Full av energi

Jag kom precis hem från dagens träning i Zixaxa, all irritation och frustration är som bortblåst - jag är jätteglad och full av energi! Träningen gick jättebra. Zé började träningen men var sedan tvungen att gå och då fick jag hålla i resten. Jag är mer aktiv på planen än Zé och är med och visar hur jag vill att de ska göra, vilket tjejerna tycker är jättekul. Visserligen kanske jag inte är bättre än de här gubbarna som skriker hela tiden - är helt hes nu - men jag skriker i alla fall enbart när de gör bra saker och har hela tiden en positiv hållning. Dessutom försöker jag hela tiden ställa frågor varför de gör som de gör, även om det är något jag har sagt till dem att göra, för att de ska börja tänka på varför de gör något för att förstå vad konsekvenserna blir beroende på vad de väljer att göra. De är vana att göra som de blir tillsagda och inte att tänka själva, så försöker ändra på det.

Mot slutet av träningen var alla helt uppe i varv och tempot var mycket högre än vanligt. Tjejerna började berömma varandra och det märktes att de hade kul medan de spelade. Kul hade även alla små barn som springer runt omkring planen och hämtar bortskjutna bollar - de smittades också av entusiasmen och jag fick säga till dem flera gånger att de fick hålla sig utanför planen när de också var på väg in för att spela.

En annan som jag sa till, och det på skarpen, var en gubbe som gick rakt över planen mitt i övningen. Jag bad honom artigt gå runt planen så att han inte störde tjejerna, varpå han frågar om jag kan "ge honom en flicka". Chockad frågar jag vad han sa och han upprepar sin fråga: "kan jag ge honom en flicka?". Jag svarar att jag inte håller på med sånt. Och då är det hans tur att chockad fråga, "vadå, är inte jag man?" och "jo, svarade jag, det är du och de är kvinnor.. det har väl inte med saken att göra? Vad de vill göra med sina liv är upp till dem och jag kan inte "ge bort" någon". Hans hjärnceller arbetade hårt en stund innan han sken upp: "men du kan ju ge dig själv då, du är vacker". Mer bestämd denna gång svarade jag "tack, men nej tack. Gå inte mitt i min plan tack, herrn får flytta på sig nu". Och då masade han sig vidare.. och han hade tur att jag inte hade en fotboll i närheten att skjuta efter honom.

Men förutom gubben flöt allt på utan problem och jag kände verkligen att min entusiasm smittade av sig på tjejerna och för varje leende och komplimang växte de litegrann, sträckte på sig och till slut log de också tillbaka. Det är häftigt att se, och gör att all irritation rinner av mig.  

Mer goda nyheter! Mahpipo får åka med till Lichinga för sin make - till och med utan bebis. Maken stannar hemma och tar hand om barnet. Zé tyckte att vi skulle köpa något till honom som tack, men det satte jag stopp för. Det är ju faktiskt hans eget barn han ska ta hand om, han gör inte Mahpipo en tjänst - han gör sitt eget jobb. Härligt att hon kommer med, då har vi högerkanten säkrad! Och härligt att maken får lite tid med sitt barn!

Irriterad, frustrerad - you name it

Så idag var planen att färdigställa projektplanen och budgetunderlaget - trodde jag ja! Vi hade bestämt möte, alla tre organisationer, men redan innan det började blev det med ett telefonsamtal uppskjutet en halvtimma. Så 10.30 var jag på plats för mötet. Och det var jag ensam om. Runt elva dök Madalena (CNFF) upp och förklarade att Claudete var sjuk och att hon hade fått åka i hennes ställe från sitt jobb ute på flygplatsen. Men Sandra och Sarita dök inte upp, så jag fick ringa för att se var de hade tagit vägen. Och de var och ordnade med något inför de nationella slutspelen i Lichinga som hade dragit ut på tiden och därför fick vi än en gång skjuta upp mötet - till kl. 14.00 ute på flygplatsen, för Madalena tänkte minsann inte åka in till stan en gång till. Och så sa hon att eftersom vi har så ont om tid får vi sätta oss ner och skriva ner allt för hand och sen får någon skriva ner det på datorn efteråt - då går det mycket snabbare. Herregud.

Så efter att ha slösat bort nästan två timmar på ingenting gick jag hem igen, måttligt glad, för att försöka jobba lite hemma istället. Och då fungerade såklart inte internet. Skrev mail ändå som dokument, för att kopiera och skicka vid tillfälle så fick i alla fall något gjort. Sen var jag tvungen att åka för att hinna ut till flygplatsen till kl. 14. Kom på en chapa rätt fort, men sen gick det långsamt med mycket trafik. Jag hade ännu inte hört från Sandra och Sarita, som jag egentligen ville träffa innan mötet för att stämma av en del saker och skickade ett till sms när jag var halvvägs till flygplatsen för att bekräfta att de också var på väg. Då ringer Sandra upp och förklarar att mötet är inställt. Någon vice-president (det finns rätt många) på fotbollsförbundet hade dött och Madalena hade varit tvungen att åka dit etc etc. Helt förståeligt, och väldigt tråkigt att höra, men det hade ju varit schysst om de hade ringt och sagt det innan jag var halvvägs ut till flygplatsen ... Så då frågade jag vad vi skulle göra istället, och det visste de ju såklart inte riktigt men Maria Lurdes Mutola herself var i Maputo och de skulle presentera projektet för henne senare så jag fick byta riktning på chapan och åka tillbaka.

Väl framme är det första jag får höra att jag är så tjock. Vilket i och för sig är en komplimang här, men vilket inte direkt gjorde mig på bättre humör. Jag tackade så mycket (hmpf!) och frågade sen vad planen var. Sandra var upptagen med att ändra på rutor i ett diagram (igen!) och då föreslog jag att Sarita och jag kunde börja skriva klart deras projektidé så länge. Varpå jag igen fick förklara varför vi behöver det nedskrivet i detalj hur det kommer gå till. Vilket nog blir femte gången jag förklarar det även om vi redan har bestämt att vi ska göra det. Herregud.

Sarita börjar skriva och det går otroligt långsamt. Ingen tangentbordsträning här inte. Och det är förvisso inte så mycket att göra åt saken, men eftersom jag redan var så irriterad klarade jag inte riktigt av att bara sitta där och titta på. Så jag föreslog att jag skulle gå hem och jobba med mitt under tiden så att vi jobbade lite mer effektivt. Efter en fem minuters förklaring höll hon med om att det kanske var bättre. Så då gick för att säga det till Sandra också. Jag bad henne skriva klart hur projektet i detalj kommer fungera, varpå jag fick förklara igen varför det är viktigt. Sjätte gången då. Så skulle de ringa när Lurdes Mutola var på ingång så skulle jag komma tillbaka då. Men då visste de inte om det skulle gå, hon är ju så viktig och upptagen så hon kan inte vänta på mig. Nej, det förstår jag (suck) men eftersom det bara tar kanske tio minuter för mig att komma tillbaka kan ni ju börja presentera för henne så kan jag komma så fort jag kan, det går väl? Njae, det var svårt, men okej då. Herregud.

Så på väg hem igen, kom nästan hela vägen hem innan jag blev tillbakakallad igen: Lurdes Mutola herself är här nu! Så tillbaka för en oprofessionell power point presentation om projektet. Sarita och Sandra var helt oförberedda och använde en power point jag gjorde i oktober när jag precis hade kommit.. inte helt up to date.. Efter presentationen förklarade jag lite mer i detalj hur min del av projektet, Futebol dá forca, kommer se ut. Var inte särskilt imponerad av denna världsstjärna, hon sa inte så mycket (typ, ok det var bra) och sa att hon var alldelles för upptagen för att hjälpa till att skaffa sponsorer, vilket bör vara mycket lättare för henne än för oss. Sen var hon tvungen att åka vidare, viktig som hon är. Irriterande att se hur underdåniga, tystlåtna och blyga de andra är så fort denna gudinna är i närheten.

Efter mötet krävde jag att vi skulle prata igenom vad de vill med sina projekt och hur de vill att jag och Futebol dá forca ska medverka. Just nu är allt en salig blandning, vilket är svårt när två delar av projektet är utfört av Lurdes Mutola Foundation och en del ett samarbete mellan tre organisationer, Futebol dá forca. Jag gjorde klart att jag bara hade intresse av att jobba med Futebol dá forca och inte hade lust att vänta längre på att de skulle få klart det övriga. Jag vill börja jobba nu! Men det var väldigt svårt, och jag ställer för höga krav etc. Så efter en rätt hetsig diskussion fick jag det hela lite mer klart för mig, och jag kommer hädanefter fokusera på Futebol dá forca och låta dem göra det de gör (eller inte gör känns det mer som) med de övriga projekten.

Men vad är planen härnäst då? Nej, det kunde de inte säga. Vi hörs imorgon. Herregud. Kan vi inte planera ens en dag i för väg hur ska vi kunna planera för ett två år långt projekt?! Denna oförmåga och ineffektivitet är så frustrerande. Men för att få projektet hållbart förankrat här måste jag samarbeta med lokala organisationer. Även om det skulle gå snabbare och smidigare om jag gjorde mer själv, så skulle det underminera deras kapacitet att göra saker och att lära sig hur man gör saker på ett annat sätt för att förbättra resultaten. Så det är bara att hålla tyst och fortsätta som planerat. Och ha i åtanke att deras erfarenhet och utbildning inte är så mycket mer än min, om inte rentav mindre. Men gud så frustrerande det är!

Lunch med tyske herrlandslagstränaren

Sascha och jag blev bjudna på lunch av den tyske herrlandslagstränaren i söndags på fiskmarknaden. När de fem personerna som bråkade om vem som skulle få laga mat åt oss väl hade enats (snarare vi som pekade på en av dem) och vi hade köpt fisk och jätteräkor satte vi oss (efter lite bråk om vilket bord vi skulle sitta på = vem som skulle få sälja dryck) och hade en trevlig lunch. Hans dotter som är i min ålder kanske kommer hit och vill då tydligen hjälpa till med projektet och han undrade om det skulle gå - varpå jag svarade att vill hon ha jobb kan hon få hur mycket som helst och lite till!

Jag blev dock lite besviken, mest för att jag glömmer bort att personer i fotbollsvärlden inte per automatik intresserar sig för att unga tjejer inte går klart skolan eller gifter sig och får barn när de är barn själva. Snarare tvärtom, intresset är mer inriktat på vinst och elitutveckling etc. Dock står han bakom projektet, vilket ger tygnd i ett annars rätt hotfullt klimat på fotbollsförbundet. Förbundets president hälsar inte ens på mig även om jag högt och tydligt säger "Bom dia Sr. Sidat" som sig bör.

Efter den långa och trevliga lunchen skjutsade jag och Sascha hem Gert, landslagstränaren, först efter att alla unga killar utanför fiskmarknaden som verkligen måste tala om för landslagstränaren vem som verkligen måste spela i startelvan nästa match hade fått säga sitt. Efter mat för dagen står fotboll nog högst på listan av livsviktiga saker här, vilket gör det till ett väldigt kraftfullt sätt att påverka!

Därpå fortsatte vi hem till Sascha för att ha en skype-konferens med Football for Worldwide Unity:s medlemmar i Tyskland. Med en redan förvirrad blandning av portugisiska, engelska och svenska var det rätt svårt att hänga med i den tyska diskussionen, men projektet var välkommet och de andra medlemmarna av organisationen var väldigt positiva till idén.

FFWU:s nyhetsbrev

För er som kan tyska kan ni nedan läsa vad som stog om Futebol dá forca i FFWU:s nyhetsbrev:

Futebol dá força „Fußball gibt Kraft“ ist ein weiteres Ergebnis aus Saschas Arbeit in Mosambik. Das Projekt ist eine Initiative von Cecilia Andren Nystrom. Die schwedische Fußballtrainerin hat in Kooperation mit dem Nationalen Komitee für Frauenfußball in Mosambik und der Lurdes Mutola Foundation eine Initiative zur Stärkung der Rolle der Frauen in der mosambikanischen Gesellschaft gegründet. Futebol da Forca organisiert Fußballtraining für junge Mädchen im Alter von zwölf bis 17 Jahren an Schulen in vernachlässigten Gebieten. Ziel ist es, das Selbstbewusstsein und die Selbstbestimmung von jungen Frauen zu stärken. Da sich diese Philosophie eins zu eins mit Football for Worldwide Unity deckt, unterstützen wir dieses wertvolle Projekt und werden uns an der Weiterentwicklung beteiligen.

Mahpipo får inte åka

En av de bästa spelarna i Zixaxa, Mahpipo, får inte följa med till Lichinga för sin make för att hon måste ta hand om deras dotter på 1 år. Det som gör mig arg är inte att hon måste ta hand om sin dotter, det kan jag förstå. Men att han bestämmer det och inte hon, det gör mig förbannad.

Tränaren, Zé, ska dit idag och prata med maken och försöka få honom att låta Mahpipo åka med och ta med sig dottern, vilket vi tyckte var en bra lösning. Hoppas på det.

Avsaknad av positiv anda

Spenderade halva fredagen ute i Zixaxa med laget och observerade träningen. De tränar för fullt inför de nationella slutspelen i Lichinga (som vi kan åka till tack vare Peer Ågren & XPND AB - tack!), men tränar hårt skulle jag kanske inte kalla det. Tiden används otroligt ineffektivt, jag var där vid tre och träningen slutade inte förrän vid sex-tiden, och jag tror att det sammanlagt var fyra-fem övningar. Tränaren och jag kommer bra överens, jag gillar honom, och han är en bra tränare. I alla fall fotbollsmässigt. Hans sätt gentemot tjejerna, hans pedagogik lämnar mycket att önska. Det är mycket uppgivna gester, suckar och negativa kommentarer när tjejerna inte riktigt får till en pass eller skjuter över ribban. En av tjejerna fick inte till ordentliga nickar, och då fick hon inför alla andra skrattande spelare nicka tills nicken blev bra - jag fick hålla mig hårt i skinnet för att inte avbryta, men när han är tränare vill jag inte lägga mig i inför spelarna då jag tror att det bara gör saken värre. Men det finns det andra som inte har några problem med.. Nu när tjejerna har vunnit serien i Maputo och ska åka och spela de nationella slutspelen har det börjat dyka upp en hel del gubbar som står vid sidlinjen och leker Pepe Guardiola fast med senaste Champions Leauge-matchen som enda utbildning. Så inte nog med att det förvirrar tjejerna att de nu helt plötsligt har flera tränare på samma gång och alla bara skriker hur dåliga de är, nu får de också helt vansinniga instruktioner av folk som egentligen inte vet vad de pratar om. Men Zé, tränaren, är för lågmäld för att säga till de övriga gubbarna att de stör även om han håller med mig när jag pratade med honom om det. Eftersom jag inte lägger mig i hans sätt att träna har jag inte heller sagt till dem, men nästa vecka ska jag hålla i några av träningarna och då minsann ska de hålla käft.

Jag pratade också med Zé efteråt om att det är bättre att lyfta fram de saker spelarna gör bra än att bara klanka ner på det de misslyckas med. Beröm, beröm, beröm så att de får ökat självförtroende, och då blir säkrare i sitt spel. Det de inte gör bra är det bättre att prata om i generella termer utan att peka ut enskilda spelare. Och peka aldrig ut någon som syndabock som får stå och skämmas medan resten av laget skrattar. Jag tänkte länge och väl innan jag sa något, för det kan nog bli rätt känsligt när en ung tjej utifrån kommer och talar om hur saker ska göras, så jag lade fram det mer som förslag och Zé tog det bra och sa att han skulle tänka på det i fortsättningen.

En annan sak jag har svårt att begripa är avsaknaden av positiv anda spelare emellan. Till exempel om någon tacklar en annan så att hon faller omkull och blir liggande är det ingen som gör något utan spelet stannar och så väntar alla på att hon ska resa sig och när hon väl gör det fortsätter spelet. Ingen hjälper henne upp och ingen frågar henne om hon är ok, inte ens den spelare som tacklade henne. För mig är det självklart att så fort någon gör illa sig så springer jag dit, kanske inte så ofta för att de faktiskt gör illa sig ordentligt men för att visa att jag bryr mig om dem. Men jag märker att spelarna är ovana vid det och vissa blir obekväma när jag försöker hjälpa dem, eftersom de inte är vana vid det.

Något de också är ovana vid är att tänka själva. De blir alltid tillsagda vad de ska göra och gör som de blir tillsagda. Men när man frågar varför, kan de inte svara. Dels för att de blir så perplexa att någon frågar om deras åsikt och dels för att de aldrig har behövt reflektera över det själva. Och att lära dem det är inte bara essentiellt för att utvecklas som fotbollsspelare, det är något de behöver ha med sig i livet. Jag blir bara mer och mer övertygad om hur bra fotboll är som medel för att stärka tjejerna som individer - inte bara som fotbollsspelare.

Häftig utveckling

Idag satte vi oss och avslutade budgetunderlaget - hur många deltagare kommer projektet involvera? vad kommer behövas i form av material etc.? och hur mycket?

Att se mitt projekt på papper kändes häftigt. Även om siffrorna bara är vad vi planerar att uppnå, vad vi strävar efter, så kommer jag att vara mer än nöjd även om inte allt går som planerat (vilket jag har svårt att tänka mig att det gör här..).

Varje tränarutbildning kommer ha 24 deltagare, som i sin tur startar 24 olika lag med uppskattat 30 spelare. Per månad blir det 24 tränare och 720 spelare. De första fem månaderna kommer projektet pågå i Maputo och då nå 3600 spelare med hjälp av 120 utbildade tränare. Efter fem månader kommer vi utvärdera projektet och förändra det som behöver förändras - och sen fortsätter Futebol dá forca i hela Mocambique! Det är elva provinser, där samma upplägg kommer genomföras. De återstående fem månaderna år 2012 kommer då nå ut till 1320 tränare och 39 600 spelare. Totalt 2012 blir det alltså 43 200 spelare med 1440 tränare.. Lite mer än det tjejlaget jag hade för avsikt att starta när jag först kom hit. Wow. Jag är inte utopist, och tror inte att det kommer bli så enkelt som det ser ut på papper, men om vi ens når ut till hälften är det helt fantastiskt!

Tråkig läsning

På onsdag har ActionAid ett seminarium om tidiga äktenskap och graviditeter här i Mocambique som jag ska gå på. Läser på innan – ingen rolig läsning.

Över hälften av alla tjejer i landet gifter sig innan de fyllt 18 år, enligt International Center for Research on Women. De tjejer som gifter sig tidigt är oftast de utan eller med väldigt lite utbildning, 60 % av tjejer utan utbildning i Mocambique gifter sig innan de fyllt 18 år i jämförelse med de 10 % av de som går klart gymnasiet. Bara 1 % av tjejer med universitetsutbildning gifter sig innan de blivit myndiga. Men det är inte bara avsaknaden av utbildning som orsakar tidiga äktenskap. Orsakerna är många och interrelaterade, bland annat har fattigdom en stor skuld i tidiga äktenskap. De länder där flest flickor gifter sig innan de fyllt 18 år är Bangladesh, Mali, Mocambique och Niger, och i samma länder lever över 75 % på under två dollar om dagen.

Tidiga äktenskap leder i många fall till tidiga graviditeter, som utgör den vanligaste dödsorsaken för unga tjejer världen över mellan 15-19 år. Tjejer som får barn när de själva är under 15 år löper fem gånger större risk att dö under förlossningen jämfört med tjugoåringar. Och bara 55 % av kvinnor i landet har tillgång till adekvat sjukvård under förlossning. Tjejer som gifter sig tidigt drabbas också oftare av våld i hemmet och sexuellt våld, vilket leder till att de far illa både fysiskt och psykiskt. Många gånger gifter sig de unga tjejerna med en betydligt äldre man som har mer sexuell erfarenhet och tjejerna löper då betydligt större risk att drabbas av HIV. Många gånger har även mannen flera sexuella relationer samtidigt både innan och under äktenskapet. Det är 2-6 ggr större risk för tjejer mellan 15-19 år att drabbas av HIV än killar i samma ålder i Afrika söder om Sahara.

Frekvensen av tidiga äktenskap i Mocambique är väldigt beroende på om flickan bor i stad eller på landsbygden. På landsbygden gifter sig 21,4 % innan de fyllt 15 år, jämfört med 11,2 % i städer. 56,4 % av flickor på landsbygden gifter sig innan 18 års ålder – samma siffra i städer är 42,4 %. Av alla heterosexuella äktenskap/förhållanden där kvinnan är mellan 15-49 år är 27,2 % av de på landsbygden polygama, jämfört med 15,7 % i städer.

Tränarutbildning

Futebol dá forca har blivit mycket större än vad jag hade tänkt mig och projektidén har utvecklats en hel del sen jag först kom hit. För att tillgodose det stora behovet, och det stora intresset (skitkul!), kommer det inte räcka med den mobila fotbollsklubben som var den ursprungliga idén, och i och med att jag och projektet har blivit adopterade av Saschas Football for Worldwide Unity så har fokuset kommit att bli mer på att utbilda tränare, som sedan i sin tur kan utbilda och forma spelarna.

Parallellt med den mobila fotbollsklubben kommer vi ha en fortlöpande rekrytering av tränare där målgruppen är framförallt tjejer mellan 18-25. Vi kommer rekrytera bland redan aktiva tränare, damlagsspelare, universitetsstuderande på idrottsfakulteten och övriga intresserade. Varje månad kommer jag och Sascha hålla i intervjuer med de som har anmält intresse för att välja ut de seriösa och lämpliga personerna. Jag kommer hålla i intervjuerna medan Sascha observerar så att vi ser hur de behandlar en ung tjej – kan de inte respektera mig kommer de inte respektera sina spelare. Målet är dock att ha enbart kvinnliga tränare, vilket i början blir svårt och därför har vi sagt att det i början går bra med 50 % manliga tränare.

Efter intervjuerna väljs 24 personer ut som får delta i en två dagars tränarkurs. Kursen består av tre komponenter; praktisk fotboll för tränare, beteende tränare-spelare och utbildning för att förstå och förändra unga tjejers situation. Sascha har FIFA licens för att hålla i utbildningar och han kommer hålla i de två fotbollsbaserade komponenterna med fokus på beteendet tränare-spelare. Målet är att tränarna i första hand ska bygga upp självförtroende, och i andra hand duktiga fotbollsspelare.

Den tredje komponenten är uppdelad på tre olika organisationer, WLSA, UEM och FEMME. WLSA, Woman and Law in Southern Africa, kommer utbilda de blivande tränarna i mänskliga rättigheter med fokus på kvinnors och barns rättigheter. En professor från UEM, Universidade Eduardo Mondlane, kommer föreläsa om HIV/AIDS, sex och samlevnad samt familjeplanering och FEMME, en organisation som främjar kvinnligt entreprenörskap, ska föreläsa om företagsamhet, entreprenörskap och motivation. Sascha kommer sedan integrera detta i sin utbildning också, så att kursdeltagarna förstår hur de kan applicera den kunskapen på fotboll.

Efter avklarad kurs får den nu kvalificerade tränaren en t-shirt, ett par shorts, en väska och en keps – enkla saker för att motivera tränarna. Under kursen får de också skrivbok, penna och kursmaterial samt mellanmål. Sen är tanken att den nu kvalificerade tränaren ska starta ett eget tjejlag (eller fortsätta med sitt redan befintliga lag) och själv applicera Futebol dá forca. För att underlätta får varje tränare fyra bollar, tio västar, tjugo koner och ett tidtagarur.

Detta sker fortlöpande varje månad, vilket innebär 24 nya tränare med nya lag varje månad från och med februari (första kursen 26-27 januari). För att kontrollera att tränaren verkligen använder materialet till att träna tjejer och för att hjälpa till/stödja tränaren kommer den mobila fotbollsklubben användas för att åka ut till slumpvist utvalda träningar och finnas till på plats.

På så sätt når Futebol dá forca ut till många många fler tjejer och kan öka i omfång och styrka mycket snabbare, och det blir tjejerna själva som gör det!

Mötet med stort M

Så då var det dags för Mötet med stort M, dags att besluta vem som ska sköta ekonomin under projektet. Alla tre organisationer bakom projektet var med, FFWU, FLM & CNFF, och det gick att ta på spänningen i luften. För mig, och FFWU, var det viktigaste bara att lösa frågan snabbt och enkelt, så att vi kan sätta igång projektet och börja leta sponsorer. FLM hade gjort klart att de stödde mig vad jag än beslutade men att de inte tänkte skriva under några papper eller dylikt om CNFF fick ansvaret för att de inte ville beblanda sig med fotbollsförbundets korruption. Och CNFF vill bara ha mest ansvar för ”sitt” projekt.

Den hierarkiska kulturen kräver att alla sitter på ”rätt” plats och pratar i ”rätt” ordning, så när alla hade hittat rätt stol i rätt rangordning var det dags för artighetsfraser. Med på mötet för FLM:s räkning var inte bara Sandra och Sarita utan även chefen, Bruno. Han tog genast ordet och hälsade CNFF välkomna till sitt hus, sin mark och pratade sedan länge om hur viktigt det är att genomföra projektet. När han var klar var det Claudete, vice-president för CNFF (högsta hönset eftersom presidenten aldrig medverkar, bara på papper – en av gubbarna i förbundets styrelse) som tog till orda och tackade så hemskt mycket för att de fick vara där etc etc. Sedan blev det tyst och jag passade på och började prata om projektets mål – något som de övriga verkade ha glömt bort i all hets om pengar. Jag förklarade att för att kunna nå dessa mål måste vi alla arbeta tillsammans med en tydlig struktur och arbetsfördelning. Därefter lade jag fram mitt förslag på hur det skulle gå till: en styrelse bestående av en medlem från varje organisation med CNFF-medlemmen som ordförande. Dock kan inte ordföranden ta några beslut utan godkännande från de övriga två. Styrelsen har det ekonomiska och administrativa ansvaret och fördelar sedan arbetsuppgifterna på de tre organisationerna.

Därpå tog Bruno direkt till orda och förklarade hur viktigt detta var och föreslog att vi skulle använda det ekonomiska system som de har på FLM. Han förklarade i detalj hur det fungerar, det är otroligt väl utarbetat och transparent och han presenterade det väldigt väl, så inte ens CNFF kunde klaga på något (de har ju inte något system själva). Det märktes att det var en helt annan femma när chefen pratade, och dessutom var han väldigt skicklig i hur han presenterade idén. Så vi beslutade att FLM kommer ha det ekonomiska ansvaret – vilket jag har velat hela tiden. Nöjd att projektet nu har ett välfungerande transparent system som bara är att börja använda!

FLM valde även att berätta om sitt projekt för att utveckla damfotbollen, där Futebol dá forca ingår, vilket gör allt enklare – alla korten på bordet. Så nu ska vi bara avsluta alla detaljer i projektplanen om det praktiska utförandet och avsluta budgeten och sen skriva ett kontrakt mellan de tre organisationerna med tydlig arbetsfördelning – och sen kör vi!

En dag med gatubarn

Onsdagen spenderade jag och Sascha med gatubarn ute i Laulane och Hulene. I båda förorterna finns en skola för gatubarn eller barn som har väldigt svåra förhållanden hemma (alkoholism, våld etc.). I Laulane går barn från första klass till gymnasiet och där finns det redan fotbollslag, ett herrseniorlag, ett pojklag och ett tjejlag. Tjejlaget kommer medverka i Futebol dá forca, och är ett av de fem första lagen som jag kommer börja med. Tränarna är två unga killar som kommer delta i den första tränarutbildningen vi anordnar i slutet på januari.

Efter Laulane åkte vi vidare till Hulene, till nästa skola för gatubarn. Skolan hade barn upp till ca 13 år och kommer alltså inte medverka i Futebol dá forca, men i eventen Festa de Futebol som vi också kommer anordna som riktar sig till barn. Festa de Futebol är en heldag för 64 barn, där de får träna och spela turnering i lag om fyra spelare men även göra olika övningar som syftar till att lära ut "life skills" (hygien, jämställdhet etc.) och även får mat. Första "fotbollsfesten" är för barn mellan 7-9 år och gatubarnen i Hulene ska medverka med ett flicklag och ett pojklag.

Sascha hade med sig fotbollar till barnens stora förtjusning och vi satte igång dem med mini-matcher i tre åldersgrupper. Vi spelade på vägen bakom skolan, så ytan var väldigt begränsad och jag hittade flera glasskärvor liggandes i jorden, men barnen spelade på för fullt! De gjorde upp sina egna planer med mål med Saschas koner. Många barn ville ha sitt eget mål med sina egna koner, eftersom de aldrig får ha något eget annars och det aldrig finns tillräckligt med material vill alla alltid ha så mycket som möjligt när det finns även om det är helt onödigt. Jag har märkt det på träningar i Zixaxa också. Till exempel är det många av tjejerna som frågar om de får använda västar även om det inte behövs för övningarna - bara för att det finns något som de kan ha.

Men det spelade ingen roll om det fanns två eller sex mål per plan, barnen spelade glatt vidare. Jag tror inte ens att hälften av dem visste vilka som var i samma lag som dem, men alla sparkade för fullt på bollen så fort den var i närheten. Sju-åttaåringarna och nio-tioåringarna sprang runt som galna efter bollen och det syntes verkligen att de hade kul. Med elva-tolvåringarna var det dock annorlunda. Medan de yngre barnen spelade blandat pojkar och flickor utan problem, var det bara tre av de äldre tjejerna som ville vara med och spela. Det var så tydligt att det direkt som elva-tolvåring var helt klart vad som är lämpligt för tjejer respektive killar att göra. Och att tjejerna inte tar för sig utan håller sig i bakgrunden. Men även om de inte tar några egna iniativ så nappar de direkt om du försöker involvera dem, ger du dem chansen tar de den. 

Det är alltså inte viljan det är fel på, men självsäkerheten. Barn, och då speciellt flickor, får ingen uppmärksamhet eller uppmuntran och såklart tappar de det lilla självförtroende de har. Det var en liten pojke på åtta år som bara stog vid sidan av planen och tittade på, och svarade inte när jag frågade om han inte ville vara med. Jag fick fråga fem gånger innan han blygt nickade på huvudet, jo jag skulle ju gärna spela. Så då fick jag in honom på "planen" och det hände inte mycket utan han förflyttade sig bara från sidan av planen in på planen - fortfarande helt stilla. De andra barnen klagade på att han inte gjorde något, och då frågade jag igen om han inte ville spela och jo, det ville han ju. Så då sa jag att han och jag skulle spela tillsammans och då började han röra på sig lite, springa efter mig. Efter en kort stund gick jag av planen och han fortsatte springa lite försiktigt efter bollen, men kollade hela tiden tillbaka på mig för att se om han hade gjort "rätt". Jag sa ingenting utan log bara mitt största leende och gjorde tummen upp varje gång han kollade åt mitt håll. Efter fem minuter var han överallt och ingenstans, upp och ner på planen och sparkade bollen åt alla möjliga håll - hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Tänk om dessa små individer kunde få den uppmärksamheten han fick i fem minuter av mig hela sin uppväxt, vad de skulle växa! Det känns frustrerande, för även om varje barn bara får fem minuter av mig kommer jag ändå inte kunna le tillräckligt stort och länge för att hjälpa alla. Men även om det bara var några timmar vi spenderade med barnen, var alla high-fives vi fick när vi skulle gå bevis nog på att det går att påverka och glädja andra - och man ska inte underskatta hur mycket man lär sig bara på att ha kul!

Korruption

Inte så konstigt att det är så känsligt med vem som ska ha det ekonomiska ansvaret när korruptionen i landet är så hög - läste i tidningen O País idag att 56 % av befolkningen tycker att korruptionen i landet har ökat senaste åren. 68 % av de tillfrågade i undersökningen hade betalat minst en muta under de senaste året. Samtidigt som man såklart måste försöka bekämpa korruptionen med alla möjliga medel för att få ett rättvisare och effektivare samhälle, kan man inte alltid klandra de som tar emot mutor. Lönerna för vanligt folk räcker knappt för att undvika svältgränsen, och kan man då få några extra slantar så att man kan mätta sina barn - vem är jag att säga att det är fel? När folk lever en desperat kamp för överlevnad, blir det ett moraliskt dilemma: fattigdomen föder korruption men korruptionen göder fattigdom.

De flesta använder mutor för att snabba på processer eller för att undvika problem med myndigheter. De sektorer som tar emot flest mutor är polisväsendet, sjukvården och utbildningssektorn. Men mutor är minst lika vanligt när det kommer till registreringar, licenser, markfrågor, juridiska frågor, etc. Det är helt enkelt alltid vanligt. Och därför är det ju inte så konstigt att båda de mocambikanska parterna i projektet är misstänksamma mot den andre, och menar att om pengarna hamnar hos någon annan än den egna organisationen så kommer de försvinna..  De litar inte på varandra för fem öre, vilket kommer bli problematiskt för framtiden. Samarbete bygger på förtroende, och att ha ett projekt med tre samarbetande organisationer är svårt som det är - när två av dem dessutom inte litar på varandra kommer det uppstå många problem. Som tur är litar de på mig, och Football for Worldwide Unity, och jag ska använda det förtroendet för att få dem att lita på varandra. Tyvärr måste jag hålla med om att om CNFF kommer få det ekonomiska ansvaret kommer nog en del pengar försvinna ner i någon ficka.. CNFF är ju inte en självständig kommitté, utan de lyder ju under fotbollsförbundet. Och fotbollsförbundet har ett mycket effektivt system när det gäller korruption. Herr presidenten har tre butiker där han säljer sportutrustning, kontorsmaterial och dylikt och tvättar en hel del (inte kläder). Herr presidenten var också till väldigt nyligen president både för fotbollsförbundet och för en av fotbollsklubbarna i högsta herrligan, Mocambola. När det tyska fotbollsförbundet, som pumpar in mycket pengar i fotboll här, påpekade det olämpliga med att ha två sådana mandat så var han tvungen att avsluta sitt ordförandeskap i fotbollsklubben. Så nu är det hans två bröder som sköter det.. Så jag måste erkänna att jag har samma farhågor som FLM vad gäller CNFF:s kapacitet att ta ekonomiskt ansvar, och det har varit min idé hela tiden att det ansvaret ska ligga på FLM. Men sen är det ju så att pengar = makt, och i ett hierarkiskt samhälle är makt något alla eftersträvar. Framförallt damerna i CNFF, och därför måste jag lösa ekvationen hur de kan känna att de har makt utan att få ansvaret för pengarna..

Makt och pengar, något alla eftersträvar. Nej, nej självklart inte vi godhjärtade människor, sånt är bara för riktiga skurkar - men det är lätt för oss att säga, vi som redan har allt vi kan önska oss. Har du allt är det lätt att avstå, men när du inte har någonting då klamrar du desperat fast i allt du får tag i.  

En kall dag - äntligen!

Idag var en bra dag. Det var bara 20-25 grader varmt och solen gömde sig bakom moln, så det var första dagen här som jag inte kände ett starkt behov av en dusch bara genom att gå utanför dörren - skönt! Hade inget inbokat förrän vid 10.30 så hade morgonen på mig att organisera upp mig själv, har så mycket olika saker att göra nu så det är svårt att få en överblick.. och kan väl inte säga att jag fick allt helt klart för mig men helt klart klarare.

På vägen till mitt första möte noterade jag att vi har fått offentliga papperskorgar på min gata - vilken grej! Typ de första jag har sett i Maputo. Typiskt att de hamnar på den typ enda rena gatan också.. Men är väldigt imponerad, kanske kommer de också ändra på sättet de städar gatorna. Nu ägnas det mycket tid åt att sopa upp löv och blommor som faller ner från träden, medan allt skräp får ligga kvar - kanske kommer de byta och göra tvärtom.. Eller så kanske folk faktiskt kommer slänga skräpet i de nu befintliga papperskorgarna.. ja, det återstår att se!

Men glädjen över att ha fått en papperskorg blev inte så långvarig. Känner mig lite uppgiven inför allt strul med vem som ska ha äran och ansvaret för projektet. Huvudproblemet är att CNFF inte litar på FLM och vice versa, så vem som ska ha det ekonomiska ansvaret är ett dilemma som heter duga. Fame and glory vill de ha båda två, men oklart vem som vill arbeta för det.. Som tur var har jag ju nu Sascha från Football for Worldwide Unity som jag kan sucka ihop/ikapp med. Eftersom han också jobbar med FMF (jag med CNFF, som är del av FMF) så delar vi samma problem och erfarenheter, och till slut är det enda man kan göra att skratta åt eländet. Och sen göra något åt det såklart. Så nu har jag gjort upp ett nytt förslag där en styrelse bestående av medlemmar från de tre sammarbetspartners medverkar. Det exekutiva ansvaret hamnar hos CNFF, men då i enighet med resten av styrelsen. Det ekonomiska och administrativa ansvaret tar styrelsen hand om och delar sedan ut arbetsuppgifterna/resurserna till respektive organ. Själva bankkontot står i CNFF:s namn för projektets räkning med min och Sandras signatur/insyn för maximal transparens. FMF har inget att göra i kontot, och jag kommer inte låta de gubbarna röra pengarna. Nyligen har presidenten för förbundet (FMF) blivit omvald, och idag fick jag veta varför. Han har gått runt med kuvert till de röstande, med ett trevligt innhåll. Fick också veta att det laget som vann första ligan för män, Liga Muculmana, styrs av presidentens bröder.. undra varför de vann). I vilket fall känns det som att vi har kommit fram till en bra struktur för projektet och på torsdag ska vi ses alla involverade parter och diskutera hur vi ska göra och komma fram till ett beslut.

Det finns dagar när jag bara känner hur stort och oöverstigligt det här arbetet är, men så fort jag kommer ut till Zixaxa ändras det. Jag åkte ut dit idag för att berätta att vi kommer iväg till Lichinga, och tjejerna blev så otroligt glada! Och det är ett tillräckligt skäl till att fortsätta med det här!

Tack Peer Ågren & XPND AB!

Jag trodde inte det var sant när jag läste mailet från Peer Ågren på XPND AB. Så jag läste igen. Och igen. Och igen. Men det stod där svart på vitt: XPND AB donerar 25 000:- för att Zixaxa ska kunna åka till Lichinga för de nationella slutspelen! Jag trodde fortfarande inte att det var sant och gick gapande av häpnad in för att se på kontot. Och det var inte Peer som hade råkat få fel på nollorna, som jag trodde först, utan det var verklighet - Zixaxa har nu tillräckligt med pengar för att åka till Lichinga!

Jag hoppar fortfarande upp och ner av glädje och upphetsning - och kan inte vänta tills jag får berätta det för tjejerna! De kommer bli så otroligt glada! Och framförallt innebär detta att jag kan visa dem att det går att nå sina drömmar, att man kan övervinna hinder som man först trodde var oöverstigliga och att inte ge upp så lätt, vilka är ovärderliga egenskaper som tjejerna kommer ta med sig - inte bara till turneringen utan även vidare i övriga livet. Jag kan inte vänta tills jag får berätta för dem att vi faktiskt kommer iväg till turneringen, de kommer bli såå glada! Och just nu kan jag inte sluta le bara vid tanken!

Jag är otroligt rörd och tacksam. Vet inte hur jag ska kunna tacka tillräckligt för en sådan fantastisk hjälp. ETT STORT & VARMT TACK TILL PEER ÅGREN & XPND AB!

Hierarki och pengar

Presenterade den nya idén till struktur idag först för FLM och sedan för CNFF (Comissão Nacional do Futebol Feminino, Kommittén för damfotboll). FLM hade inga problem med strukturen och vi stämde dessutom av den med den exekutiva chefen, som även han godkände upplägget. Och det var väl ungefär så jag hade tänkt mig att det även skulle fortsätta men så blev det inte riktigt.

Tydligen så var CNFF väldigt missnöjda och irriterade/arga på mig för att de tyckte att jag gick bakom ryggen på dem. De hade fått för sig att jag hade massa pengar som jag behöll för mig själv och dessutom hade jag fräckheten att bestämma för mycket. Detta hade de tydligen sagt till Sarita efter turneringen i lördags, så hon varnade mig inför mötet så att jag skulle vara förberedd med svar på tal. Således öppnade jag mötet genom att börja med att förklara att mitt mål här inte är att bli känd för projektet, att framstå som en bra person eller få mycket uppmärksamhet etc. utan mitt mål är att nå ut till så många tjejer som möjligt - och inte bara med fotboll utan framförallt för att förbättra deras möjligheter senare i livet. Jag råkar vara den svenska ambassadörens dotter, men förklarade att det inte innebär någonting. Svenska ambassaden eller för den delen min mamma hjälper inte till med något, och eftersom jag ännu inte har fått några sponsorer betalar jag allt ur egen ficka än så länge. Pengar som jag själv har jobbat ihop. Jag förklarade att jag har fått ansvara för min egen ekonomi sedan de övre tonåren, och att det var normalt i Sverige. Bara för att min mamma har det bra ställt betyder det inte att hon betalar allt jag pekar på. Jag betonade också vikten av öppenhet och transparans sedan när sponsorerna börjar strömma till och förklarade att alla självklart skulle ha tillgång till information och insyn i ekonomin. De verkade förstå vad jag sa, och den första stormen mattades av.. för att ersättas med en ny.

Jag presenterade min och Saschas idé till sammarbete mellan de tre olika parterna, och betonade vikten av att ha en tydlig och fungerande organisation för att projektet skulle kunna implementeras och utvecklas. Men CNFF vill ha projektet som "sitt", och de kunde inte acceptera att FLM skulle ha det ekonomiska ansvaret. För min del spelar det ingen roll om bankkontot står i FLM:s namn eller i CNFF:s, men för dem är det så otroligt viktigt. Den som har pengarna har makten.. De menade också att det inte gick att lita på FLM, vilket jag tror beror på en allmän misstro mot andra på grund av den alltför höga korruptionsnivån generellt i landet. För mig känns det naturligt att lita på sina sammarbetspartners, men här frodas intrigerna. Kanske hade det varit enklare med bara en sammarbetspartner?! För mig spelar det ingen roll vem som har det ekonomiska ansvaret eller får cred för projektet, bara det genomförs så som det är tänkt. CNFF tänker dock inte överge "sitt" huvudansvar för "sitt" projekt i första taget, men de imponerade på mig när de sa att de inte kunde bestämma det själva utan att vi behövde träffas alla tillsammans för att bestämma varje sammarbetspartners egna arbetsuppgifter, alltid något - de har övergett bulldozer-strategin. Så på torsdag träffas vi allihopa för att diskutera min och Saschas förslag (även godkänt av FLM) till struktur samt förslag på ändringar som CNFF vill ha till. Är positiv till att vi kan komma överens, även om det kommer bli svårt att ha en diskussion om ena parten hellre kör över den andre, än faktiskt sammarbetar.

Tack för er hjälp!

De första bidragen har kommit in till Futebol dá forca - TACK!

Vi behöver all hjälp vi kan få för att tjejerna i Zixaxa ska kunna åka och spela de nationella slutspelen i Lichinga 9-18 december. Lichinga ligger 200 mil norrut från Maputo och vi kommer åka dit med buss, vilket tar minst två dagar. Vi kommer sova i bussen på vägen för att minska kostnaderna och väl framme sova i en skola som är stängd för sommarlov. Alla tjejer kommer vara ansvariga för att ta med sig mat, till exempel två tjejer tar med potatis, två tar med sig ris etc. och så kommer vi laga maten längs vägen och på plats.

Att få åka och spela slutspel uppe i Lichinga är hur stort som helst för tjejerna och det vore så himla synd om de inte kom iväg så snälla hjälp oss att samla ihop pengar till bussresan! Vi behöver 100 000 MTN (50 000 för bussen och 50 000 för bensin) för att ta oss fram och tillbaka. Det blir ca 25 000 SEK. Alla bidrag, stora som små, är välkomna!

Handelsbanken
Kontonummer:
555 983 048
Clearingnummer: 6151

För er utanför Sverige:
IBAN: SE57 6000 0000 0005 5598 3048
BIC: HANDSESS

Hjälp tjejerna i Zixaxa att nå sin dröm - en dröm som inte kan gå i uppfyllelse utan hjälp! Genom att hjälpa Zixaxa visar ni också andra tjejer att det är möjligt att komma långt, så er hjälp är ovärderlig!

Bilder från turneringen

Turnering med fokus på HIV/AIDS

Lördag och dags för den andra turneringen, denna gång med fokus på HIV/AIDS. Turneringen flöt på utan större problem och det var väldigt lyckat!

Det var fyra medverkande lag, Zixaxa B, Aeroporto, Unidade Sete 1 och Unidade Sete 2. Först spelade Aeroporto mot Unidade Sete 1 och Unidade Sete vann med 1-0. Matchen dömdes av kvinnliga domare, vilket jag tror är jättebra för att öka motivationen. I halvtid pratade en proffesor från Universidade Eduardo Mondlane med alla spelare från de fyra lagen om HIV/AIDS och han var otroligt duktig. Han var engagerad och intensiv och vände sig direkt till tjejerna.

Denna andra matchen dömdes av manliga domare, eftersom de också hade kommit - kul att det är så många som vill vara med och hjälpa till! Matchen var mellan Zixaxa B och Unidade Sete 2 och Zixaxa vann överlägset med 4-0. Zixaxa är det enda laget som spelar matcher regelbundet, då de är med i damlagsserien. De övriga lagen spelar bara matcher i en turnering för ungdomar, BEBEC, som pågår under sommarlovet. Zixaxas tjejer är också äldre, mellan 12-17, medan de andra lagen inte hade någon spelare över 16 år.

Medan matchen pågick satt de två andra lagen under ett träd i skuggan och pratade med en volontär från ungdomsorganisationen Associção COALIZÃO och proffesorn från universitetet om HIV och vikten av att använda preventivmedel. Det var häftigt att se hur flera av tjejerna deklamerade att de tänkte kräva kondom när de har sex och att flera sa att de förbinder sig till att alltid stå upp för sig själva. Maria från ungdomsorganisationen var väldigt duktig och pratade öppet om sex, tonåren och sjukdomen. Hon drog flera paralleller till fotboll och tjejerna verkade ta in det hon sa. Hon pratade också om homosexualitet helt naturligt när hon pratade om annat, vilket är otroligt viktigt för att normalisera ett annars tabu-belagt ämne.

Ungdomsorganisationen hade även satt upp ett tält där flera volontärer visade hur preventivmedel fungerade och delade ut dem gratis. Det fanns mycket informationsblad och jag såg många tjejer som gick dit för att lära sig mer. Volontärerna gick också runt bland åskådarna och delade ut information och pratade om sjukdomen.

Sedan spelade Zixaxa och Unidade Sete 1 final medan Unidade Sete 2 fick prata med volontärerna. Finalen dömdes av de kvinnliga domarna. Zixaxa vann finalen med 2-0 och de spelade verkligen bra! Stolt över mina tjejer! Sån skillnad när de spelar med jämnåriga och inte mot damlag - det behövs verkligen en serie för yngre tjejer så att de kan utvecklas, en annan sak att jobba för.. 

Prisutdelning följde med en fotboll till varje lag, ett svettarmband till Ninica från Zixaxa som blev turneringens bästa spelare och en gigantisk pokal till vinnarna som överlämnades av den provinsiella chefen för ministeriet för ungdom & sport som var där och kollade på hela turneringen. Efteråt fick alla tjejer macka och juice, vilket alltid är dagens höjdpunkt.

Jag är jättenöjd med dagen och framförallt var det häftigt att se hur tjejerna verkligen tog till sig informationen om HIV/AIDS. Musik flödade ur stora högtalare under hela dagen vilket höjde stämningen och det var faktiskt en hel del folk som kollade, och som då också fick del av HIV/AIDS informationen. Sporttidningen Idolo var där och ska ha med ett reportage om turneringen och projektet i nästa nummer. Ungdomsorganisationen gjorde ett fantastiskt jobb, och proffesorn från universitetet likaså. Jag pratade med honom om vidare samarbete under tränarutbildningarna och han nappade direkt! Jag fick fyra nya namn och nummer på intresserade tränare, varav en tjej, vilket innebär sex namn innan jag egentligen har börjat någon seriös rekrytering - det är inget fel på viljan! Nu ska de bara få medel att göra något också!

Inslag på TVM

TVM hade ett fyrtio minuter långt inslag om damfotboll med representanter från Kommittén för damfotboll (vice-president och sekreterare) och landslaget (ass. tränare och lagkapten). Mycket fokus låg på Futebol dá forca, och jag tyckte att de fick med det mest väsentliga om projektet. Kul att det börjar bli uppmärksammat i media!

Vad jag inte har förstått förrän nu är att damfotboll verkligen är helt nytt här. Landslaget har bara funnits sedan i maj i år och har bara spelat internationella matcher en gång, under Jogos X Africanos (Afrikanska spelen) i september. Kommittén för damfotboll är den första någonsin, och har funnits i en dryg månad nu. Snacka om att jag kom vid rätt tillfälle ..

Football for Worldwide Unity som tredje part

Efter mötet med FLM träffade jag Sascha för att diskutera hur FFWU kan komma in som tredje part. Jag är väldigt positiv till det upplägget och tycker att vi kom fram till en bra lösning.

Lurdes Mutola Foundation blir ansvarig för ekonomin och distributionen av medel, material och tränare. Football for Worldwide Unity blir ansvarig för att rekrytera tränare och utbilda dessa, och har en övervakande roll som utomstående part för att se till att projektet fortskrider. Kommittén för damfotboll blir ansvariga för att hitta och ta hand om talanger för att fylla på och utveckla landslagen (A-laget, U-20 & U-17) för att utveckla damfotbollen på nationell och internationell nivå.

Jag tror att detta är en lösning som alla parter kan bli nöjda med. Problemet är att alla vill ha projektet som "sitt eget" och ha mest ansvar, men minst att göra. För mig och Sascha är det viktigaste att fotbollen når ut till så många tjejer som möjligt, och med den här lösningen tror jag att projektet kan genomföras med alla inblandade parter med så lite friktion som möjligt. Det svåraste var att komma på hur det går att involvera Kommittén för damfotboll utan att de egentligen har direkt påverkan på utförandet. I och med att de får ta hand om talanger och på så sätt förbättra landslagen, får de ett tillräckligt "exklusivt" arbete utan att de egentligen behöver göra så mycket, vilket jag tror de blir nöjda med. Lurdes Mutola Foundation har samma uppgift som det har varit sagt hela tiden egentligen, men skillnaden blir att jag utgår och istället kommer in för FFWU. Det är mer hållbart, då de slipper bli beroende av min hjälp och jag kan fortsätta vara med i projektet även när jag åker hem genom FFWU. Jag är fortfarande under Sandra, eftersom jag i projektets början är den enda verkställande tränaren och då arbetar under FLM, men i och med att vi påbörjar rekrytering av nya tränare kommer projektet kunna flyta på utan att jag blir en alltför viktig beståndsdel. Sascha som har FIFA:s A-licens är berättigad att hålla i tränarutbildningar och kommer hålla workshops en gång i månaden med de tränare vi befinner lämpliga. Varje månad kommer jag rekrytera tränare och hålla intervjuer med dem för att sålla bort oseriösa/olämpliga tränare, och varje månad får den nya gruppen tränare fotbollstränarutbildning samt utbildning inom de områden som projektet integrerar i fotbollsspelandet.

På så sätt kommer projektet öka i omfattning snabbt och smidigt om allt går enligt planerna, och när projektet är för stort för Sandra att ansvara för ensam har FLM utrymme att rekrytera en ansvarig för bara Futebol dá forca, den rollen som det var tänkt att jag skulle ha.

För att kunna genomföra projektet på den här nivån är det än mer vitalt med sponsorer och vi ska därför ha en separat marknadsföringsgrupp där jag och Sascha tillsammans med FFWU:s marknadsföringsansvarige ingår från FFWU:s sida med en medlem till från de båda andra parterna. Det blir också en av fördelarna med att FFWU kommer in som tredje part, att vi får en utbildad marknadsförare med på tåget - ovärderligt!

Nu gäller det bara att få den här idén förankrad hos de övriga två parterna - men det blir nästa veckas uppgift! Nu är det turnering som gäller!

Organisera arbetet hos FLM

I fredags satt jag med Sandra och Sarita på Lurdes Mutola Foundation och hade en väldigt givande diskussion. Jag har tröttnat på "vi gör" och vill att det ska vara tydligt vem som gör vad och varför. Så nu diskuterade vi hur vi ska organisera arbetet. De har ju ett projekt för att utveckla damfotbollen generellt i landet och vi bestämde att Futebol dá forca kommer vara ett integrerat projekt i det stora tillsammans med ett annat projekt de vill göra, Meninas de Ouro (typ Tjejer av guld) som syftar till att utveckla talanger och ta dem vidare till organiserat seriespel och landslagsspel. Futebol dá forca är för unga tjejer 12-17 år och de som vill fortsätta spela sedan tas upp av Meninas de Ouro i seniorspel när de har slutat skolan. Hur deras projekt för att utveckla damfotbollen (Futebol Feminino em Movimento) och Meninas de Ouro rent praktiskt ska genomföras är ännu lite oklart. Jag tyckte idén med start-kit med material till alla lag var riktigt bra, och jag tror att de kommer fortsätta på den idén.

I vilket fall bestämde vi att Sandra kommer vara huvudansvarig för det övergripande projektet. Jag är ansvarig för Futebol dá forca och Sarita för Meninas de Ouro, och vi rapporterar direkt till Sandra. Kommittén för damfotboll är partner, liksom Saschas organisation Football for Worldwide Unity. På måndag har vi möte med chefen för FLM där vi ska presentera det finaliserade projektet, budget och utförande. Jag vill få allting klart och få ett bankkonto så att jag på allvar kan börja med att jaga sponsorer. Och detta har jag tänkt ska bli klart på måndag efter mötet med chefen. Vi bestämde att vi ska ha ett bankkonto för projektet och sedan ska finansiering av de integrerade projekten Futebol dá forca och Meninas de Ouro bli tilldelat därifrån. Att skaffa sponsorer blir ett gemensamt projekt, men vi ska ta fram en lista på tilltänkta sponsorer och sen dela upp det så att alla tre jobbar enskilt med en viss grupp företag/organisationer. Det var de inte helt nöjda med, men det fungerar helt enkelt inte annars. "Vi gör" är inte längre något jag tänker hålla på med, det är inte tillräckligt effektivt och blir lätt "Cecilia gör", vilket inte är hållbart då jag bara är här fram till juni.

Vi bestämde också att vi varje måndag 9.30 ska ha ett möte där vi diskuterar projektet och lägger upp veckans arbete. Jag blev ansvarig för att skapa en blogg på engelska och den IT-ansvarige på FLM ska ansvara för den portugisiska, det är dock Sandra som bestämmer vad som ska läggas upp på bloggarna.

Det känns skönt att äntligen få lite riktlinjer för vem som gör vad, nu måste det bara bli så också..

Biståndsministern på besök

Biståndsminister Gunilla Carlsson var här på besök den här veckan. Hon påbörjade besöket uppe i Lichinga (norra Mocambique) och kom till Maputo torsdag kväll för en mottagning på residenset. Det har varit mycket nervöst inför hennes besök då Mocambique vid tidigare tillfällen har nämnts som ett land som kan komma att strykas från biståndslistan i framtiden. Hon besökte också Lusaka, Zambia, och åkte direkt till Lichinga därifrån. Där uppe fick hon träffa bönder, fiskare, lokalpolitiker etc. och se "det riktiga Mocambique" innan hon här i Maputo hade fullt upp med möten med presidenten, olika ministrar och ambassadörer. På mottagningen på residenset höll hon ett tal i vilket hon var otroligt positiv till fortsatt bistånd och framförallt fortsatt samarbete för att öka handeln mellan länderna (vilket i dagsläget inte är mycket att tala om, om ens något alls?). På fredag morgon var det även frukostmöte på residenset där hon fick träffa de nordiska ambassadörerna och några andra biståndsgivare. Jag hade till uppgift att organisera frukosten och var uppe tidigt och bakade bröd, vilket var populärt. Jag fick tillfälle att tala med chefen för Afrikaenheten Lars Ronnås och poängterade då vikten av att arbeta med ungdomar, kultur och sport om man vill bli ett land med starkt varumärke här. Jag ville gärna nå ministern själv med detta budskap men hon var mer intresserad av att diskutera sin dotters närstående gymnasieval. Det var däremot kul att prata med henne, hon var mycket trevligare än jag trodde att hon skulle vara. Och för att vara så kritisk till bistånd, var hon väldigt positiv. Det viktiga tror jag var att hon fick se den stora skillnaden mellan Zambia och Mocambique - att se att "one size fits all" inte gäller här i Afrika. Så förhoppningsvis kommer ambassaden få mer utrymme att ta beslut, istället för att personer i Stockholm sitter och bestämmer över saker de inte har en aning om.

Medan de viktiga personerna åt frukost drack jag kaffe med en av ministerns säpo-vakter. Hon hade två stycken med sig, men en hade fått stanna på hotellet. Så jag frågade om han inte tyckte att det var så farligt här på svenska residenset med hög mur och vakter, och han sa att nej, så farligt var det inte om jag inte visste något som han inte visste. Men jag hade inte sett några terrorister på ett bra tag så han kunde vara lugn. Där kan vi snacka om slöseri med skattebetalarnas pengar - det är ju lite skillnad på Lichinga och Bagdad. Tror att de värsta skurkarna i Lichinga stjäl getter. Dock var han väldigt trevlig, om än med mycket fördomar (som han för visso var medveten om, och som under resan hade blivit kraftigt ifrågasatta). Vi pratade om tjejers situation här och han menade att kvinnoförtrycket måste ju vara rätt utbrett med den stora muslimska befolkningen.. Ja, såna där med skägg och turban kan man inte lita på. Tur att man kan vara muslim utan att ha skägg och turban och förtrycka kvinnor.. Och tur att skattebetalarna i alla fall hjälper till att vidga vyer även om pengarna slösas bort.

Kom och kolla!

Som sagt åkte jag ut till Zixaxa för att gå runt och bjuda in grannskapet att komma och kolla på turneringen på lördag! Jag hade tryckt ut inbjudningar och började gå runt marknaden och dela ut dem och prata om vad som skulle hända på lördag. Jag hade ju inte tänkt dela ut inbjudningar till varenda människa jag träffade utan hade tänkt mig mer ett papper per grupp människor jag pratade med, men den tanken fick jag snabbt ge upp - alla ville ha ett eget papper, en egen inbjudan. Så mina papper med information om tid och plats tog snabbt slut och jag fick fortsätta gå runt och bara prata. Alla ville höra vad jag hade att säga, men intresset för att faktiskt gå och kolla på tjejfotboll var inte så stort. Dock tror jag att det gjorde intryck att en ung vit tjej gick runt och pratade med "vanligt" folk, vilket jag tycker är viktigt. Det är ju de som är målgruppen och för mig är det självklart att prata direkt med dem, men jag tror att det vanligaste är att prata om målgruppen - inte med dem.

Däremot är det väldigt svårt att nå den direkta målgruppen, unga tjejer. De flesta människor du möter ute på marknader och gator är unga män, och de flesta försäljare är äldre kvinnor. De unga tjejerna har fullt upp med att ta hand om småsyskon och hushåll, så du möter inte dem ute. Jag hoppas därför att jag genom att samarbeta med skolor kan nå en större mängd tjejer - men så finns det ju en stor grupp som inte går i skolan och hur jag ska nå dem är något jag måste fundera ut. Dörrknackning tror jag skulle vara det mest effektiva, men det tar mycket tid och resurser och i nuläget har jag varken eller.

Förhoppningsvis kommer det en del åskådare på lördag ändå, även om andra tjejer än spelare kanske inte kan komma och kolla den här gången så tror jag att det kommer ändras i framtiden. Ryktet går och när man får med sig folk kommer det också bli accepterat för fler tjejer att vara med. Jag har redan haft en tjej som har kommit fram till mig ute i Zixaxa och frågat hur man ska göra för att få vara med. Hon hade sett träningar när hon hade gått förbi planen och ville börja träna. Hon tyckte att hon var för tjock efter att ha fött två barn.. Jag sa att hon var välkommen, dock har jag än så länge inte sett henne - men intresset finns där ute!

Pengar saknas inför Lichinga

Idag åkte jag ut till Zixaxa för att prata lite med tjejerna - har inte kunnat komma på de senaste träningarna - och för att gå runt och bjuda in de boende nära fotbollsplanen till turneringen på lördag. Tjejerna var som vanligt glada att se mig och det var kul att prata lite med dem, de berättade hur mycket de hade sprungit varpå jag skrattande frågade om de menade det mocambikanska "springa" eller det svenska... De frågade oroligt om vi skulle komma iväg till Lichinga till de nationella slutspelen - än fattas det pengar för transporten och de har nästan förlorat hoppet på att det är möjligt att samla in tillräckligt. Jag har hela tiden sagt att det är klart vi ska åka, att vi klarar av att samla in tillräckligt med pengar - men nu börjar till och med optimistiska jag inse hur kärvt läget är. Vi behöver 100 000 Mtn för den två dagar långa bussresan tur och retur för de tjugo personerna som får åka. Det är ungefär 25 000 kr som alltså behöver samlas in innan december. Tjejerna förlitar sig på att jag ska fixa det här och jag vet hur otroligt besvikna de kommer bli om vi inte kan åka.

Det känns tungt att ha ett sådant ansvar, men samtidigt irriterande att de inte har förmågan att ta saken i egna händer. Jag tror dock att det beror på att de under hela sitt liv aldrig har behövt eller varit tillåtna att ta egna initiativ och därför aldrig har insett sin egen kapacitet eller helt enkelt lärt sig att stå på egna ben. Mocambique är ett land med stark centralstyrning och under landets tjugoåriga självständiga historia har egna initativ i stort sett strypts och det har till och med varit farligt att göra något på egen hand utan order uppifrån, vilket har bidragit till att det inte finns någon tradition av egen företagsamhet. Detta blir ännu tydligare om man tittar på familjesammansättningen, som också den är "centralstyrd", med dottern längst ner i hierarkin. Jag tror också att det i ett större sammanhang har att göra med relationen mellan länder som bidragstagare vs bidragsgivare. Genom att vara så otroligt beroende av bistånd har Mocambiques förmåga att göra något själv långsamt minskat, vilket jag tror smittar av sig på hela kulturen. Och nu kommer jag utifrån och då är det naturligt att det blir min roll att ordna upp problem. Och jag hoppas att jag verkligen kan ordna upp problemen men också samtidigt ge dem lite egen handlingskraft och visa att ingenting är omöjligt om man bara bestämmer sig för att det går!

Men ännu kvarstår problemet: det saknas pengar! Hjälp tjejerna att åka till Lichinga för de nationella slutspelen 9-18 december. Vi behöver ca 25 000 kr för att åka tur och retur med två dagars buss - varje krona är ovärderlig! Handelsbanken, kontonummer 555 983 048 med clearingnummer 6151 - TACK!

Inför turnering nr 2 - HIV/AIDS

Det känns mycket bättre inför den andra turneringen nu på lördag. Claudette (vice president för kommittén) networkar på bra och har ett flertal framträdanden i media innan lördag så fler människor vet om det - också fler som har sagt att de såg tv-inslaget från förra turneringen. Jag ska åka ut till Zixaxa imorgon och prata med människor som bor nära fotbollsplanen och de som jobbar/handlar på marknaden i närheten för att få folk att komma - förhoppningsvis blir det man ur huse på lördag!

En professor från Eduardo Mondlane Universitetet kommer hålla en kort föreläsning om HIV/AIDS och jag var på ett möte idag med Associacão COALIZÃO, en ungdomsorganisation som jobbar med HIV/AIDS bland annat, och de lovade att ställa upp och hjälpa till på lördag - och inte med så lite heller! De kommer 30 volontärer som kommer dela ut flygblad, ge ut information, prata med både spelare och åskådare samt dela ut kondomer. Detta gör de helt gratis och de står även för transport och mellanmål för volontärerna. De föreslog att vi skulle ha ett bås där folk kan testa sig för HIV också - en riktigt bra idé. Så vi ska kolla med Hälsoministeriet om de kan ställa upp med en person som kan sköta det.

De fyra lagen som ska medverka har bekräftat sin medverkan - men ska ringa dem imorgon för säkerhets skull och se till att de kommer.. i tid och med utrustning (den de har..). Mellanmål (en macka och en banan) samt vatten är fixat och även en del stolar som åskådare (de av viss rang och viktighet) kan sitta på kommer Madalena fixa. Musikanläggning och DJ är också ordnat. Denna gång ska vi inte ha någon pokal utan istället har vi två matcher där vinnarna i de båda matcherna får varsin fotboll. Än så länge saknas finansiell sponsring så hur det här sista ska betalas vet jag inte riktigt än men jag tror att jag kan lyckas. Min kompis Alex lovade att kolla runt bland sina affärskollegor, det som behövs är ca 3000 Mts (ca 750 kr) - så om någon har möjlighet att bidra vore vi väldigt tacksamma (kontonummer till höger)!

Transport av grejerna är redan fixat i alla fall och med de 30 volontärerna tror jag verkligen att det här kan bli något! Hoppas att folk kommer! Det som förvånar mig är att många jag pratade med om förra turneringen på gatan som jag har stött på igen har sagt att de var där, jag såg dem inte men det var ju lite folk där så det är mycket möjligt att de faktiskt kom. Så det finns ett intresse för det här, det gäller bara att ta tillvara på det! Får se hur många jag kan få dit imorgon när jag går runt i Zixaxa!

Heldag med Sascha

Igår mötte jag upp Sascha vid lunchtid, för att över lite pad thai diskutera våra erfarenheter från fotbollsförbundet och våra olika projekt. Sascha jobbar för förbundet som U-17 tränare och dessutom med två projekt för the Bavarian Football Association, en fotbollsakademi i Namaacha och en fotbollsklubb i Albasine. Han har startat en organisation som heter Football for Worldwide Unity (FFWU) och har med den organisationen ett fotbollsprojekt i Sydafrika. Han vill arbeta med fotboll för att förbättra barns vardag och möjligheter - precis som jag! Och när han hörde talas om mitt projekt tyckte han att vi kunde arbeta tillsammans och integrera Futebol dá forca i FFWU:s arbete. Han har sedan starten velat ha någon ansvarig för tjejfotboll och tyckte att mitt projekt kunde vara en bra början. Eftersom jag redan har förankrat projektet hos kommitten för damfotboll och FLM så ser jag det som att de skulle kunna vara exekutiva organisationerna med FFWU som administrativ och kontrollerande part - det skulle nog underlätta projektets fortlöpande när jag flyttar tillbaka till Sverige i slutet på maj. Vi har inte diskuterat klart hur vi ska lägga upp det här, det är en så länge bara en idé - men vi är bägge väldigt positiva. Sascha är utbildad fotbollstränare och fokuserar på sporten medan jag fokuserar mer på situationen vi vill förbättra med sporten - vilket jag tror är en bra kombination.

Sedan åkte vi vidare för ett möte med damlandslagstränaren och Madalena från tekniska avdelningen på förbundet. De och Sascha vill tillämpa FIFA:s Grassroots Programme här i Mocambique - också det en del av vad Sascha vill göra med FFWU här. The Grassroots Programme syftar till att utveckla organiserat fotbollsspelande för barn och kommer börja med att anordna mini-turneringar: en heldag med träning och spel i grupper om fyra barn mellan 7-9 år, både killar och tjejer. Under dagen får de också medverka i fyra olika workshops som behandlar fyra olika "life skills", som t.ex. jämställdhet, återvinning, sanitation och hygien, hur man förhindrar malaria etc. De har redan börjat planera för den första "Festa de Jogo" (Fotbollsfest), som kommer gå av stapeln i december, och då de snabbt värvade mig som en av tränarna - det ska vara tre manliga och tre kvinnliga tränare. Så vi färdigställde planeringen inför dagen och sedan började de prata om själva organisationen av programmet (Grassroots) här i Mocambique. Då fann jag (till min förvåning) att jag snabbt tog plats i styrelsen tillsammans med de andra tre och en till, Nuno. Jag kommer tillsammans med Caló (damlandslagstränaren) och Madalena ansvara för flickfotboll medan Sascha och Nuno blir ansvariga för pojkfotboll. Än så länge är detta tillfälligt då alla har andra åtaganden, och jag vet inte riktigt vad det rent praktiskt kommer innebära att vara ansvarig för flickfotboll (och för den delen kontakt med sponsorer, som jag också fick på mitt bord tillsammans med Sascha) utöver att hjälpa till med Festa de Jogos. Vi börjar med det så får vi se. Styrelsemedlem, det ni!

Efteråt åt vi middag allihopa för att sedan åka till nationalstadion där landslaget Mambas tog emot Komorerna för att kvala till VM i Brasilien 2014. Det var helt smockfullt med bilar på väg dit och vi var ute i rätt dålig tid, bara 45 min innan matchstart, så det var tur att vi åkte i en av förbundets bilar - bara att dra på nödfalls-belysning och köra på. Dessutom hade vi tur och hamnade bakom militären några gånger, då kommer man fram fort. Vi åkte en lång sträcka i motsatt körfält och lyckades komma fram till matchstart.. Rakt in på VIP-läktaren där jag kunde se Mambas göra både ett och två noll innan halvtid. I pausen networkade jag och damfotbollskommittén för att folk ska komma på turneringen på lördag, och det kändes som att vi lyckades rätt bra! Jag log mitt sötaste leende mot presidenten, han skulle bara veta vad jag har i kikarn! I andra halvlek gick jag, Caló, Sascha och Nuno upp till "vanliga" läktaren och satte oss mitt i smeten - vilket drag! Slutresultatet blev 4-1, målvaktstavla som la sordi på stämningen men räddades av en inhoppare som dunkade in fjärde mocambikanska målet. Han är bara 17 år och Sascha och Nuno har således tränat honom - så det festades ordentligt på läktaren! Jag la märke till att Nuno hade en träningsjacka som det stod Sverige på, men med det mocambikanska emblemet påsytt över det svenska - man tager vad man haver.

Jag är positiv till att samarbeta med Sascha, får se vad det kan leda till!

Möte med Bavarian FA

Nyss hemkommen från Tofu - trött och sliten efter åtta timmars buss - åkte jag ner till stan för att hämta en inbjudan till herrlandslagets match dagen därpå som de ville ge till svenska ambassaden. Väl där tog det ett tag innan de fick fram inbjudan och jag pratade med Sascha (U-17 tränare) och Nono (målvaktstränare) under tiden. Sascha bjöd med mig på ett möte för "the Grassroots Programme" som de ska starta upp här, för att börja organisera fotboll för barn och ungdomar. Så lunch med Sascha och sen möte efteråt imorgon - kul! Det var flera av personerna på förbundet som hade sett mig på TV, känns lite märkligt haha! Till slut fick jag inbjudan och var på väg att gå när de sa att det jag skulle stanna kvar för att de skulle ha ett möte där jag skulle vara med.

Det var tydligen möte med ordföranden för Bavarian Football Association som stöttar Mocambiques fotboll jättemycket som var där och skulle för första gången träffa den nya komittén för damfotboll. Ordföranden för Mocambiques förbund pratade länge och väl om vilket bra initiativ den här komittén är, klapp på axeln, och hur mycket de ville satsa på damfotboll. Sen fick komittén prata lite, varpå de i stort sett bara sa tack för att tysken hade kommit dit för att träffa dem men egentligen inte vare sig presenterade situationen de står inför eller gav några konkreta förfrågningar på hjälp. Jag blir så frustrerad av att de är så respektfulla mot personer de tror är högre upp än dem i hierarkin och som de tror vet och kan så mycket bättre - och såklart för de som håller i pengarna. De vågar inte ta upp problem och ställa krav, och således ledde inte mötet till något. Tyske ordföranden föreslog att första steget borde vara att en tysk expert kom hit för att kartlägga damfotbollen så man vet var och hur man ska gå tillväga för att utveckla den - något som Tyskland redan förbundit sig att betala men som hittils inte blivit uttnyttjat. Komittén hade såklart aldrig ens sett det kontraktet, det är väl någon av männen högre upp som sitter och trycker på det. Komittén ville att Tyskland skulle skicka dit en tysk tränare för de kvinnliga landslagen, men det fanns det inte pengar till - och framförallt tryckte tyske ordföranden på att de måste bygga upp en organisation här med de medel som finns här. Det är inte hållbart att förlita sig på extern hjälp - också ett av mina största problem.

Under hela mötet satt den mocambikanska ordföranden och smsade, komittén sa inte så mycket och jag vet inte hur mycket de förstod heller eftersom mötet hölls på engelska och den tyske ordföranden försökte förgäves få en överblick av situationen för damfotboll. Kommunikation mellan olika avdelningar av förbundet saknas och det blev väldigt tydligt hur virrigt allt är när de olika representanterna skulle försöka förklara och sa emot varandra. Intressant var en tysk Technical Manager, som tydligen sköter alla tekniska frågor för FMF med tränare, utbildningar etc. som jag aldrig hade träffat förut men som gärna talade om för den tyske ordföranden att man håller på att föra samtal för att involvera alla parter etc. Inte har någon samtalat med mig om det inte.

Till slut stormades mötet av presidenten för det mocambikanska förbundet och det gjorde slut på den allmänna förvirringen. Han frågade om allt var bra och sa att ja så bra, dåså då avslutar vi mötet. Han passade också på att berätta att han hade sagt ja till att provinsen Quelimane skulle få ha två lag med i de nationella slutspelen vilket upprörde komittén eftersom det är emot reglerna och inte är rättvist för de andra provinserna. När de sa emot möttes de av ett skratt från presidenten som sedan vände sig till den tyske ordföranden: "You know, these women always mean trouble, always arguing - men don't see problems, we just do it, the more the better, but these women - just trouble". Ja, han är ju i alla fall öppen med sina åsikter. Men det är väldigt tydligt att han inte tar kvinnor på allvar och alltid sätter dem i underläge, vilket inte underlättar den redan så hierarkiska ordningen. Jag som utlänning behöver inte riktigt följa den ordningen och det tänker jag verkligen uttnyttja, inte tänker jag ta honom på allvar. Och när man måste slå ur underläge måste man slå hårt.

Födelsedagsfirande i Tofu

I torsdags var det helgdag så jag och fyra kompisar åkte upp till Tofu, längre upp längs kusten vid Inhambane. Jätteskönt att få koppla bort lite och ta det lugnt - kändes verkligen välbehövt att komma bort från Maputo. Vi åkte åtta timmars minibus för att komma dit, inte det mest bekväma kanske, men väl värt det när vi kom fram! Tofu är jättefint, lång vidsträckt vit strand och härligt blått hav. Vi hittade ett jättetrevligt ställe, Bamboozi Lodge, att bo på uppe på en sanddyna som överblickade stranden och havet. Det var dessutom väldigt billigt. Mat ingick, och det var väldigt god mat - nyfångad fisk och färska skaldjur är ju aldrig fel!

Vi snorklade med delfiner och valhajar - riktigt häftigt djur, 6-7 m lång! Solade, badade, surfade, åkte quadrabikes, spelade fotboll med de lokala barnen på stranden och var nere i Tofu på marknaden. Min födelsedag (11/11) blev ordentligt firad hela helgen med fullmoon-party redan på torsdagen och sen fest varje dag. När vi var nere på marknaden i Tofu stannade vi vid några män som spelade trummor och en av dem förklarade att de spelade för att han fyllde år. När han fick veta att jag också fyllde år blev det full fart på alla grattis-kramar och sen födelsedagsdans i mitten av ringen av bongotrummor. Härligt! Sen fick jag också ett armband snidet i trä som present av det andra födelsedagsbarnet som glatt visade på sin legitimation att han verkligen fyllde år samma dag som jag. På Bamboozi där vi bodde träffade vi också massor av trevliga människor, så det var verkligen en lyckad tjugo-årsdag!

Hela helgen var riktigt rolig och det var trist att behöva ta bussen hem igen igår måndag vid 04.00. Sista kvällen var vi ute på en lokal liten bar (skjul) och det var riktigt roligt. Och på grund av det sov jag rätt gott nästan hela bussresan även om jag satt bredvid en fem barns-familj längst bak i minibussen. Bussen var av bättre kvalité på hemresan så det var skönt, det är ju skönare att rulla fram än att skumpa fram i åtta timmar.

Jätterolig helg, och kul att för första gången komma utanför Maputo och se lite mer av landet!

Budget och bilar och allt

Jag hade alltså en dag på mig att göra en budget, välja ut lämplig bil, dra upp en tidsplan för projektet och planera framtida evenemang. Vi hade inget i den vägen tidigare och på grund av tidsbristen fick jag fria händer från FMF och FLM. Som tur var fick jag hjälp av min kompis Alex som kan sina bilar och sin ekonomi - eftersom jag själv inte kan något om bilar och min erfarenhet av att göra en budget är lika med noll var det väldigt skönt.

Vi började med att åka runt och titta på bilar på de olika bil-marknaderna runt om i Maputo. Bilen kommer vara begagnad i gott skick, då budgeten inte är alltför hög. Jag hade en idé om vilken bil jag ville ha och vi kom fram till att någon av de följande märkena var att föredra: Volkswagen Caddy, Peugeot Partner, Renault Kangoo eller Toyota Liteace Van. Problemen med Peugeot och Renault är att det är svårt att underhålla dem här i Maputo. Toyota är den lättaste att serva, och tål överlag förutsättningarna i trafiken här bättre än de andra märkena. Volkswagen Caddy är den ultimata modellen, men Toyotan är mycket billigare och tåligare. Bilen kommer antagligen köpas i Durban, då det är billigare och bättre utbud där. Förhoppningsvis kan då den svenska ambassaden hjälpa till med importen för att få den skattefri. Detta är dock inte bekräftat men det skulle kunna gå att de köper bilen med Rotarys pengar och sedan donerar bilen till projektet som en en-gångs donation till ett projekt. Det återstår att se hur det kan lösas, men även utan skattelättnaden är det billigare att köpa bilen i Durban.

Så var vi tvungna att räkna ut alla kostnader för att starta upp projektet och sedan driftskostnader för bil, vatten, tvål, bananer, etc. Jag var också tvungen att skriva ner en rimlig tidsplan för projektet men tycker att resultaten blev bra. Vi blev klara runt nio på kvällen och när de ca åtta emailen med olika bifogade dokument hade gått iväg var jag helt slut! Skönt att få fyra dagars semester i Tofu!

Presentation för Rotary Club de Polana

I tisdags kväll var det dags för min presentation av projektet för Rotary Club de Polana. Jag hade haft fullt upp hela dagen och hann precis klart med att knåpa ihop power point-presentationen innan jag var tvungen att åka till mötet. Att öva blev det inte tal om, så när jag satt där på väg till presentationen skrattade jag nervöst åt vad jag hade gett mig in på.. hålla en halvtimmes power point-presentation utan att ha någon aning om vad nästa punkt på presentationen kommer vara eftersom jag inte har övat en enda gång - och då dessutom på ett språk jag inte riktigt pratar, portugisiska. Herregud.

Detta var det första mötet som komittén för damfotboll och Lurdes Mutola Foundation var med på, Leoneor från komittén och Sarita och Sandra från FLM. Syftet med presentationen var att få Rotary klubben att donera en bil, vilket är det som saknas i nuläget för att projektet ska kunna sättas igång. Presentationen gick som tur var bra och jag tyckte att jag fick med det mesta! Efteråt hade de en hel del frågor men jag tyckte att vi lyckades svara bra på dem, det var skönt att ha de andra med som kunde förklara vad jag ville när min portugisiska inte räckte till. Klubbens medlemmar och framförallt presidenten och f.d. presidenten var väldigt positiva till projektet men de behövde en budget och en tidsplan för projektet med program för alla aktiviteter för att kunna bidra ekonomiskt. Och de behövde den nu på en gång, för att kunna lägga fram projektet för sina ekonomiska bidragsgivare redan på torsdagen därpå. Så jag fick alltså en dag på mig att få fram all den information de behövde, bara att sätta igång på en gång!

De andra tre var jätteglada efter mötet och gratulerade mig till min nya bil, haha! Men det kändes bra och jag tror att de med stor sannolikhet faktiskt kommer bidra med en bil!

Positivt från komittén för damfotboll

Möte med komittén för damfotboll måndagen efter lanseringen. De var alla väldigt nöjda och positiva till turneringen och bestämde raskt att vi inom två veckor ska ha en till. Så lördagen den 19 november är det dags igen - denna gång med tema HIV/AIDS. De problem som uppstod förra gången berodde till stor del på yttre faktorer, men nu kan vi förhoppningsvis minimera riskerna då vi är medvetna om dem. Den här gången blir turneringen på en lördag, det ska vara på Campo de Zixaxa som är lättare att nå, inbjudningar ska gå ut i god tid, annons i tidningen innan, ge ut info om turneringen på marknaden i närheten av planen och prata med de boende nära planen så att det kommer mycket människor. Temat för turneringen är HIV/AIDS och jag ska försöka få dit några organisationer som kan prata om sjukdomen och hur man förhindrar spridningen av den, samt försöka få ett företag att sponsra med gratis kondomer. Jag hoppas också på att CleanStar denna gång ställer upp med mellanmål till spelarna.

Och jag som hade trott att det skulle lugna ner sig lite efter lanseringen, nej full fart! Jag undrar vad "vi ska anordna" innebär, förhoppningsvis att vi faktiskt anordnar, och inte bara jag ...  

På vägen ut från FMF efter mötet stötte vi ihop med presidenten för förbundet. Claudette (vice-president för komittén) frågade honom varför han inte hade kommit på lanseringen varpå han svarar: aldrig i livet, varför skulle jag ha gjort det?! Det känns skönt att ha ett så uttalat stöd från förbundets ledning ... Men jag förstår honom, såna där kvinnor är ju inte så viktiga så man behöver ju inte ta dem på allvar! Tacka vet jag herrlandslaget, riktiga grabbar med tysk riktig coach - det är grejer det! Vänta du bara, herr President, jag ska göra livet riktigt jobbigt för dig!

För er som också vill hjälpa till!

För er som vill bidra till Futebol dá forca finns det nu ett insamlingskonto:

Handelsbanken
Kontonummer: 555 983 048
Clearingnummer: 6151

Och för er utanför Sverige:
IBAN: SE57 6000 0000 0005 5598 3048
BIC: HANDSESS

Eftersom jag inte är en organisation, kan jag inte ha ett 90-konto, men för att försäkra er om att allt går rätt till och att pengarna verkligen når tjejerna här i Mocambique och inte försvinner på annat håll, har jag två omdömesgilla garanter som kontrollerar kontot kontinuerligt. Dessa är den administrativa chefen på Svenska ambassaden i Maputo, Christina Kvist, och riksdagsmannen Gunnar Andrén.

Alla bidrag - stora som små - är välkomna och eftersom projektet ännu inte har finansiella sponsorer är vi i stort behov av er hjälp! TACK!

Bilder från lanseringen

Officiell lansering av projektet!

Nyss hemkommen från den officiella lanseringen av projektet! Jag är väldigt trött - men nöjd!

Gick upp tidigt, 05.30, för att göra mackor till alla spelare. Senhora Alice var jättesnäll och kom hit och hjälpte till. Vi ägnade dessutom hela gårdagen åt att laga mat till ca 100 personer, feijoada och ris med grönsaker. Sen åkte jag med alla grejer till ProSport som ställde upp och lånade ut sin stereoanläggning. Jag mötte Sarita, Sandra (FLM) och Leonora från FMF där vid 07.00, men vi fick vänta länge innan någon från ProSport kom för att låsa upp. Runt 8.30 dök hon i alla fall upp och vi kunde lasta på högtalare och allt på Leonoras pick-up. När allt var ombordlastat åkte vi vidare ut till Campo de Kape-Kape i Chamanculo där lanseringen skulle äga rum - jag, Sandra och DJ:n där bak på flaket och Leonora och Sarita där fram i förarhytten. Skumpig färd verkligen ut till verkligheten. Chamanculo är en av de fattigaste förorterna - och det syns. Plåtskjulen lutar åt alla håll och kanter och få av de smutsiga barnen som springer omkring har skor. Fotbollsplanen kantas av gamla bilvrak och sopor, men linjerna var kritade och ett gäng småpojkar var i färd med att hänga på näten på målen.

Tjejlagen som skulle delta i turneringen som vi ordnade för att lansera projektet hade ännu inte kommit, så det gjorde inte så mycket att vi var sena. Skarvsladdar ordnades fram och med hjälp av lite vajrar och tejp lyckades vi koppla in musikanläggningen så att DJ:n kunde börja spela. Lagen kom så småningom, men bara tre av fyra. Så först spelade Aeroporto mot Chamanculo (1-0) och sen Zixaxa B mot en blandning av Aeroporto/Chamanculo (1-1). Tjejerna spelade utan skor eftersom Zixaxa var det enda laget som hade några. Zixaxa hade dock lyckats glömma sin utrustning, så Mabisco fick åka och hämta shorts och tröjor, men när de väl kom igång och spelade så rullade allt på bra.

Inte så många av de inbjudna kom, men med tanke på att vi verkligen var ute i förorten och att inbjudningarna gick ut med så dålig framförhållning var det ju rätt väntat. Men hela kommittén för damfotboll var närvarande och Madalena från tekniska avdelningen på FMF. Landslagstränaren, landslagens målvaktstränare och den tyska U-17 tränaren för herrar var också på plats. Boris från CleanStar kom för att stötta, och han bekräftade att det var svårt att ta sig dit. Han hade åkt med en stupfull taxi-chaufför och vägen dit hade varit kantad av nära-döden-upplevelser. En representant från Ungdoms- och Sportministeriet kom och även tre representanter från Rotary Clube de Polana - så det var bra! Resten av åskådarna var barn och lokala Chamanculo-bor, men läktaren var rätt fullsatt och så fort musiken kom på var det full fart på dansen och sången.

TV var på plats och intervjuade Claudette (vice-president för kommittén för damfotboll) och mig - och jag lyckades förstå alla frågor! Så imorgon sänds två inslag om projektet - kul! Jag la mycket fokus på hur situationen för unga kvinnor är, vilket jag tycker är viktigt eftersom det lätt bara blir fokus på fotbollen - som egentligen bara är sättet jag jobbar på.

Efter de två matcherna hade vi prisutdelning. Pokalen gick till Aeroporto, som vann första matchen och spelade lika andra. Eftersom Zixaxa har så mycket mer erfarenhet fick Aeroporto fördel, vilket förorsakade en del sura miner hos Zixaxa. Den bästa spelaren, tvåmålsskytt från Aeroporto, fick en gympapåse som pris. Efter prisutdelningen fick alla spelare lunch och macka, och sen fick också alla barn och övriga åskådare mat.

Alla gratulerade till en bra lansering, och jag är själv nöjd. Det kändes som att det gick bra, även om allt inte blev som det var tänkt. Vid det här laget är jag van vid det, och huvudsaken var att tjejerna fick spela lite och att projektet officiellt kom igång - så nu har vi något att visa upp för sponsorer etc. Sualé, en kille från Zixaxa, hjälpte till och tog mycket bilder under hela dagen - kommer upp här på bloggen snart - som vi nu kan använda för att visa att vi faktiskt gör något. Det var kul för tjejerna från Aeroporto och Chamanculo att få spela med tre domare och publik också, och känna sig delaktiga och viktiga med TV på plats.

Trött, men nöjd. Nu ska jag vila lite och sen gå och lyssna på lite live-musik på Nucleo de Arte för att fira! Nu gäller det att skaffa tillräckligt med sponsorer innan vi sätter igång på riktigt i januari!

Inför lanseringen

Så med två dagar kvar till lanseringen känns det ändå som att allt är någorlunda under kontroll. Jag träffade Sarita från FLM och Leonora från FMF som hastigast idag efter träningen i Zixaxa (herregud vad varmt det var, säkert 40 grader - jag har bytt färg, från vit till röd, till tjejernas stora förtjusning..) och det verkar som att det mesta är fixat.

Sarita och Sandra lyckades dela ut de flesta av inbjudningarna igår. De hade tydligen gått runt till fots eftersom de inte hade någon bensin.. effektivt? Ja, förutsättningarna är inte de bästa. Men DJ och stereoanläggning är ordnat och allt är klart med arenan och lagen som ska spela. Jag har pratat med A-laget i Zixaxa som inte ska spela, utan istället komma och hjälpa till att servera mat och hålla ordning på saker och ting. Maten hade jag ju tänkt att CleanStar skulle sponsra med, men eftersom det inte gick så får jag laga lite själv. Alice, vårt hembiträde, är jättegullig och kommer hit imorgon och hjälper mig. Det ska bli kul att lära sig laga lite mocambikansk mat! Vi ska laga feijoada och ris med grönsaker till ca hundra personer och göra frallor med ägg till alla spelare (ca 80 st). Maten kommer vara gratis för alla åskådare - så det kommer nog dra en hel del folk. Här är det fest så fort det finns musik och mat - så förhoppningsvis blir det en lyckad lansering! Jag har pratat med kvinnor som säljer läsk ur kylboxar längs gatorna och förklarat vilket ypperligt sälj-tillfälle det kommer vara för dem, så förhoppningsvis kommer det tillräckligt många som säljer läsk etc. Borde inte vara något problem, word of mouth är det mest effektiva kommunikationsmedlet här!

Varken WLSA, Unicef eller UNFPA har möjlighet att delta (besvikelse) så det finns ingen utomstående som kan prata om projektet och situationen för unga tjejer i landet, så jag kommer hålla ett kort tal om tjejers situation och sedan kommer Leonora prata om projektet. En regeringsrepresentant kommer närvara och till honom ska vi ordna en liten folder med information. Jag har också fixat flygblad om projektet som förhoppningsvis blir klara imorgon. Allt det här betalar jag själv eftersom vi ännu inte har någon finansiell backning, men förhoppningsvis får jag tillbaka det senare när vi får tillräckligt med sponsorer.

Är positiv ändå, jag tror att det kan bli riktigt bra! En riktig folkfest, och det viktigaste är ju att folk kopplar samman projektet med något bra och positivt så att det får lokal förankring. Vamos ver! Vi får se!