Under tiden vi var i Lichinga intevjuade jag spelarna i Zixaxa med utgångspunkt i vad de har för kvalitéter som individer, både på och utanför planen. Först var tjejerna oförstående, vadå vad jag, just jag, är bra på?! Ja, vad gör du bättre än ingen annan? Nej, Coach, det är en svår fråga, jag vet inte, det kan jag inte säga. Men när jag fick dem att verkligen tänka efter och inte gav mig förrän jag fick ett svar visade de sig att de visst var bra på saker! De kan dribbla, göra mål etcetera men även vara bra vänner och lyssna på vad andra säger. De är roliga, öppna, determinerade och framåt. Och framförallt kunde de, efter lite lirkande, berömma sig själva.
Jag började med att de fick berömma varandra. Alla spelare fick ett tomt A4-ark på ryggen som deras lagkamrater sedan skulle fylla med komplimanger. Något alla tyckte var riktigt roligt - inte minst att läsa efteråt. Så jag försökte få dem att fortsätta rida på självförtroende-vågen som långsamt började utmynna i en flod (kanske kan den i framtiden bli en tsunami?). Vi pratade om deras drömmar, det närmaste året och under hela livet: vad har du för mål - du, inte din pappa, mamma eller man/pojkvän - och hur ska du uppnå dem? De allra flesta ville ha ett eget hus och familj, men bara två barn (det räcker gott och väl tyckte de) och att studera och få ett bra arbete var lika viktigt. Fyra av dem sa också att ett av deras tre mål i livet var att vara helt oberoende och ha full kontroll över sig själva och sina egna liv! Förhoppningsvis kommer detta i framtiden vara ett mål för alla, när vågen blivit så stor att den slår över i en tsunami.
