. Det exekutiva ansvaret hamnar hos CNFF, men då i enighet med resten av styrelsen. Det ekonomiska och administrativa ansvaret tar styrelsen hand om och delar sedan ut arbetsuppgifterna/resurserna till respektive organ. Själva bankkontot står i CNFF:s namn för projektets räkning med min och Sandras signatur/insyn för maximal transparens. FMF har inget att göra i kontot, och jag kommer inte låta de gubbarna röra pengarna. Nyligen har presidenten för förbundet (FMF) blivit omvald, och idag fick jag veta varför. Han har gått runt med kuvert till de röstande, med ett trevligt innhåll. Fick också veta att det laget som vann första ligan för män, Liga Muculmana, styrs av presidentens bröder.. undra varför de vann). I vilket fall känns det som att vi har kommit fram till en bra struktur för projektet och på torsdag ska vi ses alla involverade parter och diskutera hur vi ska göra och komma fram till ett beslut.

Det finns dagar när jag bara känner hur stort och oöverstigligt det här arbetet är, men så fort jag kommer ut till Zixaxa ändras det. Jag åkte ut dit idag för att berätta att vi kommer iväg till Lichinga, och tjejerna blev så otroligt glada! Och det är ett tillräckligt skäl till att fortsätta med det här!