Jag jobbar för tillfället som servitris på heltid så att jag kan betala lön till Sarita och Sandra som jobbar heltid för Futebol dá forca i Mocambique. De är nu viktigare än någonsin då jag inte är där för tillfället, och de jobbar på bra - vi har regelbunden kontakt! Men de har jobbat i snart fem månader nu utan lön och det tär på familjerelationer och privatliv.. och inte minst på motivation!
Jag bestämde mig därför för att gå tillbaka till mitt gamla extra-jobb på heltid och sedan dela min lön på två och skicka ner till Lurdes Mutola Foundation - en efterlängtad och framförallt nödvändig drivkraft. Min mocambikiska partner, LMF, har det inte lätt ekonomiskt, eller existerar inte ekonomiskt kan man säga. De är helt beroende av utomstående finansiering för projekt och avslutade alla utom ett projekt förra året. I år har de alltså utöver Futebol dá forca bara ett annat projekt, Mais Escola Para Mim. Projektet stödjer tjejer från landsbygden som utan hjälpen från projektet inte skulle ha chansen att gå ut grundskolan. Jag var där i februari och tränade tjejerna på flickinternatet i fotboll (läs mer!) och har vid sidan av Futebol dá forca försökt få in sponsorer till detta också med relativt god utdelning.
Men för att återgå till Sandra och Sarita, så eftersom LMF vänder på slantarna för att få det att gå ihop har Sandra och Sarita inte kunnat bli officiellt anställda och inte heller kunnat få lön. Och eftersom det tar tid att få sponsorer som vill vidareutveckla projektet får jag helt enkelt lösa detta på annat sätt - och jobbar nu alltså själv så att jag med min lön kan betala deras. Om jag fortsätter som jag gjorde de första fyra dagarna - 46 arbetade timmar - lär jag få ihop tillräckligt.
Detta innebär inte bara ett otroligt lyft för dem, men för hela deras familjer. De är bägge familjeförsörjare. Och det innebär inte mamma, pappa, barn som vi är vana vid utan mamma, pappa, barn, kusiner, faster, mormor, systerdöttrar etc. etc.
Extra tufft blir det när du måste ställa upp för din familj trots att familjen inte har varit där för dig. Sarita, min fantastiska kollega, som jobbar heltid och åker ut och träffar tränarna och peppar dem och tjejerna, är tyvärr ett bra exempel på detta. Hon började spela fotboll när hon var åtta år. När hon var tio-elva sa föräldrarna ifrån: "Nu räcker det med trams, det där är för pojkar". Sarita älskar att spela fotboll, så hon fortsatte ändå trots förbudet. Och blev förskjuten av sin egen familj. Hon fick stå ut med smädelser och gliringar på gatan, kunde inte bo kvar hemma och hade ingen som trodde på henne. Genom att flytta runt hos släkt och vänner fick hon livet att gå ihop ändå och satsade på fotbollen - som tog henne först till Sydafrika och sedan till Portugal för klubbfotboll i bägge länderna. Hon har sedan dess varit kapten i Mocambiques landslag och är fortfarande aktiv spelare. Och helt plötsligt tyckte alla att det var helt okej att spela fotboll. Och helt plötsligt försörjer hon dem som en gång kastade ut henne.
Mitt slitiga servitrisjobb bleknar i jämförelse mot vad hon har gått igenom. Jag ser fram emot att de äntligen ska få lön för mödan, även om det kanske bli en modest sådan! Med lönen kommer dock även fast anställning och försäkring, vilket kanske betyder ännu mer än pengarna i plånboken.
