Idag hade vi en lång lista med förberedelser att beta av inför kursstarten imorgon för våra 25 nya tränare i Beira. Vi åkte för att träffa en man som skulle hjälpa oss med detta, varför just han skulle göra det vet jag inte men vi insåg snabbt att det var en mindre bra idé. Vi hade hamnat mitt i en politisk dragkamp.
Mannen är inte bara tränare åt Beiras bästa damlag utan jobbar även åt regeringspartiet i provinsen. Och det var på partiets högkvarter han ville träffa oss. Stolt visade han upp bilder på damlaget som vann ligan i år - "partiets lag". Sedan satte vi oss ner för att se över vad som redan var gjort och vad vi behövde göra. Efter mycket politiskt dravel som Sarita snyggt parerade tog han med oss till skolan där han hade tänkt att vi skulle låna ett klassrum för tränarutbildningen. Vi fick se brevet han hade skrivit till rektorn angående detta och där kunde vi läsa att regeringspartiets provinsiella kontor bad om att få låna ett klassrum till sin tränarutbildning... Nu började vi ana oråd på riktigt och Sarita gick diskret ifrån för att prata med det lokala fotbollsförbundet - som är vår egentliga kontakt lokalt - för att se om inte de hade plats i sina lokaler, vilket de hade. Vi förklarade att vi var tvungna att åka till förbundet också för att fastställa vilken plats som skulle bli bäst, en förberedande bortförklaring.
På väg dit i bilen fick mannen syn på bollarna som ska delas ut till tränarna efter kursen. "Vad är det där för bollar? Ska ni verkligen ge ut sådant skräp? De där kan man väl bara spela med en gång och sen är de obrukbara!" Nu började jag tappa mitt trevliga yttre, och även Sarita som aldrig låter känslorna ta över i sådana här situationer blev märkbart irriterad. Särskilt med tanke på att bollarna är de bästa som går att köpa i Moçambique. Men sen när vi såg listan på deltagare och såg vi att hälften av dem var från hans eget lag.. Och antagligen har han redan börjat planera för alla bollar han i framtiden kommer kunna använda. Jag påpekade lite syrligt att även om bollarna kanske inte passar för honom så gör det ju inte så mycket eftersom projektet riktar sig till yngre tjejer, barn, och då är ju bollarna inget problem för honom..
Väl framme på förbundet bestämdes det snabbt att vi kunde ha kursen där och den ansvariga på förbundet var oerhört sympatisk i jämförelse med politikern. Han avbröt själv när politikern/damlagstränaren ville att vi skulle betala transport till och från kursen för deltagarna (han är själv en av dem) och påpekade att deltagarna förhoppningsvis har viljan att åtminstone ta sig till och från sitt hem till utbildningen som är gratis och där de får mat. "Vi vill ju ha personer som gör det här för att de vill, inte för att de får en slant." Och till slut hade vi fintat bort alla politikerns olika idéer som han själv eller partiet skulle tjäna på. Till saken hör att i just Beira är regeringspartiet oppositionsparti, och han tänkte alltså använda projektet dels som partipropaganda och dels för att utöka partiets damlags materialförråd. Men Cole sa nicke!
Vi lät honom dock få ha kvar sina deltagare på kursen - det var inte så mycket att göra åt det dagen innan - men vi ska nog se till att bollarna kommer till användning för fler än bara ett lag!
Han fick också behålla val av lunchleverantör, för att inte utesluta honom totalt vilket vi väl egentligen hade velat göra men som antagligen hade försvårat vårt arbete på nationell nivå (regeringspartiet har stort inflytande..). När vi träffade kvinnan som kommer ordna lunchen varje dag under kursen fick vi snabbt veta att hon som av en händelse är syster till partisekreteraren. Som tur var var det billigt också för annars hade jag nog inte kunnat hålla tyst.
Väldigt glad att ha Sarita i sådana här situationer! Hon sköter det otroligt snyggt och diskret, och får vår vilja igenom till slut. Jag blir mer och mer övertygad om vilken lyckoträff det var att jag träffade just henne - vi utgör ett bra lag! Och jag kan ju lugnt påstå att hon fintar bort politiker bättre än jag. Jag blir bara arg, och då är det bättre att hålla tyst.
27 november 2012
Vidga sina vyer till frukost
Idag satte vi oss ned för frukost på hotellet (det är inkluderat - helt otroligt!!) innan vi började med dagens arbete. I matsalen fanns tre bord, varav två hade en termos med hett vatten, te eller nescafe och koppar. Dessa två bord var redan upptagna så jag och Sarita slog oss ned vid bordet som var ledigt men som inte var dukat. När då servitrisen tillika kocken kom in för att ge oss våra två frallor och varsitt stekt ägg så skakade hon på huvudet: "Nehe, där kan ni inte sitta! Frukosten serveras vid de här två borden!" Så för att få vår frukost var vi tvungna att byta plats, vilket i och för sig inte spelade någon roll för oss men som tydligt visar på att det är svårt att vidga sina vyer när man inte är van. Har man alltid gjort på ett sätt, är det nästintill omöjligt att göra på något annat sätt.
Jag märker det hela tiden, och ju längre från Maputo desto tydligare. Amanzio, en av våra tränare i Quelimane, hade ju väldiga svårigheter med att signera sitt dokument som han skulle ge oss eftersom det inte fanns någon linje där han kunde signera. Att signera där linjen skulle ha varit även om den inte fanns tänkte han ute ens på som en möjlighet. Hélio, en annan av tränarna, frågade hur man kan ha en träning utan koner. Exemplen är otaliga på hur kreativitet bekämpas ihärdigt av samhällets strukturer och normer.
När människor saknar utbildning och alltid blir hunsade av de högre upp i hierarkien slutar de till slut tänka själva, de förlorar sin kreativitet och slutar tro på sin egen förmåga. Och då blir det otroligt viktigt att "göra som man ska/bör göra". Utan att först tänka själv. Är man säker på sig själv, sin förmåga och har man framförallt förmågan att vidga sina vyer - då gör man inte saker "som de ska/bör göras" utan på det sätt man anser bäst. Självklart kommer det alltid finnas någon som inte håller med dig om att just ditt sätt är bäst, men ett kreativt och självuppfunnet sätt är så mycket mer värd - även om det är ett dåligt sätt - än att bara blint lyda order.
Och de högt upp i hierarkin har inte alltid mycket att göra, vilket inte direkt underlättar... Har man inte mycket att göra är det lätt att skapa problem som gör att man har något att uppehålla sig med. På så sätt kan väldigt små och enkla saker bli till stora problem som kan stjälpa hela Futebol dá força, om inte folk börjar vidga sina vyer. Helst redan till frukost.
Jag märker det hela tiden, och ju längre från Maputo desto tydligare. Amanzio, en av våra tränare i Quelimane, hade ju väldiga svårigheter med att signera sitt dokument som han skulle ge oss eftersom det inte fanns någon linje där han kunde signera. Att signera där linjen skulle ha varit även om den inte fanns tänkte han ute ens på som en möjlighet. Hélio, en annan av tränarna, frågade hur man kan ha en träning utan koner. Exemplen är otaliga på hur kreativitet bekämpas ihärdigt av samhällets strukturer och normer.
När människor saknar utbildning och alltid blir hunsade av de högre upp i hierarkien slutar de till slut tänka själva, de förlorar sin kreativitet och slutar tro på sin egen förmåga. Och då blir det otroligt viktigt att "göra som man ska/bör göra". Utan att först tänka själv. Är man säker på sig själv, sin förmåga och har man framförallt förmågan att vidga sina vyer - då gör man inte saker "som de ska/bör göras" utan på det sätt man anser bäst. Självklart kommer det alltid finnas någon som inte håller med dig om att just ditt sätt är bäst, men ett kreativt och självuppfunnet sätt är så mycket mer värd - även om det är ett dåligt sätt - än att bara blint lyda order.
Och de högt upp i hierarkin har inte alltid mycket att göra, vilket inte direkt underlättar... Har man inte mycket att göra är det lätt att skapa problem som gör att man har något att uppehålla sig med. På så sätt kan väldigt små och enkla saker bli till stora problem som kan stjälpa hela Futebol dá força, om inte folk börjar vidga sina vyer. Helst redan till frukost.
26 november 2012
Hejdå Quelimane - Hej Beira
Efter en härlig avslutning på kursen i Quelimane åkte vi 05.00 imorse vidare mot Beira. Som tur var började det regna så det var inte så otroligt varmt som igår (42 grader), men sen fortsatte det regna hela dagen så vi var tvungna att sakta ner och kom därför inte fram till Beira förrän vid 17-tiden.
Ironiskt nog innebar det häftiga regnet att elnätet började krångla vilket i sin tur innebar inget rinnande vatten i staden. Så en härlig dusch kunde jag glömma, istället blev det kalldusch i hink som jag fick uppburen till rummet. Fast jag var tydligen alldeles för långsam med att använda den för redan efter tjugo min ville de ha tillbaka den för att andra ska kunde använda hinken.
En säng och en luftkonditionering finns i alla fall så jag kommer somna gott oavsett rinnande vatten ikväll!
Ironiskt nog innebar det häftiga regnet att elnätet började krångla vilket i sin tur innebar inget rinnande vatten i staden. Så en härlig dusch kunde jag glömma, istället blev det kalldusch i hink som jag fick uppburen till rummet. Fast jag var tydligen alldeles för långsam med att använda den för redan efter tjugo min ville de ha tillbaka den för att andra ska kunde använda hinken.
En säng och en luftkonditionering finns i alla fall så jag kommer somna gott oavsett rinnande vatten ikväll!
Härligt avslut markerar starten
Igår var det dags för den officiella lanseringen av Futebol dá força i Quelimane, Zambezia med fotbollsmatcher, musik och utdelning av diplom och material. Radio var på plats för intervjuer och rapportering.
Igår var det också väldigt varmt, väldigt väldigt varmt. Som mest var det 42 grader och det lokala fotbollsförbundet tyckte även de att 42 grader var väldigt varmt - så de sköt upp ceremonin en timme fast det fick vi inte reda på förrän vi ringde och frågade var de höll hus.. Ja, bestämmer man så bestämmer man, så är det bara.. I Mocambique i alla fall.
När vi väl kom igång var det dock desto bättre! DJ Delito höll igång publiken med sin musik medan tjejerna värmde upp inför första matchen FC Palmeiras - Clube 3 de Fevereiro. FCP vann på straffar vilket firades med dans och akrobatiska hopp.
Sedan var det dags för dagens händelse! Alla nyutbildade tränare uppmanades komma ut på planen och ropades sedan upp en efter en för att få både diplom och material - stämningen var nästintill euforisk när våra nya tränare stolta visade upp sina diplom för publiken under stående ovationer med stora leenden på läpparna. Inga 42 grader kunde förstöra den stämningen inte!
Efter ceremonin började den andra och sista matchen, ABC de Quelimane mot União de Esperança där ABC vann med 1-0 efter en riktig kraftmätning.
Musiken fortsatte även efter matchen och dansen pågick fortfarande när vi åkte därifrån - en härlig avslutning på en vecka i Quelimane! Eller avslutning, det här är ju bara början på det som våra 28 nya grymma tränare kommer dra igång!
Imaculada, Adolfo, Amanzio, Amina, Carmen, Jacinto, Gilberto, Agnaldo, Nilza, Alima, Mariana, Atanásia, Fátima, Lito, Filismina, Anucha, Delta, Santos, Tito, Josina, Mércia, Hélio, Raquela, Dora, Lila Mirana, Tino och Manjate är nu redo att förändra livet för hundratals unga tjejer i Zambezia!
Igår var det också väldigt varmt, väldigt väldigt varmt. Som mest var det 42 grader och det lokala fotbollsförbundet tyckte även de att 42 grader var väldigt varmt - så de sköt upp ceremonin en timme fast det fick vi inte reda på förrän vi ringde och frågade var de höll hus.. Ja, bestämmer man så bestämmer man, så är det bara.. I Mocambique i alla fall.
När vi väl kom igång var det dock desto bättre! DJ Delito höll igång publiken med sin musik medan tjejerna värmde upp inför första matchen FC Palmeiras - Clube 3 de Fevereiro. FCP vann på straffar vilket firades med dans och akrobatiska hopp.
Sedan var det dags för dagens händelse! Alla nyutbildade tränare uppmanades komma ut på planen och ropades sedan upp en efter en för att få både diplom och material - stämningen var nästintill euforisk när våra nya tränare stolta visade upp sina diplom för publiken under stående ovationer med stora leenden på läpparna. Inga 42 grader kunde förstöra den stämningen inte!
Efter ceremonin började den andra och sista matchen, ABC de Quelimane mot União de Esperança där ABC vann med 1-0 efter en riktig kraftmätning.
Musiken fortsatte även efter matchen och dansen pågick fortfarande när vi åkte därifrån - en härlig avslutning på en vecka i Quelimane! Eller avslutning, det här är ju bara början på det som våra 28 nya grymma tränare kommer dra igång!
Imaculada, Adolfo, Amanzio, Amina, Carmen, Jacinto, Gilberto, Agnaldo, Nilza, Alima, Mariana, Atanásia, Fátima, Lito, Filismina, Anucha, Delta, Santos, Tito, Josina, Mércia, Hélio, Raquela, Dora, Lila Mirana, Tino och Manjate är nu redo att förändra livet för hundratals unga tjejer i Zambezia!
Tränares egna projekt även utan linjer
Två av tränarna på kursen i Quelimane som redan sedan tidigare har tjejlag, Santos och Amanzio, bad att få prata med mig och presenterade då varsitt fantastiskt initiativ!
Santos är från Mocuba, en mindre stad rätt långt utanför Quelimane, och Amanzio från Quelimane. De bägge ville inte bara bli tränare i Futebol dá força själva men ville också utveckla projektet i sina lokala områden. De ville engagera äldre spelare, som nu går tränarkursen med dem, att bli ledare i olika områden för yngre tjejer och på så sätt se till att utnyttja den kapacitet, utbildning och det material de genom Futebol dá força har till förfogande.
Bägge vill fokusera på de områden som ännu inte har accepterat tjejfotboll och som ännu inte är särskilt utvecklade. Mocuba är en ort på landsbygden så där är detta ett faktum, men även i staden Quelimane finns många förorter med hög arbetslöshet, mycket fattigdom, HIV och andra sjukdomar. Flera koleraepedimer har redan brutit ut under året.
Så detta initiativ är helt fantastiskt! Ännu mer fantastiskt med tanke på att både Santos och Amanzio är unga, arbetslösa män som nu vill jobba ännu mer volontärt än nödvändigt för att förbättra tillvaron för unga tjejer i sina områden!
Vi bad att få deras idéer på papper och de tog sig tiden att gå till en affär där de kunde skriva ner och skriva ut. Eftersom datakunskaperna inte är på topp fick de be någon skriva åt dem, och således betala för både det och kopiorna. För två killar som inte vet hur de själva ska få mat för dagen visar bara det på ett otroligt engagemang och vilja från deras sida!
Amanzio var dock inte nöjd med sitt dokument då det fanns några stavfel och inte ens en linje där han kunde skriva under dokumentet.. Jag frågade hur han hade tänkt göra omeletter utan ägg om han inte ens kan skriva under ett dokument utan en linje?! Utan ett ord, men med ett leende på läpparna, skrev han under och gav mig pappret.
När vi gått igenom vad de hade skrivit satte vi oss ner för att se hur vi ska gå tillväga. Framförallt ville vi att de själva skulle få en bättre idé om vad de rent konkret ville göra. Dokumenten de hade plitat ner var väldigt svepande och sa egentligen inte så mycket så vi tog det muntligt istället för att få ut så mycket konkret som möjligt.
Santos siktar på att integrera 60 tjejer från tre skolor i Mocuba med hjälp av två äldre tjejer som också gick kursen. Amanzio kommer sätta upp sitt center för tjejfotboll i Quelimane och integrera fyra andra tränare som gick kursen för att sedan i varje förort räkna med minst 25 tjejer. De kommer båda två jobba med skolor, för att nå ut bra till både tjejerna och deras föräldrar. Vi satte upp konkreta mål för hur de ska skapa ett arbetslag av tränare, hur de ska gå tillväga med organisationen kring sina projekt och hur de ska skaffa sponsorer till dem. I februari ska de sätta igång! Och jag tror på deras förmåga och vilja att genomföra detta, vi får se för oss själva i februari när vi är på plats nästa gång. Nu får de själva organisera allt förarbete, med eller utan linjer eller ägg!
Santos är från Mocuba, en mindre stad rätt långt utanför Quelimane, och Amanzio från Quelimane. De bägge ville inte bara bli tränare i Futebol dá força själva men ville också utveckla projektet i sina lokala områden. De ville engagera äldre spelare, som nu går tränarkursen med dem, att bli ledare i olika områden för yngre tjejer och på så sätt se till att utnyttja den kapacitet, utbildning och det material de genom Futebol dá força har till förfogande.
Bägge vill fokusera på de områden som ännu inte har accepterat tjejfotboll och som ännu inte är särskilt utvecklade. Mocuba är en ort på landsbygden så där är detta ett faktum, men även i staden Quelimane finns många förorter med hög arbetslöshet, mycket fattigdom, HIV och andra sjukdomar. Flera koleraepedimer har redan brutit ut under året.
Så detta initiativ är helt fantastiskt! Ännu mer fantastiskt med tanke på att både Santos och Amanzio är unga, arbetslösa män som nu vill jobba ännu mer volontärt än nödvändigt för att förbättra tillvaron för unga tjejer i sina områden!
Vi bad att få deras idéer på papper och de tog sig tiden att gå till en affär där de kunde skriva ner och skriva ut. Eftersom datakunskaperna inte är på topp fick de be någon skriva åt dem, och således betala för både det och kopiorna. För två killar som inte vet hur de själva ska få mat för dagen visar bara det på ett otroligt engagemang och vilja från deras sida!
Amanzio var dock inte nöjd med sitt dokument då det fanns några stavfel och inte ens en linje där han kunde skriva under dokumentet.. Jag frågade hur han hade tänkt göra omeletter utan ägg om han inte ens kan skriva under ett dokument utan en linje?! Utan ett ord, men med ett leende på läpparna, skrev han under och gav mig pappret.
När vi gått igenom vad de hade skrivit satte vi oss ner för att se hur vi ska gå tillväga. Framförallt ville vi att de själva skulle få en bättre idé om vad de rent konkret ville göra. Dokumenten de hade plitat ner var väldigt svepande och sa egentligen inte så mycket så vi tog det muntligt istället för att få ut så mycket konkret som möjligt.
Santos siktar på att integrera 60 tjejer från tre skolor i Mocuba med hjälp av två äldre tjejer som också gick kursen. Amanzio kommer sätta upp sitt center för tjejfotboll i Quelimane och integrera fyra andra tränare som gick kursen för att sedan i varje förort räkna med minst 25 tjejer. De kommer båda två jobba med skolor, för att nå ut bra till både tjejerna och deras föräldrar. Vi satte upp konkreta mål för hur de ska skapa ett arbetslag av tränare, hur de ska gå tillväga med organisationen kring sina projekt och hur de ska skaffa sponsorer till dem. I februari ska de sätta igång! Och jag tror på deras förmåga och vilja att genomföra detta, vi får se för oss själva i februari när vi är på plats nästa gång. Nu får de själva organisera allt förarbete, med eller utan linjer eller ägg!
Manjates historia
Dondge Manjate är en av våra nya tränare i provinsen Zambezia. Han har åkt ända från Gurué för att delta i fotbollstränarutbildningen, och det med glädje. Manjate är 22 år gammal och ensam engagerad i flickfotboll i Gurué med distrikt. Och engagerad är bara förnamnet, men tyvärr får han ingen hjälp alls i sin kommun.
Han berättade för mig om förhållandena i Gurué, hur han ensam tränar tjejerna men hur han jämnt blir överkörd av kommunens ledning och hur det material han får tag i alltid hamnar i deras förråd. Bollar och matchtröjor har han fått av olika organisationer men han får aldrig tillåtelse att använda dem. De som bestämmer tycker att det är bäst att matchtröjorna ligger och samlar damm istället för att användas. En gång hade han fått tillstånd att använda tröjorna när ett av hans lag skulle åka till en annan by för att spela. Han hade skrivit alla dokument som behövdes och äntligen fått tillstånd att ta med sig matchkläderna, som han hämtade dagen innan matchen. Så precis när de skulle åka iväg för att faktiskt spela matchen dagen därpå, ringde de från kommunledningen och krävde tillbaka tröjorna: "du har haft dem länge nog nu!"
Så den enda gången Manjate faktiskt fick använda sina egna matchställ, fick han inte ens chansen att använda dem.
Förhoppningsvis kommer han kunna behålla det material han får nu genom Futebol dá força eftersom det är han personligen som får det och inte Gurués kommun. Han bad oss att komma och prata med de som bestämmer för att få dem att underlätta hans arbete eller i alla fall inte förhindra det - han hade nämligen hört att vi hade gjort det i Catembe där vår tränare och tillika idrottslärare Alda stretade mot skolans rektor som tyckte att fotbollar gjorde sig bäst i sina plastpåsar i hans förråd än på fotbollsplanen bland barnen. Vi pratade med rektorn, och numera är han mycket aktiv med sitt stöd till tjejerna som spelar fotboll på skolan - och bollarna är inte längre kvar i sina plastpåsar på kontoret.
Vi lovade Manjate att göra detsamma i Gurué när vi kommer tillbaka i februari!
Han berättade för mig om förhållandena i Gurué, hur han ensam tränar tjejerna men hur han jämnt blir överkörd av kommunens ledning och hur det material han får tag i alltid hamnar i deras förråd. Bollar och matchtröjor har han fått av olika organisationer men han får aldrig tillåtelse att använda dem. De som bestämmer tycker att det är bäst att matchtröjorna ligger och samlar damm istället för att användas. En gång hade han fått tillstånd att använda tröjorna när ett av hans lag skulle åka till en annan by för att spela. Han hade skrivit alla dokument som behövdes och äntligen fått tillstånd att ta med sig matchkläderna, som han hämtade dagen innan matchen. Så precis när de skulle åka iväg för att faktiskt spela matchen dagen därpå, ringde de från kommunledningen och krävde tillbaka tröjorna: "du har haft dem länge nog nu!"
Så den enda gången Manjate faktiskt fick använda sina egna matchställ, fick han inte ens chansen att använda dem.
Förhoppningsvis kommer han kunna behålla det material han får nu genom Futebol dá força eftersom det är han personligen som får det och inte Gurués kommun. Han bad oss att komma och prata med de som bestämmer för att få dem att underlätta hans arbete eller i alla fall inte förhindra det - han hade nämligen hört att vi hade gjort det i Catembe där vår tränare och tillika idrottslärare Alda stretade mot skolans rektor som tyckte att fotbollar gjorde sig bäst i sina plastpåsar i hans förråd än på fotbollsplanen bland barnen. Vi pratade med rektorn, och numera är han mycket aktiv med sitt stöd till tjejerna som spelar fotboll på skolan - och bollarna är inte längre kvar i sina plastpåsar på kontoret.
Vi lovade Manjate att göra detsamma i Gurué när vi kommer tillbaka i februari!
24 november 2012
Sex, genus, tonår, graviditet & fotboll
Idag var den sista dagen på tränarkursen i Quelimane. Tyvärr har antalet tränare minskat till 28 - men 28 är ändå över förväntan, och på kursen i februari tillkommer fler! Idag fick dock deltagarna sällskap av vakten också. Kursen hålls på det lokala fotbollsförbundet och vår kontaktperson där (högt uppe i hierarkin) sa till vakten barskt att han minsann skulle sätta sig och lära sig: "Han har döttrar där hemma!" Och vakten satte sig och lyste av glädje med hela ansiktet över att få vara med. När hierarki används på rätt sätt är det okej, synd bara att det sällan är så...
Dagen var helt vigd åt sex- och samlevnad och instruktör för dagen var Antonio från ungdoms- och sportministeriet som var instruktör åt de unga sex- & samlevnadsaktivister som blev utbildade av FN:s befolkningsfond tillika de som vi har använt vid tidigare kurser.
Och herregud vad det snackades och debatterades! Under dagen fick vi verkligen se prov på gruppens dynamik och intresse - alla hade något att säga till om på ämnet. Genom grupparbeten fick de även ge prov på sin förmåga att samarbeta och hjälpa andra.. Inga konstigheter där inte!
Idrottslärarinnorna var ivriga att debattera med de unga tränarna och det var inte tyst en sekund. Det pratades om vilka förändringar som sker hos flickor och pojkar i tonåren, både psykiskt och fysiskt. Vilka beteenden kommer naturligt från födseln och vilka lär vi oss? Och hur kan vi ändra på något om vi lär oss ett beteende som i längden inte är bra? Det pratades om sex, sexualitet, kärlek, kondomer och även om kultur & jordbruk.
Vad tar mamman med sig till 'machamban', odlingen? Hon tar med sin bebis på ryggen, grödorna på huvet och mat & verktyg som behövs för dagen - och trots det är hon höggravid. Vad tar pappan med sig? En radio. En högljudd debatt om jämställdhet följde på detta exempel.
Som tur var det inte så mycket att debattera eftersom alla var överens om att flickor måste få samma rättigheter som pojkar. Sex behöver bådas samtycke för att ske, säger en nej innebär det nej och inget annat.
Instruktören påpekade att tränarna antagligen kommer få ett större förtroende från tjejerna än vad tjejerna har för sina egna föräldrar, och är därför viktiga förebilder och även rådgivare! En tränare måste veta under vilka förhållanden sina spelare lever hemma, och ta hänsyn till spelarens individuella situation. Och när det går - det går alltid, ingenting är omöjligt! - så måste också tränaren hjälpa till.
Flickor som blir gravida medan de själva är barn kan undvikas om tränaren gör ett bra jobb och får flickor att inse vad det innebär och hur de själva undviker en graviditet. Men en flicka som blir gravid får inte exkluderas, då en graviditet - för att inte tala om mens - inte är en sjukdom. En av tjejerna som deltar i kursen kunde då använda sig själv som exempel. Imaculado, 23 år gammal har en ettårig son. Under första delen av graviditeten fortsatte hon spela fotboll för att efter födseln fortsätta! Sim, ela pode! Ja, hon kan!
Imorgon är det dags för den officiella lanseringen av projektet med diplom- och materialutdelning och två matcher. Sen är det tränarnas tur att börja jobba - 28 nya unga engagerade människor som kommer göra ett fantastiskt jobb för att förändra världen genom Futebol dá força.
Dagen var helt vigd åt sex- och samlevnad och instruktör för dagen var Antonio från ungdoms- och sportministeriet som var instruktör åt de unga sex- & samlevnadsaktivister som blev utbildade av FN:s befolkningsfond tillika de som vi har använt vid tidigare kurser.
Och herregud vad det snackades och debatterades! Under dagen fick vi verkligen se prov på gruppens dynamik och intresse - alla hade något att säga till om på ämnet. Genom grupparbeten fick de även ge prov på sin förmåga att samarbeta och hjälpa andra.. Inga konstigheter där inte!
Idrottslärarinnorna var ivriga att debattera med de unga tränarna och det var inte tyst en sekund. Det pratades om vilka förändringar som sker hos flickor och pojkar i tonåren, både psykiskt och fysiskt. Vilka beteenden kommer naturligt från födseln och vilka lär vi oss? Och hur kan vi ändra på något om vi lär oss ett beteende som i längden inte är bra? Det pratades om sex, sexualitet, kärlek, kondomer och även om kultur & jordbruk.
Vad tar mamman med sig till 'machamban', odlingen? Hon tar med sin bebis på ryggen, grödorna på huvet och mat & verktyg som behövs för dagen - och trots det är hon höggravid. Vad tar pappan med sig? En radio. En högljudd debatt om jämställdhet följde på detta exempel.
Som tur var det inte så mycket att debattera eftersom alla var överens om att flickor måste få samma rättigheter som pojkar. Sex behöver bådas samtycke för att ske, säger en nej innebär det nej och inget annat.
Instruktören påpekade att tränarna antagligen kommer få ett större förtroende från tjejerna än vad tjejerna har för sina egna föräldrar, och är därför viktiga förebilder och även rådgivare! En tränare måste veta under vilka förhållanden sina spelare lever hemma, och ta hänsyn till spelarens individuella situation. Och när det går - det går alltid, ingenting är omöjligt! - så måste också tränaren hjälpa till.
Flickor som blir gravida medan de själva är barn kan undvikas om tränaren gör ett bra jobb och får flickor att inse vad det innebär och hur de själva undviker en graviditet. Men en flicka som blir gravid får inte exkluderas, då en graviditet - för att inte tala om mens - inte är en sjukdom. En av tjejerna som deltar i kursen kunde då använda sig själv som exempel. Imaculado, 23 år gammal har en ettårig son. Under första delen av graviditeten fortsatte hon spela fotboll för att efter födseln fortsätta! Sim, ela pode! Ja, hon kan!
Imorgon är det dags för den officiella lanseringen av projektet med diplom- och materialutdelning och två matcher. Sen är det tränarnas tur att börja jobba - 28 nya unga engagerade människor som kommer göra ett fantastiskt jobb för att förändra världen genom Futebol dá força.
 |
| Imaculada som själv redan är mamma och nu ska bli tränare |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)